Jag håller nog inte med; för mig handlar det mycket om vilken miljö och utgångspunkt man väljer. Jag tycker till exempel att en utgångspunkt straxt efter vår nutid (eller precis innan, för all del, för den där retrokänslan) gör att spelarna har tillgång till ungefär samma verktygslåda som rollpersonerna. Det krävs inte att de sätter sig in i några större samhälleliga eller teknologiska skillnader. De är nutida experter som kallas in för att undersöka något underligt, helt enkelt.
Men det var inte "near future" jag talade om. Utan episk far future SF som revelation space, hyperion och andra "fantasifulla" författares världar.
Eller ens Richard Morgan eller William Gibson: att spela lowlife punk funkar nog bra (a la Bladerunner). Men att interagera med galaktiska movers å shakers... det blir lätt att spelarna får nöja sig med att vara åskådare, som om man läste en bok...
Eller ens Richard Morgan eller William Gibson: att spela lowlife punk funkar nog bra (a la Bladerunner). Men att interagera med galaktiska movers å shakers... det blir lätt att spelarna får nöja sig med att vara åskådare, som om man läste en bok...
Medhåll. Jag vet inte, för mig blir det sällan så värst "hard" hard SF när det börjar bli galaktiska movers and shakers. Stiftelsetrilogin tycker jag till exempel är ganska space opera:ig på många plan, även om den har en hel del hårda inslag också.
Tack för att du sammanfattade. Det gav tillräckligt för att jag skulle inse DG inte är min kopp te.
Första varningsflaggen: valsång. Slappt och uttjatat.
En absolut nono: idiotbesättningar som hellre kör såpopera än fokuserar på uppdraget (med intriger, paranoia och dubbla budskap).
I avdelningen "WTF!?" har vi inte mindre än sex (?) olika aliens.
Avslutningsvis: rädsla, paranoia och småaktighet styr. Fy fan, på ren svenska.
Som du kanske märker föredrar jag (och har en svår längtan efter) tv/film baserat på sådant som Mars Trilogy eller Contact.
Där konflikter och mänskliga svagheter behandlas med respekt och ges en realistisk (inte såpig) behandling.
Senaste skräckexemplet på motsatsen var Stargate Universe. Efter några få spännande avsnitt var det slut på maffig SF och besättningen började använda alienstenar för att åka hem och vara otrogna med varandras fruar (!!)
Eftersom jag är lite trög var det inte förrän då jag insåg jag inte tittade på science fiction, utan Rederiet. Och sedan dess har jag inte sett en sekund SG:U
Läste Eon i högstadiet nån gång första gången, och igen för ett par år sen. Bra bok. Det som ställer till det i den är framför allt allt flummet som börjar dyka upp mot slutet; när det blir oändligheter och konstiga städer och så vidare. Men i upptäckarfasen gillar jag den skarpt.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
