Nekromanti Samskrivande: Forumets hjältar

[Nightowl]

(hänvisar till det här inlägget - fast det var nog inte såhär Rising tänkte sig det)

Nightowl satt och halvsov framför bevakningsmonitorerna i Forumshjältarnas högkvarter.
- Jag hatar monitortjänst, mumlade han för sig själv.
Det är äcklig värme och tropisk fuktighet idag. Vem fan begår brott en dag som denna, isynnerhet om de involverar cybernetiska gorillor eller dödsstrålar och inte bara är den vanliga snutens jobb. Och vilken idiot var det som satte en person vars krafter gör honom mer effektiv på natten på ett dagpass, i synnerhet som jag har ägnat mig åt gatupatrullering hela natten? Och varför har jag inte gjort en kylenhet till min dräkt?

Han sörplade i sig lite ekologiskt brukarägt kaffe från automaten - ska man vara hjälte ska man vara PK, det höll han styvt på.

- Om det åtminstone hände något. Vad som helst utom den där kärringen i Ludvika som tror att alfacentaurierna är här igen varje gång grannens grabb river loss på mopeden...

Plötsligt började varningslamporna blinka över satellitmonitorn, den som höll koll från bevakningssatelliten Nilssons geosynkrona bana. Sedan slocknade monitorn, medan lamporna kvickt hoppade från rött till knallrött, och centraldatorn slog på det stora larmet, som aktiverade lägre bekavningsdroider och fick det att yla i de tommar korridorerna.

Nightowls huva hann inte dämpa ljudchocken och han närmast flög ur stolen. Han krälade upp mot kontrollerna och blinkade mot ljusen och tänkte att det här inte var det bästa tillfället att ha en ugglas syn och hörsel direkt.

- Helvete! Den ska inte gå igång såhär för något mindre än Solätaren eller Motpåven... och vad fan har hänt med Nilsson.

Han började febrilt skanna aktiva medlemmar, och ett dystert resultat pekade på ett dussintal med sin kom påslagen, vid medvetande och i rätt dimension. Han skickade ut ett mer detaljerat meddelande än det automatiska till samtliga i alla fall, inklusive hatten som ju satt fast i Limbo sedan länge, man vet ju aldrig.

Han sista tanke innan han rusade ned i lobbyn var att sitta inne i det här vädret nog var rena välsignelsen jämfört med att rusa omkring utomhus.

I en svart dräkt.

Fortsättning följer i nästa post - av hugade spekulanter. Var postmoderna era jävlar och kör lite parallellhandlingar, serietidningsläsare är inga iditoter.

Erik

 

[Rising]

I den mörka slummen...

När venen poppade försökte jag glömma det smutsiga och förnedrande jag behövt göra för att få tag i det dyrköpta giftet i min hand. Jag brydde mig inte ens längre om att nålen var smutsig. För två år sedan hade jag haft principer, men dessa hade jag sedan länge reat ut till ett allt lägre och desperatare pris.

En dimslöja sänktes sakta ner över mina sinnen, men till min förvåning fanns där fortfarande en skärpa; en udd - en gnista av klarhet. Det var såsom en reva i det mörka täcke jag hade låtit sjunka ned över mig - en reva som släppte in ljus. När jag letade efter ljuset med min blick så eskalerade det i styrka och bländade mig plötsligt med en skarp magnesiumflamma. I nästa ögonblick stod de där framför mig - en man och en kvinna, varandras motsatser - och jag visste på en gång att de var de slummens jägare som jag hade hört så många utslagna personer i min egen situation berätta fasansfulla rykten om.

"Cloak och Dagger?" viskade jag förskrämt.

Deras ansikten knöt ihop sig till bittra grimaser framför mig.
"Alltid, alltid ska vi bli ihopblandade med Cloak och Dagger!" sade mannen och hyttade teatraliskt med sin näve mot skymningshimlen.
"All min mediaexponering till trots!" gnydde kvinnan uppgivet och slog ut med armarna.
"När skall ni lära er..." började de i kör "...att den här delen av stan står under beskydd av inga mindre än Ros & Ris!!!" och så ställde de sig och poserade framför mig i en van formation.

Jag tittade på dem förbryllat. Jag hade ingen aning om vilka de var.

"Ja!" sade mannen triumferande. "Nu känner du allt igen oss. Jag är den fruktansvärde Rising..."
"...och jag är den undersköna Rosing!"
"...och tillsammans skall vi bedöma vem som gjort sig förtjänt av ros..."
"...och vilka som gjort sig förtjänt av ris!" Hon avslutade presentationen nöjt leende genom att smiska sig själv på skinkan med en öppen handflata.
"Ge oss allt gift du har kvar om du inte vill smaka riset!" hotade mannen och hytte med fingret.

