Nekromanti Så vem stannar i gruppen när 2 spelare gör slut?

[God45]

Den här frågan dök upp i en annan tråd och jag vill genuint veta hur folk tänker. Jag har inget bra svar själv.

 

[entomophobiac]

Den som vinner en envig med osthyvlar som beväpning?

 

[krank]

Jag tänker att den här frågan egentligen behöver göras lite bredare. Dels för att inte alla som gör slut blir fiender i processen, dels för att det finns en massa andra gånger då folk inte gjort slut men det ändå skurit sig och folk inte vill vara i samma rum som varandra.

Så: vem stannar kvar när det uppstått en situation där två av spelarna inte längre vill vara i samma rum som varandra?

Well. Allt annat lika, så är jag frestad att säga chicken race. Den som kommer till mötena är den som får spela. Om de då verkligen inte vill träffas så kommer en av dem att sluta komma. Problem löst. Typ. =)

I praktiken finns det såklart en massa andra saker som brukar spela in. Om fiendeskapen till exempel beror på att den ene betett sig som ett rövhål så bör det spela in. Om den ene har större behov, t.ex. av sociala eller andra skäl, att få vara med och spela så bör det också spela in. Och rent krasst; om den ene av upplevs av resten av gruppen som en störig typ som inte bidrar något medan den andre lufter spelandet så kan det också spela in. Fast mindre än de andra grejerna, då. Tänker jag.



I idealfallet skulle jag dock hoppas att folk kunde vara vuxna nog att spela rollspel ihop ett par timmar i stöten, åtminstone tills kampanjen når en lämplig refluffling-punkt. Sedan kan man ju köra två olika kampanjer parallellt, om man nu vill fortsätta spela med båda. Det funkar såklart bara om fientligheten inte bygger på att den ene varit ett rent arsle mot den andre, dock, utan bara om vi snackar någorlunda jämbördig fientlighet…

 

[2097]

Tycker man ska ha kvar den schysstaste och den man helst vill hänga med.

 

[Tant Ragnar]

Jag tycker att man kan behålla den som sitter till höger.

 

[Zire]

Envig i systemet man kör, den som vinner har de andra spelarna bevisligen störst nytta av!

Skämt åsido så tror jag det löser sig när situationen uppstår, situationen lär sluta i något av följande:

• De kan spela tillsammans, ingen behöver sticka.
• Den ena vill inte spela i gruppen mer och sticker.
• Ingen av dem vill spela i gruppen mer och sticker.
• Gruppen föredrar den ena, t.ex. för att den andra betedde sig som en rövhatt enligt gruppen, och kickar den andra.
• De kan inte uppträda civiliserat och gruppen vill inte välja, och kickar båda.
• Gruppen upplöses på grund av bråk kring uppbrottet eller annat och splittras.

 

[Mannen i skogen]

Jag triggade denna tråds op med ett inlägg i den andra tråden. Kan därmed ge två exempel (deskriptiva, verkligen inte normativa).

1. Vi behöll den person som var spelledare. Vi försökte fortsätta ett tag med spelledarens ex i gruppen men sen skar det sig definitivt och den gruppen lade ner. Gissar att det spelade in att vi hade spelat hemma hos spelledarens ex och det gick inte nu. Vi var också bara tre spelare och två var för lite att driva spelet vidare på. Mycket av behållningen i den kampanjen var gruppdynamiken mellan de rollfigurerna.
2. Personen som var mest kompis med övriga gruppen stannade. Förmodligen något de kände av själva – chicken race-metoden fungerade. Däremot stannade kampanjen av, för jag tror att spelledaren väntade på att de skulle kunna spela ihop igen innan han kallade till ett nytt spelmöte, vilket inte verkar ha hänt. Däremot är inte kampanjen beroende av alla originalspelarna

Jag som inte hade gjort slut med någon och bara var där för att spela rollspel hade gärna sett att vi fortsatt som vanligt. Men om vi i förväg gjort upp om hur vi skulle hantera en sån situation så hade vi haft klara besked på en gång och inte behövt vänta ut varandra för att inte trampa någon på tårna.

 

[Lupus Maximus]

Jag undrar hur mycket det i förväg uppgjorda kommer vara värt om/när det blir aktuellt.

