Nekromanti Rollspel som personlig utveckling - Blyghet

Übereil

Swashbuckler
Joined
10 Jun 2010
Messages
1,917
Location
Örebro
För er som inte vill läsa en 600 ord lång rant så la jag bakgrunden inom spoilertaggar.

Jag började i Lördags en ny kampanj, och det känns som den, som så många gånger förr, kommer utmynna i att jag mest sitter passiv och osäker. Detta börjar så sakterliga göra att jag inte känner att det är värt att spela rollspel längre.

Problemet är ju den förhatliga blygheten. Den förpestade min uppväxt, den förstörde min gymnasietid och nu håller den vad som skulle kunna vara en oerhört underhållande hobby gisslan. Det gör mig arg och frustrerad och det får mig att vilja göra något åt saken. Men jag vet inte varför jag inte vågar slappna av, eller vad man kan göra åt saken. Finns det något sätt att göra karaktären mer lättspelad? Eller något tips på att slappna av? Se på rollspel annorlunda kanske? Andningsövningar?

Liksom, vad är det jag inte gör som alla andra gör? Hur klarar ni av att våga ta initiativ och spela ut er karaktär?

Übereil
 
G

Guest

Guest
Jag har väl inget alvarligt problem med blyghet, men min lösning var att spelleda, delvis för att jag var tvungen att vara mer utåtgående, delvis för att jag fick prova på så många karaktärskoncept så jag visste vad som skillde en tuff eller kul karaktär från en djupare spelbar för mig.
Vad du vill ha av en karaktär vet jag ej, men du kanske kommer över en möjlighet att spela många karaktärer och då tycker jag du ska testa många koncept...

/Zorbeltuss som inte specifikt tycker att tuffa karaktärer är något eftersträvansvärt efter att ha kommit underfund med vad han vill, men om det händer så händer det...
 

Ram

Skev
Joined
11 May 2004
Messages
5,570
Location
Slätta
Jag har dessvärre ingen större erfarenhet av blyghet i rollspel, men jag har coachat en hel del personer i mina dagar och jag tror att det bästa tipset därifrån är väldigt tillämpbart även här.

Inför varje spelmöte, sätt upp små mål för dig själv, mål som du gärna vill uppnå men som du normalt inte riktigt lyckas med. Börja mycket smått med saker som du är ganska säker på att du klarar av. Efter att du genomfört dem, fundera över hur du kände och hur du vill sätta upp ditt nästa mål. Sätt det bara längre bort om du känner dig redo. När du är det, ta nästa steg.

Testa isen, jag är säker på att den bär.
 

hakanlo

Hero
Joined
25 Oct 2008
Messages
978
Location
Södra stockholm
Det är många, många människor som under stora delar av sitt liv för en kamp mot sin blyghet. Du är inte ensam! Säkert kan rollspel vara en bra arena för att bearbeta det.

Du frågar hur andra gör för att våga ta initiativ och vara drivande. Jag tror att det ofta inte handlar om att varken "våga" eller "ta steget". Den som inte har en blyghet, eller social osäkerhet där, bara "är", och så blir det så. Det kan låta trivialt, men om man fokuserar för mycket på att göra det, blir den prestationssituation. Och då blir det svårare.

Samtidigt tror jag att det är en fråga om grad. De allra flesta kan i någon situation känna den här osäkerheten. För vissa krävs det att man står på en scen framför hela högstadiet. För andra räcker det med en mindre grupp. I vilket fall tror jag att väldigt många kan känna igen sig i beskrivelsen av en hämmande känsla av blyghet. Jag gör det.

Så till en konstruktiv tanke. Jag kommer att tänka på Arvid ACs trådar om Impro, t ex här. Det handlade en hel del om att skapa trygghet i gruppen. Man ska bejaka varandra, och hänga på andras initiativ. I ditt fall skulle det kunna innebära att när du gör ett försök till initiativkraft, osäker som du möjligen är och verkar, så får du ett aktivt stöd av de andra i gruppen. Det jag är ute efter är att det inte bara är en egenskap hos dig, utan du i en viss situation.

