Jag är ofta väldigt blyg, speciellt i början, och jag är speciellt blyg i nya spelgrupper. Men det går att bearbeta om man verkligen vill. Det första är att göra som du - bli medveten om att man är blyg. Sedan gäller det bara att pusha skiten och försöka arbeta med problemet.
Tvinga dig själv att ta för dig under spelmötena. Du behöver inte ta för dig och köra för fullt direkt. Ta det stegvis. Du kan till exempel tänka som så att "Det här spelmötet ska
jag ta minst tre initativ". "Det här spelmötet ska jag samtala med minst tre SLP". Osv. osv. och så kan du trappa upp det nästa gång.
Det är ingenting jag själv gjort, utan jag brukar mest spela in mig lite i gruppen, be blygheten dra åt helvete och tvinga mig själv att köra. Ibland är det smärtsmart svårt och ibland går det som en dans och allting släpper direkt.
Jag har förövrigt skaffat mig en filosofi som är som sådan: Var inte blyg vid spelbordet, var inte rädd för att göra bort dig vid spelbordet, var inte rädd för att skapa och delta vid spelbordet. Rollspel handlar om att skapa och delta, rollspel handlar om att spela och interagera. Med andra ord gör jag det som alla andra gör - vi sitter alla i samma båt och är alla här för att göra samma sak - det finns inget pinsamt med det, alltså behöver jag inte vara blyg. Om man sedan spelar ut och beter mig så att de andra kanske skrattar, fnissar eller något så fuck it - det bjuder jag på. Vi rollspelar ju och det är just det jag gör.
Detta behöver jag intala mig då och då, speciellt med nya grupper. Faktum är det, har jag märkt, att om jag tänker så och förmår mig spela på och leva ut så släpper det också för andra och folk hakar på - spelet bli bättre överhuvudtaget om folk vågar.
Numera spelleder jag mest... Eller ja, jag har typ alltid spellett. Men numera spelleder jag typ jämt och det med rätt så nya grupper. De senaste grupperna har varit skolgrupper och nytt folk har mötts. Det har till en början resulterat i en ganska stel, blyg stämning. Folk känner ju inte varandra. Då har jag gjort som så - och med förra gruppen gick det verkligen skitbra. Jag har pratat med folk och tagit upp problemet. "Jag tycker att det känns lite stelt. Det är nog för att vi inte känner varandra. Jag själv är asablyg och osäker så här i början". Så har vi diskuterat det, och jag har aldrig varit ensam. Faktum är att flera andra varit nervösa och blyga. Det har vi då löst genom att öva oss - spela ihop oss och köra något mer avslappnat. Sist jag gjorde detta presenterade jag Berättelser från Staden.
Så här gick det.
I den senaste gruppen, den jag spelar med nu, så hade de andra spelat ihop tidigare men inte jag. Jag har just slutat på Folkisen där jag gick förut men andra där har fortsätt ihop med nytt folk. Så ringde de mig: "Hej, vi är ett gäng som spelar här. Vi har ingen SL längre. Har du lust?". Det hade jag. Men när jag kom dit var jag så nervös att jag höll på att dö. Vad jag gjorde då var att påminna mig om min nya filosofi samt att tvinga mig till att bryta isen. Jag tänkte som så "Nu... Nu gör jag det. Nu talar jag om hur osäker jag är så känns det nog genast bättre. Då vet de ju om det och därför ta de ta mig på rätt sätt." Sedan tvingade jag mig upp framför whiteboardtavlan, tog en jävla penna och började diskutera spel med dem. Jag drog, röd i ansiktet, några billiga skämt och spelade lite apa - jag gör det när jag blir nervös. Och snart var stämning avslappnad och god och saker och ting rörde på sig.
Kort sagt: Det är mycket synd att du ska behöva känna så här,
Ubereil. Blyghet och dåliga nerver är ingen rolig åkomma. Det är oerhört jobbigt och mycket tufft att vända på. Men det går att vända på det bara man ger sig fan på det. Om längtan efter roliga spelsessioner är starkare än blygheten - vilket den är eftersom du önskar få bukt med problemet - så kan du lära dig att stångas med det. Försök hitta säkerhetslinor, som t.ex. att tala om att du känner dig lite nervös, eller att hitta på successivt avancerande av din spelnärvaro ("den här sessionen ska jag göra det och det!") och testa sedan att kasta dig ut. Kasta dig lite, lite längre ut än vad du egentligen vågar. Nästa gång kastar du dig ytterligare lite längre ut. Med tiden tror jag att din blyghet kommer att falna och att du kommer att kunna kasta dig hela vägen. Om inte, så backa och försök igen på en lägre nivå.
... det tror i alla fall
solvebring på, som själv kan ligga sömnlös hela nätterna och lida av panikångest och trasig mage om han ska till ett nytt ställe med en massa nytt folk osv.
) är väl förmodligen att jag skiter i vad folk tycker om mig 
Det är klart det skulle vara fint om alla tyckte jag var bra eller bäst hela tiden men oavsett hur man än beter sig så kommer det alltid att finnas folk man inte passar ihop med.