Nekromanti Rollspelskopplad litteratur

[DeBracy]

Paksennarion-trilogin är väl baserat på D&D i någon flavour, tror jag. Författaren ska någon gång sagt att hon ville förklara varför någon blir paladin och vad det innebär, i en D&D-värld. Första boken tyckte jag mycket om, andra boken har en del bra kapitel men tredje boken blir sämre och sämre för varje sida, mer eller mindre. Slutet var kanske det näst sämsta jag läst i någon genre alls. Eller nä, tredje sämsta, men ändå.

I samband med den här tråden så undersökta jag det där med Paksenarrion lite. Hon spelade lite D&D med sin make och några barn/vuxna som var vänner till familjen och kom underfund med att hon tyckte D&D:s tagning på paladiner sög. Gruppen splittrades när det barn som först hade velat spelat D&D (och alltså var orsak till att gruppen bildades) flyttade långt bort där det nog inte fanns nån att spela med. Tanken från början var att skriva en novell till honom utifrån deras spel. Det lyckades hon ju dåligt med givet att det blev tre tjocka volymer och typ inget av deras spel fanns med när hon var klar. Jäkligt rollspelsanknutet, om än på ett lite annat sätt.

Jag upplevde böckerna precis som du (och har till och med läst om den första, lite ovanligt för mig). Det blev så mörkt sen. Jag minns inte ens slutet-slutet.

Utöver det så är det väl några Dragonlance-böcker och Blodsmak: ett fall för Sennja Maler som jag läst. Den sistnämnda (som utspelar sig i Mutant: UA-världen) har jag en rätt positiv känsla för när jag tänker tillbaka på den.

Under motsvarande trådstart på Facebook tog Murderhobo upp Svenska Kulter som rollspelsanknuten litteratur, men jag vet inte riktigt om jag tycker den kopplingen är så självklar. Eventuellt får vi börja kalla all litteratur av författare som spelat rollspel rollspelsanknuten i så fall (China Mieville exempelvis).

 

[Mekanurg]

Marc Miller, skaparen av ur-SF-rollspelet Traveller på 1970-talet, publicerade nyligen Agent of the Imperium, en roman som avhandlar viktiga politiska skeenden i hans kampanjkosmos Third Imperium. Det är inte en spionroman namnet till trots, utan huvudpersonen är en människa-förvandlad-till-AI som är kejsarens personliga ombud ("agent") i det ofantliga rymdimperiet. En listig berättelse.

 

[Zalozhniy]

Svavelvinter anses ju vara tipp topp, kämpar själv nu med andra boken för hundrade gången men jag har så jäkla svårt för Eriks språk.

Överlag gillar jag böckerna, men har liksom du svårt för språket, ibland.

 

[Zalozhniy]

Jag läste för många år sen en serie (3-4st) böcker vilka var kopplade till Alternity Dark Matter (TSR). De var väl hyfsade. Det som var kul med just den bokserien, var att böckerna inte hade samma författare men rollpersonerna var desamma.

Jag har aldrig spelat det. Kändes det samma karaktärer trots att författarna var olika?

 

[Zalozhniy]

Drizzt är min bane. Varenda jävel någonsin som tagit en uppenbart ond ras (drow, mörkeralv, etc) och bestämt sig för att göra en "god" karaktär... Grrr.... Brinn Drizzt brinn!

Inte Drizzts och Salvatores fel att folk inte klarar av att vara originella

 

[Zalozhniy]

Vanligtvis inte, men det finns undantag. Jag räknar helt bort Erik Granströms boksvit. Varför? För den är awesome, men den kompletterar inte världen eller kampanjen något. Det är ju samma sak som Svavelvinter-kampanjen fast i romanformat. Går det att hämta saker där ur för att göra kampanjen rikare? Absolut. Men det missar målet tycker jag.

Bra rollspelslitteratur ska tillföra något extra till själva rollspelandet. Att de kan ploppas in vid pågående berättelser och äventyr, för att ge rollspelet en extra vy. Det kan vara djupare förståelse för platser eller personer, eller omvälvande förändringar i världen. Idealt är de välskrivna, men rollspelsböcker brukar inte vara det så det är mest en bonus. Av det skälet så tycker jag att Clan Novels till är de bästa exemplet på vad jag skulle vilja se mer av. Etablerade berättarpersoner från spelet, en del förlora till och med livet (RIP Marcus Vitel) och det skakar om saker rejält som får konsekvenser i rollspelet. Det ger även mycket material att arbeta med för hugade berättare. Det är just den biten som jag vill ha ut av rollspelsrelaterad litteratur, inte litterära mästerverk.

