Rollspel vid världens födelse

[Sinisa_]

Jag gillar dock när gudar är lite alien, när de existerar lite ortogonalt mot människor, på sina egna villkor.

Nån stelnad, en gång för alla given pantheon hade jag i alla fall inte tänkt mig. Om inte annat måste det ju finnas utrymme för rollpersonerna själva att uppstiga till gudarnas skara eller omvänt, störta gudarna till stoftet för att göra världen säker för den döende mänskligheten. Och om världen, som sagt, är ännu-icke-given-form och mottaglig för människornas drömmar, så måste det ju finnas utrymme att drömma fram en gud, eller drömma bort en annan.

Borges har en berättelse om en man som försöker drömma fram en annan man, och som till slut inser att han själv är en dröm.

Alltså ju mer lovecraftiansk mytvärlden är, desto bättre, tycker jag. Men kanske kan varelserna ändå vara underkastade människans psykiska energi och bilder, åtminstone när de försöker tränga in i vår verklighet.

Det finns en novell av China Mieville, där speglar är portar till en parallell värld, där formlösa, kaotiska varelser lever. Men dessa varelser är av en eller annan anledning tvugna att imitera det som människor ser genom speglar. Så vid tidens början är dessa varelser mycket fria och mäktiga i sin värld, eftersom människorna bara ser deras värld genom dallrande, otydliga reflektioner i sjöar, och kanske i blanka stenskärvor, och sådär. Men varje gång en ny spegel skapas, erövras en bit av deras värld, som nu måste ”härma” det som reflekteras. Till slut drar varelserna på andra sidan speglarna såklart ut i krig. Looking for Jake, heter den, tror jag.

Kanske är gudarna mycket främmande väsen, vansinniga och psykedeliska skuggor från bortom universums gränser, som dock måste klä sig i gestalter och former ur mänsklighetens psyken för att tränga ner till den första himlen, eller till själva världen — jägarinnan, modern, den behornade, natten, vargen, ekorren, korpen, stjärnorna, osv. Så de har egentligen totalt obegripliga motiv och viljor, eller är bara fruktansvärt onda eller något, men de binds på något sätt av människors psyken, kanske ungefär så som changelings kan binda delar av naturen med olika löften i något World of Darknesspel. Det känns också som att det finns en trevlig, skrävlig nyans av Kult i detta.

Vargguden måste acceptera ett rykande färskt hjorthjärta som offer, och i utbyte ge shamanen gåvan att se sitt bytes spår lysa i trippiga färger över den nakna klipphällen. Och det är inte för att varggunden bryr sig om att äta hjärtan, utan för att det är via människors bild av vargen varelsen alls kan befinna sig i mythimlen eller nere på jorden eller var nu gudarna håller hus.

Jag gillar idén att spelarna själva får kombinera några ”fält” till sin stams eller sin världs panteon eller totem eller gud. Korpens och skymningens gud kan hjälpa utövaren att spå i inälvor och vandra i andras drömmar, men en annan stam kanske tror på krigets och skymningens gud, som är ett annat väsen, som kan slå skräck i en fiende och få denne att bryta ihop och fly. Det känns som att det vore kul att skriva ihop en massa sådana ”fält” eller ”dominons”, med alternativ till ritualer, offer, gåvor, och sådär, som spelarna kan välja på. Jag tror mycket stämning kan komma ur det. Om du är road och pallar.

Och kanske är det så att om två väsen som delar ”dominon” — typ skymningen — möts, så uppstår en konflikt, när det ena väsendet försöker äta det andra.

Och jag skulle också tycka det vore kul om SL slår fram eller bestämmer var det egentligen är för främmande och eventuellt monstruöst väsen som rollpersonerna dyrkar eller köpslår med. Är det gamle Cthulu som egentligen hatar livet, som tagit gestalt av en fruktbarhetsgudinna, med det yttersta målet att skapa en dödskult, en sorts mörk, demonisk moderskult? Är det en listig, korrumperande Nyarlathotyp som har klätt sig i visdomens och skriftspråkets gestalt? Det känns som att det finns många möjligheter till kul och speliga konflikter med gudarna där, när de å ena sidan är tvungna att följa vissa "regler", men å andra sidan har helt egna agendor.

Jag tänker också, lite halvparallellt med allt detta, att spelet liksom borde ta tillvara på en sorts psykedelisk dimension som eventuellt fanns i några halvapors varselblivning, alldeles längs gränsen till språk och logiskt tänkande. En flod ÄR liksom ett väsen, eller kan bli det om det besjälas av en människas tanke.

