Rollspelen som gjort dig till den du är

[entomophobiac]

Diskussionerna om årtiondets bästa, om svenska rollspel i allmänhet, och om hobbyn i stort, har fått mig att tänka på vilka rollspel som skapat min syn på rollspel. Så jag tänkte summera det och bjuda in er övriga att berätta om resans väg för er själva.

Men ta bara russinen ur kakan och varför de är viktiga! En komplett historia är inte fullt så intressant.

Warhammer Fantasy Role Play
Försökte spelleda Enemy Within långt innan jag riktigt klarade av det. Men Warhammer gjorde roliga saker med skills och blev det första utrikiska rollspelet jag faktiskt spelade tillsammans med AD&D och dess många urhäftiga spelvärldar. Som spel minns jag ändå Warhammer bättre.

Gemini
Fantasy behöver inte vara töntigt. Till största delen var det nog min spelledares förtjänst mer än Geminis, men Cell Entertainments Mutant Chronicles av fantasyspel är för mig en guldklimp i svensk rollspelshistoria. Inspirerande, mörkt, mystiskt, och rått.

Call of Cthulhu
Rollpersoner kan vara töntar istället för hjältar. Eller okej -- vi kan kalla dem akademiska hjältar istället. Viljan att gräva vidare och utforska mer är en självklar ingrediens i rollspel. CoC gör det till din största fiende och det är helt underbart.

7th Sea
Det kanske bästa rollspel jag spelat, eftersom matinéäventyr och age of sail är det typ coolaste jag vet och här kombineras det på ett otroligt bra sätt. På samma sätt som World of Darkness utnyttjade vår verklighet för att göra sin egna mörkare värld så gjorde 7th Sea vår riktiga historia till en mer äventyrlig och mindre förtryckande period. Plus att reglerna och världen satt som hand i handske på ett sätt jag nog aldrig sett innan dess.

All Flesh Must Be Eaten
Konceptet att inte göra ett rollspel med en värld och ett system utan istället att skapa en verktygslåda med ett gemensamt tema (zombie survival i detta fallet) är något jag fortfarande tycker är helt fantastiskt. Önskar att det skapat en trend istället för alla spel som istället tog metaplottandet från World of Darkness vidare. Unisystem är regler jag fortfarande spelar med, även om de egentligen inte är något speciellt. Råkar bara kunna dem bättre än andra regler. Men just verktygslådsgrejen med AFMBE är något som hjälpt mig utvecklas som spelledare och hobbyskribent.

Operation: Fallen Reich
Om jag skulle peka på en enda specifik produkt som den coolaste så är det nog Life Board:en. Hela idén är fantastisk och sättet det hjälper spelgruppen lära sig både världen och sina rollpersoners historia är helt underbart. Spelet i sig var rättså standard och spelades inte särskilt länge men vi gjorde flera gånger gubbar bara för att det var roligt och jag måste medge att jag hittade inspiration till rollpersonerna i Fyra StuG genom att dra kort ur Life Board:ens kortlekar.

Coriolis
Från början av 2000 hade jag en lång rollspelspaus. Den fullspäckade Coriolis-boxen på Kickstarter fick mig att återvända. Jag förbeställde originalet av Järnringen när det begav sig men fastnade aldrig lika mycket för dess lite otillgängliga regler. Men efter att Mörkret mellan stjärnorna damp ned på postkontoret kan jag återigen -- äntligen -- kalla mig rollspelare!

 

[entomophobiac]

Ah! Inser att jag glömde Mutant, från 1984. Mitt första rollspel. Som jag gav bort långt senare i det ihoptryckta sönderbläddrade skick det då var. Har nog spelat fler halvimproviserade varianter av Uppdrag i Mos Mosel än jag spelat något annat...

 

[Bifur]

Uhh, svårt. Mycket flyter ihop, så det blir en del efterhandskonstruktioner kring lärdomarna.

Från forntiden:

1. Drakar och Demoner Expert. Formade mig som spelare om inte annat för att det var det jag spelade klart mest. Vet inte vilka lärdomar som finns gömda här, men så här i efterhand inser jag det nog var en bra skola eftersom mycket av det som publicerades faktiskt var ganska bra, vilket gjorde att man undvek avskräckande upplevelser. Kanske något slags allmän push för intresset som var nödvändig. Hade Top Secret varit det enda spelet hade jag kanske aldrig fortsatt?

