Nekromanti Rollspelskopplad litteratur
- Thread starter Zalozhniy
- Start date
Hans E Magnusson
CAPS LOCK
Svavelvinter anses ju vara tipp topp, kämpar själv nu med andra boken för hundrade gången men jag har så jäkla svårt för Eriks språk.
Jag läste för många år sen en serie (3-4st) böcker vilka var kopplade till Alternity Dark Matter (TSR). De var väl hyfsade. Det som var kul med just den bokserien, var att böckerna inte hade samma författare men rollpersonerna var desamma.
Skarpskytten
Ödestyngd världsvandrare
Detta är nog den enda rollspelskopplade litteratur jag gett mig på och jag tog mig iofs igenom första boken, men fann den så dålig att jag inte kommer att läsa resten. Språket var en av sakerna som jag inte klarade.Zoth-Ya;n161058 said:
Vimes
Sillkung
- Joined
- 15 Jun 2000
- Messages
- 12,089
Granströms Krönikan om den femte konfluxen ("Svavelvinter") är med ganska god marginal det bästa jag läst inom fantasy-genren. Är väldigt spänd inför sista delen som släpps i år. Det här är inte en bokserie för alla, men litteratur som är för alla är egentligen inte för någon.
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 18,532
Jonny Nexus novel Game Night är riktigt bra och handlar om en grupp gudar som rollspelar med dödliga. Inget speciellt system det är kopplat till men är väldigt D&D.
Pathfinder Tales böckerna har flera riktigt bra pulp fantasy noveller. De har insett att det är dumt att försöka göra episk fantasy och gör istället göttig 1930-tals inspirerad pulp. Det finns ett par kassa som Wisards mask (läs inte den!). ,en serien om halv-alv Sherlock Holmes som teamat upp med en Tiefling film noir detektiv som börjar med Prince of Wolves är riktigt bra och humor böckerna om en lurendrejare med ett magiskt svärd som börjar med Liars blade fick mig att skratta högt flera gånger. Det är böcker som inte tar sig på för stort allvar och har gott om våld, sex och äventyr. Och eftersom det är Paizo så är det bra genus och representations tänk också.
Vampire: the Masquerade Klan novellerna ä kraftigt varierande i kvalité men Ravnos och Settite är riktigt bra. Hunter antologin är bra och Demon the fallen har bara bra tie-in fiction. Vampire: The Requiem böckerna är också riktigt underhållande.
Eve Forwards Villains by necesity är inte officiellt en D&D bok men är 100% bara någons kampanj nedskriven. Är väll ok att läsa.
Godwalker, Unknown armies novellen är helt enormt bra och höjer sig axel och huvud över annan game fiction. Läs den!
Sedan har vi Warhammer. I fantasy har vi Gotrek and Felix som är en mörk buddy comedy roadmovie och fantastisk pulp. Vi har också Brunner the Bountyhunter om du vill läsa om en skurk utan bra kvaliteter eller charm men som ändå är intressant. Oh, och Mallus Darkblade serien som är en Elric parodi och awsome. I 40k har vi Caphias Cain om en feg och lögnaktig kommissarie och Eisenhorn som är James Bond i spaaaaace som en inkvisitor. Eisenhorn är amazing. Vi har också en massa böcker om Space Marines men typ det enda jag läst där är Night Lords böckerna om Chaotic evil rymd Batman supersoldater. Men de var riktigt bra.
Vi har Dragonlance där de första två trilogierna är perfekt tonårs fantasy som jag älskade när jag var 14. Sedan går det neråt med endast enskilda bra böcker senare i serien... Renegade Wizards är dock en självstyrande bok som är riktigt bra.
Dark Sun böckerna är fruktansvärda! Jag älskar Dark sun men de här böckerna alltså... Inte läst de kopplade till 4ed, de är kanske bättre.
Drizzt böckerna... De första tre som släpptes var bra men är väldigt... Dumma. De fristående Artemis Entrari böckerna är kul också. Men resten är inte bra alltså.
