Nekromanti Sälj in ditt svenska favoritspel

[kaptendral]

När jag var ung spelade jag en hel del DoD, lite Mutant och nåt äventyr Kult men sen jag tog upp rollspelandet igen har jag uteslutande spelat och läst engelska spel. Det är dock fortfarande nåt speciellt med svenska spel. Kanske en aning nostalgi, vem vet? Hur som helst skulle jag gärna vilja veta mer om dom svenska spel som finns där ute nu. Så vad är det bästa svenska rollspelet enligt dig? Vad handlar det om? Vad är det för system? Vad gör det bättre än andra liknande spel?

 

[krank]

Först måste jag såklart passa på att promota ett av mina egna spel, och då väljer jag nog Rotsystem. Det är det bästa svenska rollspel jag själv skrivit, enligt mig själv. Det är retrocyberpunk med tjocka kablar och inga trådlösa nätverk, utbytta kroppsdelar och inbrottsuppdrag. Samtidigt är det lite Judge Dredd eller Svarta Mutant (eller kanske den gamla serien Axa som gick i Magnum, fast utan de nakna tuttarna) - utanför den stora megastaden, arkologin Stad Ett, är världen grön och postapokalyptisk; allt är övergivet och övervuxet sedan ett världsomspännande växtbaserat medvetande tagit över och infekterat djur och så. Systemet är minimalistiskt men ganska traditionellt, man slåss och man letar ledtrådar och så vidare. Spelet och dess moduler etc finns att ladda ner här, men kan också köpas i välsorterade rollspelsbutiker. Det Rotsystem gör bättre än andra spel är dels att det innehåller ordentliga spelledartekniker; i princip färdiga verktyg för att skapa äventyr även om man som SL saknar inspiration.

När det gäller spel jag själv inte skrivit så blir det klurigare, men just nu är nog mitt svenska favoritspel Symbaroum (kanske byter jag till nya Coriolis när jag läst det). Symbaroum är ganska mörk och murrig fantasy, med vackra illustrationer. Spelet kretsar kring en stor, mystisk skog som är full av gamla ruiner och rester från en utdöd civilisation, stora mystiska bestar och annat trevligt. Utanför skogen, och i dess utkanter, bor olika barbarstammar, och sedan relativt nyligen bor också en inflyttad och lite mer civiliserad gruppering i närheten, efter att ha flytt från ett stort mörkt hot. Civilisation vs natur och sånt är ett starkt tema. Regelsystemet är tyvärr väldigt stridsfokuserat och jag får känslan av att de vill ha lite samma sorts mekaniska känsla som t.ex. D&D, men det hamnar någonstans mitt mellan amerikansk och svensk tradition. Systemets främsta egenhet är att SL inte slår några slag, så när RP anfaller slår spelarna anfallsslag, när SLP:er anfaller slår spelarna försvarsslag. Det är lite spännande. Men systemet är inte anledningen till att jag gillar Symbaroum (jag funderar på att bygga ett eget system istället), men spelvärlden är oerhört stämningsfull, framför allt den stora mystiska skogen... Nämnde jag att bilderna till spelet är snygga? Bilderna till spelet är jättesnygga.

Men ja, Coriolis är en contender. Och snart kommer ju nya Kult och dessutom Tales from the Loop... Det är en bra tid att vara rollspelare.

EDIT: En av anledningarna till att jag säger Symbaroum är nog också att jag generellt tycker ganska illa om fantasy som genre i allmänhet, och brukar vämjas inför medeltidsestetik och den sortens lowtech-miljöer. Men Symbaroum lyckas med vad nästan inga andra fantasyspel någonsin gjort, och väcker spelsuget i mig...

 

[Rangertheman]

Symbaroum är det spel jag fastnade för när jag återvände till rollspelen efter mååååånga års uppehåll. Det är ett mörkt och dödligt low-fantasy-spel som utspelar sig i och omkring skogen Davokar. Djupt under skogens mossa döljer sig hemskheter från det svunna riket Symbar. Tyvärr håller sig det otäcka inte där utan sprider sig i form av korruption. Det unga riket Ambria ligger inklämt mellan Davokar och den höga bergskedjan Titanerna. Ambria har i sin tur trängt undan de barbarstammar som levde i området fram till för ca två decennier sedan.

