Rymdhamster läser Sagan om Ringen [Spoilers]

[Rymdhamster]

Book 3, Chapter 1 - The Departure of Boromir
I vilken Boromir dör, och brödraskapet slutgiltigt splittras...

Jag var helt säker på att det här kapitlet skulle varit en del av föregående bok, men det är tydligen bara en villfarelse från filmerna. Jag blev också väldigt överraskad att vi faktiskt inte får "se" Boromirs strid mot orcherna här, bara eftereffekterna. Ännu en villfarelse, tydligen. Men känns vettigt då boken ju egentligen är en senare återberättelse av händelserna. Rimligt att det är från Aragorns synvinkel vi får saker återberättade.

Kul att vi får klargjort att orcher inte bara är orcher! Aragorn skiljer mellan mordorfolk, orcher från dimmiga bergen, och de här okända nykomlingarna. Vi har förvisso regel nr 3, men jag är nyfiken på att se hur nyanserade orcher tycks vara som folkslag sett. Kan hända kommer det bli en separat tråd så småningom.

Sen läser jag roat Gimlis uttalande "Dwarves to can go swiftly, and they do not tire sooner than orcs." som typ alltså återigen går rakt emot hur Gimli framställs i filmerna. Och det är just också något vi redan har med oss från Bilbo, där Dain överraskar genom att i språngmarsch ta sig till ensamma berget, och sedan direkt gå till anfall utan vidare vila.

Men framförallt vill jag lyfta att det här är ett mycket välskrivet kapitel! På bara 10 sidor lyckas Tolkien döda en av karaktärerna, ha en känslosam begravning, undersöka två mysterium, ta ett svårt beslut, och ge sig iväg på vad som kommer bli en heroisk språng marsch. Jämfört med när det tog 20 jäkla sidor att ro ner för en flod utan särskilda händelser.

OCH SÅ BÖRJAR SAGAN OM DE TVÅ TORNEN!

 

[Rymdhamster]

Book 3, Chapter 2 - The Riders of Rohan
I vilken våra hjältar tar en joggingrunda, muckar med några ryttare, och campar lite...

Och i total kontrast mot förra kapitlet händer här nästan ingenting på 27 sidor. Well... jag säger nästan inget, faktum är att jag tyckte om det här kapitlet också. Det är långdraget, men rätt bra skrivet. Jakten på orcherna känns desperat, rohirrim är coola, anomsten till Fangorn känns lagom läskig.

Ett par saker får mig dock att himla med ögonen, och det är just hur gladeligen Aragon och Gimolas muckar gräl med en hel jäkla armé. Okej att Gimli är lite betuttad i alver just nu, men han vet att folk tror att Lothlorien är en hemsk plats. Boromir själv uttrykte detta innan de gick in där. Han skulle kunna vara lite mer ödmjuk inför vad som uppenbarligen är en vidsträckt fördom och vara mer upplysande, snarare än uppläxande. Är ser vi film-Gimli lysa igenom lite.

Och Aragon. Vilken jäkla primadonna. Men jag antar att om man nu slutligen bestämt sig för att ge sig till känna som den rättmätiga kungen återvändandes från sin exil så vill man kanske pröva på en liten skara först. Bara för att se hur det faller sig. Lite som en generalrepetition innan man faktiskt börjar säga åt faktiska ståthållare att deras tjänster inte längre behövs.

En sak jag verkligen gillar är att Eomer är så imponerad av deras språngmarsh att han döper om Aragon från "Strider" till "Wingfoot". Jag gillar det. Jag tror att i nästa fantasykampanj jag kör ska jag införa att en spelare som får en kritisk framgång får välja ett tillnamn baserad på handlingen.

Och jag är lite konfunderad över Gandalfs beteende här. Finns det någon anledning till att inte säga hej om han nu ska stå och blänga på dem i mörkret? Det är ett par beslut Tolkien gjort i det här kapitlet som känns som "det finns ingen anledning till här, annat än att det skulle se bra ut på film". Det känns lite märkligt.

