Nekromanti Samberättande VS SL-styrt (för mig)

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
5,026
Location
Linköping
Eftersom min discord/roll20-grupp består av 100% småbarnspappor så händer det ofta att någon inte kan vara med (det hade kanske gällt om vi inte varit det också för den delen) och vårt förhållningssätt i The One Ring-kampanjen (och före det i CoC-kampanjen) har varit att "ej full spelgrupp == inställt". Jag tröttnade lite på mängden inställda tillfällen och kläckte idén att köra InSpectres vid de tillfällen vi var inkompletta men ändå tillräckligt många. Ett spel och spelstil jag varit nyfiken på ett tag men inte testat.

Jag har hunnit vara SL i Inspectres tre gånger och spelare en gång. Det finns ju fortfarande en SL även om makten vid spelbordet är jämnt fördelad (typ, vid skill check-resultat på 1-3 berättar SL vad som händer och vid 4-6 berättar spelaren). Det har varit kul och lärorikt, men jag ska försöka ta ett steg tillbaka och reflektera över vad jag egentligen tycker (och dra in er i det hela också, ja, ni måste läsa hela inlägget).
  • Jag är en rätt ospontan person som gillar att tänka färdigt och sen berätta vad jag gör/vad som händer. Det är ett dåligt personlighetsdrag i InSpectres, då spelet flyter på bäst om alla kan komma på roliga/intressanta saker utan tysta pauser. Jag har alltså känslan att jag behöver bli bättre för att kunna uppskatta spelet fullt ut. Det gällde särskilt passet där jag var spelare, men det kan ju ha att göra med tärningsrullandet. Är du SL och alla spelare rullar högt behöver du ju inte beskriva ett skit.
  • Det är jätteskönt med förberedelselösa spel! Ibland (även om det var länge sedan nu) när jag hör om spelledare där typ 80% av deras rollspelstid är spelpassprepp så tänker jag att "det skulle jag aldrig orka om jag var SL" eller "det är nog bra, men jag skulle aldrig kräva det av en SL om jag var spelare".
  • Det är frustrerande att vara SL och inte ha tillräcklig kontroll. Jag har i Inspectres känt att jag vill trycka spelarna åt ett visst håll, bestämma av NPC A gör en viss grej, men det är en spelare som driver spelet just då och det blir helt annorlunda. Då får jag ju gilla läget, men jag känner att jag absolut inte vill ha samberättande som enda rollspelsupplevelse.
  • Det är en enorm svaghet hos samberättande (och förberedelselöst) att det inte finns fakta att gå på. När som helst kan någon runt bordet bestämma att borgmästaren är skurken. Det kanske är kul och passande, men det blir på något sätt inte värt något när det inte var premissen. Spelaren hade lika gärna kunnat säga att någon annan var skurken och det blir mer "jaha" än "aaargh, jag visste att han var en skummis".
  • När jag gestaltar en roll i SL-styrt så är det äventyrsfokus, "hur ska det går för skogsmannen Skuggan och vilka äventyr får han uppleva" och när jag gestaltar någon i samberättande så är det scenfokus, "vilken scen vill jag placera skogsmannen Skuggan i". Jag lever mig nog mer in i min roll i SL-styrt, men det beror ju garanterat på spel.
Så, jag har kul med båda spelstilarna (men måste jag välja en att alltid spela så väljer jag SL-styrt med mycket kort betänketid). Det är olika krav på spelgruppen i respektive format, och de ger olika saker.

Har haft det här inlägget i bakhuvudet ett tag, har säkert tappat bort något, men ville ha det ur systemet.

Växlar ni mellan stilarna eller kör ni bara ena varianten?
Ni som kör samberättande, hur fort tröttnar ni på ett spel och byter till ett annat koncept? Efter ett eller ett par spelpass eller aldrig? Efter 4 spelpass InSpectres känner jag ju lite "nu har vi gjort det här och det börjar bli repetitivt", men efter 4 spelpass The One Ring känner jag "nu kan jag regelsystemet, bra, nu fortsätter vi äventyra".
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,551
Jag tenderar att gå helt jävla sjövild om jag får improvisera saker vid bordet. Jag hittar på 100 saker i minuten och när jag skriver eller skapar något så finns det en barriär mellan att jag tänker det och att det blir verkligt på sidan. Den barriären existerar inte om jag bara kan prata och det är verkligt i spelet.