Spelsystemet är i grund och botten väldigt enkelt. För att lyckas med något ska du slå under en av de 8 grundegenskaperna med en T20. Du har även förmågor ("vanliga" eller mystiska) som påverkar slaget eller ändrar vilken grundegenskap du slår mot. En egenhet som Symbaroum har är att det bara är spelarna som slår tärningarna.

Regelböckerna är underbart vackra, med suggestiva illustrationer av Martin Bergström. De är välskrivna, med ett mycket bra språk och ytterst få missar. De är tyvärr inte helt pedagogiskt uppbyggda så det kräver några genomläsningar. Spelarens handbok tillför en hel del information som gör det ännu svårare att lokalisera informationen man behöver. Men absolut inte omöjligt! Trots att så mycket kretsar kring skogen Davokar är den väldigt sparsamt beskriven i regelböckerna. En djupare beskrivning kommer via äventyren och främst då Krönikan om Törnetronen.

Det jag mest gillar med Symbaroum är settingen, illustrationerna, språket och att det är ett väldigt bra flyt i spelandet, såvida man inte fastnar i regeldiskussioner. Det kan som sagt vara lite tidskrävande att hitta informationen.

 

[Zadrith]

Jag har växt upp med äventyrsspel versioner av Drakar och Demoner och Mutant och det är de rollspel jag spelat mest trots att jag varit aktiv rollspelare i mer än 30 år nu, med ett par års uppehåll när de äldsta barnen var små. Jag har spelat kanske hälften av de svenska rollspel som givits ut men aldrig hittat något som jag blev helt förtjust i, och har därför ägnat massor av tid åt att skapa egna system som jag heller aldrig blev riktigt nöjd med. Ett tag använde jag Fantasy! rätt mycket men det var lite för enkelt. Men nu tror jag äntligen jag har hittat rollspelet som kan ge mig samma känsla som Drakar och Demoner gjorde en gång i tiden och det är inte DDR utan Hjältarnas Tid. Det är enligt mig en näst intill perfekt balans mellan enkelhet och finess och inbjuder till att både husregla och hitta på egen värld utan att man måste göra en massa avsteg från reglerna och det lilla som finns beskrivet av världen. Jag har bara ägt det i ett par veckor så jag kanske är nyförälskad, men just nu är det det som gäller.

 

[Fiktionslek]

Jag kan ju passa på att sälja in Whitehack Notebook – svenskt, om än på engelska. Det är den rollspelsbok jag använder i särklass mest, någonsin. Det är en 256 sidor lång anteckningsbok med klotband och bra tonat bokpapper. Sidorna har prickar istället för linjer eller rutor. De är placerade för att ge ett perfekt radavstånd för min handstil, men funkar också som stöd för kartor, teckningar, punktlistor m.m. På de första 64 sidorna finns också en komplett version av rollspelet Whitehack. Det är ett fantasyspel som man kan använda för att spela snart sagt allt äventyrs- och settingmaterial i d20- och d100-traditionerna fram till idag, mer eller mindre utan att behöva konvertera något och även när det handlar om andra genrer än fantasy. Det är också ett spel som är emergent, d.v.s. det bygger eller upprätthåller automagiskt en kollektiv setting där spelarna bidrar. Som om inte det var nog innehåller spelet en egen setting och två äventyr. Det är ett skitbra, tajt spel som fått över 40 positiva recensioner och som har en egen community (snart 300 medlemmar) på g+, helt skapad av fans utan inblandning från spelmakaren (dvs. undertecknad). Det har legat på lulus månadstopplista i snart tre år. Den här anteckningsboken är egentligen allt jag behöver i rollspelsväg, typ någonsin. Eller ja, en penna också är bra att ha! Check it out: http://whitehackrpg.wordpress.com .

Bland spel som andra skrivit är min favorit fortfarande M:UA. Jag tycker spelidé, kampanj, text och känsla är oöverträffat. Det är action, humor, samhällsspegling och på något absurt vis »människo«öden man för det mesta tror på. Den rent artefaktiska kvalitén är också väldigt god genom hela M:UA-serien. M:UA är även användbart som vattendelare på liknande vis som Karl-Bertil Jonssons jul, Håkan Hellström eller Buffy. När jag träffar någon som säger »M:UA hade varit bättre om det varit mörkare, utan sin humor«, »Jag föredrar Kalles julafton«, »Jag önskar Håkan hade bättre röst« eller »Vad är grejen med Buffy?« vet jag direkt .

