Nekromanti Rollspelsfilosofisk fråga

[PVC]

Jag vill gärna höra er åsikt om en grej jag har satsat på, lite som ett försök med min spelgrupp(där jag är spelledare i brist på bättre), de senaste mötena. Den går ut på att spelarna inte själva skapar roller och jag därefter ett passande scenario. Istället skriver jag ihop ett fräckt scenario med karaktärer som jag själv skapar, med all tankemöda det kräver. När spelmötet börjar tar jag ett par minuter per karaktär och beskriver den för spelarna och sedan slänger jag till var och en av dem en av rollerna och säger: nu kör vi!

Jag som spelledare känner att gruppdynamiken har förändrats något oerhört sedan jag började med detta. Vissa spelare som av okänd anledning suttit fast i stereotypträsket har verkligen blommat ut och kan väldigt väl leva sig in i roller som tidigare varit helt otänkbara. Sedan är det tyvärr så att en av spelarna helt enkelt inte klarar av eller inte vill leva sig in i vilken roll som helst och inte uttalar annat än korta meningar under hela resten av mötet, vilket är väldigt stämningsdödande.

Innan jag ställer frågan vill jag klargöra att det rollspel symboliserar för just min grupp är en möjlighet att leva sig in i och agera utifrån en annan persons förutsättningar. Om er definition i stor utsträckning skiljer sig från det är det ingen mening att ni läser resten av inlägget. Så till frågan; tror ni att den här typen av rollfördelande är bra eller dålig för att den

A: stimulerar spelarnas inlevelseförmåga och utvecklar deras förmåga att personifiera för dem okända roller.

B: hämmar deras fantasi och låser in dem i fack där de absolut inte vill vara.

Om man bortser från det extra arbetet från spelledarens sida detta leder till, är det en bra idé eller inte? Vad tycks? Motivation uppskattas.

 

[Johan K]

Om man bortser från det extra arbetet från spelledarens sida detta leder till, är det en bra idé eller inte? Vad tycks? Motivation uppskattas.

Jo, jag gillar iden din faktiskt. Att amn ibland får siig tilldelat en roll som man inte har spealt förut. Det tror jag kan utveckla en som rollspealre.
Dock så är jag personligen lite emot att få en karaktär tilldelat mig bara sådär. Jag gilalr att bygga karaktären som jag vill & inte få en färdig karaktär bara sådär.

/ Johan K, som dock gilalr idéen !

 

[Rising]

Jag är inte mycket av en rollgestaltare, men visst; ibland är det spännande att få en roll som man aldrig annars hade skapat åt sig själv.

Men i sådana fall föredrar jag att man får den en stund innan man börjar köra, så att man hinner läsa igenom bakgrundsbeksrivningen ordentligt och kanske till och med "värma upp" en del innan man väl börjar spela. Jag minns bland annat ett konvent då vi fick karaktärerna typ en kvart-tjugo minuter innan vi skulle börja spela, och då gick jag på toaletten och passade på att prova några repliker och gester framför spegeln, bara för att få några säkra oneliners rätt som jag könde förlita mig på i början. Liksom, få in maneret. Sedan rökte jag en cigg medan jag var "inne i rollen" och slogs av att en av mina polare också betedde sig lite annorlunda. Han förberedde sig på samma sätt, han med.

När vi väl började så var vi rätt säkra, om än lite överdrivna, i vårt gestaltande. Men det var bra drag och flyt i början, och allteftersom så hittade vi ett lite mer lågmält och finstilt sätt att uttrycka oss, och då blev det ganska bra.

Jag tror jag gillar den approachen mer än din form av kalldusch-start.

---

Men i regel så tycker jag att det är tillräckligt roligt att utmana mig själv genom att skriva egna roller. Jag vet vilka roller som vore svåra för mig att gestalta, och vilka jag helt enkelt inte klarar av.

Jag resonerar på samma sätt som spelledare. Visst händer det att jag ger mina spelare färdigskrivna karaktärer, men då är det mest för att handlingen ska bli bättre, tätare och mer angelägen för rollpersonerna. Jag försöker inte testa eller utmana mina spelare så mycket; utan istället låter jag dem utmana sig själva, om de nu vill spela på ett sådant sätt.

 

[Targon]

Jag svarar definitivt A. Jag uppmuntrar utan vidare metoden som du beskriver den. Samtidigt skulle jag nog vilja föredra en ständig omväxling mellan metod A och B i spelgruppen. Tror inte att det är bra i längden om du som spelledare låter dina spelare enbart lira med gubbar som du själv konfigurerat. Det verkar lite självupptaget. Ge dem i stället tillfälle att i andra scenarier eller spel på egen hand skapa sina egna gubbar för att på så sätt låta dem uppleva även denna sida av rollspelandet. Eller kanske att du kör konsekvent med din egen modell medan någon annan i spelgruppen med jämna mellanrum hoppar in som spelledare och drar igång något annat spel där spelarna ges frihet att skapa sina egna karaktärer från grunden. Dock tror jag inte för ett ögonblick på alternativ B, åtminstone inte på det sätt du formulerat det.