Hur då ändra i situationen? Jo, kanske kan impro-skolan vara något? Med risk för att vara trivial igen, det går kanske att göra din spelgrupp uppmärksam på dess imperativ? Nu har du ju tagit upp detta med hela det här forumet, så du skulle säkert påtala saken för någon i gruppen, och be dem att särskilt stötta ditt agerande nästa gång -- med impro-skolan som råd om hur detta stöttande skulle ske rent konkret.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,184
Location
Rissne
Hm.

Som någon som under många år lidit av pinsamhetsfobi lider jag med dig.

Saker jag tänker på...

- Små steg är bra. Inte superhjälten eller the dashing rogue direkt på störten, försök designa mellanstegen.
- Ta övriga spelare till hjälp. Förklara ditt problem, och vad du försöker göra. Att ha ett gäng välvilliga kompisar redo att säga "ååååh" och "fan vad coolt" när du väl hittar på något kanske känns krystat och förljuget, men fake it till you make it liksom. Spelar egentligen ingen roll om man vet att det "inte är på riktigt", får man uppmuntran reagerar man på det.
- När du skapar rollpersonen, vilka typer av scener tänker du dig att rollpersonen ska kunna vara aktiv och outgoing i? Försök designa ett par sådana, gärna konkreta, scener. Bygg upp dem med hjälp av SL. Repetera, om det känns bra. Sedan stoppar SL in scenerna i äventyret med lite handwaving och presto så får du åtminstone i någon scen känna på att stå i en sådan rollpersons skor.
- Testa spela en rollperson med samma problem som du har, men som faktiskt vill bli mer aktiv/outgoing/risktagande. Snacka med SL om denna personliga story arc, och se om han kan hjälpa dig med plots, fiender och annat som kan hjälpa till att ta stegen. Att föra in sina egna problem i rollspel kan slå snett, men jag tycker att det är roligt och givande och har faktiskt hjälpt mig med ett par av mina problem...
 

solvebring

Superhero
Joined
19 Mar 2004
Messages
13,027
Location
Fellingbro/Arboga
Jag är ofta väldigt blyg, speciellt i början, och jag är speciellt blyg i nya spelgrupper. Men det går att bearbeta om man verkligen vill. Det första är att göra som du - bli medveten om att man är blyg. Sedan gäller det bara att pusha skiten och försöka arbeta med problemet.

Tvinga dig själv att ta för dig under spelmötena. Du behöver inte ta för dig och köra för fullt direkt. Ta det stegvis. Du kan till exempel tänka som så att "Det här spelmötet ska jag ta minst tre initativ". "Det här spelmötet ska jag samtala med minst tre SLP". Osv. osv. och så kan du trappa upp det nästa gång.

Det är ingenting jag själv gjort, utan jag brukar mest spela in mig lite i gruppen, be blygheten dra åt helvete och tvinga mig själv att köra. Ibland är det smärtsmart svårt och ibland går det som en dans och allting släpper direkt.

Jag har förövrigt skaffat mig en filosofi som är som sådan: Var inte blyg vid spelbordet, var inte rädd för att göra bort dig vid spelbordet, var inte rädd för att skapa och delta vid spelbordet. Rollspel handlar om att skapa och delta, rollspel handlar om att spela och interagera. Med andra ord gör jag det som alla andra gör - vi sitter alla i samma båt och är alla här för att göra samma sak - det finns inget pinsamt med det, alltså behöver jag inte vara blyg. Om man sedan spelar ut och beter mig så att de andra kanske skrattar, fnissar eller något så fuck it - det bjuder jag på. Vi rollspelar ju och det är just det jag gör.

Detta behöver jag intala mig då och då, speciellt med nya grupper. Faktum är det, har jag märkt, att om jag tänker så och förmår mig spela på och leva ut så släpper det också för andra och folk hakar på - spelet bli bättre överhuvudtaget om folk vågar.

