Re: Aktiva och inaktiva SLP
"Jodå, men i stort sett alla som är med en längre tid får agera och utvecklas. Eller så skrivs de ur berättelsen för tillfället eller permanent så att SL slipper utveckla dem."
Min poäng är att om ni har en grupp på 20 karaktärer allt som allt, så måste antingen väldigt mycket tid läggas på relationerna mellan karaktärerna för att samtliga ska få chans att utveklas i jämn takt - min modell vore här mer att växelvis etablera och utvekla spelledarpersonerna. Jag reagerar lite på
"så att SL slipper utveckla dem" - många av mina mest sköna och färgsprakande SLP har varit oskrivna blad tills rollpersonerna mött dem, för att sedan utveklats i relationen med dem. Dels avlastar det mig som SL, dels är det spännande att se hur de utveklas.
En SLP kan, innan de etablerats och utveklats, vara i tre stadier för mig:
[*] Ett namn: när det gäller helt slumpmässiga möten är det endast ett namn från en namnlista. Gäller det avlägsna släktingar till rollpersonerna, byasmeden i deras by eller andra någotsånär avlägsna personer så har de oftast ett bestämt namn redan från början.
[*] Ett koncept: det får stå för de SLP som har en någorlunda vag idé bakom sig från min sida. Konceptet brukar gå att sammanfatta i tre meningar, men oftast har jag det bara i huvudet. Detta brukar vara de mest spännande spelledarpersonerna att följa, då interaktionen mellan spelare och spelledare arbetar som bäst.
[*] En något bakgrundstext: detta är de viktigaste karaktärerna i min kampanj. De kommer ofta från rollpersonernas bakgrund, familjemedlemmar, ovänner och liknande, men ibland är det även nyckelpersoner i min kampanj som får dessa texter. Ibland förblir både SLP:n och/eller dess bakgrund helt okänd för spelarna, men det ger mig en utgångspunkt att arbeta från. Påfallande ofta når mina SLP det tredje steget först efter ett möte med mina spelare. Det får stå för att spelledarpersonerna i mina kampanjer utveklas och detaljeras eftersom, och i sammarbete med mina spelares rollpersoner. Som jag ser det minskar det min arbetsbörda snarare än ökar.
"Å andra sidan dog de andra soldaterna av innan de hann etableras så mycket."
Jag antar att ni mycket sällan har regelrätta mooks och kanonmat. Det gäller mig också, även fast jag ibland känner mig bekväm nog att önska att det fanns fler oetablerade skuggfilurer.
"En annan som inte fått så mycket interaktion är den Thalaskiska kvinnan Idala, främst för att väldigt få i gruppen (och ingen av rollpersonerna) talar något av hennes språk."
Det är helt klart en grej som motarbetar en etablering...
"Många personer har kommit och gått, vilket betyder att man kan komma tillbaks och hälsa på "gamla vänner" som det sedan kan vävas nya plottrådar kring."
Yes, precis som jag vill ha det. Det känns mest "verkligt" dessutom.
"Jag vet inte riktigt vad, eller hur jag ska svara på det faktiskt. Just beslutet att ens rollperson ska börja hysa amorösa känslor för en SLP menar du? För min del kan de beslutet tas av två anledningar. 1) Det känns rätt. SLP:n är den typen ens rollperson borde falla för. 2) Det blir en storymässig och/eller karaktärsutvecklande twist.
3) (Japp det finns en tredje) Beslutet togs i och med "författandet" av bakgrunden. Rollpersonen kommer i spel med en redan etablerad kärlek till någon.
Jag vet inte om det var vad du ville höra..."
Jodå, det duger alldeles utmärkt som ett svar. Mina spelare tenderar att dra sig från att utvekla sina amorösa känlor och utleva dem intensivt. Jag hoppas att partnerskapet mellan pyarälvan och cirefaliskan ska bryta detta på något sätt. Bryta isen och visa att det är möjligt. Över lag så har intensiva känslor varit svårspelade, även när det gäller vänskap och hat. Jag försöker försiktigt puscha åt rätt håll, men jag vet inte vilken hjälp jag kan delge - jag är trots allt oerfaren i sådant spelledande och spelande själv. Svårast blir det om motparten inte tar det hela på fullt allvar, då känns det mest fånigt, blir lätt humoriserat eller tillbakatryckt.
"Augh... det är nog en fråga för Ymir."
Ja, vad är det med den killen egentligen. Han har väldigt lätt att delge resultatet av sitt spelledande, men inte resan dit. För visst finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen dit som är mödan värd. Liksom ba.
Är det att bli petad på han behöver så får han se det här som en sådan:
PET
) utan om ni har några mer realistiska lösningar.
.
...hehe...