Funderade lite och kom fram till att det finns åtminstone fyra faktorer som gjort att rollspelsläget blivit sämre för min del:
Tid
På dem gamla goda tiden hade man mer tid. En genomsnittlig vecka när jag gick i femte-sjätte klass spelade vi rollspel en halvtimme varje morgon innan skolan, kanske tre av eftermiddagarna efter plugget och antingen lördagen eller söndagen. Riktigt så skoj är det inte idag... Folk hittar på dumheter som att bo utomlands ett år, träffa svärmor hela helgen, ta jobbet seriöst och skaffa barn. Detta hindrar inte att vissa personer
tror att de har eller kommer ha massa tid. Exempel på sånt som medspelare sagt under senaste året:
”Det behöver ju inte bli mindre rollspelande bara för att man skaffar barn, att spela en gång i veckan i a f ska ju inte vara något problem. Och vid födseln så har man ju tio pappadagar så då tycker jag vi får passa på att spela några gånger!” (vi har inte spelat en gång sedan han blev förälder...)
”Klart jag är med och spelar! Fredag, lördag, söndag träffar jag tjejen, men vardagarna är jag flexibel. Spelar innebandy på tisdagarna och så är det puben på onsdagar men de andra dagarna går bra. Fast måndagen kan vara lite knepig” (han har såvitt jag vet inte spelat rollspel sedan i somras...)
Förberedelser
Kraven i form av bra regler, genomtänkta spelmiljöer m m har höjts väsentligt. Att bara traska fram till en polare på middagsrasten och säga ”OK, du befinner dig i ett grottrum med tre orcher, vad gör du?” och sen sätta igång och rollspela utan tärningar, regler eller rollformulär fungerade bra 1986, men jag vågar inte testa det 2003.
Spelnischer och tolerans
Spelgruppen på mellanstadiet var ett så blandat gäng personer att en genomsnittlig äventyrargrupp i DoD skulle framstå som homogen. Ändå hade vi lajbans ihop. Alla rollspelare hade i princip samma referenser och spelade samma spel. Träffade man på någon annan som spelade var det bara att sätta igång och lira.
Idag däremot räcker det inte med frågan ”Tycker du bäst om Mutant eller DoD?” för att få en bild av hur någon spelar. Det finns helt enkelt mängder med spel och spelstilar och den hårda sanningen är att jag inte är särskilt förtjust i en hel del av dem. Det räcker inte längre man att hitta
rollspelare, man måste hitta
rätt rollspelare. Inte så att jag brukar sitta och lida när jag spelar med såna som har ”fel” spelstil men jag vet hur vansinnigt skoj det kan vara att spela "rätt" spel med "rätt" personer.
Avstånd
Varför kan inte alla rollspelare och tja, alla ens polare överhuvudtaget bo i samma område eller åtminstone samma stad? Buss+hållplatsväntande i 40 minuter i vardera riktningen är inget man längtar när man kommer hem från jobbet halv sex och sätter sig och käkar. 25 mil med tåg är inte heller någon höjdare. Jag tyckte mycket bättre om när man kunde traska till någon på en minut.
Dock...
Helt negativ tycker jag dock inte att utvecklingen varit. På den gamla goda tiden var man i princip begränsad till att spela med de som gick i samma klass eller var grannar till en. Ett kort tag i typ åttonde klass hotades spelgruppen nästan av utrotning. Genom faktorer som internet och att man kan spela med folk som inte är precis lika gamla som man själv har det blivit lättare att få tag på nytt folk. Räknade lite på det och kom fram till att jag under de senaste två åren spelat med totalt 27 personer i åldersintervallet 18-32 och snackat rollspel med kanske ytterligare ett tiotal lirare eller folk som vill bli lirare. Inte så illa pinkat va? <img src="<<GRAEMLIN_URL>>/smile.gif" alt="" /> Samtidigt bör det nämnas att jag under den här tiden flyttat från Lund till Göteborg och alltså varit mer tvingad att leta nytt folk och att det i båda städerna borde vara förhållandevis gott om rollspelare.
Sen ska man inte idealisera den gamla goda tiden alltför mycket. Även om del av ens medspelare bytt ut gnatig morsa till dominant sambo och ersatt fyra påtvingade veckor i sommarstugan till fyra frivilliga månader på andra sidan jorden så har man i a f själv mer kontroll på tillvaron. Till skillnad från det glada 80-talet så är det ingen annan som bestämmer när jag ska resa någonstans, när jag ska gå och lägga mig eller när jag ska städa och det är ju faktiskt en väldigt trevlig utveckling!
Sen är det ju så...
”Är det lika töntigt att spela rollspel som vuxen som att köra moppe efter 16?”
...att man numera kan strunta än mer i vad omgivningen tycker om rollspel. Mitt spelande har i o f s aldrig påverkats av att det finns folk som avskyr eller föraktar rollspel men under högstadiet och gymnasiet det fanns ju de som smög med sitt rollspelsintresse. Idag borde väl t o m de inse att det faktiskt inte finns någon anledning att skippa rollspelandet bara för att det inte har någon jättehög status hos 14-åriga pentabrudar.
”När blir det barnsligt att rädda prinsar och döda drakar? Går man då över till att rädda vetenskapsmän och döda ondskefulla ritualmördare på 20-talet för att därefter sluta, dvs är spel som Call of Cthulu och Kult till för oss dinosaurier? Och finns det något ännu "vuxnare" spel som man kan övergå till därefter?”
Andelen drakdödare är möjligtvis större bland yngre än bland äldre men i båda grupperna tycker jag det verkar det finnas fler drakdödare än Kultspelare. Själv är jag både intresserad av att rädda prinsar och att döda ritualmördare!
Arcana
