Nekromanti Rollspel - simualtion eller drama?

[krank]

Själv tycker jag, som jag redan sagt, att spelvärldsinfo blir verkligt, sant och orubbligt då det läggs på spelbordet. Innan dess är det potentiellt kul material, inget mer.

Du vet redan vad jag tycker, tror jag.

Alltså, förutsatt att SL håller sina ändringar hemliga så jag inte ser dem, så kan jag varken säga bu eller bä.
Men skulle det visa sig att hela metaplotten till Lost hittades på allt eftersom, och det inte alls fanns nån plan redan från början, och all den tid jag spenderat på att försöka luska ut koder och hemligheter varit meningslösa, så skulle jag retroaktivt sänka serien från en femma till en etta.

Som spelare vill jag känna att mina ansträngningar spelar roll. Åtminstone de mentala. Sätts jag på att undersöka ett mord, då ska SL fanimig redan från början veta vem mördaren är. Eller ljuga för mig under resten av tiden vi umgås.

Som SL tycker jag om att ha saker förberedda, och ogillar att ändra på etablerade saker även om det ändringarna gäller inte presenterats. Det är faktiskt det jag tycker är roligast som SL; att planera och komma på finurliga problem och mysterier. Och för mig går problem/mysterier sönder om man medan man löser dem ändrar på lösningen.

 

[Pom]

Nu försöker jag hitta tillbaka till vad den här diskussionen började i...

Jo! Visst var det ngt i stil med
Ska man som spelledare ändra på det man förberett i förväg för att skapa en roligare spelkväll eller hålla sig till sitt förbereda material som en kanon och inte ändra saker även om det blir tråkigare under kvällen- för då vinner man trovärdighet i längden.

Något sådant då?

Vad tycker folk?

Själv tycker jag, som jag redan sagt, att spelvärldsinfo blir verkligt, sant och orubbligt då det läggs på spelbordet. Innan dess är det potentiellt kul material, inget mer.

Vad tycker ni andra?

/ Nils

Jag måste säga att jag uppskattar din strävan att hålla diskussionen på rätt spår när saker hotar att sväva iväg i ordmärkeri och annat.

Det är en mycket viktig poäng detta att rollspelsupplevelsens kärna är vad som sker vid spelbordet. Spelarna kommer på saker spelledaren aldrig anat och kampanjverklighet skapas runda för runda. Men för vissa människor är det en trygghet och en inspiration i sig att betrakta spelvärlden som en tredje part med egenskaper som kan skilja sig från SL:s inspiration och intention i just den stunden. Någonting som både SL och spelare har att relatera till och som hjälper dem att skapa en upplevelse tillsammans. Folk som jag och Krank (har jag bestämt för mig) gillar långa kampanjer och då blir det extra viktigt att spelvärlden upplevs som sammanhållen och logisk, någonting man kan fundera på och dagdrömma om mellan spelmötena, någonting som helt enkelt inspirerar och gör det möjligt att planera långt framåt (planer som förstås mycket väl kan bygga på missuppfattningar eller av andra skäl gå i stöpet).

 

[Nässe]

Själv tycker jag, som jag redan sagt, att spelvärldsinfo blir verkligt, sant och orubbligt då det läggs på spelbordet. Innan dess är det potentiellt kul material, inget mer.

Du vet redan vad jag tycker, tror jag.

Jo, jag skulle nog våga mig på en gissning

Det är väl två olika ingångar till att spela ihop, antar jag.

Sen blir nog spelstilarna mer och mer lika desto fler spelpass man kör.

I "mitt" sätt att spela så bilr det ju allt mer som etableras vid spelbordet och då blir heligt och "fast materia" i speluniversumet.

Sen som vanligt, är ju säkert spelstilarna mer lika än man först tror

Jag skulle ju inte heller etablera att det finns en hemlig person bakom skurkens mask utan att ha en tanke om vem detta är. MEN min tanke är en misstanke- jag tillåter mig att under spelets gång överaska mig själv. "Shit, liksom, jag hade visst fel- klart det måste vara HON som är bakom masken". Och den typen av funderingar varken ser eller märker spelarna.

Personligen blir jag mer intresserad av min spelvärld om jag är nyfiken och utforskande/ undrande och misstänkande än etablerande, faktabeskrivande och kartläggande- i mitt världsbyggande bakom scenerna.

 

[Nässe]

Nu är jag lite tjatig- men jag tror att man kan bygga långa kampanjer och konsekventa spelvärldar även om man som spelledare förhåller sig till spelvärlden som ngt man upptäcker efter hand.

Jag misstäner att den här diskussionen är kopplad till vem som "äger" spelvärlden och kampanjen.

Mitt tänk strävar till att skapa en känsla av att SL är en del av gruppen, precis som var och en av spelarna är en del av gruppen. Alla har ansvar för världen. Alla har ansvar för att det blir kul- att alla kommer i tid till spelpasset, att alla säger till när det inte blir skoj.

- Alltså själva inställningen syftar bland annat till att skapa en grupprocess där det inte finns en tydlig ledare som leder de andra- utan att det blir mer av ett samarbete.

Och jag tror att detta lättare uppnås om man skapar känslan av att alla tillsammans upptäcker världen- även om SL sitter på potentiella äss i rockärmen, och potentiell kunskap som kan dyka upp, potentiella skurkar, potentiella förklaringar etc.

jag tror precis som ni säger att dessa två olika grundinställningar till att SL en värld/ en kampanj skapar olika känsla i gruppen. Sen är det väl preferens vad man föredrar.

 

[krank]

Personligen blir jag mer intresserad av min spelvärld om jag är nyfiken och utforskande/ undrande och misstänkande än etablerande, faktabeskrivande och kartläggande- i mitt världsbyggande bakom scenerna.

En tydlig skillnad här =)

Alltså, jag tror att med en duktig SL så märker spelarna ingen skillnad, egentligen. Såvitt de vet var det ju alltid X bakom masken, aldrig Y. Jag tror alltså inte att jag som spelare skulle må dåligt direkt med dig som SL, om du inte sköter hela grejen öppet eller (typ nånsin) berättar för mig vad du gjorde.

 

[krank]

Sen är det väl preferens vad man föredrar.

Yes box! =)

//Krank, som föredrar att ha en spelledare som är en separat entitet som hittar på saker för honom att upptäcka snarare än "en i gänget" som har lika dålig koll som oss andra, på samma sätt som han föredrar att ha en chef som är chef och inte försöker vara kompis...