Som vanligt har en tråd på forumet en sidodiskussion om definition av en term. Så jag tänker kalla den för rollspelsundergången.
Min klubb hade sin första undergång när en stor del av klubben försvann in i lumpen och sen vidare ut till plugg och arbete. Det var mitten till slutet av 90-talet så det sammanföll med Äventyrsspels försvinnande. Vi slutade aldrig spela, men vi hade en period då vi bara var tre stycken och jag har själv kört utländska spel mest så jag upplevde inte någon skillnad i mängden produkter eller tillgängligheten. Jag tyckte dock det var tråkigt när Tradition drog ner på rollspel, men det fanns alltid andra butiker.
Men att rollspelandet minskade lite i Sverige märktes av, exempelvis på färre konvent och i Signaler från Sverok där man diskuterade minskande medlemsantal och vad man skulle göra för att få folk att få upp ögonen för hobbyn.
Jag vet inte om det var bara en sak, eller om det var en kombination men det finns fler saker som jag tror bidrog. När rollspelen plockades bort från leksaksaffärer försvann en väldigt bra marknadsföring och synlighetskanal, då butikerna och katalogerna som kom hem i brevlådan gav exponering. Sinkadus förvandling till en poster innebar att det inte var lika lätt att hitta postorderbutiker. Äventyrsspels undergång innebar att vi inte hade en någorlunda stark aktör som kunde göra reklam. Så som med min klubb tror jag att det fanns en period då folk som börjat med tidiga D&D och DoD pluggade, jobbade och skaffade familj och inte hade tid med spelandet.
För mig personligen känns det som att ett uppsving kom i samband med D&D 3 och D20-licensen och att det sedan rullat på igen. Kanske var det så att D&D var mer populärt än de svenska spelen då.
