Nekromanti Rymdens väldighet

[bladerunner_35]

(Re: WH40K)

Det låter coolt. Tycker du att Rogue trader eller något annat av WH40K-rollspelen (det finns bara två, kanske?) skildrar detta på ett bra sätt, eller har man tvingats kompromissa med formatet?

Det är coolt.

Jag spelar inte Rogue Trader själv (även om jag har tillgång till de flesta böcker) så känner inte att jag riktigt kan svara på frågan tyvärr.

Överlag så tror jag att 40K-spelen tvingar spelarna till en hel del kompromisser men det beror helt på vilket perspektiv man väljer att anlägga på världen och eller vilket fokus man vill ha.

Den (bokstavligt talat) mördande byråkratin är ett bra exempel. Den är kul och effektfull som en stämningssättare och för att sätta spinn på en del äventyr men det kanske inte är så kul att ständigt tvingas kämpa mot denna byråkrati vid varje tillfälle.

Samma med rymdfarten. Denna, med utgångspunkt i vad jag beskrev ovan, är riktigt fräck och det är ett klassiskt scenario att låta "the Geller field" fallera för lite action-horror ombord ett drivande rymdskepp. Samtidigt fungerar det kanske inte att spela igenom månadslånga färder. Mekaniken för att navigera mellan stjärnorna tar, har jag för mig, upp riskerna med rymdfärd något men handlar överlag om ett klassiskt "färdas-i-ödemarken-via-slumptabeller"-scenario. Som sagt, Rogue Trader är inte något jag gett mig på ännu så jag kan inte svara ordentligt.

Däremot är Rogue Trader tveklöst en bra start om du är nyfiken på att veta mer. Kom bara ihåg att 40K-settingen definitivt inte är nybörjarvänlig. Det finns gott om översiktliga beskrivningar men det tar tid och energi att sätta sig in i och förstå alla detaljer som verkligen ger den sin färg.

Är du intresserad bistår jag gärna med min kunskap. Det är en mycket mogen (20+ år) och brokig/bråkig setting med många motsägelser och en del luckor men det går att få ut väldigt mycket ur den och det finns väldigt mycket material (varav mycket gratis på nätet) och en stark community.

 

[Major Boothroyd]

Jag tänker på upptäcksresande 1400-1500 tal det tog ett antal år en sådan resa även amerikanska valfångare i början av 1800-talet gjorde resor på ungefär 3 år.

En sak att ta i beaktande är om man startar en rymdresa så är det nästan omöjligt att byta mål. Exempel ni har just startat på en 5 års resa till planeten Junta för att hjälpa presidenten då ni mottar ett meddelande att Junta just haft revolution och är ett totalitärt anarko-syndikalistiskt decentraliserat kollektiv. Om 5 år är ni där

 

[Chryckan]

När jag läser den här tråden tänker jag genast på Alistair Reynolds böcker i Revelation Space-världen. Där reser man mellan planeter i enorma skepp som kallas Lighthuggers (de färdas i 80% av ljusets hastighet). Att resa från en planet till en annan är något som få gör mer än en gång i hela sitt liv. Det är mer en migration än en resa. Undantaget är de folkslag som äger skeppen och lever sina liv där. De blir fruktansvärt gamla från en utomståendes perspektiv, eftersom större delen av deras liv spenderas nära ljusets hastighet där tiden går långsammare.

Tänkte också nämna just Alistair Reynolds vilken i min mening är den sci-fi författaren som lyckats bäst med just få till känslan av universums storlek. Framför allt eftersom han vägrar bryta mot "naturlagarna" så inga skepp i hans böcker kan bryta mot Einsteins lagar.

Läs speciellt House of Suns som handlar om ett par susar fram mellan stjärnorna i klassisk sci-fi maner tills man inser att deras resor som dom upplever som dagar i själva verket har längden av tusentals år och den mysiga lilla kultur dom åt frukost hos kommer att ha gått under och blivit utraderad från historien av tidens tand nästa gång de kommer komma tillbaka till den planeten.


För att återgå till ämnet...
Problemet med att försöka skapa en setting som tar hänsyn till universums storlek är att om du ska vara realistisk (vilket väl är grund tanken ändå) så kommer restid och tidsparadoxen leda till monokulturer så fort du har längre avstånd än ett par hundra ljus år.