Spelade aldrig Svavelvinter, men böckerna verkar skilja sig väldigt mycket från kampanjen.
Clan novels inspirerade mycket till rollspel för mig, skulle gärna spela en kampanj som utspelas kring Sabbatens östkustskampanj 1999

 

[PAX]

Jag har aldrig spelat det. Kändes det samma karaktärer trots att författarna var olika?

Har för mig det. Var dock länge sen jag läste böckerna. Tydligen var det 4 böcker. Den femte publicerades inte. Se länken nedan.

https://en.wikipedia.org/wiki/Dark•Matter

 

[Gurgeh]

Jag har läst Granströms Svavelvinter-böcker, som jag tycker är asbra. Utöver det har jag bara läst en Dungeons & Dragons-bok, som bekräftade mina fördomar om sådana böcker. Den var inte speciellt bra, och kändes mest som ett soloäventyr där jag aldrig fick göra några val.

 

[Paal]

Mark Smylies Artesia. Serietidningen växte fram ur hans egenskapade rollspelsvärld och blev så småningom ett eget rollspel. Bästa serietidning med rollspelskoppling alla kategorier för mig. Bästa serie med fantasykoppling överhuvudtaget för den delen.

The Barrow, hans bok i samma värld som kom för nåt år sedan var även den riktig bra.

http://swordandbarrow.com/wp/

 

[Sir Alex]

I samband med den här tråden så undersökta jag det där med Paksenarrion lite. Hon spelade lite D&D med sin make och några barn/vuxna som var vänner till familjen och kom underfund med att hon tyckte D&D:s tagning på paladiner sög. Gruppen splittrades när det barn som först hade velat spelat D&D (och alltså var orsak till att gruppen bildades) flyttade långt bort där det nog inte fanns nån att spela med. Tanken från början var att skriva en novell till honom utifrån deras spel. Det lyckades hon ju dåligt med givet att det blev tre tjocka volymer och typ inget av deras spel fanns med när hon var klar. Jäkligt rollspelsanknutet, om än på ett lite annat sätt.

Jag upplevde böckerna precis som du (och har till och med läst om den första, lite ovanligt för mig). Det blev så mörkt sen. Jag minns inte ens slutet-slutet.

Utöver det så är det väl några Dragonlance-böcker och Blodsmak: ett fall för Sennja Maler som jag läst. Den sistnämnda (som utspelar sig i Mutant: UA-världen) har jag en rätt positiv känsla för när jag tänker tillbaka på den.

Under motsvarande trådstart på Facebook tog Murderhobo upp Svenska Kulter som rollspelsanknuten litteratur, men jag vet inte riktigt om jag tycker den kopplingen är så självklar. Eventuellt får vi börja kalla all litteratur av författare som spelat rollspel rollspelsanknuten i så fall (China Mieville exempelvis).

Jag läste faktiskt ut trilogin med Paksenarrion för bara typ 2 veckor sedan och fick aldrig ens tanken på att de kunde ha något att göra med D&D på något sätt faktiskt. Jag tycker man får tolka begreppet rollspelsanknuten litteratur väldigt brett för att den ska platsa där. Det är väl en allmänt hyllad fantasybok helt enkelt, men geeez louise vad de sista 200 sidorna var sega! Finns ett par uppföljare på mitt bibliotek men det lär nog ligga på sparlåga för min del.

Det är ingen som läst nån Dragon Age bok och har nån uppfattning om dem? Fått nån känsla att de kanske kan vara lite mer vuxnare.
Snart får man väl räkna witcher böckerna till rollspelsanknuten också kanske?

 

[Paal]

Paksennarion-trilogin är väl baserat på D&D i någon flavour, tror jag. Författaren ska någon gång sagt att hon ville förklara varför någon blir paladin och vad det innebär, i en D&D-värld. Första boken tyckte jag mycket om, andra boken har en del bra kapitel men tredje boken blir sämre och sämre för varje sida, mer eller mindre. Slutet var kanske det näst sämsta jag läst i någon genre alls. Eller nä, tredje sämsta, men ändå.

Håller väldigt mycket med. Första boken minns jag som bra och lite nytänkande. Andra som sämre av mer. Tredje som ren skit.