2. Star Wars D6. Visade att det går att göra ett spel där tema och regler samverkar och att så länge konceptet är tillräckligt vasst går det att sätta ihop ett bra (och rälsat!) äventyr som maxar upplevelsen, kapar de döda punkterna och ändå är kul att spela igenom. (Fast inget av detta tänkte jag på när det begav sig.)

Sen spelade jag en massa andra spel då på 80- och 90-talet men jag är osäker på vad de betydde för mig... Det enda jag vet är att Vampire och Kult aldrig betytt något

I mer modern tid:

3. Mutant Undergångens arvtagare. Det går att bygga en intressant och dynamisk spelvärld med ganska små medel - geografin måste inte vara storslagen och konflikterna måste inte vara världsomspännande så länge de grupperingar de kretsar kring är trovärdiga och komplexa, och där deras intressen tillåts gripa in och påverka på alla möjliga platser i spelvärlden utan att det måste vara huvudsak i det enskilda fallet. Också att en metaplot kan få vara långsiktig, bubbla på parallellt med annat och spelgruppen tillåts upptäcka den gradvis. (Låter som en banal insikt men före MUA hade jag inte spelat någon kampanj med det anslaget, närmast kommer nog Konfluxen men där blottläggs i princip hela intrigen i början på O4Ö.)

Bubblare:

4. Warhammer. Jag vill gärna skriva in det eftersom jag gillat spelvärlden skarpt från första mötet 2007 men jag är osäker på vad det lärt mig. Kanhända att det är helt ok att ta rejäla genvägar vad gäller setting till den grad att nästan kopiera en historisk miljö, och att det inte bara är förlåtligt utan till och med kan vara bra genom möjliggöra för spelet och spelgruppen låta andra aspekter få företräde.

5. Kutulu. Trots att jag aldrig spelat det. Tydliggjorde att ett spels regler inte är så viktiga. Jag är inte regelavers som krank, bara inte så regelintresserad, vilket gjort att jag många gånger kört på originalreglerna i ett spel utan att lägga så mycket tanke på det. Har något skavt har det husreglats eller bara kapats men inte egentligen fixats. Och har jag verkligen ogillat reglerna har jag valt bort scenarion till det spelet. Kutulu visade att det regelmässigt bara är att plocka något annat eller knåpa ihop det själv. Det har gjort mig än mer intresserad av äventyren och vidgat mina vyer där - spelet får komma i andra hand eller inte alls om det är en för stor investering i tid eller pengar, men äventyret kan spelas ändå.

 

[entomophobiac]

2. Star Wars D6. Visade att det går att göra ett spel där tema och regler samverkar och att så länge konceptet är tillräckligt vasst går det att sätta ihop ett bra (och rälsat!) äventyr som maxar upplevelsen, kapar de döda punkterna och ändå är kul att spela igenom. (Fast inget av detta tänkte jag på när det begav sig.)

Det här glömde jag! Tycker fortfarande det är det bästa regelsystemet som gjorts, mer eller mindre.

 

[Rangertheman]

Drakar och Demoner
Mitt första rollspel och det vi spelade absolut mest under 80-talet. Visst blev det en del Mutant och Chock också men aldrig i närheten av lika många spelpass.

Symbaroum
När sambon och hennes son visade intresse för rollspel för några år sedan plockade jag fram Expert-boxen och vi gjorde ett försök att skapa rollpersoner. Jag hade glömt hur mycket tabeller och uträkningar det faktiskt var och efter drygt en timme gav vi upp. Istället gav jag mig ut på internet på jakt efter ett nyare svenskt fantasyrollspel och hittade Symbaroum. Det var kärlek vid första ögonkastet och den har inte rostat sedan dess. Vi fick igång flera av våra vänner som aldrig hade spelat rollspel förut. Mycket tack vare Symbaroum har vi också lärt känna nya människor som blivit goda vänner

Tassar & Morrhår
T&M var det första rollspel som dottern spelade, när hon var i femårsåldern. Det lade grunden för ett nästan lika stort rollspelsintresse hos henne som för mig och sambon (hennes mamma). Nu är hon med och spelar Symbaroum och Hjältarnas tid, spelleder Tails of Equestria och Handbok för superhjältar. Det senaste är att hon spelar MÖRK BORG tillsammans med ett gäng tjejkompisar.