Så jag har lättare med en spelledare. För då håller någon i strypkopplet. Eller så är jag spelledaren och då har jag en ideologisk inställning där bara det spelarna gör är viktigt för att hindra att jag bara hittar på ny skit hela tiden.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,092
Location
Ereb Altor
Om samberättande innebär avsaknad av eller roterande SL så är det inte riktigt min tekopp men det finns ju flera som är mer strukturerade, alltså som inte fokuserar på improvisation på samma sätt.

Jag tänker på The Shab Al Hiri Roach, Grey Ranks och kanske Fiasco.
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
5,026
Location
Linköping
God45;n333212 said:
Jag tenderar att gå helt jävla sjövild om jag får improvisera saker vid bordet. Jag hittar på 100 saker i minuten och när jag skriver eller skapar något så finns det en barriär mellan att jag tänker det och att det blir verkligt på sidan. Den barriären existerar inte om jag bara kan prata och det är verkligt i spelet.

Så jag har lättare med en spelledare. För då håller någon i strypkopplet. Eller så är jag spelledaren och då har jag en ideologisk inställning där bara det spelarna gör är viktigt för att hindra att jag bara hittar på ny skit hela tiden.
Ja vi har lite olika personligheter du och jag. :)
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
5,026
Location
Linköping
Måns;n333214 said:
Om samberättande innebär avsaknad av eller roterande SL så är det inte riktigt min tekopp men det finns ju flera som är mer strukturerade, alltså som inte fokuserar på improvisation på samma sätt.

Jag tänker på The Shab Al Hiri Roach, Grey Ranks och kanske Fiasco.
Jag kanske använder termen fel här när jag säger samberättande om InSpectres. Det finns ju en SL, men det finns ingen regelmekanik där SL kan säga "nej det finns ingen bondgård där" eller liknande, utan alla har lika stor berättarmakt.

Den i spelgruppen som är mest pepp på samberättande är även pepp på Fiasco (bara lite mindre driven än jag så han har inte sett till att det spelats) men det är väl på nåt plan mitt nästa naturliga steg. Prova något annat samberättarspel för att avgöra om genren hålls intressant genom att byta spel "när det är dags". Tror dock minst två spelare skulle protestera om jag vill släppa InSpectres redan.
 

Björn den gode

Swashbuckler
Joined
5 Jun 2001
Messages
3,432
Location
Göteborg
Som en av forumets förkämpar för smutsiga hippiespel så tänkte jag försöka delge mina tankar (det är förövrigt lite märkligt hur jag kommit att bli detta då jag egentligen främst identifierar mig som misärlajvare och friformare, men det är trots allt mest "samberättande" som jag spelar i vardagen). Jag bryter isär det lite eftersom det var så många olika intressanta tankar, inte för att jag vill försöka göra snuttifierade poänger.


Feuflux;n333209 said:
Jag har hunnit vara SL i Inspectres tre gånger och spelare en gång. Det finns ju fortfarande en SL även om makten vid spelbordet är jämnt fördelad (typ, vid skill check-resultat på 1-3 berättar SL vad som händer och vid 4-6 berättar spelaren). Det har varit kul och lärorikt, men jag ska försöka ta ett steg tillbaka och reflektera över vad jag egentligen tycker (och dra in er i det hela också, ja, ni måste läsa hela inlägget).
Först vill jag bara för saken skulle erkänna att jag aldrig spelat InSpectres så mina svar måste nu ses ur ett bredare perspektiv. Jag är inte heller helt med på att spel med en spelledare kan klassificeras som "samberättande" men jag kan köpa det för den här tråden. Enligt din beskrivning ovan så tänker jag att den kategorin inkluderar alla spel med en annorlunda distribuerad berättarmakt där det inte alltid är "spelare beskriver vad rollpersonen gör och säger, SL beskriver allt annat". Så tillexempel alla Apocalypse Worldspelen (PbTa) faller in under din kategori här.

