Är av samma uppfattning. Känner mig inte jätte hemma i nördkulturen utan snarare känner jag mig ganska främmande inför den bland de jag spelar med. Mitt intresse för fantasy är även extremt lågt, folk får tvinga mig konsumera det om jag ska ta del av den genren. Sci-fi har jag väl ett större intresse för, men annars lockas jag mer av dramat.
Ja, det också! Inte relevant för alla former av rollspel, men för de populära spelstilarna (vilket inte är så konstigt, eftersom de populära spelstilarna utvecklats i en fantastikkontext). Inget av det där är ju jätterelevant för att rollspela ett familjedrama, liksom. Så jag köper att det finns kopplingar som gör fantastik lämpligt för den sortens rollspel som är populärt, men inte för rollspel i allmänhet.
Är det inte så att fantastik har utvecklats ur våra allegorier där vi dels försöker förklara det oförklarliga och dels använder fantastisk som ett filter, antingen för att undvika tabun eller dyl eller för att hantera ämnen lättare, av en eller annan orsak?
Jag har hört fler säga det, men har aldrig riktigt känt det själv. Jag vill ju hellre spela ett rollspel om ukrainska flyktingar än ett allegoriskt spel om flyktingar från ett fantasyrike, eftersom det skulle beröra mig mindre. Däremot kan det finnas en poäng i att slippa känna att man behöver ha bra faktakoll, men då tycker jag att det funkar bättre med ett fiktivt land i vår egen värld, snarare än att blanda in fantastik, som i alla fall för mig direkt får mig att bry mig mindre om personerna, som känns mindre verkliga. Men det är ju personligt.
Ja, båda dessa grepp funkar naturligvis men här var det främst ett historiskt perspektiv jag ville lyfta. Fantastik har var en del av vår berättarkultur sedan skriften uppfanns (och även innan dess rimligtvis) och det är nog inte enbart pga vidskepelse och okunskap.
Så är det absolut.
Det är jui bredare mening vad som avses med nörd; någon som går rätt djupt in i källorna och intresserar sig för de mest obskyra företeelserna. Här har vi ju sett en positiv begreppsvridning så att man nu kan vara vinnörd, matnörd eller annat helt socialt accepterat
No kidding! Jag och mina kompisar började spela rollspel samtidigt som vi hade ett kortfilmskollektiv och en av sakerna som lockade oss var att vi kunde berätta allt vi inte hade råd med.
Jag ser dig som nörd. Surfnörd
Det här låter ju som en perfekt framtida forumutmaning. "Skriv ett scenario eller spel på en A4 som bygger på någon annan sorts nördkultur".Det är jui bredare mening vad som avses med nörd; någon som går rätt djupt in i källorna och intresserar sig för de mest obskyra företeelserna. Här har vi ju sett en positiv begreppsvridning så att man nu kan vara vinnörd, matnörd eller annat helt socialt accepterat
Gissar att vi kommer se flera scenarion om skattletarnördar och monsterdräparnördar
Tycker det är lite reducerande att tala om det hela som ett filter. Snarare tycker jag att en berättelse är en berättelse, ibland kan den accentureras av aspekter i narrativet, ibland inte. Är Babylon 5 en berättelse om en rymdstation eller är det en berättelse om neutralitet fastklämd mellan stormakter som försöker kontrollera och styra? Är The Road en berättelse om hur hemskt det är efter katastrofen eller är det en berättelse om föräldraskap och den utsatthet den rollen faktiskt innebär rent känslomässigt? Jag har otroligt svårt att bry mig om något kulturellt uttryck som inte faktiskt handlar om något jag kan bry mig om, jag skiter väl i rymden men jag skiter inte i vad jag tycker är en intressant konflikt mellan två stora till synes orubbliga och offantligt mäktiga entiteter. Jag bryr mig inte om vad som sker efter katastrofen om det inte också relaterar till mitt liv på något annat plan, det är därför The Road kan få mig att gråta men den där serien med zombieapo-böcker jag läste om amerkanska militärer var på sin höjd tidsfördriv på gymmet men idag kommer jag inte ens ihåg namnet på dem.
Det är en personlig preferens, som jag misstänker har djupare kulturell eller psykologisk botten. Det finns helt enkelt ämnen som blir för svåra för mig att hantera, men sett genom en lins blir det istället en allegori där jag klarar det. Berättelsens kvalitet ser jag egentligen inte som en del av detta.
Du tycker inte att det åtminstone är lite nördigt att skriva över 16 000 inlägg på det här forumet? Bara väldigt lite alltså. Men det är ju mer än att bara titta förbi någon gång ibland.
Jo! Jag är alltså rollspelsnörd, det råder det ju ingen tvekan om, men jag har inte "köpt hela paketet" eller vad man ska säga. Detta är ju i kontext om nördkultur i stort. Jag lägger ingen värdering i detta. Det är bara inte en del av min självbild.
Ja, jag har ibland problem med detta. Jag säger "Jag ser mig inte som en nörd" och folk säger "Kom igen, du spelar rollspel, typ jättemycket. Du är absolut en nörd. Sluta försöka låtsas vara bättre än oss.". Men om jag då säger "Okej, jag är en nörd" så tror folk att jag därmed gillar dataspel eller Star Wars, och jag har inget intresse av någon av dessa grejer. Det är lite språkligt knivigt ibland när "nörd" betyder två skilda saker om det används som fristående ord eller om det används som efterled. Jag är språknörd och rollspelsnörd, men inte nörd. Precis som jag spelar rollspel, men de rollspelen jag spelar är inte spel.
Ja, det är inte utan att jag börjat se ordet nörd som en autoantonym. Det är samtidigt ett skällsord, något som säger att man är åtminstone i delar sämre än den normala personen och i vissa delar ett uttryck för att man är mycket väl bevandrad i sitt område. Jag personligen är garanterat en nörd i den vidare bemärkelsen då jag sysslar med så vansinnigt många saker som ses som suspekta eller omogna. Nu för tiden sedan ryggen la av så har jag nog inte många hobbys som är fullt socialt accepterade, möjligen undantaget rom och hockey. De andra är alla låssaslekar eller leka med dockor eller spela mjäkiga spel endera i elektronisk eller fysisk form, fullständigt ovärdigt en småbullrig 51-årig projektledare.