Men hur jäkla bra är inte titlarna på kapitlen i den här boken!? "The departure of Boromir", "The Riders of Rohan", "Helm's Deep", ""The Choices of Master Samwise". Titlarna i förra boken var inte dåliga, men många av dem kändes ganska simpla. Men när jag ser titlarna i den här boken, och försöker tänka mig hur de skulle kännas för någon som inte redan läst dem? Shit, de är fantasieggande! "Shelob's lair", även om an inte har en aning om vad en shelob är låter det läskigt.

Good stuff!

 

[Franz]

Och jag är lite konfunderad över Gandalfs beteende här. Finns det någon anledning till att inte säga hej om han nu ska stå och blänga på dem i mörkret?

Fast jag är rätt säker på att Gandalf senare säger att det inte var han. Snarare torde det vara Saruman som är ute och spionerar eller, som jag tror Gimli föreslår, en slags spökbild av Saruman. Hursomhelst så tycker jag att det är en lite underlig plot thread som glöms bort senare i boken och aldrig förklaras fullt ut.

 

[Rymdhamster]

Fast jag är rätt säker på att Gandalf senare säger att det inte var han.

Aha, spännande!

Hmm... de påpekar ju att berättelserna om hur Sauroman springer runt i skogarna så har han en huva, medan den här uppenbarelsen hade en hatt. En mindre skillnad, som inte behöver betyda något alls. Men jag har svårt att se att den inte skulle ha betydelse.

Kan hända är det skogen själv som försöker berätta för dem att Gandalf är i krogarna genom att ge dem en uppenbarelse? Legolas påpekar ju hur trädet de sover under verkar tycka om deras eld. Vilket förvisso känns lite märkligt, det känns som att det är något annat som pågår där. Kan hända är det snarare att trädet visar sitt missnöje, men jag tycker att det borde varit mer påtagligt i så fall.

Eller så visar trädet sitt uppskattande över att de respekterar skogen och bara plockar döda grenar snarare än att hugga ner fler träd som rohirrim gjorde.

Kan hända är det bara en rest från en annan version av sagan som råkat bli kvar på grund av dålig editering. Jag får hålla ögonen efter fler ledtrådar.

 

[Rymdhamster]

Book 3, Chapter 3 - The Uruk-Hai
Book 3, Chapter 4 - Treebeard
Book 3, Chapter 5 - The white rider
Book 3, Chapter 6 - The king of the golden hall
Book 3, Chapter 7 - Helm's Deep
Book 3, Chapter 8 - The road to Isengard
Book 3, Chapter 9 - Flotsam and jetsam
Book 3, Chapter 10 - The voice of saruman
Book 3, Chapter 11 - The palantir
I vilken våra hjältar... gör en massa saker!

Eh... så tydligen gillar jag verkligen första delen av de två tornen. Väldigt mycket. Jag är lite överraskad själv. Jag har inte ens några särskilda åsikter om längden på kapitlen. Till och med all action kändes välskriven och spännande.

Så det verkar som att det faktiskt var Saruman som stod och tittade på Aragon och Gimolas där på natten. Tydligen sprang han runt och försökte lista ut vad tusan som pågick. Hela "hatt inte huva"-biten känns lite som en onödig röd sill, men what ever. Jag gillar att Saruman är på nivån att han faktiskt känner sig tvungen att ge sig ut själv ibland för att hålla koll på saker; hans underhuggare är inte de pålitligaste.

Jag gillar även orcherna, även om de pratar lite konstigt (Mycket "Jag, Ugluck, tycker att att..."). De är överlag "osympatiska", men de får vara varierande; en del är smarta, andra kör mest på hård och ögonblicklig brutalitet. De får också vara taktiska, lojala, och till viss del pålitliga. I alla fall inom visa gränser (att gänget som kindappat Merry och Pippin väntade på förstärkningar från Fangorn).