Numera spelleder jag mest... Eller ja, jag har typ alltid spellett. Men numera spelleder jag typ jämt och det med rätt så nya grupper. De senaste grupperna har varit skolgrupper och nytt folk har mötts. Det har till en början resulterat i en ganska stel, blyg stämning. Folk känner ju inte varandra. Då har jag gjort som så - och med förra gruppen gick det verkligen skitbra. Jag har pratat med folk och tagit upp problemet. "Jag tycker att det känns lite stelt. Det är nog för att vi inte känner varandra. Jag själv är asablyg och osäker så här i början". Så har vi diskuterat det, och jag har aldrig varit ensam. Faktum är att flera andra varit nervösa och blyga. Det har vi då löst genom att öva oss - spela ihop oss och köra något mer avslappnat. Sist jag gjorde detta presenterade jag Berättelser från Staden. Så här gick det.

I den senaste gruppen, den jag spelar med nu, så hade de andra spelat ihop tidigare men inte jag. Jag har just slutat på Folkisen där jag gick förut men andra där har fortsätt ihop med nytt folk. Så ringde de mig: "Hej, vi är ett gäng som spelar här. Vi har ingen SL längre. Har du lust?". Det hade jag. Men när jag kom dit var jag så nervös att jag höll på att dö. Vad jag gjorde då var att påminna mig om min nya filosofi samt att tvinga mig till att bryta isen. Jag tänkte som så "Nu... Nu gör jag det. Nu talar jag om hur osäker jag är så känns det nog genast bättre. Då vet de ju om det och därför ta de ta mig på rätt sätt." Sedan tvingade jag mig upp framför whiteboardtavlan, tog en jävla penna och började diskutera spel med dem. Jag drog, röd i ansiktet, några billiga skämt och spelade lite apa - jag gör det när jag blir nervös. Och snart var stämning avslappnad och god och saker och ting rörde på sig.

Kort sagt: Det är mycket synd att du ska behöva känna så här, Ubereil. Blyghet och dåliga nerver är ingen rolig åkomma. Det är oerhört jobbigt och mycket tufft att vända på. Men det går att vända på det bara man ger sig fan på det. Om längtan efter roliga spelsessioner är starkare än blygheten - vilket den är eftersom du önskar få bukt med problemet - så kan du lära dig att stångas med det. Försök hitta säkerhetslinor, som t.ex. att tala om att du känner dig lite nervös, eller att hitta på successivt avancerande av din spelnärvaro ("den här sessionen ska jag göra det och det!") och testa sedan att kasta dig ut. Kasta dig lite, lite längre ut än vad du egentligen vågar. Nästa gång kastar du dig ytterligare lite längre ut. Med tiden tror jag att din blyghet kommer att falna och att du kommer att kunna kasta dig hela vägen. Om inte, så backa och försök igen på en lägre nivå.

... det tror i alla fall solvebring på, som själv kan ligga sömnlös hela nätterna och lida av panikångest och trasig mage om han ska till ett nytt ställe med en massa nytt folk osv.
 