I en spelgrupp för många år sedan, där vi hade lagt ner rätt mycket tid på skapande av rollpersoner och annat med fyra spelare, så var en arbetskamrat till killen i paret, och den andra var kompis med tjejen i paret. Så när de bröt upp splittrades den spelgruppen på mitten, och då vi inte kommit igång så blev det inget av.

Sedan, i spelgrupp där jag och min dåvarande sambo var spelare. När vi bröt upp, så fick hon tag på bostad som låg hyfsat på vägen till dit vi brukade spela; och jag hade bil på den tiden. Så jag hämtade upp henne på vägen dit, och lämpade av henne på vägen hem. Jag är rätt säker på att hon hade valt att hoppa av gruppen om hon hade varit tvungen att ta sig kommunalt till speltillfällena.

 

[Björn Wärmedal]

De två individerna får lösa det själva. Precis som med alla konflikter är det i första hand parterna i konflikten som kan lösa det.

I en spelgrupp jag var i blev spelare A kär i spelare B, som inte alls hade intresse av det. Spelare B slutade komma, för att hen tyckte att situationen blev jobbig (A var ganska påstridig och omogen i situationen). Det hade varit väldigt bisarrt om gruppen på något sätt hade haft ett finger med i det och bestämt vem som skulle få vara kvar.

 

[luddwig]

Jag har två exempel från verkligheten. Det första exemplet rör två kompisar till mig. Där fick separationen hela gruppen att lägga ner och flera ur gänget slutade helt spela rollspel (vilket inte enbart hade med separationen att göra utan även med annat i livet). Det andra exemplet rör mig och mitt ex. Där har båda fortsatt spela i samma grupp, fast det kändes obekvämt ett tag. Om någon skulle ha slutat så vore det hon eftersom jag är den evige spelledaren, men jag är glad att vi kunnat fortsätta spela tillsammans och vara vänner. På det stora hela tror jag att lösningen måste bli olika från fall till fall, och man får finna sig att den där aspekten av livet väger tyngre än rollspel och även mycket annat. Jag har bland annat kollegor som bytt jobb på grund av misslyckade romanser inom kontorets väggar.

 

[krank]

De två individerna får lösa det själva. Precis som med alla konflikter är det i första hand parterna i konflikten som kan lösa det.

I en spelgrupp jag var i blev spelare A kär i spelare B, som inte alls hade intresse av det. Spelare B slutade komma, för att hen tyckte att situationen blev jobbig (A var ganska påstridig och omogen i situationen). Det hade varit väldigt bisarrt om gruppen på något sätt hade haft ett finger med i det och bestämt vem som skulle få vara kvar.

Om jag ska vara fullständigt ärlig tycker jag inte att det hade varit bisarrt alls om gruppen helt enkelt frågat B om hen kunde tänka sig att fortsätta ifall man kickade A.

För mig är det bisarrt att det är A, som ju är den som betett sig illa, som ska få vara kvar. Som att flytta ett mobboffer från en skolklass, istället för mobbaren. Eller anse "problemet löst" när mobboffret slutar gå till skolan eller byter skola…

Inte för att jag vet om det var så i just ert fall, men det här är ju klockrent typexempel på den typ av beteende som skrämt bort tjejer och kvinnor från hobbyn. Framför allt genom att kvinnor tränas socialt i att lösa den sortens sociala problem genom att offra sig – genom att just ge upp aktiviteten, dra sig undan, etc.

 

[Lupus Maximus]

De två individerna får lösa det själva. Precis som med alla konflikter är det i första hand parterna i konflikten som kan lösa det.

I en spelgrupp jag var i blev spelare A kär i spelare B, som inte alls hade intresse av det. Spelare B slutade komma, för att hen tyckte att situationen blev jobbig (A var ganska påstridig och omogen i situationen). Det hade varit väldigt bisarrt om gruppen på något sätt hade haft ett finger med i det och bestämt vem som skulle få vara kvar.

Om jag ska vara fullständigt ärlig tycker jag inte att det hade varit bisarrt alls om gruppen helt enkelt frågat B om hen kunde tänka sig att fortsätta ifall man kickade A.

För mig är det bisarrt att det är A, som ju är den som betett sig illa, som ska få vara kvar. Som att flytta ett mobboffer från en skolklass, istället för mobbaren. Eller anse "problemet löst" när mobboffret slutar gå till skolan eller byter skola…

Inte för att jag vet om det var så i just ert fall, men det här är ju klockrent typexempel på den typ av beteende som skrämt bort tjejer och kvinnor från hobbyn. Framför allt genom att kvinnor tränas socialt i att lösa den sortens sociala problem genom att offra sig – genom att just ge upp aktiviteten, dra sig undan, etc.