Dvs. isolering av planetkolonierna kommer ha get dem egna unika kulturer som knappt går att spåra tillbaka till ursprungs kulturen hos moderplaneten.
(Vi på jorden har t.ex. en monokultur, den mänskliga kulturen. Även om vi kan upptäcka skillnader och nyanser mellan subkulturer så som den västerländska och den japanska så för en utomjording så skulle skillnaderna te lika minimala som skillnaderna mellan en skåning och en norrlänning ter sig för en kinesisk turist.)

Så om inte själva settingen gick ut på att spelarna just var odödliga besökare likt huvudpersonerna i Reynolds House of suns så skulle man inte märka någon skillnad mellan en setting som utspelade sig på en enda planet eller flera eftersom det aldrig skulle uppstå någon smältdegel av kulturer som möts som är det normala i standard rymdoperor.

Det är om man fokuserar på resor mellan planeter.

För sen så har man ju alltid "spooky action at a distance" att falla tillbaka på. Det refererar till vad Einstien kallade ett fenomen känt som Quantum entanglement.
Kort och koncist, väldigt förenklat (och troligtvis helt felaktigt också) så kan det fenomenet beskrivas på följande sätt. Två partiklar så som elektroner när de interagera med varandra kan bli sammankopplade med varandra vilket leder till att de speglar varandras egenskaper. Så om du snurrar på den ena så snurrar även den andra men nu kommer det intressanta. Detta sker omedelbart OAVSETT AVSTÅND!!
Vilket betyder att om du kan utnyttja ett sådant par i en apparat till att skicka morse signaler eller helt vanliga ettor och nollor så har du en apparat som du kan prata med tvärs över hela universum i real tid.

Vilket leder mig fram till min poäng och tillbaka till den här trådens ämne.
Inse hur överdjävulskt isolerad en population måste känna sig om de genom en sådan apparat tog emot desperata nödanrop från en annan planet och långsamt tvingas se den gå under i krig, kaos och anarki, eftersom det skulle ta en undsättningsskepp hundratals år att nå fram fast än mirakelkuren för problemet är allmän gods på den första planeten.

Eller hur dystopiskt det skulle vara ifall populationen var slavar under diktatoriska order från hemplaneten genom en sådan apparat.

Eller hur dom livskraftiga kolonisatörerna kommer fram till ett paradis och ringer hem på en sådan apparat bara för att få samtalet besvarat av de sista bräckliga överlevarna på den livlösa sten som en gång var jorden och på vilken den mänskliga civilisationen gått i graven på under de tusentals år kolonisatörerna varit på väg.

Tid är avstånd, avstånd är tid och lyckas du förmedla tidens gång så lyckas du förmedla avstånden.

eller nått sånt...

 

[Sapient]

Eftersom du nämner Aniara och verkar uppskatta Peter Nilsson, så kanske det är värt att nämna Cordwainer Smith (pseudonym). Han skrev en rad noveller i ett ganska säreget universum.

Var och en av novellerna gör nedslag i tidslinjen, som gör att man kan följa utvecklingen av rymdfart i ett antal steg. I början drabbas rymdfarten hårt av att människor helt enkelt inte står ut, utan måste vara nedsövda. Uppgiften att navigera (apropå referensen till Polynesien och navigatörers ställning...) sköts av ett skrå utvalda "scanners", som i gengäld berövas synförmågan för att slippa stirra ut i "avgrunden" under resorna. (Novellen "Scanners live in vain")

Senare upptäcks en överljusfart, men skeppen utrustade med det angrips av mystiska, transdimensionella varelser. För att skydda sig måste de använda sig av katter (!) som kastar ljusbomber (!) på dessa. (Novellen "The Game of Rat and Dragon")

Så där utvecklas världen/tekniken framåt, till dess ett slags imperium etablerats. I det imperiet uppstår nya strukturer och samhällsinstitutioner, bland annat "the instrumentality", som fungerar som något slags superpolis och håller fred - men också med en extrem slags diktatur. (Och en väldigt underlig intern struktur...)

Allt skiljer sig garanterat från det mesta inom Hard SF/Space Opera och kanske kan ge dig en hel del inspiration i de banor du efterlyser. Både rymdens otillgänglighet och människans otillräcklighet inför detta behandlas, åtminstone i en del av novellerna - sen finns det en massa annat också (lite kärnvapenskräck t.ex.) som kanske inte exakt är vad du söker, men som är garanterat läsvärt i alla fall.

Flera av novellerna finns på nätet, sök på Cordwainer Smith. Också utgiven i en samlingsvolym "The Rediscovery of Man".

