Rollspelsnostalgi i Sverige och internationellt

[Mikl]

Tråden om Drakar och Demoner-artikeln i Aftonbladet fick mig att börja fundera på om den nuvarande nostalgitrenden inom rollspelshobbyn är specifikt svensk, eller åtminstone annorlunda jämfört med hur det ser ut i många andra länder.
Jag tror ju inte att DoD23 var det som startade det hela. Jag uppfattar att den pågått i kanske 10 år eller så och att redan DoD16 blev gjort som en konsekvens av trenden snarare än skapade trenden.

Här hos oss har vi en mycket stark nostalgifaktor i de gamla grejorna från Äventyrsspel och jag ser i det sociala medieflödet att det fortfarande finns folk som envisas med att använda just de produkterna när de ska spela med sina barn osv.
Jag är tveksam till att särskilt många av alla de som ute i världen spelar D&D5 gör det med ena foten i de äldre versionerna av det spelet.
Möjligen kan vi föra argumentet att OSR är den internationella motsvarigheten men jag tycker inte att det matchar hundraprocentigt. Exempelvis finns det subtrender inom den trenden och det är inte nödvändigtvis alla som har blicken riktad bakåt.

Vad har ni tänkt om detta? Är vi annorlunda här?
(Jag vet att ni tänkt på detta!)

 

[kloptok]

Vi är inte annorlunda. Denna typ av nostalgi finns absolut även i USA kring gamla TSR-moduler och liknande. Just OSR har ju dock definierats till stor del av personer som just inte vill kopiera gamla moduler och spela på nostalgi.

 

[Mikl]

Denna typ av nostalgi finns absolut även i USA kring gamla TSR-moduler och liknande.

Det kan jag tänka mig. Finns det någon nyproduktion av spel som rider på den vågen?
(Alltså inte att man kan köpa pdf:er av gamla TSR-grejer.)

 

[Mogger]

I mångt och mycket är "nostalgi" den stämpel som utomstående sätter på företeelser de inte riktigt anser sig vara en del av. Det är lite av ett öknamn. Det är sällan man menar något positivt med nostalgi, vilket inte är så konstigt eftersom termen som sådan beskriver ett tillstånd av bittert tillbakablickande till något som gått förlorat. Inte sällan på bekostnad av ta in samtiden. Jag tycker att det är en usel term att använda.

Retro är något helt annat och mer neutralt. Och det är en ständigt pågående rörelse. Skillnaden består i vad vi blickar tillbaka mot.

Personligen ser jag dessa strömningar internationellt på alla plan, även om väldigt många skapare känner sig nödgade att hävda att just deras skapande inte bär några som helst spår av dåtida referenser. Det är såklart humbug. Det finns inget sant nyskapande. Och skulle det finnas skulle vi inte begripa det.

Större företag brukar tvärtom stoltsera med sitt arv och tvärtom inte sällan rida på andras historiska framgångar.

Ps. Att spela Äspels DoD med sina barn är raka motsatsen till nostalgi.

 

[Dimfrost]

Det är lite av ett öknamn. Det är sällan man menar något positivt med nostalgi, vilket inte är så konstigt eftersom termen som sådan beskriver ett tillstånd av bittert tillbakablickande till något som gått förlorat. Inte sällan på bekostnad av ta in samtiden. Jag tycker att det är en usel term att använda.

Det är intressant att du ser det så, för det gör inte alls jag. Jag ser inte nostalgi som något bittert. Möjligtvis bitterljuvt. Men helt klart något positivt. Eventuellt är det jag som har fel dock.

 

[Fnord]

Tråden om Drakar och Demoner-artikeln i Aftonbladet fick mig att börja fundera på om den nuvarande nostalgitrenden inom rollspelshobbyn är specifikt svensk, eller åtminstone annorlunda jämfört med hur det ser ut i många andra länder.
Jag tror ju inte att DoD23 var det som startade det hela. Jag uppfattar att den pågått i kanske 10 år eller så och att redan DoD16 blev gjort som en konsekvens av trenden snarare än skapade trenden.

