Nekromanti Samma spelvärld

[MrG]

När jag började spela fanns det ingen "värld" till Drakar, efter ett tag började Eber Altor ta form och jag var ltie frågande till vad det skulle vara bra för, det var ju roligare att rita kartorna själv. Sedan köpte jag Mutant och i början var även där världen rätt difus... men så kom Mutant 2 och fick oss att skratta högt på tunnelbanan över att Skåne var en egen nation (skyller på min unga ålder). Återigen hade någon gjort en värld som jag inte behövde... Det har för mig följts av "Nya" Mutant som jag skräddade om, massa egna världar och så snubblade jag ett BSK över Castel Falkenstein som hade en värld som jag faktiskt ville spela i (nu grunnar jag efter använt den ett bra tag tidigare att modda om hela dess USA, men det är en parantes).

Sedan har jag stött på dem som är tvärt om och som är totalt trogna vissa världar och som vill frälsa hela världen att spela i en specefik miljö. Vissa D&Dvärldar har stått ut mest tydligt, men även saker som t. ex WoDs tolkningar av världen.

Och i ett tredje hörn har vi de spel som baserar sig på färdiga spel. Jag nappade inte helt på SoRR just därför, medan andra verkar ha valt det just för världen.

Så vad jag är nyfiken på:
Är det viktigt för er att ni spelar i samma värld som andra spelare i? Och varför eller varför inte?
För själv är det så sällan jag bryr mig och oftast föredrar jag att bygga min egna setting.

 

[krank]

Ärligt talat - jag spelleder sällan spel som de är skrivna, och oftast spelleder jag totala hemmabyggen. Jag har verkligen inga krav eller någon önskan att spela i samma värld som andra spelare - så länge alla i min grupp spelar i samma värld i just den aktuella kampanjen, så...

EDIT: Som både spelledare och spelare gillar jag dessutom överraskningar. Om man hela tiden vet att SL mycket väl kan ha rumsterat om bakom ridåerna så blir det mer spännande.

 

[Krille]

Är det viktigt för er att ni spelar i samma värld som andra spelare i?

Nej.

Eller, ja, det kan vara rätt vettigt att spela i samma värld som mina medspelare, men eftersom jag antar att du menar "andra spelare som inte är mina medspelare" så är väl svaret "nej" ändå.

Däremot kan det vara intressant att spela i en spelvärld som jag själv inte har hittat på, för att världen i sig är så skitfräck. Huruvida andra spelar i den världen spelar ingen roll - det är inte för deras skull jag spelar i den.

Engel är här ett ypperligt exempel, eller Castle Falkenstein som du nämner. Huruvida andra spelar dessa spel är för mig totalt likgiltigt, men respektive spels världar är så aphäftiga att jag faktiskt inte ser någon större nytta med att bygga om dem.

När det gäller spel som baseras på färdiga världar - du nämner Sagan om Ringen, och själv skulle jag nog ta upp Star Wars - så är det ytterligare en aspekt av det. Vill jag spela i dessa världar så är det för att uppleva och skapa samma sorts stårysar som i originalet. Då kan jag möjligen tänka mig att expandera världen för att få plats i den, men jag skulle inte ändra på världen (om inte det var en helt separat poäng med övningen, förstås, men nu förutsätter jag att vill jag spela Star Wars så vill jag spela Star Wars, inte Star Wreck: In the Pirkinning).

Men den enda grej som andra spelare som inte är mina medspelare skulle kunna tillföra är möjligen att spelet fortlever tack vare att det har hittat sin marknad. I övrigt kan de faktiskt dra dit pepparn växer.

 

[w176]

Trovärdigheten i att kunna en värld

Om man gillar att bygga en egen värld eller om man väljer att ta en färdig tycker jag är en irrelevant smaksak. I det första fallet så för man skapa det man vill, men det är svårt och tar mycket arbete om världen och hur den ser ut är viktigt för berättelsen. I det andra fallet så slipper man allt det där jobbet och får förmodligen bra genomtänkt värld som någon annan tänkt igenom.

Frågeställningen om vad man föredrar känns rätt enkelt.

Det jag däremot tycker är intressant är det här med hur man förhåller sig till en kampanjvärld och jag tror de handlar om hur rabiat man kan bli kring en spelvärld.