 

[Man Mountainman]

För sen så har man ju alltid "spooky action at a distance" att falla tillbaka på. Det refererar till vad Einstien kallade ett fenomen känt som Quantum entanglement.

Nu är jag ingen fysiker, men jag tror det där faller på att det inte är du själv som "snurrar på" partikeln. Du mäter dess spin, och på grund av kvantmekaniska märkligheter så kommer partikeln inte att ha något bestämt spin förrän du utför mätningen. Men då, när du mäter, så får den hux flux ett bestämt värde och därmed även den andra elektronen i andra änden av galaxen.

Med andra ord: Du kan inte skicka meddelanden, eftersom du inte bestämmer vilket spin elektronen ska ha, bara när den "får" ett spin.

Detta om man vill böja nacke för fysikens lagar, vill säga.

 

[Sapient]

Det är mer komplicerat, det är riktigt. Men det fungerar - för närvarande experimenteras det friskt i bl.a. ett Europeiskt lab på Mallorca som förfinat metoderna: Wikipedia-artikel

I princip alla, även när forskarna uttalar sig, brukar hoppa över komplikationerna och beskriva det så som chryckan beskriver det dock. Det är fullt möjligt att alla bedrar sig om tillämpligheten...

 

[Chryckan]

Jo det är klart det är mer komplicerat. Framför allt eftersom som med all kvantmekanik så kommer det faktum att du observerar något så påverkar du resultatet. (Det sjuka är att QE ses som ett bevis på att teleportion a'la Star trek är möjligt. Fråga inte hur.)

Men det intressanta är att när det gäller FTL kommunikation med QE så är problemen mest praktiska så vill man skriva "realistiskt" sci-fi så är QE telefoner lättare för läsaren att köpa än rymdresor som går fortare än flera decennier.

Hursomhelst så är QE ett bra sätt att kommunicera mellan planeter utan tidsfördröjning samtidigt man behåller känslan av avstånd.

 

[Man Mountainman]

Det är mer komplicerat, det är riktigt. Men det fungerar - för närvarande experimenteras det friskt i bl.a. ett Europeiskt lab på Mallorca som förfinat metoderna: Wikipedia-artikel

Läser man beskrivningen av experimentet ser man dock att det förutsätter att information sänds mellan de två platserna på klassiskt vis (det vill säga, begränsat av ljusets hastighet.

 

[kefka]

Med andra ord: Du kan inte skicka meddelanden, eftersom du inte bestämmer vilket spin elektronen ska ha, bara när den "får" ett spin.

Det är principiellt inget problem eftersom du kan justera tidsintervallet mellan signalerna. Exempel, anta att du kan skicka en etta eller nolla. När du utför mätningen vet du resultatet. Om du fàr 1 och vill behàlla signalen väntar du ett längre tidsintervall innan du skickar nästa signal. Om du ville skicka 0 sà skickar du nästa signal inom ett kortare tidsintervall.

Vad jag dock inte är helt pà det klara med är hur mottagaren registerar signalen. Mottagaren kan inte själv kolla vilket spin som partiklen har, utan màste indirekt i ett andra steg kunna registrera signalen.

 

[Sapient]

Läser man beskrivningen av experimentet ser man dock att det förutsätter att information sänds mellan de två platserna på klassiskt vis (det vill säga, begränsat av ljusets hastighet.

Jepp, men den rådande uppfattningen är ungefär "detta är så sjukt coolt, så vi antar att den biten helt enkelt kan lösas på något sätt".

 

[Mannen i skogen]

Spontant tänker jag mest på att jobba med den allmänna uppfattningen om rymdresor.
Anta att inte så få rymdresor innebär en felnavigering, och då är man borta. Visserligen har man datorer till sin hjälp, men i och med att felmariginalen är så liten så sker vilseflygningar ändå ibland. Anta att man nyligen uppfunnit datorer som är så bra att vilseflygningarna är nere på 15% av alla rymdfärder.
Anta att nästan alla människor åtminstone känner någon som känner någon som försvunnit i rymden. Försvinner man så så hörs man aldrig av igen, eftersom rymden är så oändligt stor. "Var är din pappa?" "Han var rymdfarare." "Åh..."
Det kan eventuellt finnas något sensationellt undantag, då ett försvunnet rymdskepp faktiskt har hittats igen, men med besättning och passagerare döda av svält, kvävning, sjukdomar, ålder eller urartade konflikter. Eller så hann man aldrig undersöka skeppet närmare innan det ramlade in i solen. Men standard är att försvunna rymdskepp är oåterkalleligen försvunna.
Man ger sig med andra ord inte på rymdresor om man inte verkligen är tvungen, av ekonomiska, politiska eller andra skäl...