Redan när Mutant: UA släpptes så minns jag att folk som var nostalgiska för gamla första Mutant köpte den just för att det var Mutant, deras spel från barndomen. Mutant: År Noll var också ett spel där nostalgifaktorn var stor och en massa folk som vuxit upp med gamla mutant köpte det just för att det var Mutant. Sedan var båda spelen genuint bra och tilltalade även folk som inte spelat första Mutant. Det känns som om svensk rollspelsnostalgi är lite låst i 80-talet. Mer än 20 år har passerat sedan Mutant:UA släpptes men likväl har vi inte mycket till nostalgi för 90-tals spel, så som Viking och tidigare versioner av EON. Folk har väll börjat få upp ögonen för Mutant: Chronicles men det känns ändå som det inte är en så otroligt stor grej.

Möjligen kan vi föra argumentet att OSR är den internationella motsvarigheten men jag tycker inte att det matchar hundraprocentigt. Exempelvis finns det subtrender inom den trenden och det är inte nödvändigtvis alla som har blicken riktad bakåt.

OSR känns som det började som något som till stor del byggde på folks nostalgi för gamla versioner av D&D, men som genom åren vuxit och blivit sin egna grej.

Det är intressant att du ser det så, för det gör inte alls jag. Jag ser inte nostalgi som något bittert. Möjligtvis bitterljuvt. Men helt klart något positivt. Eventuellt är det jag som har fel dock.

Jag håller med dig. Nostalgi kan helt klart gå för långt och då kan man prata om att folk blir förblindade av sin nostalgi, men nostalgi i sig känns inte som något negativt.

 

[Magnus Seter]

Just OSR har ju dock definierats till stor del av personer som just inte vill kopiera gamla moduler och spela på nostalgi.

Samtidigt blickar väl OSR (i alla fall tidigare) tillbaks med ett visst nostalgiskt perspektiv på hur det spelades förr, och sökte återskapa det. Även om produkterna inte återskapades, så fanns det något som återskapades, en spelstil kanske eller en "gör det själv"-anda.

 

[Jarnhand]

Det kan jag tänka mig. Finns det någon nyproduktion av spel som rider på den vågen?
(Alltså inte att man kan köpa pdf:er av gamla TSR-grejer.)

Mycket av 5e:s officiella utgivning har ju just nostalgin och gamla moduler som grund. Curse of Strahd är baserat på Ravenloft, Princes of the Apocalyps är Temple of Elemental Evil , Out of the abyss på den där Underdark-boxen jag glömt namnet på trots att jag har den i bokhyllan.
Jag har dålig koll på de nyare grejerna, men utifrån produktlistan verkar det röra sig i samma sfärer. Wizards har ju ett arv att förvalta.

 

[Mogger]

Det är intressant att du ser det så, för det gör inte alls jag. Jag ser inte nostalgi som något bittert. Möjligtvis bitterljuvt. Men helt klart något positivt. Eventuellt är det jag som har fel dock.

Ja, och häri ligger ju en del av problemet man nästan alltid får när man vill sätta en etikett på andras skapelser. Såhär säger våra ordböcker:

• melankolisk längtan hem el. tillbaka, trånsjuka
• vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till något förlorat särsk. om längtan till barn- och ungdomsmiljöer
• melankoliskt själstillstånd som förorsakas av lång bortovaro från hemmet l. hemlandet, stark o. plågsam hemlängtan, hemsjuka; trånsjuka.

Och den etymoligska basen är "nostalgia; av gr. νόστος, hemkomst, o. ἄλγος, smärta"

Men jag har alltså svårt att se hur nostalgi kan vara något annat än en känsla. En nyskapad produkt finns ju. Den går det ju inte att känna nostalgi över. Det är ju så mycket här och nu som det kan bli. Att bläddra i sina gamla DoD-böcker kan säkert framkalla nostalgi, men att skapa eller spela nya DoD är det inte. Att bläddra i den utan spelgrupp kans säkert också framkalla nostalgi.