  • Jag är en rätt ospontan person som gillar att tänka färdigt och sen berätta vad jag gör/vad som händer. Det är ett dåligt personlighetsdrag i InSpectres, då spelet flyter på bäst om alla kan komma på roliga/intressanta saker utan tysta pauser. Jag har alltså känslan att jag behöver bli bättre för att kunna uppskatta spelet fullt ut. Det gällde särskilt passet där jag var spelare, men det kan ju ha att göra med tärningsrullandet. Är du SL och alla spelare rullar högt behöver du ju inte beskriva ett skit.
Jag tror du har helt rätt när du är inne på att det är olika färdigheter som krävs för att vara riktigt "bra" på ett av dessa spel och ett av de traditionella, jag tror dock inte det stämmer att dessa spel i allmänhet skulle ha en högre tröskel för att ha kul med, tvärtom när jag introducerat nybörjare så är det mycket "lättare" för dom ju mindre mekanik som spelet har eftersom det gör att man direkt kan fokusera på det roliga. Istället tror jag att det är så att du redan är väldigt bra på att spela traditionella spel och därför upplever att du måste bli bättre på till exempel improvisation för att bli lika "bra" på dessa spel, och det stämmer säkert.

[Bortklippt citat pga forumet dog]

Japp, samtidigt så finns det ju de som tycker att förberedelser och att kunna gå och tänka på sin rollperson och så är en viktig del av 'rollspelsaktiviteten', men det går ju att spela kampanjer även i samberättarspel och då får man lite av de bästa av två världar (om man nu är en av dom alltså, själv tycker jag att 5 one-shots i genomsnitt är bättre än en kampanj på 5 kvällar).

Det är frustrerande att vara SL och inte ha tillräcklig kontroll. Jag har i Inspectres känt att jag vill trycka spelarna åt ett visst håll, bestämma av NPC A gör en viss grej, men det är en spelare som driver spelet just då och det blir helt annorlunda. Då får jag ju gilla läget, men jag känner att jag absolut inte vill ha samberättande som enda rollspelsupplevelse.
Fullt förståeligt, men också mycket av en vanesak tror jag, för i de flesta av PbTaspelen så är det ju just spelledarens roll att trycka spelarna åt ett visst håll, eller i vart fall ställa saker på sin spets och se vad som händer, tror att det kan vara minst lika spännande.

Det är en enorm svaghet hos samberättande (och förberedelselöst) att det inte finns fakta att gå på. När som helst kan någon runt bordet bestämma att borgmästaren är skurken. Det kanske är kul och passande, men det blir på något sätt inte värt något när det inte var premissen. Spelaren hade lika gärna kunnat säga att någon annan var skurken och det blir mer "jaha" än "aaargh, jag visste att han var en skummis".
Ja, den här åsikten stöter man ju på ibland (till exempel ofta från Krank) och om du känner så, så känner du ju så... men kan väl som kontrast säga att jag tycker det är mycket mer tillfredsställande när man tillsammans får upptäcka hur saker ligger till än att försöka lista ut hur spelledaren eller scenarioförfattaren tänkt sig en viss sak. Nerver av Stål hade antagligen blivit rätt trist om man från början hade en spelledare som satt på alla svaren.

När jag gestaltar en roll i SL-styrt så är det äventyrsfokus, "hur ska det går för skogsmannen Skuggan och vilka äventyr får han uppleva" och när jag gestaltar någon i samberättande så är det scenfokus, "vilken scen vill jag placera skogsmannen Skuggan i". Jag lever mig nog mer in i min roll i SL-styrt, men det beror ju garanterat på spel.
Det är absolut fler "stance"-växlingar i samberättande än för en spelare i ett mer SL-styrt spel. Eller ja i vart fall fler än i svensk-finsk friform, jag får ett mycket liknande inlevelseproblem varje gång tärningar tas upp, men det gäller ju både mer SL-styrda och PbTa-spel till exempel.