Drabbas man av den fruktansvärda kampanjräv-skabben när man blir helt innördad på en kampanj och kampanjvärld så att själva världen känns verklig så skapar det en känsla av trovärdighet. –Du- kan den här världen du har under lång tid lärt känna den och vet hur den funkar, din karaktär kanske vet mindre om den än dig men du vet hur det funkar. Världen börjar kännas som ett trovärdigt faktum inte något man gemensamt hittat på.

Jag vet att jag kan blir helt körd i huvudet och jättestörd om någon stör eller förespår att störa en kampajvärld som jag vet hur den funkar.

”Där landets inrikespolitik fungerar inte s så du kan inte spela en adelsman därifrån ditt djävla pucko, och skulle du spela en medlem i magistratet skulle du vara eunuck” typ.

Man stoppar inte in batman i buffy även om de det kanske skulle funka skulle det förstöra min känsla för kampanjvärldens trovärdighet om man moddade den hur som helst.

Jag tror att folk som är rabiata över spelvärldar (egenskapade eller andras) egentlige mest är rabiata för att modda den spelvärlden skulle innebära att man tummade på den trovärdighet den spelvärlden man byggt upp tidigare under spelet.

(Förutom att man kan bli ruskigt förälskad i spelvärldar också. Och det där med att dissa andra spelvärldar kanske handlar om att man inte tror att någon annan kan vara lika underbar)

 

[w176]

Re: Trovärdigheten i att kunna en värld

Oh just det spelar andra samma spelvärld bidrar det till att den trovärdighet man byggt upp kan dleas i diskussioner med ännu fler samt att man kan byta spelgrupper och spelare enkelt och de kan ändå kampanjvärlden.

 

[Fiktionslek]

Nej det är inte viktigt, men

det viktiga för mig är den här frågan:

Varifrån kommer det nya?

För om man bestämmer sin värld helt själv, ja då har man ju inte lagt in något som inte redan fanns i en. Om man skapar sin värld från scratch i gruppen, ja då har man ju inte lagt in något i den som inte fanns inom gruppen, som man i många fall har mycket gemensamt med och kan utan och innan. Det som framställs som en total frihet -- "Hitta på vad du vill!" -- är egentligen att fängsla spelare i deras egna stereotyper.

Settingen är för mig till för att locka spelare att bryta upp vaneseendet och leda till nya perspektiv på intressanta frågor. Och då måste det komma in något nytt någonstans ifrån. Spelvärlden måste liksom utgöra något annat och främmande.

Det finns flera sätt att göra detta, men jag tror stenhårt på att i gruppen använda ett gemensamt material som inte talar om hur det är i spelvärlden, utan istället är öppet för tolkning. Tag en roman, serie eller film t ex, och se till att ingen i gruppen ges tolkningsföreträde. Eftersom materialet bara säger något om spelvärlden genom tolkning, men samtidigt sätter upp ramar för tolkningen, måste spelarna organisera sina erfarenheter och föreställningar på ett vis som kan funka med texten när de bygger upp sin gemensamma värld. Och då kan stereotypa mönsterbildningar brytas upp, om texten kräver att elementen i en spelares repertoar ges nya positioner och relationer. Så länge det finns alternativa tolkningsmöjligheter förblir spelvärlden förhandlingsbar och fortsatt potentiellt desautomatiserande på det här viset. Begränsning befriar.

Hälsar

Christian

 

[Rickard]

"Så länge det finns alternativa tolkningsmöjligheter förblir spelvärlden förhandlingsbar och fortsatt potentiellt desautomatiserande på det här viset."
Mitt svar på ursprungsfrågan hade varit att det är ungefär som med ett regelsystem - man slipper sätta sig in i så mycket om man redan kan det. Därför kan jag tänka mig att det är skönt för folk som spelar d20 att "det mesta" konverterats till det. På samma sätt är det med världar. Om jag har skrivit ett rollspel baserat på Fallout och vill sprida det, så kräver det inte endast att spelledaren ska sätta sig in i scenariot, men också rollspelsvärlden. Sedan kommer jag ha det svårare att hitta andra scenarion, än om jag spelar med en utgiven värld. Hade jag däremot spelat Mutant, så hade det varit lättare.

Medan jag skrev kom jag fram till att det här kanske är ett minimalt problem för dig, för det är ändå bara en tolkning av världen. Tänkte mest att det kan hindra att andra som spelar Hammaren & Trollspöet som inte delar den visionen om just den företeelsen. Fast nackdelen kanske överskuggas av fördelarna? Bra svar, annars. Fler borde skriva världar på det sättet.

