Jag vill gärna höra er åsikt om en grej jag har satsat på, lite som ett försök med min spelgrupp(där jag är spelledare i brist på bättre), de senaste mötena. Den går ut på att spelarna inte själva skapar roller och jag därefter ett passande scenario. Istället skriver jag ihop ett fräckt scenario med karaktärer som jag själv skapar, med all tankemöda det kräver. När spelmötet börjar tar jag ett par minuter per karaktär och beskriver den för spelarna och sedan slänger jag till var och en av dem en av rollerna och säger: nu kör vi!
Jag som spelledare känner att gruppdynamiken har förändrats något oerhört sedan jag började med detta. Vissa spelare som av okänd anledning suttit fast i stereotypträsket har verkligen blommat ut och kan väldigt väl leva sig in i roller som tidigare varit helt otänkbara. Sedan är det tyvärr så att en av spelarna helt enkelt inte klarar av eller inte vill leva sig in i vilken roll som helst och inte uttalar annat än korta meningar under hela resten av mötet, vilket är väldigt stämningsdödande.
Innan jag ställer frågan vill jag klargöra att det rollspel symboliserar för just min grupp är en möjlighet att leva sig in i och agera utifrån en annan persons förutsättningar. Om er definition i stor utsträckning skiljer sig från det är det ingen mening att ni läser resten av inlägget. Så till frågan; tror ni att den här typen av rollfördelande är bra eller dålig för att den
A: stimulerar spelarnas inlevelseförmåga och utvecklar deras förmåga att personifiera för dem okända roller.
B: hämmar deras fantasi och låser in dem i fack där de absolut inte vill vara.
Om man bortser från det extra arbetet från spelledarens sida detta leder till, är det en bra idé eller inte? Vad tycks? Motivation uppskattas.
Jag som spelledare känner att gruppdynamiken har förändrats något oerhört sedan jag började med detta. Vissa spelare som av okänd anledning suttit fast i stereotypträsket har verkligen blommat ut och kan väldigt väl leva sig in i roller som tidigare varit helt otänkbara. Sedan är det tyvärr så att en av spelarna helt enkelt inte klarar av eller inte vill leva sig in i vilken roll som helst och inte uttalar annat än korta meningar under hela resten av mötet, vilket är väldigt stämningsdödande.
Innan jag ställer frågan vill jag klargöra att det rollspel symboliserar för just min grupp är en möjlighet att leva sig in i och agera utifrån en annan persons förutsättningar. Om er definition i stor utsträckning skiljer sig från det är det ingen mening att ni läser resten av inlägget. Så till frågan; tror ni att den här typen av rollfördelande är bra eller dålig för att den
A: stimulerar spelarnas inlevelseförmåga och utvecklar deras förmåga att personifiera för dem okända roller.
B: hämmar deras fantasi och låser in dem i fack där de absolut inte vill vara.
Om man bortser från det extra arbetet från spelledarens sida detta leder till, är det en bra idé eller inte? Vad tycks? Motivation uppskattas.