Fate Core
Vi har inte spelat det så många gånger men det har givit mig mycket inspiration, både som SL, som spelare och som "hacker". Har gjort en Symbaroum-variant som använder just Fate Core som regelmotor.

Hjältarnas tid
Det första rollspel min sambo spelledde. Nu har vi en grupp som spelar hyfsat regelbundet bestående av dottern, två av hennes klasskamrater, en av klasskamraternas pappa och så jag så klart. Sambon spelleder.

Förutom de som nämnts förtjänar även Sagospelet Äventyr och Barkhäxan omnämnanden.

 

[kloptok]

Drakar och Demoner 6/Trudvang
Buntar här ihop de olika utgåvor som Riotminds gett ut i samma. Det jag spelade nästan exklusivt fram tills 25-årsåldern ungefär, med ganska sporadiskt spelande emellanåt. Det har format mig framförallt som någon sorts bild av vad jag inte vill ha i ett rollspel idag. Sedan har vi väl spelat ett par episka kampanjer i spelen, men jag kommer nog aldrig återgå till regelsystemen i fråga.

Svavelvinter och Fate Core
Svavelvinter var några av de första spelen jag hittade när jag sökte mig bortom Trudvang. Till exempel det narrativa fokuset kändes helt revolutionerande för mig, som i princip bara läst och spelat traditionella spel. Läste Fate Core i samma veva som Svavelvinter, och det öppnade ögonen på ett liknande sätt. Tillsammans blev de en gateway till Forge-spelen och vägen mot en otroligt fördjupad förståelse för rollspel och vad det kan vara, jämfört med DoD-eran. Har fortfarande inte spelat varken Fate eller Svavelvinter dock. Och är väl ärligt talat inte alls lika sugen idag som jag var då när det begav sig.

Mutant År Noll
Det första spelet i den nya skolan av neotrad-spel som jag spelade med den gamla DoD-spelgruppen. Det blev en fantastisk kampanj som vi talar lika varmt om som de kampanjer vi spelade i urtidens tonår. Öppnade ögonen för min spelgrupp för ett spelande som ligger mer på relationer och intriger. Och gav mig välbehövlig träning och bättre förståelse för mitt då nya intresse för sandboxkampanjer och öppet spelande.

Lamentations of the Flame Princess
Min väg in i OSR, som är det jag sysslar mest med idag i rollspelsväg. Fastnade för skräcktemat i kombination med den historiska settingen. Blev helt såld på det lättviktiga regelsystemet och väldigt snart golvad av den sprudlande kreativiteten i OSR-scenen.

 

[Mekanurg]

1. Traveller var min första kärlek bland rollspelen. 1978 var jag en 19-årig gamer som älskade science fiction av typen Stiftelsen, Egen rymddräkt finnes och bokserien om rymdskeppet Hooded Swan. Traveller skänkte rörelsefrihet när det gällde kampanjkonstruktion och svåra utmaningar för äventyrarna. Jag var spelledare 2-3 ggr/ månad i fyra år; detta tog slut i och med att jag flyttade till Lund 1982. Därtil, min första professionella insats gällde Traveller, en tidskriftsartikel 1979 som jag fick betalt för! -- länk till förklarande bloggpost >>>

2. Runequest: Greg Stafford och Steve Perrin var mästerliga världsbyggare. Spelvärlden Glorantha handlade om kultur, religion, jordbruk, politik och de legender som bygger hjältar. Dessutom skapade de ett spelsystem, Basic Role-playing, som håller måttet än idag. Mitt RQ-spelande kring 1980 gjorde att jag var väl förberedd inför nästa steg i min karriär -- länk till förklarande bloggpost >>>

3. Expert Drakar och Demoner blev väl mitt gesällprov som spelkonstruktör. Där lärde jag mig hands-on hur jag konstruerar ett eget spel. Avstampen till min fortfarande pågående karriär som spelskribent. Länk till förklarande bloggpost >>>

 

[krank]

De viktigaste spelen (eller produkterna, tänker jag ta mig friheten att utöka frågeställningen till) om man ser till just hurdan jag är som person och rollspelare:

(Jag tar mig friheten att fylla på med fler om/när jag kommer på dem, iaf så länge jag har redigeringsrättigheter till inlägget)

Mutant Chronicles, såklart. Det första jag spelade, och givetvis under en tid det enda jag spelade. Jag introducerades till MC i slutet av högstadiet, fick min första "kompiskrets" på några mobbade år (även om den kompiskretsen också ofta hade ett ganska hårt språkbruk så fick jag iaf vara med). Jag gillar fortfarande den här spelvärlden väldigt mycket. Numera av delvis andra anledningar, såklart.