Hälsar

Christian

 

[Henke]

Svavelvinterrollspelet - oöverträffat på alla sätt

 

[Nässe]

Svart av kval vit av lust handlar om vampyrer som intrigerar och slåss med varandra. Det är spelledarlöst, har enkla men effektiva regler, och är bara bra på alla möjliga sätt så fett. Ah, orkar inte förklara mer. Jag har helt enkelt haft orimligt kul nästan varenda spelpass, och då med en rad olika spelgrupper i både kampanjer och enkvällsgrejer.

Jag har också haft väldigt kul med År noll, som kändes som att det gav väldigt mycket för relativt liten insats. Jag som SL dök upp, rullade på lite tabeller, och en massa galna saker hände. Det är så jäkla inbjudande och uppbjudande, till dans, det svänger, försöker inte vara svårt, trilskas eller spela spel, eller ja, det är ju ett spel, men alltså inget tjafs. Det hjälper till, ordentligt, och gör det enkelt att ha kul och dra iväg.

Sen har vi haft otroligt kul med hemmabygget Generation, men det är ju inte utgivet så det är väl meningslöst att skriva om.

 

[Bifur]

Jag säger också Symbaroum eller Mutant Undergångens Arvtagare (det är inte så nytt men om man missat det är det ändå väl värt att titta på). Inte så mycket att tilägga till ovanstående annat än att de är fantastiska världsbyggen båda två (samma upphovsmän). Jag är mycket förtjust i MUAs väv av intriger och metaplot och paralleller till industrialismen med olika sociala rörelser etc. och Symbaroum känns som att det är på väg att leverera något liknande (men med annat tema så klart).

 

[MandaWall]

Jag har ett gammalt spel som heter Gemini som är ett jätte kul och jätte stämnings fullt spel. Det är mörkfantasy och jag har aldrig spelledet det utan bara spelat. Det är super kul.

 

[Zire]

Det bästa spelet enligt mig är Järn. Det är fantasy i järnålder, så bort med rustningsinflation, specialiserade vapen och strösslande av städer.

Det är klanen som gäller, en yxa duger gott som vapen, behöver du visa din höga status så har du ett svärd, och det kan ju behövas, för inte nog med att de andra klanerna tar sin chans att sno åt sig era marker så finns också Kungariket i fjärran. Det är naturen som är er härskare, som man måste hålla sig väl med. Som tur är har ni er völva som ser till att hålla kontakten med gudarna.

Man kan köra reglerna till sin favorit low fantasy-setting, eller ännu bättre, skapa sin egen! Slipp spelare som läst extraboken, spelledare som bestämt att ditt hatobjekt raptor-cowboys styr världen eller att någon helt enkelt inte läst över huvudtaget. Ni sätter er ner och skapar världen tillsammans, under första spelmötet. Sedan skapar ni klanen som är eran uppdragsgivare, eran främsta allierade och eran största fiende, ni skapar rollpersonerna och de framstående personerna i klanen med anhang.

Systemet är snabbt, enkelt och direkt på sak. Taktikkorten gör striderna snabba och taktiska. Alla vapen och rustningar är unika. Det finns system för färdigheter lika väl som för större åtaganden som att resa eller smida ett svärd. Samtidigt är det enkelt att modifiera (ett uttryckligt mål från skaparen) för att passa spelgruppens speciella önskemål, eller spelvärldens behov.

Inte övertygad än? Vad sägs om magi där man diskuterar med andar? Enhetliga bilder genom hela boken. Någon slags hemliga runregler som beskrivs i runor i bården längst ner på varje sida (som jag inte lyckats kryptera än).

Jag borde veta vad jag talar om eftersom vi har kört våran järnkampanj i mer än ett år nu!

 

[Paal]

Symbaroum är det som fascinerar mig mest just nu och har gjort det ett tag. Jag håller med om det mesta andra redan skrivit, men kortfattat så är världen väldigt mycket så som jag vill ha den (En mörkare blandning av DoD och Warhammer RPG - Empire). Reglerna är kompakta och enkla men ändå med ett taktiskt djup och de är lätta att modda och husregla. Sen är presentationen den bästa jag sett, layout men framförallt de fantastiska bilderna.

Coriolis är en bubblare för mig, var väldigt peppead på det gamla spelet men har inte haft chans att testa det nya än.

 

[Swedish Chef]

För mej är det fortfarande EON IV som är herre på täppan, jag har alltid gillat Mundana som värld, men under en längre tid tyckt att reglerna i det gamla Eon var för omständiga. IV:an löste upp allt det, dessutom att lägga spelet med Jargien som huvudfokus och en snygg regelbok gjorde mig glad.

