Jag var alltid en udda fågel i min arbetarklass-släkt. Alltså vi var aldrig fattiga, eller jag upplevde det aldrig så, men jag vet att mina föräldrar bitvis vände en del på pengarna. Vi hade det okej. Mina föräldrar var, har jag insett i efterhand,
väldigt bra föräldrar och jag är fantastiskt tacksam över att de såg till att jag fick den barndom jag fick, med det stöd jag fick. Även om pengarna inte alltid fanns. Pappa jobbade hela livet, fram till pensionen nyligen, med att montera hydrauliska pumpar. Han gick fordon på gymnasiet, sen direkt ut i arbetslivet. Morsan ville bli klar med skolan så snart som möjligt så hon gick tvåårig sekreterarlinje – det var först senare som hon vidareutbildade sig till lärare. På framför allt morsans sida uppfattar jag det som att det varit riktigt jäkla knapert.
Så att jag dök upp och älskade böcker och läsning och allting intellektuellt mitt i en släkt med välmenande och älskvärda och fantastiska men inte speciellt högutbildade eller intellektuella människor skavde lite, under uppväxten. Men jag fick Sagan om Ringen att läsa i mellanstadiet, och klämde den på nån vecka. Morsan visade mig stadens bibliotek och hjälpte mig låna böcker. En otrolig skatt.
Men. Jag passade aldrig riktigt in. Jag var definitivt en "misfit" och "outsider" men inte för att jag var kriminell eller skum på det viset utan för att jag var nörd utan nördsammanhang. Mobbad, utstött, jävligt ensam.
Och så bjöds jag plötsligt in i en spelgrupp, nångång i slutet av
gymnasiet högstadiet. Senare delen av 90-talet. Gruppen hade nog en eller två från medelklassen, men jag uppfattade det aldrig då, eller nu, som en "medelklassaktivitet". För mig var den där Mutant Chronicles-gruppen bara ett av de första sociala sammanhang där jag inte var… lika mycket av en… misfit. Så jag sällar mig till dem som tackar
@Magnus Seter =) Men det vet han redan, jag har sagt det ett gäng gånger vid det här laget.
Det var först när jag började hänga typ… här, som jag stötte på idén att rollspel skulle vara ett medelklassfenomen. Visst har alla mina spelgrupper innehållit människor ur medelklassen, men ingen av dem har ju varit dominerad av den. Fram tills jag flyttade ner till Stockholm var rollspel för mig snarare en verksamhet i rätt hög grad något jag associerade med oss som inte passade in – mina spelgrupper dittills var ju i rätt hög grad olika subkulturella och/eller skavande typer som inte kände sig helt hemma i mainstreamkulturen. Mestadels arbetarklass av olika slag för det är så demografin ser ut i Hudiksvall. Arbetarklassungar som inte känner att de riktigt passar in.
(Finns det forskning kring svensk arbetarklass inställning till fantastik? Min upplevelse är ju att åtminstone betydande delar av min släkt huvudsakligen vill ha "realistiska" grejer, inte så mycket fantasy eller scifi. Det bidrog nog till att jag under uppväxten kände mig lite alienerad; för mig var ju nästan det jag drömde när jag läste böcker eller spelade rollspel
mer verkligt, eller åtminstone mer intressant, än verkligheten…)