In Nomine var ett av de två första rollspel jag köpte själv. Det andra var Rifts. Båda köptes enbart utifrån att de såg coola ut på SF-bokhandeln när jag och familjen var på vårt årliga sommarbesök till huvudstaden. In Nomine visade mig att regler inte behövde vara speciellt krångliga; de passade mitt redan då ganska regelfientliga sinnelag bättre än Chronicles' ganska tunggrodda BRP.

Under ett gäng år efter det så blev det uteslutande hemmabyggen, i princip. Bland annat det som då hette TN, sedan Umu och nu blivit Ödesväktarna. Det var mitt första besök med fantasy, och en duktig och ganska egen spelledare gjorde att det funkade påtagligt bra trots att jag redan då föredrog andra genrer överlag.

Om jag ska nämna ett hemmabygge under den här tiden som formade mig i takt med att jag formade det så blir det det aldrig utgivna Scriptura. Oerhört pretentiöst och med dåligt skrivna texter, kollage-illustrationer och med mycket inspiration från The Invisibles och Doom Patrol och typ… God's Army, tror jag.


Det är svårt att välja bland mina egna spel, men Evolutionens Barn lärde mig väldigt mycket. Det var mitt första försök att förstå den dåvarande indierörelsen. I efterhand vet jag inte om jag lyckades så bra, men det var iaf en viktig milstolpe på vägen från fullständig idiot till någorlunda nyanserad rollspelsdebattör. Om ni tycker att jag är dum i huvudet numera… Ni skulle träffat mig när jag var som värst. Extremt typisk "ni spelar fel"-fåne var jag. Kombinerat med härliga åsikter som att "D&D är inte riktigt rollspel" etc. Men ja, EB blev ett slags första riktigt försök att pröva andra, nya grejer istället för att bara tycka illa om dem.

På tal om D&D så skedde ju också lite av en vändpunkt i och med att jag spelade Dungeons and Dragons 4e med Arfert som DM. Jag var jättedålig på det, men hade ganska roligt. Och vips så var mitt D&D-hat ett minne blott. Skönt.


Jag tror att More than Human var det första av mina spel som faktiskt tog plats i SF-bokhandelns hyllor. Ett livsmål uppnått!


Mutant City Blues gav mig en helt ny syn på hur man kunde tänka kring ledtrådar och spelvärlds-bygge. Formade mycket av hur jag jobbar med undersökande äventyr och generatorer och sådant nu.


Slutligen tror jag inte att jag kommer undan att nämna Tatters of the King till Call of Cthulhu (fast jag aldrig använt just CoC till det). Jag har spellett framför allt första delen flera gånger, och det är svårt att överblicka hur viktig den varit för mitt sätt att tänka och strukturera kring äventyr och kampanjer. Jag har modellerat väldigt mycket av mitt sätt att jobba med strukturer utifrån hur den här kampanjen är uppbyggd. Jag ser redan fram emot nästa gång jag får utsätta en ny grupp för den…



De där är såklart inte de enda som påverkat mig, men det är nog de jag kommer på just nu som påverkat mest.

 

[Monokel]

Tre spel som format mig som spelledare:

Viking. Jag spelledde en kampanj som först handlade om rövarfärder i västerled. Sedan kom rollpersonerna hem och byggde upp en by. En av dem gifte sig och fick barn. Det var första gången vi spelade något som inte handlade om äventyrare som gick runt och, ja, äventyrade. Det öppnade upp ögonen för andra sätt att spela, för andra sorters historier. Och en del av behållningen var att vi "upptäckte" det sättet att spela helt på egen hand.

MERP. Jag bad mina spelare hitta på lite bakgrundshistorier för att jag läst att andra brukade göra så. En av dem var inte så sugen och skrev bara "jag är en trollkarl med minnesförlust". Kampanjen handlade om sökandet efter ett band orchrövare och deras onde ledare. Twisten blev att trollkarlen med minnesförlust var(it) den onde ledaren. Inte jätteunikt eller så, men det blev väldigt effektfullt och lärde mig hur bra det kan bli när man väver in rollpersonernas bakgrunder i kampanjen (vilket blivit en central del för mig när jag spelleder).