Så, jag har kul med båda spelstilarna (men måste jag välja en att alltid spela så väljer jag SL-styrt med mycket kort betänketid). Det är olika krav på spelgruppen i respektive format, och de ger olika saker.

Har haft det här inlägget i bakhuvudet ett tag, har säkert tappat bort något, men ville ha det ur systemet.

Växlar ni mellan stilarna eller kör ni bara ena varianten?
Ni som kör samberättande, hur fort tröttnar ni på ett spel och byter till ett annat koncept? Efter ett eller ett par spelpass eller aldrig? Efter 4 spelpass InSpectres känner jag ju lite "nu har vi gjort det här och det börjar bli repetitivt", men efter 4 spelpass The One Ring känner jag "nu kan jag regelsystemet, bra, nu fortsätter vi äventyra".
Jag har inte spelat en längre kampanj i ett traditionellt rollspel på säkert 15 år, så i någon mening så kanske jag bara kör "ena varianten" men sen är det ju en himla stor variation på den sidan också, och med mer och mer neo-trad spel och så så tror jag det är svårt att dra en binär gräns. Jag spelar ju allt från spel som är helt spelledarfria/spelledarfulla (om man menar att alla i ett sånt spel är SL) till PbTa-hack som ändå har en ganska stark SL-roll om än omarbetat, till friformsscenarion som ofta har en superstark SL-roll, till jeepformscenarion som ofta är helt utan SL.

"Tröttnar" tycker jag låter lite negativt men det är absolut så att vi byter spel ofta, jag har svårt att förstå att man inte skulle vilja göra det dock eftersom det finns så himla många bra spel! Vår rytm i min huvudsakliga spelgrupp är att vi kör ungefär en kampanj per termin som då är någonstans mellan 5-10 gånger (vi spelar ungefär en gång i veckan men kampanjen bara om alla kan) och så varvar vi med enkvällsgrejer. När vi skulle välja kampanj nu senast så valde vi mellan: Urban Shadows, Zombie World, Okult, The Academy, Primetime Adventures, Last train from Warzaw, Den ytterste domen, Unknown Armies, Svart av Kval Vit av Lust och Monster hearts, och detta var bara de spel som gruppen var mest sugen på just du (som någon därför ville pitcha), av dessa hade vi spelat kampanjer i tre av dom tidigare, men det är också flera av kampanjspelen som trots (eller kanske på grund av) att det blev superbra kampanjer inte har pitchats igen. Att spela igenom alla dom här spelen i kampanjform skulle i vårt nuvarande tempo alltså ta ungefär fem år, så vi kommer ju inte "tröttna" på formen på ett bra tag, sen kommer det förstås aldrig att hända att vi spelar alla dessa eftersom inte alla gillar alla spel och det dessutom hela tiden kommer nya spännande spel som man vill pröva.

Men ja, plocka inte fram InSpectres igen tycker jag det låter som men ta något av de andra superbra spelen och se vilken grej det vill göra. Jag trodde ju länge att jag hatade kampanjer jättemycket, men det var med erfarenheten av att ha spelat klart totalt en (1) jättekampanj och kanske haft tio stycken som runnit ut i sanden allteftersom folk tappade intresset. När vi kör kampanjer som har 5-10 gånger så vet man att man kommer få ett slut och det gör det för mig mycket lättare att investera i den.
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
5,026
Location
Linköping
Jag får inte klicka på Gilla (eller det får jag visst, men ingenting händer) och forumlayouten har flippat ut (finns en egen tråd om det) så jag måste bara prova att svara på inlägget och se om någonting exploderar.
Ett vettigare svar kommer senare.
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,327
Location
Helsingborg
Björn den gode;n333260 said:
Först vill jag bara för saken skulle erkänna att jag aldrig spelat InSpectres så mina svar måste nu ses ur ett bredare perspektiv. Jag är inte heller helt med på att spel med en spelledare kan klassificeras som "samberättande" men jag kan köpa det för den här tråden. Enligt din beskrivning ovan så tänker jag att den kategorin inkluderar alla spel med en annorlunda distribuerad berättarmakt där det inte alltid är "spelare beskriver vad rollpersonen gör och säger, SL beskriver allt annat". Så tillexempel alla Apocalypse Worldspelen (PbTa) faller in under din kategori här.
Liten sidonot, men det finns väl inget som säger att alla måste ha samma typ av berättarmakt för att något ska vara samberättande? I sådana fall är spel som Archipelago och inte ett samberättarspel för varje deltagare har sin egen domän (magi, svart, landskap) där de får bestämma och ingen annan. Kagematsu skulle inte heller vara ett samberättarspel då deltagaren som styr Kagematsu har sista ordet kring vilka scener som ska köras. InSpectres har en spelledare som hittar på motstånd och i bästa mån beskriver miljön men de andra deltagarna styr i stort vad som händer.
 