solvebring

Superhero
Joined
19 Mar 2004
Messages
13,027
Location
Fellingbro/Arboga
Liksom, vad är det jag inte gör som alla andra gör? Hur klarar ni av att våga ta initiativ och spela ut er karaktär?
Det du gör är att oroa dig mycket, medan andra kanske oroar sig mindre eller helt enkelt har förmågan att skita i sin oro. Hur jag klarar det är genom att jag helt enkelt tänker "Jag är här för att rollspela - vi är alla här för att rollspela, att då göra det kan aldrig bli fel. Om folk fnissar eller beter sig över det jag gör när jag rollspelar är det de som är kassa - inte jag -för jag försöker ju rollspela efter min bästa förmåga. Mer kan jag inte göra..." Vad gäller att spela ut karaktärer så försöker jag se mig som karaktären och inte som mig. Jag förställer min röst, jag lägger på en min och sedan kör jag. Jag är någon annan. Och jag har aldrig fått negativ respons. Visst folk kan säga "Lite för mycket comic kanske, lite för djupt kanske, lite för bigigt kanske" osv. men det handlar ju bara om att tala om spelet i sig, inte att jag gjort "fel". I rollspel gör man sällan "fel", annat än att tjabbla bort regler - och det är ett mindre bekymmer. Ibland har jag varit en knasig person och folk har garvat - det har bara peppat mig och stärkt mig, jag gillar när folk garvar och uppskattar det jag gör. Det är roligt. Och ännu bättre är det om jag lyckas få folk att uppskatta mig för mer seriösa och tunga prylar.

Kort och gott, Ubbe, är du rädd för att gör fel? Det har jag varit (nej.. jag ÄR det), och jag är livrädd för det, men jag tänker tydligen inte så om rollspel.
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,692
Location
Umeå, Västerbotten
-Spela med helt okända människor kan vara en befrielse för vissa.
-Byta spelmedie kan hjälpa. Kanske skulle du ha lättare att komma över hindren om du spelade i text, eller ett mmorpg?
-Baby steg. Pressa dig gör något litet nytt, även om det är asläskigt.
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,692
Location
Umeå, Västerbotten
Jag vill sticka in på ett sidospår. Om hur rollspel genom att erbjuda en trygg social grupp och kontext kan hjälpa folk med sin blyghet, på det samma sätt som vilken annan trygg grupp och kontext somhelst.

Min yngre bror är blyg. Innan han började spela rollspel hade han nästan social fobi. Alltså, han var så blyghet tog några månader efter han började spelgruppen innan han över huvud taget vågade tala under spelmöterna (han var femton, personerna i spelgruppen var mellan 15-30).

Jag är evigt tacksam att under de där månaderna fick sitta tyst och passiv och skitblyg. För bit för bit blev han tryggare där. Och mindre blyg. Och deltog, skämtade och pratade och tog plats. Han är fortfarande blyg men för han var en stor förändring.

Först vann han lite trygg arena (spelgruppen), och sedan bit för bit spred sig den sociala trygghet han kände där till att han blev mindre och mindre blyg. Bara såna saker som att han ringer och beställer snabbmat under spelmöterna förvandlade telefonsamtal med okända från något skitjobbigt till något rutinmässigt.

Jag tror att rollspel som hobby genre, och andra närliggande nördhobbys är skitviktiga för många ofta blyga killar som finner sig till aktiviteten och finner en social trygg grupp där. Som hjälper dom bygga upp en social grundtrygghet.
 

Ögat

Hero
Joined
24 May 2000
Messages
1,127
Location
Stad OCH land
Jag känner igen det där, men dessvärre kan jag inte riktigt förklara vad som hände. Jag antar att det mer handlade om en växande känsla att jag vill prova något annat, vara någon annan, och så gradvis blev det så.

Att du vet vad du vill förändra tror jag är en stor del i själva förändringen, med risk för att låta klichéig.

Med detta sagt skall jag försöka ge några konkreta råd.
1. Byt spel. Vissa spel premierar det sociala i större utsträckning. Vampire är IMHO ett klockrent spel för att gestalta verkligheten men tuffare.

2. Se till att ni gör förberedelserna tillsammans.
Om ni gör rollpersoner tillsammans och diskuterar igen spelvärld och sånt behöver du inte känna att du "gör fel", eftersom allting blir gemensamma skapelser. Om ni tillsammans bestämmer att din rollperson skall vara sorglös, kommer de andra ha lättare att hjälpa fram din rollperson.

3. Börja med en uppvärmningsövning.
En associationslek kanske. Prata om en ny tv-serie, eller något vagt rollspelsrelaterat. Att också prata om annat kan göra att det känns mindre prestigeladdat när ni väl börjar spela.