Tänk på att spelarna inte är till för spelledarens skull utan att det i högre grad är spelledarens uppgift att se till att spelarna får uppleva en kul och stimulerande spelträff.

 

[Big Marco]

Om man bortser från det extra arbetet från spelledarens sida detta leder till, är det en bra idé eller inte? Vad tycks? Motivation uppskattas.

Jag är inne i en fas som är rakt tvärtom. =)

Spelarna drar tillsammans med spelledaren upp ett löst ramverk över vad som önskas spelas, därefter tas rollerna fram, med sina egna drivkrafter och önskemål, kännetecken och begränsningar. Alla tillsammans hjälps åt för att få rollpersoner och scenario att vara synkade. Efter det så formulerar spelledaren möjliga vägar hur scenariot kan uppenbara sig. Detta kräver dock att man är villig att skapa icke-rälsade äventyr eller hårda intriger som inte får pajas, utan ger fokus på spelarinflytande.

Exempel från idag; där spelarna efter brainstormande kom fram till rollerna "Skuldsatt pianist" respektive "Lovande nattklubbsångerska" skulle vara intressanta. Naturligt föll det sig att rollerna rör sig i klubblivet och försöker få fatt på pengar samt önskemålet om att nå något bättre än det nuvarande sunket. Ett flertal intressanta aspekter definierades (som att sångerskan är gravid, fadern ej spikad utan detta kommer framträda under spel) och därefter tar jag som berättare över och målar upp relationskartor, möjliga "bomber" (händelser), platser och personer. Sedan står startpositionerna klara och är redo för att spelarna driver berättelsen genom rollpersonerna.

Så nej, jag delar inte ditt sätt att lägga upp saker och ting på. ,-)

 

[PVC]

Det är naturligtvis helt din fulla rätt att tycka så. Att vi sedan inte tycker likadant ser jag som något positivt, för då har jag någon att diskutera med.

 

[Mogger]

Den är, IMHO, dålig för att den:

A: Sätter SL i någons slags kontrollposition som bedömmare av det goda rollspelandet och den högre underhållningen.

B: Inskränker spelarnas inflytande till exakt 0.

.)

 

[PVC]

Självklart handlar det inte om mig utan om gruppen. Till historien hör dock att vi ganska länge suttit fast i en och samma genré där jag på förhand lätt kunde förutsäga exakt hur varje spelares karaktär skulle se ut. Jag var urless på det och flera av spelarna också, tja förutom en som tidigare nämnts då.

Därför testade jag den här varianten för att få lite om växling, tänkte jag skulle köra på den approachen ett litet tag för att de skulle kunna få upp ögonen för att det finns fler roller än just de de har spelat tidigare. Ska se om ett par veckor om det har gjort susen. Hoppas få se helt andra karaktärer då.

 

[Targon]

Spelarna drar tillsammans med spelledaren upp ett löst ramverk över vad som önskas spelas, därefter tas rollerna fram, med sina egna drivkrafter och önskemål, kännetecken och begränsningar. Alla tillsammans hjälps åt för att få rollpersoner och scenario att vara synkade. Efter det så formulerar spelledaren möjliga vägar hur scenariot kan uppenbara sig. Detta kräver dock att man är villig att skapa icke-rälsade äventyr eller hårda intriger som inte får pajas, utan ger fokus på spelarinflytande.

Bra beskrivning av den perfekta rollspelsmetodiken, åtminstone enligt min uppfattning.

 

[PVC]

Okay, om du tycker så så ska jag inte argumentera mot dig. Dock är vi i gruppen ganska överrens om att vi faktiskt vill variera oss och inte bara ha roligt med just våra karaktärer, något som dock inte har blivit av för att vi varit för lata. Jag ser det hela som något av en spark i baken för att vi ska komma igång.

Dessutom kan jag garantera att jag inte skapar vilka karaktärer som helst, faktum är att jag fick gruppens godkännande innan jag körde igång, och ingen har öppet oponerat sig än. Första gången tog jag bara liknande karaktärer och kastade om dem lite så att spelarna fick prova på varandras roller, och sedan gick jag stegvis mot mindre vanliga roller.

Du kanske inte läste den raden i det ursprungliga inlägget där jag förklarade gruppens filosofi.