Björn den gode

Swashbuckler
Joined
5 Jun 2001
Messages
3,432
Location
Göteborg
Rickard;n333316 said:
Liten sidonot, men det finns väl inget som säger att alla måste ha samma typ av berättarmakt för att något ska vara samberättande? I sådana fall är spel som Archipelago och inte ett samberättarspel för varje deltagare har sin egen domän (magi, svart, landskap) där de får bestämma och ingen annan. Kagematsu skulle inte heller vara ett samberättarspel då deltagaren som styr Kagematsu har sista ordet kring vilka scener som ska köras. InSpectres har en spelledare som hittar på motstånd och i bästa mån beskriver miljön men de andra deltagarna styr i stort vad som händer.
Nej? Tror inte att det var vad jag sa heller? Men alla de här spelen du nämner har ju en "annorlunda distribuerad berättarmakt" än "spelare beskriver vad rollpersonen gör och säger, SL beskriver allt annat", annorlunda distribuerad behöver inte betyda att alla måste ha exakt samma typ. Men ja, det är ju lite sidnot särskilt eftersom jag själv inte ställer upp på att det går någon särskilt relevant linje där utan mest försökte förstå hur jag tänkte att Feuflux kategoriserade spel för det här inlägget.
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
5,026
Location
Linköping
Om vi säger att samberättande är en skala då. 1 är totalt spelledarlöst där alla har samma inflytande och 10 är Dungeons and Dragons där SL rullar alla tärningar och man får smisk om man kikar bakom spelledarskärmen. InSpectres är en 3a?

Feuflux said:
Det är en enorm svaghet hos samberättande (och förberedelselöst) att det inte finns fakta att gå på. När som helst kan någon runt bordet bestämma att borgmästaren är skurken. Det kanske är kul och passande, men det blir på något sätt inte värt något när det inte var premissen. Spelaren hade lika gärna kunnat säga att någon annan var skurken och det blir mer "jaha" än "aaargh, jag visste att han var en skummis".
Björn den gode said:
Ja, den här åsikten stöter man ju på ibland (till exempel ofta från Krank) och om du känner så, så känner du ju så... men kan väl som kontrast säga att jag tycker det är mycket mer tillfredsställande när man tillsammans får upptäcka hur saker ligger till än att försöka lista ut hur spelledaren eller scenarioförfattaren tänkt sig en viss sak. Nerver av Stål hade antagligen blivit rätt trist om man från början hade en spelledare som satt på alla svaren.
(Det går inte att nästa citat alltså? Då får jag väl stapla dem...)

Såhär då, jag tycker det blir mer äkta när SL bestämt i förväg. Jag konfronterar Greve Grus och vet att antingen har jag rätt i att han är förrädaren eller så gör jag bort mig och kan aldrig besöka slottet igen. Något står på spel som kommer att förändra framtida val. Nackdelen är istället att SL lagt en massa tid på Greve Grus och jag kanske aldrig pratar med honom alls. Massa grejer som finns och som inte spelar någon roll. Inget är meningsfullt förren det används.