En sak jag inte riktigt gillar är att Gimli verkar ha genomgått en smärre karaktärsförändring och nu ligger betydligt närmare film-Gimli. Vad hände med min allvarsamme romantiker!? Vem är denne tjurskallige, hetlevrade våldsverkare? Oh well...

Men jag har sagt det förr och säger det igen: jag gillar att Merry och Pippin får vara kompetenta och smarta, snarare än bara comic reliefs med allt för mycket tur. Det känns också som att de har en hyffsat tydlig skillnad mellan sig där Merry är den överlag modigare och tuffare av de två, medan Pippin är slugare och kvicktänkt. Men de båda vettiga, smarta och driftiga. De är definitivt personer jag hade velat ha med mig på ett farligt äventyr, till skillnad från film-versionerna.

Lavskägge har alltid varit en favorit. Men jag måste erkänna att jag gillar bokversionen ännu mer än filmversionen, för bokversionen är smart och har koll på saker och ting (om än ur ett väldigt annorlunda perspektiv). Typ det enda han inte redan verkar ha haft koll på är att Saruman verkar ha aspirationer på att antingen tjäna eller till och med ersätta Sauron, och att det är den information som får allting att klicka på plats och han inser att det är dags att ta ställning till saker och ting. Jag gillar att Enterna bestämmer sig för att det är dags att dra ut i krig, utan att Merry och Pippin behöver lura dem.

Det sagt... scenen från filmen där lavskägge ser Isengard och bestämmer sig för att "förhasta sig" är fan episk på en nivå som gör mig svag i knäna. Och då är jag ändå en sån som normalt sett inte gillar "episkt".

Det tar emot, men jag måste erkänna att fastän jag alltid hyllat filmerna över böckerna, så får jag nog just nu säga att bokversionen av just de här kapitlen i alla fall är bättre än filmerna. De flesta skillnaderna är små, men i mitt tycke betydelsefulla. Förutom det som nämnts ovan så är reträtten till Helms Deep här en nödvändighet; den enda valet för överlevnad. Men i filmerna så framställs det snarast som ett fegt och troligtvis felaktigt val av Theoden.

Jag gillar att räddningen kommer i form av att Gandalf jobbat arslet av sig med att samla ihop och organisera de spridda skurarna av överlevande från det första slaget, och lite råtur i form av enterna.

Jag gillar att Sarumans armé och planer känns som att de varit i görningen under mycket längre tid än det framstår i filmerna.

Well... det får räcka för just nu. Men böckerna har vunnit en vinst här idag!

 

[Bifur]

Oj, oj, oj. Man skulle kunna tro att du glidit in i bokslukaråldern . Roligt, för det är väl här du stupat i tidigare försök?

Det finns ju mycket att kommentera. Men ska jag säga något om relationen bok-film är det väl att det är härifrån filmerna på börjar göra förenklingar kring politik, geografi och militärstrategi. En del är förståeligt men annat ganska onödigt. Det gör också flera karaktärer mindre intressanta, speciellt Theoden som jag tycker filmerna behandlar sådär. (Känns som att filmerna ofta försöker skapa kortvariga spänningsmoment genom ganska konstgjorda konflikter mellan olika huvudpersoner, vilka ändå kort därefter löses ut eftersom berättelsen kräver det. Utfallet av Ente ting är ett exempel.)

 

[Khan]

Det tar emot, men jag måste erkänna att fastän jag alltid hyllat filmerna över böckerna, så får jag nog just nu säga att bokversionen av just de här kapitlen i alla fall är bättre än filmerna. De flesta skillnaderna är små, men i mitt tycke betydelsefulla. Förutom det som nämnts ovan så är reträtten till Helms Deep här en nödvändighet; den enda valet för överlevnad. Men i filmerna så framställs det snarast som ett fegt och troligtvis felaktigt val av Theoden.

Personligen tycker jag att Två Tornen-filmen är den klart sämsta av de tre, och gärna kunde kapat en halvtimme eller mer redan från bioversionen. Det är för mycket filler och blaj. Boken har så otroligt mycket bättre pacing.