 

[PVC]

Jag hade kunnat tänka mig att ge spelarna lite mer tid på sig att förbereda sig men jag ville verkligen röra om i grytan ordentligt första gången. Dock måste det väll erkännas att det inte var det bästa spelmötet någonsin.

De följande gångerna däremot såg jag riktiga framsteg i rollbeskrivandet. Spelarna visste när de kom att de skulle få helt okända roller och var förberedda på det. Faktum är att många av de bästa situationsbeskrivningarna dök upp just andra och tredje mötet.

Jag kanske inte berättade det tidigare men gruppen har ganske mycket med berättelsen att göra så bara för att de fick en karaktär så var den inte låst där, de kunde sätta i princip hur mycket personlig prägel på karaktärerna som helst om de ville men de gjorde det inte för de insåg att de redan var häftiga som de var, ja med vissa små modifikationer förstås.

Vad gäller ambitioner om att utmana och testa gränser är vi alla överrens om att vi vill vidga vyerna och testa på nya roller att gestalta vilket vi verkligen försöker göra. I uppgörelsen är det lite av att jag beskriver världen och kanske lite lätt andra personer och de fyller i resten samt sina egna handlingar med referenser till rollens förutsättningar.

 

[ripperdoc]

Jag tycker att det är mycket bra, just för att det stimulerar inlevelseförmågan. Som en vis man sagt så väcker begränsningar inspiration, och även om den frasen kan missbrukas så tycker jag det gäller i detta fallet. Att få en roll i handen tror jag kan väcka stor inspiration hos de flesta, förutsatt att de är förberedda och införstådda med metoden.

Men, det finns några tips eller förbehåll:
- Vissa spelare gillar det inte alls. Givetvis ska man gemensamt bestämma att man ska använda metoden, eller så kör spelledaren så här en gång och sedan får spelarna utvärdera.
- Dåligt konstruerade eller skrivna roller kan slå väldigt fel, så det är en ökad börda för spelledaren.
- Det är ju en fördel om SL känner sina spelare väl och kan fixa bra roller till dem som väcker deras inspiration. Å andra sidan finns det en charm med att helt slumpa ut rollerna bland spelarna.
- Jag tror inte att den här metoden lämpar sig för länge kampanjer.
- Det är viktigt att skriva rollerna med lagom mycket information. Lämna mycket utrymme för tolkningar, och låt spelarna utnyttja detta till fullo. Summan blir nog ett ännu mer dynamiskt scenario.

Själv har jag aldrig vågat köra den här modellen fullt ut hemma. På konvent är det ju dock av naturliga skäl helt accepterat att göra så, så det borde inte vara någon större skillnad. Jag tror att min nästa mini-kampanj kommer att ha mer eller mindre färdigskrivna roller. Å andra sidan, jag diggar metoden som Marco pratar om i sitt inlägg (jag var den lovande nattklubbssångerskan), så jag blandar gärna.

 

[Mouja]

Jag har spellett och spelat ett fåtal scenarion i denna stil, och var gång har jag haft en person som klagat på sin roll av någon anledning. Det behöver inte nödvändigtvis vara samma person dock.

Men det jag kom fram till var att det bästa, om man vill spela som detta, är att (pseudo)kompromissa fram någonting med den som motsätter sig spelstilen. Man låtsas att denne får vara med och bestämma och komma med förslag som man sedan har i åtanke. Sedan kan man alltid vrida det personen i sig säger så att det passar in i det man tänkt sig.

Ett exempel var en Exalted-krönika som vi skulle spela, en person fick en rollperson som var nästintill raka motsatsen till vad han normalt spelar (eftersom vi inte ofta har färdiga roller, utan egenskapade, individuella och i många fall helt hopplösa karaktärer) så genom litet kompromissande så fick denna person ge med sig på utseende och kunskaper, men hans beteende vart en aning gladare än vad han var van vid.
Han klagade inte mer (eller under spelets gång) och försökte leva sig in i sin roll så gott han kunde. Han kände antagligen att han fått litet mer att säga till om för tillfället, och det var allt som krävdes för att han skulle bli nöjd.
Sedan är det ju annorlunda om spelaren är barnslig eller om den verkligen inte _kan_ rollspela just den rollen med.

Personligen så har jag ingenting mot att få karaktärer 100% färdiga och klara utlämnade till mig med orden "Detta är vad du ska spela." Men blir det så för ofta blir det litet tråkigt, man vill ju gärna själv spela någonting som man känner sig "hemma" i nu och då.

 

[PVC]

Och jag tycker att de som vill bygga sina karaktärer själva ska få göra det men just nu bygger vi bara likadana karaktärer hela tiden. Syftet var att vi skulle bredda oss och göra lite mer utmanande och utvecklande roller. Sedan är naturligtvis rollen aldrig spikad, det finns ju hela tiden utrymme för att ändra på den som man vill.