Vid samberättande så är storyn viktigare än hur det går för min person, Greve Grus är förrädaren om det vi kommit på hittills ledde till att det blev bäst så. Det blir inte spännande att konfrontera honom, men det blir intressant. Dessutom läggs ingen tid på att styra upp saker som inte används.

Äh, allt det här svamlet går ut på:
  • Jag har olika mindsets i de olika spelstilarna.
  • Jag är ovan vid samberättande-mindsettet.
Så ni kan ju klappa mig lite överseende på en axel och glatt kommentera "så bra att du inser det här". :)
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,327
Location
Helsingborg
Feuflux;n333344 said:
  • Jag har olika mindsets i de olika spelstilarna.
  • Jag är ovan vid samberättande-mindsettet.
Japp, så är det. Olika mindset. Vid samberättande ställer jag in mig på att vi ska skapa någonting gemensamt. Det är gruppkänslan som är för mig det viktiga och bli överraskad av andras påhitt.

Sedan har jag samma princip med samberättarspelen som brädspelen. Jag gillar kortare spel och har en uppsjö av olika alternativ. Skulle jag vilja spela InSpectres som enda spel? Nä, men jag spelar det gärna flera gånger med helt nya personer varje gång. Något jag märkt med samberättarspelen är att spelen själva inte ger så mycket utan förlitar sig mycket på att spelarna själva tillför mycket. Efter några spelmöten blir det mest samma idéer. Det här gäller spel som Svart av kval, vit av lust, This is Pulp och Medan världen går under, bara för att nämna några av spelen jag gärna återkommer till att spela. InSpectres gör det smart genom att ha slumptabeller som man utgår från och In a Wicked Age har sina orakel som ger en massa ny input. Det här är något som fler samberättarspel borde anamma.
 

Björn den gode

Swashbuckler
Joined
5 Jun 2001
Messages
3,432
Location
Göteborg
Feuflux;n333344 said:
Såhär då, jag tycker det blir mer äkta när SL bestämt i förväg. Jag konfronterar Greve Grus och vet att antingen har jag rätt i att han är förrädaren eller så gör jag bort mig och kan aldrig besöka slottet igen. Något står på spel som kommer att förändra framtida val. Nackdelen är istället att SL lagt en massa tid på Greve Grus och jag kanske aldrig pratar med honom alls. Massa grejer som finns och som inte spelar någon roll. Inget är meningsfullt förren det används.

Vid samberättande så är storyn viktigare än hur det går för min person, Greve Grus är förrädaren om det vi kommit på hittills ledde till att det blev bäst så. Det blir inte spännande att konfrontera honom, men det blir intressant. Dessutom läggs ingen tid på att styra upp saker som inte används.
Alltså, jag förstår vad du menar, och jag är nog också med på att det är jag som är den konstiga och du som är normal. Men vad jag tror att jag vill ha sagt är att den känslan du har för såna här spel i någon mening är ett "val" du har gjort, och att det går att se det på ett annat sätt om man vill. Sen beroende på vilken grundfilosofi man har till världen och hur stark den är så kanske det inte är värt att se det på något annat sätt utan det kanske är roligare att fortsätta att ha kul på det sätt man har kul istället för att försöka ha kul på ett annat sätt.

Som en nyfrälst missionär så tänker jag dock fortsätta med lite resonemang och exempel för att jag tycker det både är filosofiskt och psykologiskt intressant och dessutom har känslan av att du missar en massa skoj.

Hade en fotbollsmatch varit mer spännande om lagen på förhand hade kommit överens om vad resultatet ska bli? Jag tycker nog tvärtom, att det är just att ingen vet vem som kommer att vinna som gör att matchen blir spännande. Sen kan man förstås efteråt säga att om bara folk hade gjort annorlunda så hade ju det andra laget vunnit, men nu gjorde folk inte det och då blev det på det här sättet (och om man har en deterministisk världsbild så var det också det enda sättet som det faktiskt kunde sluta).