 

[hedmeister]

För mig, som i allt väsentligt var en teoretisk rollspelare i många år tills jag i pandemins begynnelse skaffade mig en onlinegrupp, är DoD23 något helt annat än nostalgi. Visst, titeln och en del innehåll från tidigare utgåvor finns kvar, men jag köpte spelet av helt andra anledningar. Just det att jag var teoretisk rollspelare (vilket i mitt fall innebär att jag i princip läste sönder mina DoD91- och Chronopiaböcker men kan räkna på en stympad mans fingrar hur många gånger jag spelade mellan jag var 8 och 36) gör att jag inte har några vidare praktiska erfarenheter av rollspel.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att generalisera om ett sånt här fenomen, dels eftersom det är baserat på känslor, dels för att ingen gjort en vetenskaplig undersökning inom fältet psykologi för att fastställa orsakerna till att DoD23 nådde en sådan framgång. Nostalgi är för mig nästan alltid förknippad med vemod, som när jag firar jul och insikten slår mig att det aldrig kommer kännas som det kändes när jag var sju år. Det är då människans fantastiska förmåga att tänka kommer in. För känslor kan man alltid analysera genom att tänka på dem. Jag vet att jag blir nostalgisk på julen, och för mig är det grundat i det faktum i att jag blir äldre och förändras, för att slutligen läggas i en grav. Jag skulle tro att rätt många reaktionära nostalgiker har samma grundläggande dödsångest. "Om allt bara känns som (en helt förljugen version av) hur det var när jag var sju år, så kommer jag inte dö!"

 

[Mikl]

Ps. Att spela Äspels DoD med sina barn är raka motsatsen till nostalgi.

Nostalgin i de fallen ligger väl i den vuxnes föreställning att barnen nu kommer att få uppleva något i stil med den vuxnes minnesbilder av att själv spela med de grejorna för många år sedan.

Finns dock en risk, vill jag säga, att det blir som att plocka fram barnböcker från sin egen barndom och upptäcka att de av olika skäl inte alltid håller att läsa för barnen idag. Parentes.

 

[Mikl]

Mycket av 5e:s officiella utgivning har ju just nostalgin och gamla moduler som grund.

Ja, det är kanske det bästa internationella exemplet?
De produkterna använder ju helt klart de gamla namnen som selling point även om modulerna i stort sett skrivits om helt och hållet eftersom delar av det gamla materialet inte håller måttet längre.

 

[Gamiel]

Det känns som om svensk rollspelsnostalgi är lite låst i 80-talet. Mer än 20 år har passerat sedan Mutant:UA släpptes men likväl har vi inte mycket till nostalgi för 90-tals spel, så som Viking och tidigare versioner av EON. Folk har väll börjat få upp ögonen för Mutant: Chronicles men det känns ändå som det inte är en så otroligt stor grej.

Jag är nostalgis för Chronopia

 

[Mogger]

Nostalgin i de fallen ligger väl i den vuxnes föreställning att barnen nu kommer att få uppleva något i stil med den vuxnes minnesbilder av att själv spela med de grejorna för många år sedan.

Ja, precis. Föräldern kan uppleva någon form av nostalgi men själva aktiviteten är ju påtagligt aktuell

 

[guldfink]

Jag tycker att det finns en skillnad mellan att betrakta DoD23 som bakåtblickande inom rollspelshobbyn och som en symbol för rollspel för den stora massan. Alltså jag, som spelar rollspel regelbundet, känner inte särskilt mycket mer nostalgi inför DoD23 än inför andra fantasyrollspel. Jag kan emellertid tänka mig att de som inte spelar rollspel, men gjorde det när de var yngre, kan bli nostalgiska av att se skyltarna i tunnelbanan.

Sedan håller jag med @Mogger om att nostalgi är en känsla, men @Dimfrost om att den är positiv. Jag tycker att det ofta finns fröer till kreativitet i den nostalgiska känslan.

 

[Mogger]

Möjligen kan vi föra argumentet att OSR är den internationella motsvarigheten men jag tycker inte att det matchar hundraprocentigt. Exempelvis finns det subtrender inom den trenden och det är inte nödvändigtvis alla som har blicken riktad bakåt.

Ja, och här ser man väl tydligt varför vi inte lyckas göra någon jämförelse. Dels för att det är subjektivt men också för att OSR-rörelsen äger sitt eget narrativ. Här är "nostalgispel" en del av "tradspelen" och ett epitet som omvärlden lagt på spelen för att visa att de är traditionsbunda och kanske även bakåtsträvande. OSR-spelen bestämmer själva att de är coola och nyskapande och de som spelar håller såklart med.