/Han som tycker det är roligt att MrG - friformsförespråkaren - i princip säger att man endast ska släppa regelsystem

 

[cogitare]

Jag tror att enkelhet är en viktig del. Inte alla har den tid och energi som krävs för att skapa en helt egen värld med allt vad det innebär. Då är det så mycket lättare att bara köpa ett paket och sedan läsa in sig på de delar som är intressanta alt. slå upp saker om spelarna har frågor. I de flesta världar jag har läst så lämnas även ganska mycket utrymme för en enskild SL att modifiera om man så önskar. Och även om det inte lämas sånt utrymme kan man som SL göra det ändå

C.

 

[Organ]

Jag har spelat i flera hembyggen, precis som för dig så startade jag med tidiga DoD till vilket det mycket riktigt inte fanns någon färdig värld. (DoD1 har jag för mig nämner dock vid ett ställe i reglerna världen "Fantasien" men det blev inte mer än så.) När Ereb Altor kom hade jag själv slutat spelleda DoD men som spelare i andras kampanjer blev jag mer än bekant med världen. Men oftast har det blivit så att om de spel jag spellett har haft en värld så har jag använt den annars har jag hittat på något eget, och det av den enkla anledningen att jag då kunnat lägga min tid och energi på andra aspekter av spelet. Så för min del har jag, ännu mer på senare år, medvetet valt spel som varit kompletta på alla sätt och vis, allt för att de ska vara klara att köra från det att jag satt mig in i reglerna. Om sedan det funnits en värld till det och den varit ok så har jag mest varit glad att jag sluppit hitta på nått eget, och detta alltså pga tidssparandet och inte någon ovilja eller oförmåga till världsskapande från min sida.

/Anders

 

[Johan K]

Är det viktigt för er att ni spelar i samma värld som andra spelare i? Och varför eller varför inte?

Nej, för min del så är det inte viktigt på det sättet. Snarare är det mer viktigt att jag & mina spealre trivs i den värld som vi spelar i. Sen hur olikt eller likt det är adnra spelargrupper är som sagt mindre viktigt.
Dock kan det var kul att se hru andra ser på samma värld som man spelare i. Tror att man kan ha lite oliak syn på en & samma värld.

 

[Arfert]

jag ser fördelar i både och... med en färdig kampanjvärld är det ju kanske enklare att byta spelledare inom gruppen (eller plocka in från annat håll), utan att förstöra någon annans "vision" om hur hans eller hennes värld ser ut.

Fast samtidigt gillar jag ju den kreativa frihet en egen spelvärld ger. Det var ju därför jag skrev Arcaria från början (även om jag har släppt in nya författare... det ger en vitamininjektion).

 

[MrG]

/Han som tycker det är roligt att MrG - friformsförespråkaren - i princip säger att man endast ska släppa regelsystem

Oj, råkar jag förespråka något? I den här frågan är jag kluven, det verkar coolt att slukas av system och jag uppskattade känsla som bl a Castel Falkenstein gav mig att hänge mig åt världen. Samtidigt som jag trivdes med att dumpa mycket Mutant 2s värld, men hade en (udda) förkärlek för systemet.

Där av tråden, borde man förspråka någon av de olika ställningstagandena? Systemet utan världen vet jag funka, och världar utan system har jag också sätt funka. Så för egen del kan man dumpa vilket som, allt sammans och ingenting

 

[vandraren]

Jag har både spelat i färdiga världar och snickrat egna, mest det förra dock. Det finns en stor fördel med att spela i färdiga världar och det är att man inte behöver lägga ner enorm tid på att bygga egna. Dessutom kan en färdig värld lätt modifieras här och där för att passa mina egna intressen. Att spela i en färdig värld gör det även lättare att delta i diskussioner med andra spelare på ett forum såsom detta. Där kan man utbyta erfarenheter och idéer, något som är svårare om man inte delar vissa gemensamma kunskaper. En annan fördel med att spela i en färdig värld är att man kan låta spelarna läsa material om världen och på så sätt bli bekanta med den. Detta kan vara svårare om allt material bara är massa kluddiga anteckningar i något block hemma hos SL, där hemligheter blandas med allmän kunskap. Dessutom så har ju eventuella nyare spelare i gruppen kanske en vag uppfattning om vad man håller på med, även om man har moddat den aktuella världen.

 

[ripperdoc]

EDIT: Med spela menar jag alltså framförallt SPELLEDA.

