Nekromanti Rollspelsvärldar

[Coffe_Kanon]

Jag gillar världar som känns säregna och lite unika, fast på ett tilltalande sätt för min egna smak. Min egna smak är ganska realistisk av sig så mycket Kult, Noir, Eon, Neotech, All Flesh Must Be Eaten, och Warhammer 40.000 (visserligen finns inte det som rollspelsvärld än ,men i februari så kommer rollspelet).

Man kan väl säga att min syn på realistisk indelning är när spelvärlden har något mer gemensamt med vår värld utöver att den bebos delvis av människor. Ett exempel på orealistisk spelvärld enligt mig skulle väl isåfall vara DnD från Wizards of the coast.

Hoppas det förklarar typ vad ja tycker...

 

[krank]

Warhammer 40.000

*sätter sitt morgonte i halsen*

Uh, det där får du nog utveckla. Vartnågonstans är WH40k realistiskt? Alls? Det känns inte som att den världen passar sådär särdeles bra in med resten av dina exempel...

 

[Storuggla]

Jag vet inte. Å ena sidan älskar jag Tekumel, vilket balanserar på någon underlig realism/fantastisk-knivsudd (allt har ju en förklaring som är vettig, men allt är också helt jävla bonk!) men å andra sidan myser jag med Unknown Armies och Over the Edge som trots allt utspelar sig i vår värld. Det enda jag ogillar är standardfantasyn som jag anser gjorts till döds, men all fantasy som förösker vara något annat än standardfantasy är oftast bara skabbigt så...

Jag vet inte. Jag gillar realism, men spelvärlden får gärna innehålla fantastiska element. Öh, finns det inget tredje alternativ?


Storuggla, har en spänn

 

[Dewil]

Öh, typ som Oktoberlandet? Där har vi ju en politisk och helt klart genomtänkt värld som ändå presenteras subjektivt och inte helt konsekvent genom in-game-skildringar.

Kanske det. Jag har inte kollat in spelet men får väl göra det vid tillfälle.

Dewil

 

[Mogger]

Inga alls

Världar intresserar mig inte längre, därmot teman, estetiska detaljer, coola kulisser m.m. men världarna lämnar jag hemma i den dammiga vrå där de hör hemma.

 

[Ymir]

Det är lite olika som spelare och spelledare för mig; jag upplever att jag värdesätter saker ganska olika beroende på vilken av dessa roller jag axlar.

I grund och botten är jag immersionist och gestaltare, iaf vad jag kommit fram till, både som spelare och spelledare - vad jag vill göra i första hand är att leva mig in i andra personer, och gestalta dessa, uppleva -personer-, snarare än världar. Som spelledare är jag däremot därutöver mer intresserad av settingen och ståryn, än vad jag är som spelare.

Spelar-Ymir får absolut störst kick av stark inlevelse. Inlevelse underlättas, om settingen (på något plan) ligger nära hans eget liv, hans egna associationsramar. Det får dock inte ligga -för- nära; jag vill inte spela -mig själv-, liksom. (Märk att jag alltid vill spela kvinnor, tex). Däremot, en annan svensk student, i en annan svensk studentlya, sådant brukar bereda mig stort nöje. (Därmed inte sagt att jag inte vill att det ska hända något spännande). Mer annorlunda settingar går också bra, jag uppskattar ju intressanta miljöer också, men särskilt då kontemporära eller historiska miljöer som jag har lätt att leva mig in i. (Just historiska miljöer har jag ju en förkärlek för av helt andra anledningar, dessutom). Fantasyinslag går bra, rena fantasy/scifi/whatevermiljöer går -också- bra, jag är inte kräsen...men min inlevelse blir som allra störst, generellt, i jordnära, kontemporära settingar. Så jag antar att det är vad jag uppskattar mest. I.e., precis som du säger -världar som ligger nära vår egen på -ett eller annat- sätt. Jag tror faktiskt att den andra sidan av spektrat inte alls är min grej.

Det här går förstås igen när jag är spelledare, men då är jag, naturligt nog, inte lika fokuserad på -en- karaktär, utan har mer av ett helhetsperspektiv på personerna, settingen, etc. Det blir därför viktigare och mer stimulerande att skildra en miljö och väva ett bra narrativ och skapa bra scener, men det är talande att jag alltid gör det med utgångspunkt i olika aktörer, i personerna jag (och spelarna) gestaltar. En Ymir-kampanj som inte är karaktärsdriven vore...helt enkelt ganska udda.

- Ymir, sina fem öre

 

[Eksem]

Mutant Chronicles är en kopia på WH40K, och Mutant Chronicles delar i viss mån universum med det charmigt kitschiga KULT. It is so very obvious.

 

[terje]

Ja jag håller nog inte med om kategoriseringen eller de namn du valt på kategorierna, men jag kan ju svara på din fråga rent allmänt.

När jag spelar är jag inte superintresserad av att försjunka i min rollperson utan har hellre ett metaperspektiv där jag är mer av berättare än skådis. Det jag söker efter i ett rollspel är regler och setting som understödjer coola berättelser.

Och vilka världar har då i mitt tycke bra upplägg för coola berättelser? Tja några världar som jag gillar är Tékumel, Dictionary of Mu, Polaris, Tribe 8, lovecraftiansk skräck (inte nödvändigtvis CoC), Mutant UA, Trakorien, Kult, marsianska äventyr a la Burroughs och Brackett.