 

[Robert Jonsson]

Slutet av andra boken av Paksennarion kan varit bland det bästa jag läst. Oerhört emotionellt framkallande och fick mig att gråta medan jag läste (gick med andra ord inte särskilt snabbt att läsa... ). Sista boken var skräp rätt igenom. Så oerhört antiklimax.

 

[PAX]

Om man gillar Götterdämmerung så bör man även läsa boken Kabal av Theodore Bergquist. Och Klaatu's kortnoveller om Karl Kämpe. http://www.karlkampe.se/

 

[Vimes]

Vad är det som gör Granströms böcker så bra och/eller svårtillgängliga? Jag har inte ens funderat på att läsa dem förut.

Krönikan om den femte konfluxen är en väldigt speciell upplevelse att läsa, som inte liknar något. Samtidigt liknar den förstås väldigt många andra saker eftersom böckerna är sprängfyllda med direkta och förvanskade citat och referenser till politik, modern populärkultur, klassisk litteratur och filosofi. Just det här draget verkar förfrämligande, det är liksom skrävor av vår egen värld som limmats ihop till något helt annat, du känner varken igen dig själv eller den fiktiva världen. Jag tycker att det är en helt unik och spännande upplevelse, men andra kan säkert tycka att det är avtändande.

Mycket av Skarpskyttens kritik är riktig, men jag vill lite säga att kritiken bara är negativ för att han läser böckerna fel, eller har fel inställning till dem. Berättelsen löper längs en mängd trådar som är svåra att reda ut, ibland slutar de abrupt, karaktärer försvinner, transformeras, blir oviktiga, blir viktiga, smälter samman med varandra och såv vidare. Konfluxsviten följer inte en röd tråd riktigt, utan är en rik och märklig väv där du som läsare aldrig riktigt vet vad som är viktigt. Du famlar runt, följer med på konstiga stickspår, återförs till vad du tror är en viktig tråd som helt plötsligt går av eller visar sig vara invävd i något annat. Skarpskytten skrev att karaktärerna är ödesbestämda och därmed ointressanta, det är inte helt fel, men grejen är att det ju gäller alla romankaraktärer. De är skrivna. I konfluxsviten är de skrivna både av författaren och av världens metafysik.

Språk, handling, komposition, metafysik och mytologi, form och innehåll bildar en helhet samtidigt som det drar åt hundra olika håll samtidigt. Det här är inte en fantasy-berättelse bara, det är, tycker jag, stor litteratur. Postmodern sense of wonder.

 

[Toman]

James S.A. Coreys (som egentligen är två personer) The Expanse är baserad på en rollspelskampanj.

 

[anth]

Förutom Drizzt och DragonLance skulle det vara Gord the Rogue-serien.
Men det var väldigt länge sedan som jag läste Gord och jag har bara läst de tre första (som gavs ut av TSR).

 

[roboman]

Visste väl att jag skrivit om detta. I december 2010 startade jag en tråd på flashback med ämnet "Dungeons and dragons-böcker": https://www.flashback.org/t1404233

I tråden kommenterade jag (för drygt 5 år sedan alltså) de två D&D-romaner jag läst, The Crystal Shard och Obsidian Ridge. Citerar mig själv:

"Icewind dale-trilogin är, till skillnad från Baldur's gate-böckerna, snarare inspiration till dataspelen med samma namn än baserade på dessa. Den första delen, The crystal shard, släpptes 1988, att jämföras med dataspelet Icewind dale som kom först 2000.
The crystal shard är också den bok jag läst. Den är skriven av R.A. Salvatore, som jag skulle tro är the grand old man inom denna snäva genre. Han har gett ut inte mindre än 38 böcker som utspelar sig i Forgotten realms och ytterligare en bunt som jag inte kan säga var de utspelar sig.
Helt klart är att Salvatore har god fantasi och en stor plan för hur hans trilogier ska utveckla sig. Det är storslaget så gott som hela tiden, vilket vi som spelat D&D kanske inte förvånas över. Jag gillade inte boken så mycket, men jag älskar spelvärlden.
Obsidian ridge minns jag inte så mycket av förutom att den var snäppet sämre. När det är magi inblandat blir det såklart "osannorlikt", och jag insåg att det inte blev så spännande alls när man själv inte har någon koll på vad det finns för begränsningar i världen - om det finns några."