 

[Franz]

Jag gillar även orcherna, även om de pratar lite konstigt (Mycket "Jag, Ugluck, tycker att att..."). De är överlag "osympatiska", men de får vara varierande; en del är smarta, andra kör mest på hård och ögonblicklig brutalitet. De får också vara taktiska, lojala, och till viss del pålitliga. I alla fall inom visa gränser (att gänget som kindappat Merry och Pippin väntade på förstärkningar från Fangorn).

Jag vill minnas att det senare kommer en dialog mellan två orch-vänner som diskuterar vad de vill göra av sina liv när Sauron tagit över och att de pratar om att då skaffa sig ett eget hem någonstans (kanske minns denna dialog heeelt fel, det var länge sen jag läste böckerna). Jag tolkade det som att de faktiskt var lite less på allt krig och dödande.

Det tar emot, men jag måste erkänna att fastän jag alltid hyllat filmerna över böckerna, så får jag nog just nu säga att bokversionen av just de här kapitlen i alla fall är bättre än filmerna. De flesta skillnaderna är små, men i mitt tycke betydelsefulla. Förutom det som nämnts ovan så är reträtten till Helms Deep här en nödvändighet; den enda valet för överlevnad. Men i filmerna så framställs det snarast som ett fegt och troligtvis felaktigt val av Theoden.

Håller med. Jag älskar filmerna, men framförallt i De Två Tornen känns det som att de gjort alla mindre karaktärer korkade så att huvudkaraktärerna ska framstå som bättre. Framförallt Theoden framstår i filmerna som en sur och grinig gammal gubbe, långt ifrån den milda och rättrådige konung vi får lära känna i böckerna.

 

[Mekanurg]

När jag var ung var den så kallade Bok III, dvs första halvan av Två tornen, min favoritdel av Ringarnas Herre: action, smarta twister, intressant samspel mellan många viktiga personer, samt flera bevis på att Tolkien förstod sig på krigskonst (till skillnad från många andra fantasyförfattare).

 

[erikt]

Jag vill minnas att det senare kommer en dialog mellan två orch-vänner som diskuterar vad de vill göra av sina liv när Sauron tagit över och att de pratar om att då skaffa sig ett eget hem någonstans (kanske minns denna dialog heeelt fel, det var länge sen jag läste böckerna). Jag tolkade det som att de faktiskt var lite less på allt krig och dödande.

Lite fel, men inte helt fel. De är trötta på krig (inte på dödande), och Stora Bossar som man måste lyda. De vill resa någonstans där man kan få råna, röva och plundra i lugn och ro, på lite mer småskaligt sätt, utan att behöva bekymra sig om order från någon Boss.

 

[Bifur]

Lite fel, men inte helt fel. De är trötta på krig (inte på dödande), och Stora Bossar som man måste lyda. De vill resa någonstans där man kan få råna, röva och plundra i lugn och ro, på lite mer småskaligt sätt, utan att behöva bekymra sig om order från någon Boss.

Precis. Shagrat och Gorbag i slutet på bok två. Går sådär med deras vänskap sen...

 

[Bolongo]

Lite fel, men inte helt fel. De är trötta på krig (inte på dödande), och Stora Bossar som man måste lyda. De vill resa någonstans där man kan få råna, röva och plundra i lugn och ro, på lite mer småskaligt sätt, utan att behöva bekymra sig om order från någon Boss.

Deras instinkter är alltså CE, men de har tvingats in i ett system som är LE...

 

[Franz]

Lite fel, men inte helt fel. De är trötta på krig (inte på dödande), och Stora Bossar som man måste lyda. De vill resa någonstans där man kan få råna, röva och plundra i lugn och ro, på lite mer småskaligt sätt, utan att behöva bekymra sig om order från någon Boss.

Ah, det var ju inte riktigt som jag mindes det. Kul ändå med orcher som har sin egen agens och vill vara jävliga mot andra på sitt eget sätt

 

[Rymdhamster]

Book 4, Chapter 1 - The Taming of Smeagol
I vilken två av våra andra hjältar knyter ett rep runt foten på någon...