4. Spela någon du hatar.
Jag ljuger inte. Om du till exempel ogillar stekare - bli den värsta stekaren av dem alla. Det är nämligen lättare att göra karikatyrer än porträtt. Var inte rädd för att "spela över" - sånt finns inte i rollspel. Dessutom är det skönt efteråt att kunna skaka av sig sin roll och bli sig själv igen och skratta med de andra och säga "vilket svin den där Hawkblood är".

5. Prata med spelledaren.
Du behöver inte säga "jag är för blyg". Säg istället "jag känner att jag har lite svårt med Hawkbloods karaktärsdrag" om du har en erfaren spelledare kan hon hjälpa dig genom att viska tips i ditt öra eller lägga upp scenerna så att du får en chans att glänsa.

6. Säg ja! Ett sätt att inte vara i bakgrunden, men ändå slippa vara i centrum, är att säga ja! Du behöver inte komma med några förslag, inte rösta ned några förslag. Bara hålla med. Om spelgruppen diskuterar huruvida ni ska gå in i grottan eller stanna kvar, kan du hålla dig i bakgrunden tills saken är avgjord. Så fort någon säger "OK. vi går in i grottan" så klämmer du in "JA! Jag störtar in i grottan". Om gruppen inte kan bestämma sig och vänder sig till dig för ett avgörande räcker det med att du tittar upp lite yrvaket och säger "JA! precis så gör vi. Jag sätter igång redan nu" oavsett vad de sagt. Då verkar du visserligen opålitlig, men ändå "i don't give a damn" och framåt.

7. Gör en pakt.
Snacka lite med Endyamon utanför spelet. Bestäm att era rollpersoner har någon gemensam bakgrundshistoria, eller att ni har gemensamma mål eller whatever. Då kommer hans rollperson att stötta din rollperson, vilket kan kännas enklare.

Lycka till
 

CromX

Veteran
Joined
17 Sep 2010
Messages
86
Jag tror väl kanske att lösningen är olika för alla och det gäller väl för dig att hitta din den lösning som passar dig.

Själv är jag en person som gärna bjuder på mig själv, D.v.s jag är väl egentligen inte blyg på något vis.. Men visst har jag varit blyg jag också, jag tror min högstadietid hade varit betydligt roligare om jag varit som jag är idag då på den tiden..

Iaf, bakgrunden till att jag kan bjuda på mig själv och även göra bort mig(oj herregud vad jag brukar göra bort mig... dom pratar ständigt om mig på jobbet tack vare mina olika "bravader" :gremtongue: ) är väl förmodligen att jag skiter i vad folk tycker om mig :gremsmile: Det är klart det skulle vara fint om alla tyckte jag var bra eller bäst hela tiden men oavsett hur man än beter sig så kommer det alltid att finnas folk man inte passar ihop med.

Jag vet att jag är vem jag är och att jag alltid menar folk väl. Om folk vägrar se det och dömmer mig för att jag nån gång råkat säga eller gjort nå olämpligt så behöver dom inte ha med mig att göra om dom inte vill..

Dom gånger jag är med mina vänner och gör bort mig så att dom börjar skratta så tycker jag ofta själv att det bara är roligt :gremsmile: Okej, visst det kan va jobbigt att ofrivilligt bli dagens/Kvällens pajas ibland men vafan, har andra roligt åt det så får dom väl ha det då :gremsmile:

Ja så tänker jag iaf :gremtongue:

Vet inte om det hjälper dig på något vis förstås men jag tror att blyghet kanske ligger mycket i hur man tror att andra uppfattar en.

Tycker också den där idéen som någon annan hade med att ta små steg hela tiden. Ha ett mål vid varje speltillfälle som du tänker att du SKA utföra.