Western. Spelledde introäventyret till tredje utgåvan, där det i princip är tänkt att rollpersonerna ska kunna bli sheriffer vid äventyrets slut. Rollpersonerna hade andra idéer. De hamnade i bråk och jagades ut i staden. Ett missförstånd gjorde att de råkade spränga en diligens med federala agenter med dynamit. Plötsligt var de efterlysta och på flykt genom landet. Kaos följde dem vart de än gick och det var omöjligt för mig som SL att planera händelser. Det var en underbar kampanj som lärde mig mycket om improvisation och att våga lämna över tyglarna till spelarna. Under kampanjens gång började vi ta lättare och lättare på reglerna och mot slutet var det ren friform. Jag har aldrig tittat tillbaka utan har kört friform sedan dess.

Edit: när jag läser det här igen så ser jag att det knappast var spelen i sig som påverkade mig, utan det vi gjorde med dem.

 

[Bolongo]

Traveller (original)
Mitt första rollspel. Lärde mig ungefär vad rollspel är. Eftersom det var jag som köpt det fick jag vara Referee, så det lärde mig att det inte är farligt att vara SL. Det borde ha lärt mig glädjen i att spela i ett vidöppet, delvis procedurellt genererat, universum - men eftersom vi var för små för att fatta det på den tiden och snabbt gick vidare till andra spel, kom den insikten först långt i efterhand.

RuneQuest (2e)
Lärde mig att det är kul när ens gubbe blir bättre! (I gamla Traveller ökar man aldrig sina skills efter chargen) Lärde mig att älska crits och hata fummel. Visade mig hur mycket roligare det är att spela en RP som kommer från en djupt beskriven kultur. Cults of Prax gav mig ritningen för hur religion bör fungera i rollspel.

Dungeons & Dragons (Moldvay B/X)
Lärde mig glädjen i dungeon delving och zero-to-hero. Vi fortsatte relativt snabbt till AD&D, men det var bara för att vi ville ha mer crunch, det förändrade inte spelstilen.

Call of Cthulhu (2e)
Ibland är det OK att "förlora". Det kan till och med vara det mest tillfredsställande.

Rolemaster med MERP-supplement
Demonstrerade många fallgropar med att spela i en etablerad IP.

Pendragon (2e)
Lärde mig att det inte är individen som är viktig, det är familjen!

Over the Edge (1e)
Visade att precis vilka knäppa idéer som helst kan bli en spelvärld.

Mage: the Ascension (1e och 2e)
Lärde mig att spelare kan vara medskapare av regler, under tiden man spelar. Lärde mig även att det kan finnas moraliska gråzoner när man spelar karaktärer med makt att förändra världen.

Hero Wars / HeroQuest
Visade mig exakt hur långt man kan driva abstraktion i ett regelsystem.

 

[Mogger]

Drakar och Demoner
Ja, det var ju där allt startade, och vi spelade det fram till -95 typ. DoD + Kunfluxsviten i synnerhet.

WFRP
När vi insåg att de som var 2-3 år äldre spelare tuffare spel och dessutom på engelska!

Eon & Western
Realism, sandlåda och och ond bråd död.

Mutant: Undergångens arvtagare
Att spelleda UA var oerhört givande. Och det blev dessutom vägen in i branschen när jag började frilansa för JFAB.

Noir
Jag hade visserligen snubblat över Story Now och indiespel, men SL-kapitlet i Noir gjorde allt mycket tydligare.

Solar System
Gjorde nästan allt rätt!

Kopparhavets hjältar
För jag kan inte skriva en post utan att nämna det. Men också för att cirkeln sluts med det.

 

[Henke]

1. Drakar och Demoner
Min första kontakt med rollspel och senare mitt eget första rollspel. Det här gjorde att BRP blev min måttstock för regelmotorer. Genomgående en ganska bra produktlinje (jämfört med t.ex. de samtida DnD-prylar jag läst). Även Expertreglerna för indelningen av Magiskolor. Regler för kroppsdelar/träffområden.

2. Mutant
Troligtvis mitt andra rollspel. Visade att rollspel inte behövde vara Fantasy och att förmänskligare djur inte enbart är gulliga seriefigurer. Det här lade grunden för vad jag anser är "Mutant".