Om jag spelar black-jack (där dealern först får ett öppet och ett dolt kort) och sen innan det dolda kortet vänds upp så byts det ut mot ett annat slumpmässigt kort ur leken, har jag då tagit bort spänningen ur spelet?

Uppfann Pytagoras Pytagoras sats eller upptäckte han den? I min världsbild (eller ok, den världsbilden jag har på kvällar och helger iaf) så fanns Pytagoras sats där hela tiden och det enda han gjorde var att upptäcka den. På samma sätt så var Greve Grus antingen förrädaren eller inte förrädaren hela tiden och det enda vi gjorde vid bordet var att upptäcka vilket alternativ av dessa som var sant.
 

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,481
Location
Kullavik
Jag har egentligen inte så mycket att tillägga. Jag håller med i det att fullt samberättande (spelledarlöst) och envåldshärskare SL-spel är intressanta på helt olika sätt och kräver olika mindsets och färdighet hos deltagarna. Ibland blir det SL-lösa samberättande (typ Fiasco) så sjukt bra, men ibland lyfter det inte alls. Att SL bestämmer allt har vi mer eller mindre slutar med för det blir roligare att låta spelarna beskriva sina lyckade handlingar (inom rimliga gränser).

Tänker även att spelarmakt (eller vad jag ska kalla det) inte nödvändigtvis är samma som samberättande. I Cthulhu Dark bestämmer ju spelaren själv när den ska rulla Sanity-checks (men inte nödvändigtvis beskrivning av utfallet) och i Fiasco Innebär spelarmakten att sätta eller avgöra scenen. Självs samberättandet är då underställt spelarmakten.
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
5,026
Location
Linköping
Björn den gode;n333358 said:
Uppfann Pytagoras Pytagoras sats eller upptäckte han den? I min världsbild (eller ok, den världsbilden jag har på kvällar och helger iaf) så fanns Pytagoras sats där hela tiden och det enda han gjorde var att upptäcka den. På samma sätt så var Greve Grus antingen förrädaren eller inte förrädaren hela tiden och det enda vi gjorde vid bordet var att upptäcka vilket alternativ av dessa som var sant.
Det är nog så jag ska lära mig att tänka i samberättande. Greve Grus var som han var hela tiden, vi upptäckte det bara.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,186
Location
Rissne
Feuflux;n333408 said:
Det är nog så jag ska lära mig att tänka i samberättande. Greve Grus var som han var hela tiden, vi upptäckte det bara.
Jag har förstått att det är ett väldigt fruktsamt sätt att tänka när det gäller den sortens spel.

För mig känns det lite som att försöka genuint övertyga mig själv om att jorden är platt, typ. Eller om något annat som går helt på tvärs med någon annan övertygelse jag har. Jag förstår att det borde vara möjligt, för jag har lyckats modifiera min inställning till andra saker, men just i det här fallet går jag i baklås fullständigt.

Så jag känner ibland lite avund inför folk som klarar av att ha ett sådant mindset.
 

Björn den gode

Swashbuckler
Joined
5 Jun 2001
Messages
3,432
Location
Göteborg
krank;n333411 said:
Jag har förstått att det är ett väldigt fruktsamt sätt att tänka när det gäller den sortens spel.

För mig känns det lite som att försöka genuint övertyga mig själv om att jorden är platt, typ. Eller om något annat som går helt på tvärs med någon annan övertygelse jag har. Jag förstår att det borde vara möjligt, för jag har lyckats modifiera min inställning till andra saker, men just i det här fallet går jag i baklås fullständigt.

Så jag känner ibland lite avund inför folk som klarar av att ha ett sådant mindset.
Men borde inte det här passa jättebra ihop med en deterministisk världsbild? Eller är det bara icke-fiktioner som är deterministiska men i fiktioner så finns det plötsligt saker som kan sluta på olika sätt så länge ingen har skrivit ner det? (Nyfiken på riktigt alltså försöker inte göra en poäng just nu.)
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,186
Location
Rissne
EDIT: Nej, det här blev ett skitdåligt svar. Jag ska fundera under dagen och se om jag kommer på något värt att skriva ner.
 
Top