Jag tycker också om tanken att de här gudalika väsendena går att störta ner, kanske som en sorts slutgiltigt projekt. Jag skulle vilja att en ”skala” — en sorts alignment — handla om att man antingen strävar efter att uppstiga till mytvärlden, och bli en sån där arketyp själv, eller om att man vill störta ner gudarna till jorden, och befria människorna från deras falska makt.

 

[Sinisa_]

Något liknande hade jag faktiskt i åtanke, fast då var min idé att man vid chargen skulle bestämma "Jag var först att göra detta", och så kunde man typ välja, "Jaga med spjut", "Måla kroppen med okra", "Resa megaliter mot stjärnorna", "Äta mina nedkämpade fiender", osv. Som ett substitut för färdigheter/yrken. Men sen ställde jag mig också frågan ifall det kanske inte kan vara roligare att "det jag är först att göra" bestäms under spel, som du är inne på. Det ena utesluter förstås inte det andra...

Jag skulle gjort det till en sorts lifepath-system, där man väljer en sak på en rätt låg nivå, och sedan under spel bygger vidare på karaktären. Jaga med spjut eller måla kroppen eller äta sina fiender känns som rimliga och coola grejer att få börja med; resa megaliter mot stjärnorna tänker jag kräver att man har börjat studera stjärnornas rörelser, och kanske uppfunnit nån sorts hävstänger och sånt där.

Jag tycker mycket om att den som är först med något får den största delen av kraften som finns i gesten eller handlingen. Så den första människan som gör upp en eld blir en eldmagiker, eller till och med nästan en halvgud, och kan aldrig besegras med eld, även efter att andra börjat härma henne. Och kanske är rollpersonernas rivaler rätt väl definierade, och tävlar med dem om att bli de första att tämja en varg, eller att lära sig korparnas språk, eller vad det nu kan vara; så att världen alltså verkligen är ny, och så att det som rollpersonarna inte har börjat göra (bära rustning av brons, skjuta pil och båge, räkna ut nästa solförmörkelse) ofta inte existerar i världen än, och kanske aldrig kommer att existera, om inte de eller deras rivaler gör det.

Möjligen är alla människor i världen, både rollpersonerna och deras rivaler, en enda syskonskara, en sorts urmänniskor, och en del av rollpersonsskapandet handlar om att bestämma om man är äldst, yngst, tvilling, och så vidare, och om man var faderns eller moderns favorit, eller om man gjorde dem besvikna och fördrevs, och om man fick ärva något, om man var den som begravde sin far, etc. Kanske blir det lite friare om alla är barnbarn till samma urfäder. Då är ens fiender ”Enkis barn” och man själv är ”Rauns barn”. Och någon är ”Rauns oäkting, som han fick med åskan och sorgen efter att hans förstfödde dött”.

 

[Man Mountainman]

Jag skulle gjort det till en sorts lifepath-system, där man väljer en sak på en rätt låg nivå, och sedan under spel bygger vidare på karaktären. Jaga med spjut eller måla kroppen eller äta sina fiender känns som rimliga och coola grejer att få börja med; resa megaliter mot stjärnorna tänker jag kräver att man har börjat studera stjärnornas rörelser, och kanske uppfunnit nån sorts hävstänger och sånt där.

Ja, detta är en bra idé! Jag får kanske sätta mig in lite i vad den senaste arkeologin säger om sekvensen av teknologiska landvinningar i mänsklighetens urtid.

Jag tycker mycket om att den som är först med något får den största delen av kraften som finns i gesten eller handlingen. Så den första människan som gör upp en eld blir en eldmagiker, eller till och med nästan en halvgud, och kan aldrig besegras med eld, även efter att andra börjat härma henne.

Absolut, något liknande måste definitivt vara en del av det – annars är det inte så stor vits att vara först. Finns ingen patentlagstiftning under paleolitikum.

Möjligen är alla människor i världen, både rollpersonerna och deras rivaler, en enda syskonskara, en sorts urmänniskor, och en del av rollpersonsskapandet handlar om att bestämma om man är äldst, yngst, tvilling, och så vidare, och om man var faderns eller moderns favorit, eller om man gjorde dem besvikna och fördrevs,

Det är ju ofta så här gudar beskrivs i forntida kosmogonier, så här närmar man sig ju tanken på att det är rollpersonerna själv som är de blivande gudarna – de andra gudarna, de eventuellt skrämmande och bortomvärldsliga gudarna, blir då ett slags titaner.

Jag slits, som ofta är fallet, mellan olika inspirationskällor som inte är helt naturliga att jämka. En inspirationskälla är skapelse- och kulturhjältemyter, och där passar ju de här idéerna väl in. Men sen skulle jag också gärna få in lite av ovan nämnda Genndy Tartakovsky's Primal, som mer bara är röjig pulp-action med dinosaurier, och det leder tanken mot ett mer klassiskt fantasyupplägg med olika arter av protomänniskor som kämpar om urtidsdjungeln.