Om jag hade hamnat i situationen, eller hamnar, så hoppas jag att jag skulle hantera det som krank nämner. Det oberoende könssammansättningen på A och B. Eller mer exakt, så hoppas jag att jag skulle snappat upp det tidigare, och se till att B (och förvisso även A) vet att A's oförmåga att inte backa och släppa är oacceptabelt och att om det fortsätter så ryker A.

Men vi kommer från en hyfsat konflikträdd kultur, och att ta upp det med A innebär att ta en potentiell konflikt. Om man når upp till sin ambitionsnivå vet man oftast först när man står där.

Gissar förvisso också att det var några år sedan, och i yngre år har man troligtvis ännu mindre erfarenhet av hur man kan hantera situationen, från alla i gruppen.

 

[Björn Wärmedal]

Det var några år sedan, men vi var alla vuxna. Hade någon av dem bett gruppen hjälpa till att lösa det så hade vi troligen vägt in. Det var ingenting som märktes under spelsessionerna, och hur som helst finns det ingen i en spelgrupp som har ett formellt mandat att lösa sånt här. Hade gruppen istället kickat A så hade ju det varit lika mycket mobbning, eller? ”Du får inte vara med, för du har inte lärt dig att må dåligt över obesvarad kärlek i tystnad.”

 

[krank]

Hade gruppen istället kickat A så hade ju det varit lika mycket mobbning, eller? ”Du får inte vara med, för du har inte lärt dig att må dåligt över obesvarad kärlek i tystnad.”

Jösses.

EDIT: Alltså för att förtydliga:

Dels är det som God45 säger, att det där är något jag tycker att man kan kräva av vuxna människor som inte har någon form av psykisk funktionsnedsättning eller så.

Dels är det en ojämn situation. A har agerat på ett klandervärt sätt. B har liksom bara… dykt upp. Och vaddå, varit snygg?

Det spelar liksom inte speciellt stor roll huruvida A gjorde något med mening, mår dåligt över obesvarade känslor, etc. Det som hände – handlingen som utfördes – var att A förstörde stämningen i spelgruppen och fick B att inte längre vilja vara med. Intention är inte magi.

Så nej, jag tycker verkligen inte att det är "mobbning". Men det tycker jag ju inte att det var i någon annan del i diskussionen heller, så jag förstår inte ens varifrån det här med "lika mycket" mobbning kommer ifrån.

Det är en olycklig situation, som behöver hanteras på det minst dåliga sättet. Jag står fast vid att det minst dåliga sättet är att den som betett sig illa är den som i första hand av övriga ska ombes inte dyka upp fler gånger.

Det handlar liksom inte om "mandat". Det handlar bara om att som medmänniska inte låta någon känna sig ovälkommen i gruppen för att någon annan beter sig illa. Det "mandatet" har, vill jag mena, alla i gruppen. Åtminstone om det rör sig om vuxna människor.

För egen del tänker jag inte låtsas som om jag tycker att det är samma sak oberoende av vilket kön A och B hade – jag tycker att det solklart är värre om A är man och B kvinna än tvärtom, framför allt om gruppen i övrigt är mansdominerad. Men det är omständigheter jag såklart inte vet något om; jag vet bara det som skrivits här.

 

[God45]

”Du får inte vara med, för du har inte lärt dig att må dåligt över obesvarad kärlek i tystnad.”

Jag vill inte upplevas som den minst kännsliga personen på planeten... Men att klara att må dåligt över obesvarad kärlek i tystnad eller ännu hellre hantera att någon inte älskar dig tillbaka är väll ändå det mest grundläggande kravet vi ställer på en vuxen människa? Det ska väll till och med tonåringar lära sig hantera?

 

[Björn Wärmedal]

Klart jag tycker att en ska kunna hantera det, men bland rollspelare har jag fått lära mig att grundläggande känslomässig och social mognad inte kan tas för givet.

 

[luddwig]

Men att klara att må dåligt över obesvarad kärlek i tystnad eller ännu hellre hantera att någon inte älskar dig tillbaka är väll ändå det mest grundläggande kravet vi ställer på en vuxen människa?