Jag har säkert glömt en massa nu men jag återkommer.
Pathfinder Tales böckerna har flera riktigt bra pulp fantasy noveller. De har insett att det är dumt att försöka göra episk fantasy och gör istället göttig 1930-tals inspirerad pulp. Det finns ett par kassa som Wisards mask (läs inte den!). ,en serien om halv-alv Sherlock Holmes som teamat upp med en Tiefling film noir detektiv som börjar med Prince of Wolves är riktigt bra och humor böckerna om en lurendrejare med ett magiskt svärd som börjar med Liars blade fick mig att skratta högt flera gånger. Det är böcker som inte tar sig på för stort allvar och har gott om våld, sex och äventyr. Och eftersom det är Paizo så är det bra genus och representations tänk också.
Vampire: the Masquerade Klan novellerna ä kraftigt varierande i kvalité men Ravnos och Settite är riktigt bra. Hunter antologin är bra och Demon the fallen har bara bra tie-in fiction. Vampire: The Requiem böckerna är också riktigt underhållande.
Eve Forwards Villains by necesity är inte officiellt en D&D bok men är 100% bara någons kampanj nedskriven. Är väll ok att läsa.
Godwalker, Unknown armies novellen är helt enormt bra och höjer sig axel och huvud över annan game fiction. Läs den!
Sedan har vi Warhammer. I fantasy har vi Gotrek and Felix som är en mörk buddy comedy roadmovie och fantastisk pulp. Vi har också Brunner the Bountyhunter om du vill läsa om en skurk utan bra kvaliteter eller charm men som ändå är intressant. Oh, och Mallus Darkblade serien som är en Elric parodi och awsome. I 40k har vi Caphias Cain om en feg och lögnaktig kommissarie och Eisenhorn som är James Bond i spaaaaace som en inkvisitor. Eisenhorn är amazing. Vi har också en massa böcker om Space Marines men typ det enda jag läst där är Night Lords böckerna om Chaotic evil rymd Batman supersoldater. Men de var riktigt bra.
Vi har Dragonlance där de första två trilogierna är perfekt tonårs fantasy som jag älskade när jag var 14. Sedan går det neråt med endast enskilda bra böcker senare i serien... Renegade Wizards är dock en självstyrande bok som är riktigt bra.
Dark Sun böckerna är fruktansvärda! Jag älskar Dark sun men de här böckerna alltså... Inte läst de kopplade till 4ed, de är kanske bättre.
Drizzt böckerna... De första tre som släpptes var bra men är väldigt... Dumma. De fristående Artemis Entrari böckerna är kul också. Men resten är inte bra alltså.
Jag har säkert glömt en massa nu men jag återkommer.
Jag hade velat se god litteratur som använder sig av mediet rollspel, lite som en berättelse kan användas i en berättelse. Vem säger vad och varför väljer personen att spela just den karaktär den gör? Eller varför inte vända sig till läsaren direkt: föreställ dig en mörk kyrka. Kanske är det mitt i natten, eller så har mörka moln just samlats på himlen, sommaren är som bortglömd där du sitter under gamla valv... Det ligger något obehagligt, tänk dig något obehagligt, något som luktar eller känns obehagligt... Du är i kyrkan med det. Du ska tänka det obehagliga, det är känslan vi vill åt... Lukten. Beskriv det för dina spelare, känn det själv! Det som ligger på golvet. Det är inte viktigt vad det är, bara att det är obehagligt, det får gärna lukta. Minns den lukten, smaka på den, och återanvänd den vid scenen i skogen. Använd liknande ljus också, men inte själva tingesten där på golvet, den vidriga, stinkande tingesten som ger dig kalla kårar...
Eller, jag vet inte riktigt hur man skulle göra det, men det jag hade velat se det i praktiken, inte användandet av en rollspelssetting men av rollspelet.
Eller, jag vet inte riktigt hur man skulle göra det, men det jag hade velat se det i praktiken, inte användandet av en rollspelssetting men av rollspelet.