Eon IV är mörk hård fantasy som jag tycker den ska vara.

Sen ska sägas att det finns grymt mycket bra svenska spel just nu, alla nya Mutant År noll kloner, Coriolis har jag bara läst men det verkar grymt, rotsystem har en ascool värld och det finns bra stöd för att skapa snabba äventyr (tydligt vad man för i spelet) . Dessutom är Järn och Hjältarnas tid grymma spel.

 

[Fridigern]

Just nu: DoD Retro. Faktiskt mycket imponerad. Stommen i spelet har lyckats med att knyta ihop det jag gillar med BRP med bra grejer jag bara upplevt i DnD B/X. "Halvrundan" och pokermekaniken i stridspositionerna och initiativ är riktigt bra, och minisarna sätter pricken över i:et. Grundegenskaperna har fått en viktig roll även efter rollpersonsgörandet, vilket löst en sån där BRP-grej jag alltid stört mig på. Under det röjiga spelandet i julhelgen så skrotade jag t.o.m. flera husregler jag kokat ihop eftersom det spelade ut bättre as written!

Sen är det surt med slarvet som omger regelstommen, men det går ganska lätt att ta sig runt.

 

[Ulfgeir]

Jag tror faktiskt Trollvinter är min favorit. Det är väldigt charmigt och har en fungerande sagovärld. Misslorna är bara helt underbara i sin naivitet om hur världen fungerar.

 

[anth]

Jag spelar nästan bara engelska spel. Även om jag köper svenska spel så står de mest och samlar damm i bokhyllan. Eftersom jag jag just nu bara spelar OSR-spel finns det bara ett svenskt rollspel för mig:

Svärd & Svartkonst

Vi testspelade det i mellandagarna och det var riktigt bra.
Eftersom det är så regel-lätt så är det väldigt snabbspelat utan några utdragna strider så man kan ägna sig åt själva rollspelandet istället.
Och eftersom man använder "rulings, not rules" är det mer spelarnas fantasi än det som står på rollformuläret som begränsar vad rollpersonerna kan göra.
Rollpersonsgruppen bestod av:
- En getman som kunde skjuta spindelnät ur munnen.
- En liten sumpbäverman.
- En morlock.
- En insektoid som såg ut som en stor harkrank och som påstod att dess folks ledare hette "Krank".
- Samt en vanlig människa... som hade en mus som bodde i hennes ena öga.

 

[Leon]

Alltså, jag kan verkligen inte bestämma mig.

Mutant - Undergångens Arvtagare: har en grym värld, fantastiskt språk och i mina ögon en intressant uppdatering av BRP
Järn: Grymt och tajt koncept med klaner och järnåldersfantasy. Välskrivet och smart.
Mutant är Noll: Avskalat koncept, skoj arkbyggande och härlig Mutantkänsla.
Svavelvinter: Erik Granströms sprudlande värld och prosa tillsammans med ett spännande skuggspels och profetiesystem.

Så jag antar att jag väntar på spelet Efter Konfluxen, där våldsamma nomadklaner slåss om Cruta och Vatten i världen efter de röda raugonernas förpestning - och isolerade Arker i Nargurzonen försöker gå samman i ett Samfund som inkluderar både ljusalver, mutanter och träskfolk mot segelmarodörer, Kungariket och den Ransardiske Ångmaskinsbaronen.

 

[Mekanurg]

Jag talar i egen sak:

Sci-Fi! från Saga Games, där jag har konstruerat tre kampanjmiljöer:

• Nya Erans bistra framtid med action i ett trasigt kosmos. Jorden dör sakta medan människorna letar efter nya möjligheter i det fallna rymdimperiets rester. Xenomorfer, konspirationer, faror, hjältedåd och spänning bland stjärnorna. Recept: lite Titan AE, lite Operation Outland, lite Vatta's War, lite Krigshundarna, och en hel del annat. Spelledaren har stor frihet att vrida detta kampanjkosmos efter sin smak.
• Röd Sands pulpiga 30-tals Mars med ruiner, marsianer, mysterier och halsbrytande äventyr. Inspiration kommer från Leigh Bracketts klassiska Mars-berättelser.
• Kythera, ett djungel-Venus där Partisan möter Vietnam (finns i Fenix). Spelarrollerna är motståndskämpar i en ockuperad djungel/sjö-region. 1980-tals teknik och gerillakrig.