 

[Man Mountainman]

Alltså ju mer lovecraftiansk mytvärlden är, desto bättre, tycker jag. Men kanske kan varelserna ändå vara underkastade människans psykiska energi och bilder, åtminstone när de försöker tränga in i vår verklighet.

Det finns en novell av China Mieville, där speglar är portar till en parallell värld, där formlösa, kaotiska varelser lever. Men dessa varelser är av en eller annan anledning tvugna att imitera det som människor ser genom speglar. Så vid tidens början är dessa varelser mycket fria och mäktiga i sin värld, eftersom människorna bara ser deras värld genom dallrande, otydliga reflektioner i sjöar, och kanske i blanka stenskärvor, och sådär. Men varje gång en ny spegel skapas, erövras en bit av deras värld, som nu måste ”härma” det som reflekteras. Till slut drar varelserna på andra sidan speglarna såklart ut i krig. Looking for Jake, heter den, tror jag.

Kanske är gudarna mycket främmande väsen, vansinniga och psykedeliska skuggor från bortom universums gränser, som dock måste klä sig i gestalter och former ur mänsklighetens psyken för att tränga ner till den första himlen, eller till själva världen — jägarinnan, modern, den behornade, natten, vargen, ekorren, korpen, stjärnorna, osv. Så de har egentligen totalt obegripliga motiv och viljor, eller är bara fruktansvärt onda eller något, men de binds på något sätt av människors psyken, kanske ungefär så som changelings kan binda delar av naturen med olika löften i något World of Darknesspel. Det känns också som att det finns en trevlig, skrävlig nyans av Kult i detta.

Vargguden måste acceptera ett rykande färskt hjorthjärta som offer, och i utbyte ge shamanen gåvan att se sitt bytes spår lysa i trippiga färger över den nakna klipphällen. Och det är inte för att varggunden bryr sig om att äta hjärtan, utan för att det är via människors bild av vargen varelsen alls kan befinna sig i mythimlen eller nere på jorden eller var nu gudarna håller hus.

Jag gillar idén att spelarna själva får kombinera några ”fält” till sin stams eller sin världs panteon eller totem eller gud. Korpens och skymningens gud kan hjälpa utövaren att spå i inälvor och vandra i andras drömmar, men en annan stam kanske tror på krigets och skymningens gud, som är ett annat väsen, som kan slå skräck i en fiende och få denne att bryta ihop och fly. Det känns som att det vore kul att skriva ihop en massa sådana ”fält” eller ”dominons”, med alternativ till ritualer, offer, gåvor, och sådär, som spelarna kan välja på. Jag tror mycket stämning kan komma ur det. Om du är road och pallar.

Och kanske är det så att om två väsen som delar ”dominon” — typ skymningen — möts, så uppstår en konflikt, när det ena väsendet försöker äta det andra.

Och jag skulle också tycka det vore kul om SL slår fram eller bestämmer var det egentligen är för främmande och eventuellt monstruöst väsen som rollpersonerna dyrkar eller köpslår med. Är det gamle Cthulu som egentligen hatar livet, som tagit gestalt av en fruktbarhetsgudinna, med det yttersta målet att skapa en dödskult, en sorts mörk, demonisk moderskult? Är det en listig, korrumperande Nyarlathotyp som har klätt sig i visdomens och skriftspråkets gestalt? Det känns som att det finns många möjligheter till kul och speliga konflikter med gudarna där, när de å ena sidan är tvungna att följa vissa "regler", men å andra sidan har helt egna agendor.

Jag gillar nog tanken på att det finns två släkten av gudar. Ett som fötts ur den nyskapade jordens sköte och är kontinuerliga med den och delar av den, ett slags mäktiga naturandar. Och så ett annat släkte, som kommer Utifrån från en Annan plats för att slå sig ned och se vad den nya världen har att erbjuda dem och eventuellt vill forma den till en mer passande form. Kanske maskerar sig gudar av den senare sorten ofta som gudar av den förra sorten.

Sen borde man ha något slags monstruöst ur-Kaos-väsen också, i stil med Tiamat. Jämngammal med skapelsen, men likväl, på något sätt, dess anti-princip. Ett mörker som väntar vid slutet av alla vägar och som måste nedgöras eller fjättras innan den unga skapelsen kan stå säker.

 

[Quadrante]

Man kan börja spelet med session zero life, för att rulla och se om det bildats aminosyror.

 

[terje]

Det må vara trams men det är väldigt on topic: https://reddit.com/r/PoliticalCompassMemes/s/DMx3wwv5FO