3. Svavelvinter
Den smutsgula lådan är inget spelsystem, men det måste varit första gången jag läste något med en slags sandbox. Visst finns det tydliga äventyrsbitar, men det finns också uppslag till konflikter utifrån hur varje äventyrsplats hanteras. Otroligt välgjort och ovanligt färgstarka antagonister i en värld där gott och ont är en gråskala.

4. Svavelvinter RPG
Första gången jag läste ett karaktärsdrivet regelsystem och där reglerna skapade ett enastående berättelsefokus och hela scen-begreppet. Att resor och mellanspel går helt ok att bara strunta i. Att man använder playerskill när man ska finna dolda ting. Att konflikter inte behöver lösas med våld. Att detaljnivån på reglerna inte behöver vara viktig.

5. Cthulhu Dark
Att ett minimalistiskt regelsystem kan vara helt fantastiskt.

6. Oktoberlandet
Att en rollspelssetting kan vara subjektiv.

7. Mutant UA
Att en rollspelskampanj kan plantera saker och bygga upp en twist som vänder upp och ner på hela settingen. MUA är kampanjernas "The Sixth Sense" eller för att ta ett passande citat ur "The Usual Suspects": "The Greatest Trick the Devil Ever Pulled Was Convincing the World He Didn’t Exist"

8. Forbidden Lands
Att monster-attackerna kan varieras och slumpas för att inte bara bli "ännu ett anfall".

9. Coriolis (version 2, MYZ-motorn)
Tyckte fram tills jag läste Coriolis att rollspel i rymdmiljö kändes trist och meningslöst, men det här hade en otroligt rik setting utan att bli gonzo. Nu går det dock gott sällskap av Alien RPG.

 

[Flanell]

Wastelands - Rollspelet
Lärde mig att det är No Law, No Rules, Only Chaos.

 

[RasmusL]

Lady Blackbird. Säg inte hur det är, fråga. Det är inte du som spelledare, det är ni som spelgrupp. Det finns en historia där att upptäcka, ni behöver inte skapa den.

 

[Mogger]

Iofs lite OT men detta forum, Järnringens forum, The Forge och Story Games (inkl alla indiebloggar som fanns förr) har lärt mig så mycket mer. Inga spel kan mäta sig med det.

 

[DeBracy]

Drakar och Demoner
Första rollspel jag spelade (1991 års version). Whelans Elric-bilder alltså... Monster-boxen var första rollspelsgrejen jag köpte.

Bubblegum Crisis
Snubblade över på Tradition i Göteborg. Såg fränt ut, hade ingen koll på serien men det var uppenbarligen något för mig. Fuzion blev lite av mitt go to-system ett bra tag, och öppnade för en ganska positiv syn på generiska system.

Höstdimma
Bästa matiné-action jag upplevt, och en del i förklaringen till att jag tvekar till att ge mig på ordentligt crunchy spel nu för tiden. Symboliserar en period då jag spelledde mycket på konvent (Star Wars d6 med min kusin på SävCon fem år i rad, Höstdimma kanske 3 år i rad på SnöKon/GothCon?). Har sneglat på det flera gånger i efterhand som något att snatta saker ur till nya pyssel. Den halkiga backe som ledde ner i indieträsket på sätt och vis.

Dead of Night
GothCon 2007, mitt första Indierum. En milstolpe i mitt rollspelsliv, med ett tydligt före och efter. Dead of Night var spelet som lämnade störst intryck, och det jag utgick ifrån när jag började pyssla med Bläck.

Holmes Dungeons & Dragons
Kring 2009-2010 kände jag mig rätt utbränd på att spelleda. Det där med retro-D&D verkade fränt, men jag trodde inte det skulle vara något för mig. Nå, jag bytte in lite rollspelsgrejer på Collector's Point i Umeå och gick därifrån med TSR Silver Anniversary-boxen som innehåller en faksimil av Basic D&D från sent 70-tal och det kittlade mig, och det erbjöd mig en annan slags spelledande än det jag hade hållit på med fram till dess. Jag påstår till och med att några av J. Eric Holmes entusiastiska tips är ett spelbart spel bara för sig själv.