Angående din rollperson, du har en egen uppfattning, en tanke eller en fantasi om hur han är eller hur?
Nästa gång din rollperson råkar ut för någonting, hamnar i någon form av sittation. Föreställ dig för dig själv EXAKT vad han skulle göra, så detaljrikt som möjligt. Hur skulle han känna sig, hur skulle han röra sig, och framförallt vad skulle han säga?(ja förutsagt att han pratar med någon då...) Och när spelledaren ger dig din tur så bara UTFÖR! Tänk inte på nå mer utan bara agera och skit i allt annat :gremtongue:

Ja... det är dom tips jag kan ge dig. Hoppas iaf att någonting var till nån nytta
 

Übereil

Swashbuckler
Joined
10 Jun 2010
Messages
1,917
Location
Örebro
Såhär i efterhand: tack för all feedback! Vanligtvis när jag postar "hjälp, jag är blyg och jag vet inte hur jag ska ta mig ut det!"-trådar (har hänt en tre-fyra gånger kanske) så brukar det aldrig bli att jag får någon vettig feedback. Folks tips brukar ligga på nivån att man ska "träna bort att man inte vågar prata med folk man inte känner genom att prata med främlingar", men här har jag fått massvis med konkreta tips som känns genomförbara.

Om inte annat så har ni gjort att situationen inte känns hopplös! :gremsmile:

Übereil
 

Übereil

Swashbuckler
Joined
10 Jun 2010
Messages
1,917
Location
Örebro
Och för att bygga vidare:

Jag hade en liten diskussion med Han i småpraten, och i diskussioner så får jag ibland snilleblixtar. Jag tror att jag kanske kommit på vad källan till problemet är. Det har (vid några, enstaka tillfällen) hänt att jag spelat på ett sätt jag själv skulle beskriva som bra. Dvs tillfällen där det känns som jag deltar i spelet och inte bara passivt flyter med. Jag funderade på vad skillnaden var mellan dessa tillfällen och alla andra tillfällen och kom på att skillnaden var att jag greppat karaktären. Vid de tillfällena hade jag lyckats förstå hur karaktären fungerar, vad den anser är viktigt, hur den agerar i olika situationer etc. Att i de lägena förstå hur man skulle agera kom sig därför (någolunda) naturligt.

Oftast är det dock inte så det blir. Istället blir det liksom att man blir... osäker. Varför vet jag inte riktigt, men jag tror det har att göra med att man inte riktigt vågar lita på sig själv. Är min tolkning av karraktären rätt? Spelar jag karaktären rätt? Vanligen när jag funderar på hur jag ska agera så är det mest tyst i min hjärna, vilket jag lärt mig tyder på osäkerhet och otrygghet i situationen jag befinner mig i. Jag vågar inte slappna av och all min hjärnkapacitet går åt till att vara vaksam.

Hur man gör för att slappna av socialt tror jag är en diskussion i sig, men den stora källan till osäkerhet i rollspelssammanhang tror jag ändå är att jag inte vågar lita på min tolkning av karaktären. "Min karaktär skulle säkert bete sig på något annat sätt än det jag tror!" Har ni någora tips på hur man kan hantera den nojan? Att veta vad man ska fokusera på tror jag kan hjälpa mig att sluta fokusera på det jag inte ska fokusera på, i alla fall.

(Kranks tips i allmänhet och hans första tips i synnerhet kändes väldigt rätt, vilket hjälpte mig att nå den här slutsatsen btw.)

Übereil
 

Ögat

Hero
Joined
24 May 2000
Messages
1,127
Location
Stad OCH land
Oftast är det dock inte så det blir. Istället blir det liksom att man blir... osäker. Varför vet jag inte riktigt, men jag tror det har att göra med att man inte riktigt vågar lita på sig själv. Är min tolkning av karraktären rätt? Spelar jag karaktären rätt? Vanligen när jag funderar på hur jag ska agera så är det mest tyst i min hjärna, vilket jag lärt mig tyder på osäkerhet och otrygghet i situationen jag befinner mig i. Jag vågar inte slappna av och all min hjärnkapacitet går åt till att vara vaksam.
hej.
Min erfarenhet är att "bra" och "dåligt" när det gäller rollspel aldrig handlar om personen, utan om personens roll (eller gubbe, med en klassisk term). Att sitta tyst och undra över vad ens gubbe hade gjort i den eller den situationen är inte så konstigt - för handen på hjärtat, vad HADE den gjort öga mot öga med en tyrannosaurus? Vem vet?