Men givetvis är det precis samma typ av tillbakablick det handlar om. Skillnaden är att vi inte sett speciellt många "punkiga" BRP-spel som gör det OSR-spelen gjorde. Det beror sannolikt till stor del på att Sverige är en mycket mindre och mer homogen marknad.

 

[God45]

Den djupaste nostalgin jag sett inom rollspels världen är för gamla World of Darkness. Matat av att den nya fanbasen till 5ed WoD verkar vara helt andra människor med helt andra estetiska värderingar.

 

[Mogger]

Sedan håller jag med @Mogger om att nostalgi är en känsla, men @Dimfrost om att den är positiv. Jag tycker att det ofta finns fröer till kreativitet i den nostalgiska känslan.

Ja, det håller jag absolut med om! Att återbesöka en plats man känner nostalgiskt för är ju inte alls negativt, exempelvis. Då skapar du nya minnen och minns de gamla och allt bygger vidare till nya upplevelser. Att däremot sitta hemma och längta till den där platsen och den där tiden och kanske låta vemod och bitterhet ta över är inte alls lika positivt. Det kan nog slå åt båda håll. Bitterljuv längtan är ju en synonym, och om det är det ljuva eller bittra som slår över kan man kanske inte riktigt råda över, och det kan ju förändras över tid med.

 

[Bifur]

Jag tycker att det finns en skillnad mellan att betrakta DoD23 som bakåtblickande inom rollspelshobbyn och som en symbol för rollspel för den stora massan. Alltså jag, som spelar rollspel regelbundet, känner inte särskilt mycket mer nostalgi inför DoD23 än inför andra fantasyrollspel. Jag kan emellertid tänka mig att de som inte spelar rollspel, men gjorde det när de var yngre, kan bli nostalgiska av att se skyltarna i tunnelbanan.

Bra poäng. Och det senare är ju ganska mycket en utifrånblick. Men när/om de personer av det skälet köper en DoD-låda växlas ju nostalgin (som hypotetiskt driver köpet) till en här-och-nu-aktivitet, att faktiskt spela nya DoD. Den upplevelsen kan möjligen frambringa ny nostalgi men lägger i lika hög (högre) grad grunden för nya upplevelser som är frikopplade från den ursprungliga nostalgin.

 

[Franz]

Jag tror att det är lätt att blanda ihop ”nostalgi” med ”såhär tycker jag om att spela”. Jag ser jättemycket fram emot att spela DoD23, men inte för någon slags förhoppning att föras tillbaka till fornstora dagar utan för att systemet verkar vara sådant som jag gillar (vilket i och för sig såklart är format utefter tidigare erfarenheter men det tycker jag inte riktigt är samma sak).

För mig handlar det även om vilken tid man har att sätta sig in i ett helt nytt spel. Jag jobbar heltid, är gift och har en liten son. Att sätta sig ner och läsa en helt ny regelbok på flera hundra sidor är ofta tid jag inte har. Då plockar jag hellre fram något gammalt beprövat, eller något som påminner om det jag är insatt i.

Det är lite samma med nyutgåvorna av Hero Quest och Drakborgen som också nämndes i den där artikeln. Jag är rätt sugen på att köpa båda, men det är för att jag redan kan reglerna rätt bra, så när man för en gång skull får tid till en spelkväll behöver man inte ägna stor del av den att läsa in sig på nya regler.

Jag hör liknande resonemang från folk jag talar med. Ibland säger personer i min omgivning att de spelade rollspel när de var unga och funderar på att gräva fram sina gamla DoD-böcker och testa igen. Jag brukar säga att mycket coolt inom rollspelsvärlden har hänt sen dess och att de ju alltid kan testa ett nytt rollspel istället. Svaret blir ofta att det är för mycket jobb. Det är helt enkelt för omständigt att betala flera hundra kronor för ett nytt spel, läsa hundratals sidor och sen få alla andra med på det tåget, och i värsta fall när det väl kommer till kritan upptäcka att det nya spelet inte var lika kul som deras gamla uppe på vinden. Och det resonemanget är ju faktiskt tyvärr svårt att säga emot.

Jag menar inte att det aldrig handlar om nostalgi för någon, men jag tror det är mer invecklat än så.