Mörker
Warrior
Ja, detta är en tanke som gnagt ett litet tag och som jag tror ligger på en stadig logisk grund.
Jag kör igång...
Min tanke har varit den att jag tror det krävs att spelaren relativt tydligt och utan alltför stora förändringar kan sätta sig in i sin karaktär och dennes verklighet. Om vi ponerar att de som spelar rollspel är människor (åtminstone de flesta) så har vi möjligheten att förändra våra tankegångar och levnadsmönster en trots allt förvånansvärt lång del ut åt båda hållen. Men om karaktären som skall spelas är alltför långt borta, låt oss säga att den är oförmögen att tänka rationellt, nästan uteslutande agerar efter instinkter eller av en eller annan anledning inte är förmögen att tänka, känna och ifrågasätta; hur kan vi då sätta oss in i denna?
- Inte alls! är svaret jag kommit fram till. Det är olyckligt men troligtvis sant. I mitt i nuläget hetaste rollspelsprojekt gestaltar spelarna enbart robotar, och där hade vi dilemmat...
Robotar är av naturen alltför strikta och svårspelade för att detta skall gå. Spelarens mänskliga hjärna kan inte mäta sig med en robots ofantliga datakapacitet på det viset att roboten ser problemet som ettor och nollor och därav efter adekvata ekvationer kan finna lösning på problemet om deras programmering innefattar just lösning på det viset. Vår mänskliga hjärna däremot kan ta andra vägar, se problemet ur en annan vinkel och bemöda sig själv frågan "är det så jefvla viktigt ändå?". En robot är helt enkelt för olik, så vad jag tänkt mig göra är att på alla tänkbara vis göra mina robotar människolika till tusen. Givetvis finns det alltid saker och ting som spelarna måste ändra på i sitt spelande för att detta skall gå, men då får man helt enkelt ge dem riktlinjer att följa.
Hur ser ni själva på detta? Jag lästa för någon dag sedan i något rollspel att man kunde spela hund; helt beroende av andra så länge det inte rörde viss strid, och hur enkelt är egentligen det?
- fånigt...
Jag kör igång...
Min tanke har varit den att jag tror det krävs att spelaren relativt tydligt och utan alltför stora förändringar kan sätta sig in i sin karaktär och dennes verklighet. Om vi ponerar att de som spelar rollspel är människor (åtminstone de flesta) så har vi möjligheten att förändra våra tankegångar och levnadsmönster en trots allt förvånansvärt lång del ut åt båda hållen. Men om karaktären som skall spelas är alltför långt borta, låt oss säga att den är oförmögen att tänka rationellt, nästan uteslutande agerar efter instinkter eller av en eller annan anledning inte är förmögen att tänka, känna och ifrågasätta; hur kan vi då sätta oss in i denna?
- Inte alls! är svaret jag kommit fram till. Det är olyckligt men troligtvis sant. I mitt i nuläget hetaste rollspelsprojekt gestaltar spelarna enbart robotar, och där hade vi dilemmat...
Robotar är av naturen alltför strikta och svårspelade för att detta skall gå. Spelarens mänskliga hjärna kan inte mäta sig med en robots ofantliga datakapacitet på det viset att roboten ser problemet som ettor och nollor och därav efter adekvata ekvationer kan finna lösning på problemet om deras programmering innefattar just lösning på det viset. Vår mänskliga hjärna däremot kan ta andra vägar, se problemet ur en annan vinkel och bemöda sig själv frågan "är det så jefvla viktigt ändå?". En robot är helt enkelt för olik, så vad jag tänkt mig göra är att på alla tänkbara vis göra mina robotar människolika till tusen. Givetvis finns det alltid saker och ting som spelarna måste ändra på i sitt spelande för att detta skall gå, men då får man helt enkelt ge dem riktlinjer att följa.
Hur ser ni själva på detta? Jag lästa för någon dag sedan i något rollspel att man kunde spela hund; helt beroende av andra så länge det inte rörde viss strid, och hur enkelt är egentligen det?
- fånigt...