Det är lätt att försöka förstå andra genom att förstå sig själv - men handen på hjärtat, vad hade JAG gjort om jag stod öga mot öga med en tyrannosaurus? Ingen aning.

Min poäng är att rollspel ofta kretsar kring situationer som vi inte kan ha några förutfattade meningar om, kanske till och med situationer som är så "orealistiska" att vi inte ens kan föreställa oss själva i dessa. Så vad göra? Här kommer tre förslag

För det första kan du (som jag tidigare nämnt) försöka göra om din rollperson. Renodla den. En komplex och realistisk rollperson är sällan så rolig och spelbar som man kanske önskar. Förstärk din rollpersons mest framträdande drag, tona ned övriga. prata med din spelledare/spelgrupp "jag tycker inte riktigt min gubbe funkar, jag skulle vilja flytta om poäng från smyga till ljuga". Eller bara skaffa ett sudd och ändra runt. Du har öppet köp på dina skor, så varför gå runt med en rollperson som inte passar?

För det andra kan du försöka släppa idén om att agera naturligt. Det går inte att bedöma om du spelar "bra" eller "dåligt". Det är till och med irrelevant att fundera över. När du slutar spela Hawkblood slutar han göra saker, på samma vis som dina skor slutar gå om du tar av dig dom. Ingen skulle påstå att dina skor går fult eller onaturligt - att du måste springa i dina löpdojjor och slåss i dina martens.
När du spelar din rollperson gör du det per definition bra, för det är bara du som kan göra det.

För det tredje kan du försöka härda ut. För såhär är det - när du väl upplevt en situation kommer den kännas bekant om den återkommer. Ta trexen. Nästa gång jag stöter på en skitstor dinosaurie - ja då vet jag ju helt plötsligt vad min "naturliga" reaktion är.

Det tredje förslaget hör på sätt och vis ihop med det första förslaget: genrekonventioner dikterar vissa förutfattade meningar om de naturliga reaktionerna (barbaren vill slåss, skrika och smeta in sig i blod; magikern vill muttra och vara gåtfull; tjuven vill tjuva och smyga). Ju mer du spelar, desto lättare kommer det vara att lägga till nya konventioner och till slut - utan att du förstår hur det gick till - kommer ni ha en ny konvention: Hawkblood vill göra x och z och plötsligt känns det "bra" och naturligt även om du fortfarande gestaltar honom på samma sätt.
 

Ögat

Hero
Joined
24 May 2000
Messages
1,127
Location
Stad OCH land
Mer om renodling

Ett vanligt problem - åtminstone inom min referensram - är att ett rollspel kanske bara erbjuder en handfull konventioner. Om ni har en stor spelargrupp har du säkert någon gång märkt att den som inte omedelbart kommer på sin roll (oavsett vad det beror på) får det mycket tuffare än övriga spelare.

De som kommer först hinner nämligen positionera sig gentemot varandra. Om vi tänker i klassiska roller är det redan en som är stark, en som är mystisk och en som är the sidekick.

Det här skulle kunna vara en förklaring till varför det ibland är svårare, ibland lättare att gestalta sin rollperson.

Om det redan finns en "funny guy" i gruppen är det svårare att själv vara rolig. Då är det lätt att bli osäker på vad ens gubbe skulle göra, helt enkelt eftersom ens gubbe också känner sig osäker på vad hen ska göra. Lösningen är att "alfa" - alltså bildligt talat ge den som redan har ens roll stryk - eller att hitta en nya roll som du själv kan positionera dig som etta i.
 
Top