 

[PVC]

Som jag skrivit i fler andra inlägg nedan är det här bara en starthjälp för gruppen, jag fråga de dem om de vill eutvecklas och om vi kanske kunde prova en ny metod och det tyckte de lät vettigt, så vi körde igång. Om det bara ger insikten att roller kan vara roliga på olika sätt återgår vi nog till egenskapade roller snart.

 

[krank]

För mig skulle det här vara döden.

För det första säger metoden att jag inte är mogen att skapa mina egna karaktärer. Det finns spelare som spelar samma karaktär om och om igen. Jag är inte en av dem - jag varierar mig, och stor del av rollspelandet är för mig det egna utfunderandet av en karaktär.

För det andra ger metoden fullständig makt till SL. Jag är den förste att hålla med om att SL's godtycke vad gäller världen och SLP:er inte nödvändigtvis är något dåligt, men fingra för fan inte på den lilla del som trots allt är min.


För mig är inte inlevelsen något som behöver "utmanas". Inlevelse är något som ska underlättas i mina ögon, för att den gemensamma berättelsen ska bli så givande som möjligt.

 

[PVC]

Det här tyckte jag var bra kommentarer, de flesta av tipsen försöker jag efterleva och hoppas kunna dra lärdom av de andra. Särskilt det där om lagon omfattande roller försöker jag tänka väldigt noga på. Det måste alltid finns utrymme för spelarens personliga touch.

 

[PVC]

Att du inte är en spelare som spelar samma roll om och om igen innebär att det här inlägget inte riktar sig till dig, spelarna i min grupp har haft idétorka och det här är en metod för att få igång deras hjärnor och ge dem inspiration. De har själva fått tycka till om idén innan jag tog den i bruk.

Varför skulle förresten den här metoden ge mig som SL all makt? Vad vet du om hur mycket makt spelarna har när min grupp sammanträder? Bara för att de har fått en roll de inte alltid är bekväma med innebär inte det att de måste sitta tysta som möss. De har stor möjlighet att på verka inte bara rollerna utan även i stor utsträckning vad som händer med dem. Det kallar jag inte maktlöshet men det kanske du gör. I sådant fall han vi konstaterat en tydlig meninsskiljaktighet här som inte bör diskuteras vidare i den här tråden.

 

[Krille]

Så till frågan; tror ni att den här typen av rollfördelande är bra eller dålig för att den

A: stimulerar spelarnas inlevelseförmåga och utvecklar deras förmåga att personifiera för dem okända roller.

B: hämmar deras fantasi och låser in dem i fack där de absolut inte vill vara.

Jag gillar inte metoden alls. Det beror på C: jag behöver tid på mig att komma överens med min rollperson. Det kan ta dagar, ibland veckor, innan jag har skapat identifikationen med rollpersonen för att jag ska kunna spela rollen.

Vidare är jag egentligen inte mycket för att spela någon annans roll. Det ger mig egentligen ingenting. Jag spelar hellre min roll, och jag spelar den helst i vår ståry. Att få en roll tilldelad mig innebär att jag spelar spelledarens roll i spelledarens ståry, och då uppträder inte identifikationen (jag får ofta mer identifikation med huvudpersonen i en bok). Då kommer jag helt enkelt att uppträda som den där som bara uttalar korta meningar och allmänt dödar stämningen.

Tro mig, jag gillar att vara den spelaren lika lite som du gillar att ha honom i din spelgrupp.

Så förutom Marcos och Rippos kommentarer, som får stå för mig också, så vill jag trots allt påminna om spelledarens viktigaste lag: "Spelledarens roll är att se till att så många som möjligt har så roligt som möjligt." Att tvinga på en roll på en spelare som uppenbart inte gillar det är definitivt ett brott mot den lagen, även om man har goda avsikter.

Utöver det som Marco har sagt så skulle jag vilja lägga till en sak: prata om kampanjen innan spelet börjar. Få reda på vad spelarna vill ha ut med den, meddela vad den kommer att handla om, och ha en öppen dialog om saken innan rollpersonerna skapas. Över huvud taget gillar jag ett öppnare förhållande till spelarna.

 

[Krille]

Bara för att de har fått en roll de inte alltid är bekväma med innebär inte det att de måste sitta tysta som möss.

Nä, men det är ofta effekten av det. Är man inte bekväm på en fest så blir man lätt den där typen som står i hörnet eller vid väggen och egentligen vill gå hem, även om man har makten att faktiskt ge sig in i mitten och parta. Obekväma roller är helt enkelt ett utanförskap, och utanförskap är maktlöshet.