Saga
Jag har alltid gillat Warhammer även om det inte är något jag spelat nämnvärt, så jag visste ju att jag gillade pseudo-historiska spel/settings. När jag till slut skaffade Saga (ett par år efter det släpptes) så blev jag charmad. Tonen låg helt rätt för mig, och boken var så himla fin (ÄR så himla fin!). Det ledde till bloggen Nor Bannog som jag skrev aktivt på i fyra år (och sen sporadiskt i ett år till). En del av texterna hamnade i små häften som jag krängt på GothCon och liknande, och jag älskade dem. När det var dags för en andra utgåva av grundboken så innehöll den ett sjok av mina grejer som appendix, och jag kände mig ganska färdig vid det laget. Bloggen blev liggande. I samband med julkalendern jag gjorde på bloggens Facebook-sida så lovade jag att skriva nya inlägg i år (minst ett per månad), så tydligen är det här kapitlet inte riktigt avslutat ändå.

Wicked Archipelago
Jag har aldrig spelat Archipelago riktigt som det är i texten, utan har nästan alltid kört mash up-versionen där prepp med orakel á la In a Wicked Age plockas in. Jag får nästan alltid en rejäl kick av att spela det, för det är nånting med att fiktionen får leda som klaffar så himla bra för mig. Anledningen att jag går och drömmer om mer friform i mitt spelliv är nog för att jag vill ha Wicked Archipelago men i något slags kampanjformat.

Hedersomnämnanden:
RuneQuest 3, Usagi Yojimbo (Fuzion), Panty Explosion, Polaris, Montsegur 1244

 

[Paal]

Drakar och Demoner -87 (+Expert och DoD -91)
Det första jag spelade. Det var först och störst. Det var brorsans spel men han skaffade nästan allt till det och det VAR fantasyrollspel för mig.

Mutant 2089
MITT spel under uppväxten. Spelledde det nästan varje helg i flera år. Blandade in både gamla Mutant och Mutant RYMD i det men cyberpunk-action var det häftigaste.

Mutant UA
Spelade inte aktivt under många år men köpte, läste och forumade MUA intensivt. Ett av spelen som höll min rollspelslåga brinnande trots bristen på spelande. Har bara spelat det några få gånger men planerar att någon gång köra den stora kampanjen.

Mutants & Masterminds
Det spel jag spenderat mest tid med utan att någonsin spela det. Mycket forumhäng och SLP-skapande. Knyter an till min kärlek för superhjältar, serietidningar och tecknande. Otroligt givande att bara mekaniskt omvandla fiktiva seriehjältar till rollspelstermer.

Eclipse Phase
Ett av de rollspel som fascinerade mig tillräckligt för att dra ihop en ny spelgrupp i vuxen ålder. Sprängfyllt av häftiga idéer och världen är fortfarande en av de mest spännande jag vet. Önskar jag hann spela det mer.

Svenska kulter / Sju porträtt av Elvira Wallin
Ett annorlunda spelande för mig. Vi fick till en härlig skräckkänsla och spelade helt andra typer av karaktärer med ett annat mer personligt djup. En av de få kompletta kampanjer jag spelat igenom.

Symbaroum
Det spel som lätt tagit störst plats i mitt vuxna rollspelande. Törnetronskampanjen är det största och mest ambitiösa vi någonsin försökt oss på. Spellett det av och till sedan det kom ut och ser inte att vi kommer tröttna på det på länge än.

 

[krank]

Eclipse Phase
Ett av de rollspel som fascinerade mig tillräckligt för att dra ihop en ny spelgrupp i vuxen ålder. Sprängfyllt av häftiga idéer och världen är fortfarande en av de mest spännande jag vet. Önskar jag hann spela det mer.

Antagligen det spel jag läst som jag varit mest sugen på att spela men som jag haft svårast att hitta ett sätt att spelleda på som jag känner mig bekväm med.

En vacker dag ska jag lyckas bygga en moddad version av världen där inte alla balla hemligheter redan är avslöjade, och en kampanj jag klarar av att spelleda…

 

[MattiasLejbrink]

Jag påstår till och med att några av J. Eric Holmes entusiastiska tips är ett spelbart spel bara för sig själv.

ALLTSÅ det där var ju typ hur bra som helst. Sällan har jag sett någon få in så mycket rätt på en enda sida. Varifrån har du parafraserat Holmes där? Är det ett utdrag från regelboken? En intervju?

 

[DeBracy]

ALLTSÅ det där var ju typ hur bra som helst. Sällan har jag sett någon få in så mycket rätt på en enda sida. Varifrån har du parafraserat Holmes där? Är det ett utdrag från regelboken? En intervju?

Det är nästan rakt av från spelledartipsen på slutet av regelboken har jag för mig. Var rubriken "The fine art of dungeon mastering" kanske?