Okej, jag förstår nu helt fullt varför jag haft så jäkla svårt för sagan om ringen. Som synnes gick jag ju verkligen igång på bok 3, sträckläste i princip hela den delen på en dag och njöt av det! Orcher har dött, hjältar har hjältat sig, Zombie-Gandalf (eller är det spökgandalf? Vålnadsgandalf?) zombie-Gandalfar sig, Sauraman är besegrad men nu måste hjältarna fly från Sauron som är på väg för att se vad som händer. Gandalf och Pippin sätter iväg på sin maratonritt och...

vi landar i ett träsk där två hobbitar sitter och har ångest. Missförstå mig inte, jag förstår att det finns poänger med uppdelningen så som den är gjord, men jag hade nog väldigt gärna sett en annan uppdelning och ordningsföljd. Somd et är nu var det som att äntligen ha fått upp balansen och farten på skridskor när nån jäkel slänger ut en hink grus på isen framför en.

Oh well... jag hoppas på att även den här delen får upp ångan snart. Det finns absolut ett par kapitel kvar jag är synnerligen nyfiken på.

 

[Bifur]

Ja, kan bara hålla med om att uppdelningen är ganska konstig. Jag tänker att även på 50-talet borde författaren och förläggaren funderat i banorna av att växla mellan de två trådarna. Sen vinner man så klart närhet och nerv i den berättelse man följer, så det är mest i början det tar emot lite.

 

[Franz]

Det är förstås en smaksak men jag gillar uppdelningen. Håller med om att det är lite jobbigt i början, men sen behöver man inte tänka mer på det ett tag

 

[Rymdhamster]

Det är förstås en smaksak men jag gillar uppdelningen. Håller med om att det är lite jobbigt i början, men sen behöver man inte tänka mer på det ett tag

Enda anledningen till att jag läser vidare är för att jag bestämt mig för att jag _ska_ läsa hela. Hade det inte varit för det hade jag antagligen hoppat över del 4 och försökt hitta fortsättningen på del 3 i sista boken.

 

[Daniel]

För den som redan läst böckerna en eller ett par gånger borde det väl gå att göra någon sorts "fancut" av uppdelningen, med två bokmärken. Dvs läsa ett eller två kapitel ur bok 3 och sedan gå direkt till ett eller två ur bok 4, om man föredrar en mer "filmisk" linjär berättelse. Jag orkar inte googla, men jag tar för givet att någon sådan orienteringsguide redan gjorts, ungefär som fandomens initierade uppdelning av hur en förstagångstittare bäst bör ta sig an Star Wars-serien för bästa möjliga upplevelse. Kanske behövs hoppas mellan sidor snarare än kapitel, dock?

 

[erikt]

När väl hobbitarna delat upp sig så blir det två grenar av berättelsen som utspelar sig parallellt.
Att växla mellan de två grenarna blir ju då närmast oundvikligt, frågan är bara när och hur ofta man växlar mellan dem.
Hoppar man fram och tillbaka hela tiden mellan de två, eller följer man en av dem en längre tid innan man byter till den andra?
Oavsett vilket så är det garanterat att någon blir missnöjd över valet.

 

[Rymdhamster]

Jag orkar inte googla, men jag tar för givet att någon sådan orienteringsguide redan gjorts

Det enda jag hittar är den här:
https://www.reddit.com/r/lotr/comments/2ou3br
Ser hyfsat vettig ut vid en första överblick, men jobbig att följa manuellt så klart =) Om 20 år eller så kan man kanske få en ordentlig fanediterad e-book att läsa på det här sättet (om Tolkien Estates inte saboterar copyrightordnignen innan dess).

Oavsett vilket så är det garanterat att någon blir missnöjd över valet.

Som jag skrev förstår jag att det finns poänger. Men för mig är det endast ett effektivt sätt att få mig att sluta läsa.