 

[Man Mountainman]

Det är principiellt inget problem eftersom du kan justera tidsintervallet mellan signalerna. Exempel, anta att du kan skicka en etta eller nolla. När du utför mätningen vet du resultatet. Om du fàr 1 och vill behàlla signalen väntar du ett längre tidsintervall innan du skickar nästa signal. Om du ville skicka 0 sà skickar du nästa signal inom ett kortare tidsintervall.

Vad jag dock inte är helt pà det klara med är hur mottagaren registerar signalen. Mottagaren kan inte själv kolla vilket spin som partiklen har, utan màste indirekt i ett andra steg kunna registrera signalen.

Så länge mottagaren inte kan registrera signalen är ju ingenting vunnet.

Hur ska mottagaren t.ex. veta med vilka tidsintervall du skickat iväg dina signaler? Det är ju inte som att han kan se på partikeln i vilket ögonblick du har mätt spinet på dess systerpartikel.

 

[Man Mountainman]

Jepp, men den rådande uppfattningen är ungefär "detta är så sjukt coolt, så vi antar att den biten helt enkelt kan lösas på något sätt".

Jag misstänker att fenomenet med Quantum entanglement får lite för mycket cred.

Vi föreställer oss att fenomenet innebär att något, någon slags information, överförs mellan partiklarna. Men huruvida detta är rätt tolkning av fenomenet är i slutändan en "metafysisk" fråga, snarare än en fysikalisk sådan. Det hänger ihop med de olika tolkningar som finns av kvantmekaniken. Enligt den klassiska Köpenhamnstolkningen, eller den statistiska tolkningen, är vågfunktionens kollaps något som händer med partikeln. Partikeln befinner sig i flera olika tillstånd samtidigt, i superposition -- ungefär som en tärning som far genom luften och ännu inte landat på något visst utfall -- och när observationen utförs och partikeln "tvingas" in i något visst tillstånd, så sker en förändring i universum, partikeln går från ett sätt att vara på till ett annat, och det är denna förändring som man föreställer sig "överförs" ögonblickligen genom rymden till den andra partikeln.

Men Köpenhamnstolkningen är inte det enda sättet att tänka på kvantmekaniken. Ett alternativ är den s.k. "många världar-tolkningen", och i den tolkningen blir fenomenet betydligt mindre mystiskt. Det som sker när du mäter ditt spin är då inte att du förändrar partikeln på något mystiskt sätt, utan helt enkelt att du, partikeln och hela systemet träder in i en viss "värld", en av många alternativa -- och eftersom de två partiklarna är entanglade så kan du nu också konstatera att den värld du trätt in i är sådan att den andra partikeln har motsatt spin. Ingenting "händer" med partikeln (om någonting "händer" med någonting, så är det snarare med hela universum) och man behöver därför inte heller föreställa sig att någonting "överförs" mellan de två partiklarna. Det enda som hänt är att du blir upplyst om att du befinner dig i den "värld" där din partikel har just -detta- spin (och den andra partikeln följaktligen motsatt spin), snarare än tvärtom.

If that made any sense.

 

[Sapient]

Jepp, jag har lite samma känsla. Quantum Teleportation och QE är ballt, men det är ingen enkel överljuskommunikation.

Jag har dock sett koncept där det på ett mer trovärdigt sett utnyttjats så. En tanke t.ex. att man bygger en "maskin" på kvantnivå, femto-teknik. (Att manipulera delar av en atom...) Där kunde, genom QE, denna teknik utnyttjas som _en och samma_ maskin oavsett lokalitet. Dvs. tekniken instansieras så att alla delar av den är i omedelbar kontakt med andra delar av den (via QE) och därför erbjuder sådana saker som omedelbart transport av information och även massa - teleportering.

Det är i det sammanhanget fullt trovärdigt att man kan manipulera snarare än enbart "läsa av" den ena av QE-paret. Och då kommer man åtminstone ett steg närmare reell kommunikation.

Men det bygger ju fortfarande på Köpenhamnstolkningen, eller någon snarlik modell...

 

[kefka]

Så länge mottagaren inte kan registrera signalen är ju ingenting vunnet.