Fick mig att tänka på...

 

[Lupus Maximus]

Det var några år sedan, men vi var alla vuxna. Hade någon av dem bett gruppen hjälpa till att lösa det så hade vi troligen vägt in. Det var ingenting som märktes under spelsessionerna, och hur som helst finns det ingen i en spelgrupp som har ett formellt mandat att lösa sånt här. Hade gruppen istället kickat A så hade ju det varit lika mycket mobbning, eller? ”Du får inte vara med, för du har inte lärt dig att må dåligt över obesvarad kärlek i tystnad.”

Jag var inte på plats, så jag vet inte hur det yttrade sig. Men "mandat"?!?

Mina egna inte så värst ödmjuka åsikter.

Om A hade backat och respekterat B's ointresse, men B inte kan hantera att någon annan är intresserad, så hade jag sett det som fel att sparka ut A. Då är det upp till B att lämna gruppen.

Om A tycker det är för jobbigt att vara i samma rum som någon som den fått nobben av, så kan A välja att lämna gruppen.

Skulle B ha behandlat A som skit för att A visade sitt intresse, så skulle det varit B som hade behövt bli utkickad.

Det handlar inte om det är okej eller inte att må dåligt över att få nobben. Det handlar om det är ok att få ha sina egna preferenser och gränser för vem man dejtar, och om det är okej att ta ut hur man själv mår över andra.

Sedan, om det inte märktes så kanske man inte vet om att problemet fanns förrän man får veta om det i efterhand.

Jag förväntade mig mer ett "vi var obekväma, och hade inte en aning där och då om hur vi borde eller skulle agera, och i efterhand..." eller vad som helst annat än "...varit lika mycket mobbing"

EDIT: Hm... han komma en hel del svar medans jag höll på att fundera på hur jag skulle formulera mig.

 

[Björn Wärmedal]

Som sagt märktes inget under sessionerna. B slutade dyka upp, och när jag frågade en annan i gruppen om varför så fick jag svaret att A var kär och att det inte funkade, så B hade backat ur så som B har en tendens att göra när något blir jobbigt. Tydligen hade A varit ”lite tjatig” om sitt intresse. Jag tyckte inte - och tycker inte än idag - att det hade varit lämpligt för gruppen att lägga sig i en så harmlös situation om ingen av parterna bett oss. Hade någon betett sig illa under spelmöten hade det varit en annan sak, för då berörs andra.

I mångt och mycket anser jag att vuxna individer i konflikt med varandra ska lösa problemet på egen hand.

 

[Lupus Maximus]

Som sagt märktes inget under sessionerna. B slutade dyka upp, och när jag frågade en annan i gruppen om varför så fick jag svaret att A var kär och att det inte funkade, så B hade backat ur så som B har en tendens att göra när något blir jobbigt. Tydligen hade A varit ”lite tjatig” om sitt intresse. Jag tyckte inte - och tycker inte än idag - att det hade varit lämpligt för gruppen att lägga sig i en så harmlös situation om ingen av parterna bett oss. Hade någon betett sig illa under spelmöten hade det varit en annan sak, för då berörs andra.

I mångt och mycket anser jag att vuxna individer i konflikt med varandra ska lösa problemet på egen hand.

Eftersom det är andrahandsinformation för dig, och därmed tredjehandsinformation för oss andra här...

Det finns möjlighet att B inte ens sagt till A att intresse inte finns, utan bara försökt hinta om det, och sedan dragit sig undan när hintarna inte funkat. Det kan mycket väl vara för att det finns en stark känsla att ett "nej" inte skulle hanteras väl, och att det inte finns något stöd från gruppen om det blev illa.

Personligen anser jag det varken vara harmlös situation, eller frikopplat från spelgruppen, och pratat med båda av dem (så länge inte någon av dem avböjer kontakten). Om A svarar att A inte förstod eller att B aldrig sa något, så passar alltid ett "men nu vet du". Det finns en öppning för att markera att B är välkommen tillbaka, och att om A inte kan hantera det så åker A ut. Om B inte är intresserad av att komma tillbaka, så har man tagit upp det med A (och att ta upp det med A ökar sannolikheten att A hanterar saken bättre själv i framtiden, för vet man inte var det gått fel är det svårt att ändra till nästa gång).