Jag tror att detta skulle kunna tyda på att jag gillar världar vars centrala idéer ligger långt från min vardag. Men det gör inget om själva ytan är bekant (som Kult t.ex. som ju på ytan är vår värld men vars kärna är ganska långt från realistisk).

Så för att svara på frågan så föredrar jag världar som stödjer fantastiska (icke-realistiska) berättelser.

 

[krank]

Mutant Chronicles är en kopia på WH40K, och Mutant Chronicles delar i viss mån universum med det charmigt kitschiga KULT. It is so very obvious.

öööööh, säger du det, så...

Själv är jag inte ens med på uppfattningen att MC skulle vara en "kopia" av WH40k. "Inspirerat av", kanske. MC är ju bättre än WH40k med hästlängder =)

 

[Guest]

Skönt att höra att jag inte är ensam om att tycka det

 

[Beastslayer]

Själv är jag inte ens med på uppfattningen att MC skulle vara en "kopia" av WH40k. "Inspirerat av", kanske. MC är ju bättre än WH40k med hästlängder =)

Tja, jag har hört att arbetsnamnet skall ha varit Mutant 40K så det talar väl för sig själv, men någon ren rippoff är det väl inte frågan om, men att det endast är en "kopia" tycker jag nog är en underdrift, det märks så jävla tydligt vartifrån inspirationen kommit, och kolla bara på rustningarna mm. Och att MC skulle vara bättre än 40K håller jag nog inte med dig om, men det är en annan sak.

 

[krank]

det märks så jävla tydligt vartifrån inspirationen kommit, och kolla bara på rustningarna mm.

OK, den visuella stilen har man inspirerats av 40k till. Däremot har man (tackolov) lånat mer från Kult vad gäller plot och liknande än från den vedervärdiga smörja som 40k's värld är. Säga vad man vill om nekromutanterna, men några jävla rymdorcher är de inte, och några rymdalver syns heller inte till.

 

[Beastslayer]

Säga vad man vill om nekromutanterna, men några jävla rymdorcher är de inte

Nej det är dom inte, men nog är de bra Chaos rippade iaf ?

 

[krank]

Nej det är dom inte, men nog är de bra Chaos rippade iaf ?

Jag håller inte med. Chaos känns betydligt plattare än den mörka legionen.

Som sagt, jag går med på "inspirerat av", men inte "rippat/kopierat". Rippar/kopior blir sällan bättre än originalen, och MC har tillräckligt "eget" för att man gott och väl ska kunna säga att det är mer än en "kopia".

 

[Wilmer]

Nej det är dom inte, men nog är de bra Chaos rippade iaf ?

Eller necrons?

 

[Dimfrost]

De ser för det första inte ut att vara särskilt lika nekromutanterna, och för det andra tycks de vara fem år yngre.


/Dimfrost

 

[Wilmer]

Det kanske är inspirerat från andra hållet? Eller så finns det bara en viss mängd coola saker att slänga in i en rymdsetting och teknoodödingar är en av dem.

 

[solvebring]

Fantiserade spelvärldar!

Varför?
Hm...
Jag gillar för det första inte skjutvapen speciellt mycket (egentligen jättemycket, men annat slår ju hårdare ). Tycker att svärd, yxor, magi och hejdunder är mycket ballare.

Skitstora high-tech-städer, vrålsnabba bilar etc.
Nej, också häftigt men inte nog så häftigt som jag tycker djupa alvskogar, livfarliga grottor, höga tinnar och torn, gigantiska tempel med sådana hemligheter att stämningen går en över huvudet, oförklarliga städer med oförklarligt intelligenta men galna invånare (galna trollkarlar, universitetsmän, ett helsålt prästerskap, och freakade professorer tillexempel, hehe)
Ja, ni vet vad jag menar. Allt det där, svärdssvingning, magidunder, häftiga platser där allt är möjligt, häftiga "raser" med sina olika förmågor, alla dessa SLP-raser man kan stöta på dessutom...
Det finns så mycket mer av allt annorlunda - kan det bli bättre...

Kort sagt, Neotechvärldar ligger mig för nära i sin häftighet. Det är liksom något häftigt men som ändå kanske är sånär möjligt om kanske 100 år ungefär (ja, nu vill jag inte låta som författaren till Terminatormanuset eller något, men ni fattar principen).
Det är ju i alla fall ganska likt vår värld, fast mer high-tech future!
Fantasyvärlar och liknande, de är ju helt enkelt ouppnåliga, helt enkelt så overkliga och annorlunda vår värld att man bara kan fascineras och drömma sig bort totalt. Jag går nog in hårdare för rollgestaltning och världsgestaltning i ett sådant spel än i den andra typen.

Fast egentligen är det svårt att säga vilket, för det beror helt på humöret. Jag menar, jag tycker Neotech är askul, jag diggar sådant gaming också, men ändå så spelar jag oftare spel av medeltida eller episk fantasykaraktär.

Förresten, vart i detta skulle Feng Shui hamna?
Jag menar, till ytan kan det verka vara att high-tech actionspel, men djupare så är det ju massor av magi och förunderliga mystiska ting i det också?

 

[PAX]

Tackar för svar.

Jag ska be att få tacka för de svar som kom i tråden. Uppenbarligen så har några fastnat vid att jag gjorde en indelning av "realistiska" och fantiserade" spelvärldar. Något jag kanske borde förklarat lite bättre vad jag menade. Jag tror dock att mitt synsätt inför frågeställningen gick fram i de flesta leden.

 

[PAX]

Re: Inga alls

Det du beskriver är ju de delar som bygger upp just din spelvärld.