Hur ska mottagaren t.ex. veta med vilka tidsintervall du skickat iväg dina signaler? Det är ju inte som att han kan se på partikeln i vilket ögonblick du har mätt spinet på dess systerpartikel.

Detta var exakt min poäng. Det är omöjligt för en mottagare att se om nàgon pàverkat partiklen, eftersom sà fort han tittar pàverkar han den själv. Angànde tidsintervaller sà var det en allmän förklaring till varför du kan skicka meddelanden även om de inte kan kontrollera signalens typ, för att visa att det inte är nàgot principiellt hinder som du skrev.

 

[Chryckan]

Å ena sidan så från ett berättartekniskt perspektiv så funkar QE utmärkt att använda på ett trovärdigt sätt för FTL kommunikation.

Att å andra sidan att försöka hitta en vetenskaplig förklaring som verkligen låte QE fungera som teleportation eller kommunikation är dömt att misslyckas eftersom som med 90% av kvantmekaniken så kommer du hitta ett halvdussin förklaringar som säger helt olika saker om samma fenomen och det enda du kan vara säker på är att alla med största sannolikhet har fel.
Vad gäller QE så vad fysiken verkligen säger är att det verkar som två partiklar kan påverka varandra omedelbart oavsett avstånd men ingen vet hur men om man gjorde det så skulle man kanske kunna använda det för teleportation eller FTL kommunikation. Om det verkligen fungerar som det verkar som det gör vill säga.

Å tredje sina så får man ju inte glömma att det mesta av vad vi har lärt oss är så kallade "lögner för barn". Förklaringar som är så förenklade att folk som inte ägnat 30 år till att studera fysik på forskningsnivån ska kunna förstå dem och som oftast är helt fel men som ändå låter vanligt folk få en någorlunda rättvisande bild av hur världen ändå fungerar.
Det vanligaste exemplet är elektronernas banor som planeter runt atomkärnan. Stämmer inte för femöre men funkar ändå utmärkt för att låta alla som inte tänker studera fysik på ett Universitet förstå hur atomer fungerar.

En annan "lögn för barn" är t ex. att inget kan åka fortare än ljuset. Det finns inget i Einsteins teorier som hindrar att något har en hastighet som är fortare än ljusets hastighet. Det enda som de verkligen säger är att inget kan passera ljusets hastighet genom acceleration eller decelereration. Men eftersom vanligt folk har svårt för att förstå hur en hastighet kan fungera som en barriär och eftersom partiklar som färdas fortare än ljuset bara är hypotetiska i alla fall så är det enklare att bara säga att inget kan färdas fortare än ljuset.
(Dessutom så gäller det enbart i vakuum. Kolla in cherenkov effekten t.ex.)

Så min poäng är att lägg inte ner energi på att hitta en logisk vetenskaplig förklaring för ett fenomen som QE och sen försöka få med det in en text som inte är riktad till fysiker. De flesta läsare kommer ändå inte förstå vad ni skriver om och kommer bara tycka det är meningslöst att er sci-fi är "realistisk" efter som de ändå kommer ignorera det ni säger när de använder er text.
Håll er istället på "lögner för barn"-nivån dvs. planetbanor runt atomkärnan. Fungerar något på "lögner för barn"-nivån och det tillför ert spel eller berättelse något spännande i så fall använd det och med gott samvete hävda att ni använder er av realistisk fysik i er text.
För om inte Stephen Hawking recenserar ert spel som kommer ingen bry sig eller märka det.

 

[Man Mountainman]

För om inte Stephen Hawking recenserar ert spel som kommer ingen bry sig eller märka det.

Grejen är väl att man bryr sig och märker i relation till sina kunskaper.

Den som inte kan nåt om fysik kommer att läsa "överljuskommunikation fungerar genom Quantum Entanglement" och tänka, "jahaja, det låter ju rimligt". Den som har lite mer på fötterna kan läsa samma text och tänka, "jahaja, det låter ju som tomt effektsökeri och technobabble".

Därför föredrar jag att inte anstränga mig för att klä fysikaliskt orimliga fenomen i något slags ytlig vetenskaplig dräkt, utan vara rättfram med mina brott mot verklighetens lagar.

Förlitar man sig för mycket på "lögner för barn", implicerar ju detta att man betraktar sina läsare som barn.

 

[Chryckan]

Förlitar man sig för mycket på "lögner för barn", implicerar ju detta att man betraktar sina läsare som barn.

Eller folk som inte läst fysik (eller vilken vetenskap som helst faktiskt) på en högre nivå än grundskola/gymnasial-nivå.