Jag har läst en del dragonlance och Warhammer (Gotrek och Felix). Jag är lite sugen på nån Dragon Age bok då jag gillar världskonceptet där. Det finns lite Ensamma Vargen böcker, men de följer väl typ handlingen i Soloäventyren så man vet ju vad som händer (se mitt inlägg i Åskfågelsforumet).
Fast Erik Granströms Svavelvinterböcker är ju i princip på en annan planet kvalitetsmässigt jämfört med övriga rollspelsinspirerande böcker.
Har nån gammal Eon bok i hyllan också som jag kanske får läsa igenom nån dag. Just det, jag läste ju den där Symbaroumboken "Den eviga nattens riddare", tyckte den var ok. Men sammantaget är de flesta rollspelsböcker ungdomsfantasy i stilen typ, utom Eriks böcker som är litteratur.
Fast Erik Granströms Svavelvinterböcker är ju i princip på en annan planet kvalitetsmässigt jämfört med övriga rollspelsinspirerande böcker.
Har nån gammal Eon bok i hyllan också som jag kanske får läsa igenom nån dag. Just det, jag läste ju den där Symbaroumboken "Den eviga nattens riddare", tyckte den var ok. Men sammantaget är de flesta rollspelsböcker ungdomsfantasy i stilen typ, utom Eriks böcker som är litteratur.
Hans E Magnusson
CAPS LOCK
? Vart?Sir Alex;n161182 said:
Första boken utspelar sig i alla fall före första soloboken.
Jaså? Jag läste om första samlingsvolymen i Legends of Lone Wolf, och fick intrycket att den startar som soloäventyret typZoth-Ya;n161189 said:
http://www.bookdepository.com/Legend...?ref=grid-view
Jag har inte läst den själv dock. Hmm, lite mer googling nämner den som en novelized prequel ser jag, så du har rätt.
Vad hette den svenska bok från 80-talet som handlade om ett fantasygäng som förfogade över en trumpet där det hände något mystiskt varje gång man tutade? Boken var skriven utifrån en AD&D-kampanj och i slutet av boken fanns den slumptabell (med hundra grejer) som avgjorde vad som hände när man tutade.
Robert Jonsson
Nothing is True. Everything is Permitted.
Vanligtvis inte, men det finns undantag. Jag räknar helt bort Erik Granströms boksvit. Varför? För den är awesome, men den kompletterar inte världen eller kampanjen något. Det är ju samma sak som Svavelvinter-kampanjen fast i romanformat. Går det att hämta saker där ur för att göra kampanjen rikare? Absolut. Men det missar målet tycker jag.
Bra rollspelslitteratur ska tillföra något extra till själva rollspelandet. Att de kan ploppas in vid pågående berättelser och äventyr, för att ge rollspelet en extra vy. Det kan vara djupare förståelse för platser eller personer, eller omvälvande förändringar i världen. Idealt är de välskrivna, men rollspelsböcker brukar inte vara det så det är mest en bonus. Av det skälet så tycker jag att Clan Novels till är de bästa exemplet på vad jag skulle vilja se mer av. Etablerade berättarpersoner från spelet, en del förlora till och med livet (RIP Marcus Vitel) och det skakar om saker rejält som får konsekvenser i rollspelet. Det ger även mycket material att arbeta med för hugade berättare. Det är just den biten som jag vill ha ut av rollspelsrelaterad litteratur, inte litterära mästerverk.
Bra rollspelslitteratur ska tillföra något extra till själva rollspelandet. Att de kan ploppas in vid pågående berättelser och äventyr, för att ge rollspelet en extra vy. Det kan vara djupare förståelse för platser eller personer, eller omvälvande förändringar i världen. Idealt är de välskrivna, men rollspelsböcker brukar inte vara det så det är mest en bonus. Av det skälet så tycker jag att Clan Novels till är de bästa exemplet på vad jag skulle vilja se mer av. Etablerade berättarpersoner från spelet, en del förlora till och med livet (RIP Marcus Vitel) och det skakar om saker rejält som får konsekvenser i rollspelet. Det ger även mycket material att arbeta med för hugade berättare. Det är just den biten som jag vill ha ut av rollspelsrelaterad litteratur, inte litterära mästerverk.