Jag ser inget motsatsförhållande i att "hitta på själv" och använda färdiga världar. Jag spelar aktivt i 3-4 världar på sin höjd, och detta har jag varit nöjd med i åratal. Men eftersom jag spelat så mycket i dem har jag nått en position där den mesta världsinformationen hittas på av mig - jag ändrar vissa saker, lägger till en massa nya saker. Varje kampanj inbegriper en större mängd nyskapat material till respektive värld.

Jag ser stora fördelar med att använda samma värld: det ger en episk känsla av att vara välbekant med världen, det ger en igenkänning och det är lätt att starta kampanjer. Nackdelen skulle ju vara att det blir upprening/långtråkigt, men det har jag aldrig råkat ut för, dels för att jag spelar i väldigt stora världar, dels för att jag hittar på mycket själv.

Att spela ett nytt spel varje helg vore för mig en omöjlighet.

 

[Oldenhaller]

Håller fullständigt med dig, hemmalagat är nästan alltid bäst. Överaskningar är också prima. Ett exempel:

Vi hade spelat ett Neotech äventyr där spelarna skulle göra något slags inbrott (minnet sviker mig...). Jag märkte att spelarna var ofokuserade och smått uttråkade så vid nästa speltillfälle hade jag fixat en liten suprise delux. Spelarna jagade en antagonist ner i en lägenhetskällare. Skurken försvann in i ett rum och spelaarna sprang efter och slog upp dörren, redo att fortsätta jakten men till sin förvåning ramlade de in i en öken. Dörren fanns förvisso kvar, men det var helt enkelt en dörr med dörrkarm mitt i öknen och, tja den ledde dem inte tillbaka (The Dark Tower någon?). Då kom spelet igång kan jag lova. Det visade sig att spelarna hade hamnat i en annan dimension som liknade planeten Tellus med vissa ändringar som Coke-the-cola, Mannen jesus mm.

 

[Rickard]

"Oj, råkar jag förespråka något?"
Nej, egentligen inte. Jag skrev min första (vridna) uppfattning och så läste jag om trådstarten (som brukligt, för min del) och insåg att det inte alls var så jag menade, men jag orkade inte ändra. Du skriver ju själv ut kontentan att smaken är som baken och inget är bättre än något annat... som det borde vara när det kommer till rollspelshobbyn. En del har väldigt svårt att inse det.

/Han som oftast behöver något att bygga vidare på när det gäller världar

 

[Winterquist]

Jag vet inte om det är nostalgi från min sida men... det var så fint förr då världen man spelade i bara var "fantasy". Om det behövdes en stad så dök den bara upp. Logiken bakom denna stad var att den behövdes i äventyret och inte av någon inom-världslig logik.

Fast å andra sidan. Då man var liten var man ganska lättimponerad

I vilket fall. Att företeelser existerade för att de behövdes i äventyret fick ju som positiv biprodukt att rollpersonerna ständigt var i centrum. En risk med en allt för väldefinierade värld kan vara att möjligheterna för rollpersonerna begränsas.

För mig finns det något lockande att åter vara blank gällande förkunskaper om världen innan man börjar spela - att utgå från övergripande tema och låta världen utvecklas under själva spelandet (det var väl så Jonathan Tweet skapade Over the Edge).

Att även som spelledare kunna överraskas av hur världen utvecklas.

//e

 

[krank]

Att företeelser existerade för att de behövdes i äventyret fick ju som positiv biprodukt att rollpersonerna ständigt var i centrum.

Jag har egentligen svårt att se det där som en positiv biprodukt. Just känslan av att karaktärerna verkligen är centrum för allt är något som verkligen bryter illusionen för min del. Jag har svårt att spela när det blir så...

 

[Winterquist]

Just känslan av att karaktärerna verkligen är centrum för allt är något som verkligen bryter illusionen för min del.

ok.

Jag har svårt att spela när det blir så...

varför då?

//e

 

[krank]

varför då?

Därför att det bryter illusionen. Jag menar, karaktärerna är ju trots allt helt enkelt innevånare i världen. Om världen ska kännas levande måste det pågå saker som inte sker i direkt anslutning till just rollpersonerna. Det måste kunna finnas en massa andra människor (eller whatever) som springer omkring och gör grejer - rollpersonerna som specialfall har jag aldrig riktigt gillat, just för att det skapar en distans mellan dem och världen som jag inte är det minsta förtjust i - Inlevelse är mitt mål, och distans hjälper mig inte.