Ett annat ord för "lögner för barn" är nämligen skolkunskap. Den grundläggande allmänbildning som du förväntas ha skaffat dig av att gå i skolan.

Dom personerna som har mer på fötterna är de personerna som har studerat fysik på eftergymnasial-nivå och om du enbart skriver för dem så får du en väldigt liten målgrupp. Som dessutom inte kommer vilja läsa din jättevetenskapliga korrekta text i alla fall eftersom den inte kommer vara underhållande.

Poliser läser deckare. Fysiker läser science fiction.
Fastän både deckare och sci-fi sällan har någon anknytning till hur saker och ting faktiskt fungerar på riktigt.

För när man skriver något så finns det en sak som är viktigare än att fysiken funkar och det är suspension of disbelief.

Det räcker med att något låter rimligt för att det ska bli trovärdigt eftersom suspension of disbelief fixar resten.
Dessutom så kommer du troligtvis nästan aldrig gå in och förklara något mer djupgående än just "spooky action at a distance" för att ta just QE som exempel.
Eftersom de flesta skiter i hur ETs överljustelefon faktiskt fungerar rent vetenskapligt så länge dom får en rimlig förklaring till varför den kan bryta mot det dom vet om Einsteins regler om överljusfart (vilket jag kan garantera är fel hursomhelst.)
Dvs. så länge läsarna får reda på att telefonen fungerar genom att att två elektroner fungerar som morsesändare genom ett kvant fenomen som förbinder partiklarna över tid och rum är räcker det för de ska köpa det. Om detta så sker genom multidimensionella länkar, supersträngar eller tachyon utbyte eller hur ekvationen för detta ser ut är inget en läsare är intresserad av.
Att det har verklighetsanknytning och inte är något du hittat på själv (som t.ex. warpspeed) och att det låter rimligt räcker.


Glöm inte att "rimligt" är den nivå 90% av alla dina läsare ligger på kunskapsmässigt.
(Om dom nu inte kollat upp saker och ting på wikipedia. Då är nivån lägre.)

 

[Man Mountainman]

Som sagt: Jag skriver hellre "överljuskommunikation" än "överljuskommunikation baserad på quantum entanglement". De fyller samma funktion i narrativet, och det tidigare har fördelen att det inte försöker imponera med lånta fjädrar, som slokar betänkligt vid en närmare påsyn.

Den "jättevetenskapligt korrekta" texten finns bara i ditt huvud. Allt jag är intresserad av är att texten ska visa tillbörlig respekt för fysiken, och för läsarens intelligens/bildning.

 

[Craygh]

Nu måste jag erkänna att jag faktiskt skippade framåt och inte läste hela tråden, men jag fick en idé till en setting.

Ponera att mänskligheten av någon anledning inte längre bor på jorden. Jag tänker mig att något har hänt för att förstöra jorden som habitabel plats, och människorna bor nu på en annan planet. Varför är inte viktigt.

Denna andra planet är en såpass liten del att det skulle ta mig lång tid att hitta på adekvata ord för att beskriva det av ett såpass stort imperium att det skulle ta mig ännu längre tid att hitta på ord att beskriva det. Detta imperium är kanske galaxomspännande eller av liknande löjligt stor skala. Riktigt hur stort spelar inte så stor roll.

Den VIKTIGA biten är att hela imperiet skall vara centralstyrt, och dess innevånare är odödliga (För ålder, i alla fall). Dess ledare insåg redan mycket tidigt i deras expansion ut i rymden att det skulle bli svårt att hålla ihop ett interstellärt imperium, så de vidtog otroligt drastiska metoder för att försäkra sig om att deras civilisaton och ras skulle hållas enad: Alla utom innevånarna på den centrala, ursprungliga planeten blev enormt genmodifierade på ett sådant sätt att de är genetiskt mycket docila och har en tendens att följa order. Senare konditionering/drogning/cybertech/magi (Vilket är inte viktigt) gör att INGA stora beslut tas på någon planet, inga framsteg görs i forskning, ingen interstellär resa startas utan att få klartecken från centralplaneten.

Mitt i denna kultur släpps alltså lilla mänskligheten ner. ett folk som utmärks av att vara dynamiskt, uppfinningsrikt och anpassningsbart. Även om jag tänker mig att kryoteknik skall vara fungerande så till den milda grad att man kan skippa framåt i tiden så bör det leda till ett otroligt intressant perspektiv och kulturkrockar något oerhört.