I början av 90-talet läste jag "Secrets of Power"-trilogin till Shadowrun, och tyckte att den var asball. Sen har jag läst en del World of darkness-romaner och -novellsamlingar, bland annat "Immortal Eyes"-trilogin till Changeling, samt ett gäng Werewolf-böcker. "When will you rage?" tror jag en av dem hette.
På det stora hela har jag gillat alla rollspelsrelaterade böcker jag har läst.
På det stora hela har jag gillat alla rollspelsrelaterade böcker jag har läst.
Björn Wärmedal
Björning Wheel
Jag läste Drakväktartrilogin till Eon i yngre dagar. Den tyckte jag väldigt mycket om, vill jag minnas. Jag gillade även Vargen & Kättaren, som utspelar sig i Jargien. Den är på intet sätt ett litterärt mästerverk, men lättläst och underhållande.
Paksennarion-trilogin är väl baserat på D&D i någon flavour, tror jag. Författaren ska någon gång sagt att hon ville förklara varför någon blir paladin och vad det innebär, i en D&D-värld. Första boken tyckte jag mycket om, andra boken har en del bra kapitel men tredje boken blir sämre och sämre för varje sida, mer eller mindre. Slutet var kanske det näst sämsta jag läst i någon genre alls. Eller nä, tredje sämsta, men ändå.
Vad är det som gör Granströms böcker så bra och/eller svårtillgängliga? Jag har inte ens funderat på att läsa dem förut.
Paksennarion-trilogin är väl baserat på D&D i någon flavour, tror jag. Författaren ska någon gång sagt att hon ville förklara varför någon blir paladin och vad det innebär, i en D&D-värld. Första boken tyckte jag mycket om, andra boken har en del bra kapitel men tredje boken blir sämre och sämre för varje sida, mer eller mindre. Slutet var kanske det näst sämsta jag läst i någon genre alls. Eller nä, tredje sämsta, men ändå.
Vad är det som gör Granströms böcker så bra och/eller svårtillgängliga? Jag har inte ens funderat på att läsa dem förut.
Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
För sisådär tio år sedan skrev jag Spiran och staven, en roman som utspelade sig i mitt spel Gondica. Jag strävade efter att ge en djupare inblick i hur spelvärlden fungerade. Kul att göra.
Rollspelet Space 1889 har en serie böcker som utspelar sig i dess sf-victorianska solsystem. Samma huvudpersoner men olika författare. Synnerligen varierande kvalitet.
Rollspelet Space 1889 har en serie böcker som utspelar sig i dess sf-victorianska solsystem. Samma huvudpersoner men olika författare. Synnerligen varierande kvalitet.
Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
Blå regnens tid. Jag har den i bokhyllan hemma.olaberg;n161200 said:
Skarpskytten
Ödestyngd världsvandrare
1) En genomarbetat metafysik, där individer sitter fast i ödestrådar vävda av starkare krafter. Det är alltså konstnärligt konsekvent genomfört, men gör att karaktärerna är helt ointressanta, inte spelar någon roll.Björn Wärmedal;n161379 said:
2) En unik värld befriad från många vanliga fantasyklicheér, tyvärr skildrad på ett sätt som gör både samhälle, kultur och därmed de varelser som lever i den obegripliga. (Jag har samma beef med världen i rollspelet, jag begriper den inte och kan därför inte heller spel-leda i den).
3) Ett helt eget språk, full med ordvitsar och kreativa formuleringar, som jag tror att man antingen måste hata eller älska. Själv hatar jag det.
Granström är kort sagt en på många sätt skicklig författare som skriver mindre bra böcker.
wilper
Gubevars en rätt produktiv människa.
Jag läste Spelljammer-böckerna som tonåring. Det var nog rätt ålder att läsa dem i, men jag tyckte om dem då.