Allt hade börjat snurra i mitt huvud. Jag var avdomnad och kunde knappt koncentrera mig, men med mina sista krafter gav jag dem det som återstod och mumlade "så... att ni kan neutralisera det?"

"Eh... just det," försäkrade Rosing. "Neutralisera det, det är vad vi skall göra."
"Ja, öh... rensa världen från det. Och nu... Nu är tidpunkten inne för oss att avgöra vad du förtjänat:"
"Ris eller Ros."
"Inte Cloak och Dagger," påminde mannen mig, och sedan började de viska i varandras öron.

Jag höll precis på att försvinna helt i omtöckningen när kvinnan så plötsligt vände sig om och med en enda flytande graciös rörelse slungade en projektil genom luften som genomborrade mitt bröst med en ljuv doft som kittlade mina sinnen. Det var en berusning som ilade genom min kropp - en känsla som jag inte känt på mycket länge men som jag ändå kände till väl och som väckte många minnen i mitt medvetande. Detta var inte en berusning av alkohol eller narkotika, utan av kärlek.

Jag blundade och njöt medan jag fortfarande kunde höra dem tala med varandra: "Vad nu? jag får en varningssignal på de här sensorgrejerna från Nightowl?"
"Fungerar de där? Jag trodde du bar dem med dig för att framhäva bysten."
"Det gjorde jag! Men om den här signalen är äkta så måste vi röra på oss. Teleportering!"
"Nej! ingen lär sig känna oss för att vi alltid teleporterar! Om det här blir vårt första riktiga uppdrag, så måste jag etablera mig för att sätta skräck i skurkarna. Det betyder..."
"...neeeej..."
"Jo. Vi måste använda bilen!"
"Jag hatar bilen."
"Bilen är toppen! Det är som Batman och Batmobilen - för att bli nattens riddare så måste skurkarna se mig använda bilen. Den anknyter till mitt namn och mina krafter!"
"Jag önskar du kunde byta namn på den."
"Struntprat! Kom nu, Linda, så kör vi dit med Rishögen!"

När jag till sist öppnade ögonen så mådde jag såsom om jag var helt nyvaken efter en lång natts sömn där jag hade tillryggalagt en lång rad hemska mardrömmar. Jag visste att jag var ren och att jag hade givits en ny chans i livet - ett tillfälle jag var ivrig att gripa.

På mitt bröst satt projektilen fortfarande fastborrad; en glittrande röd ros.

 

[walium]

Walter och Umberto

De två mörkklädda männen lyste runt i den nedsläckta lagerlokalen med sina ficklampor. Ljuskäglorna föll på ett kassaskåp som stod i ett hörn och de började plocka fram olika verktyg ur en medhavd väska. Plötsligt tändes ljuset och något som de tidigare hade tagit för en pall med toalettpapper visade sig vara en ofantlig tvåhövdad best klädd i en röd brottardräkt. En ofantlig torso stöddes på ett par spinkiga ben och kröntes av två mycket olika huvuden. Det ena huvudet hade en kraftig tjurnacke, ett rejält underbett, mörka ögonbryn och rakad skalp. Det andra ostyriga smutsblonda lockar, vek haka, stora blå ögon och en liten gles mustasch. En kort tystnad hördes och sedan tog det andra huvudet till orda.

- Frukta oss onda mörkermän ty vi är inga andra än den dubbelhövdade fasan Walter och…
Det första huvudet smackade med läpparna och tittade frånvarande på en låda med kontorsmaterial.
- Walter och?
Ett spinkigt vänsterben började otåligt trumma mot betonggolvet.
- Walter och?
- Walter?
Det första huvudet suckade och skakade på sig.
- Ack, Umberto. Att du aldrig ska lära dig. Inte ens ditt eget namn kommer du ihåg. Vi har ju övat på det här i timmar.
- Klubba?
- Nej! Vi måste presentera oss på rätt sätt först. Säg ditt namn!
- Walter?
- Nej! Du vet jag går härifrån om du ska vara på det viset och då blir det minsann inget klubbande för dig ikväll.
Benen började långsamt backa mot utgången.
- Umberto! Umberto klubba små män! Klubba hela dagen lång!
- Mycket berömvärt Umberto men som du kanske märker så har de två förbrytarna lämnat brottsplatsen för flera minuter sedan.
- Klubba?
- Nej, det där är en tvättmaskin och dessutom är vi redan skyldiga polisen 50.000 för den där bilen som du hade sönder.
- Bil dålig, svag. Umberto inte gilla japanska sportmodeller.
- Jag vet, jag vet. Du och dina bilar. Suck, lika bra att vi går hem igen. Jag tror att det är repris av Allsång på Skansen om en halvtimme. Med lite tur så kanske vi upptäcker något brott på vägen.
- Amerikanska bilar överlägset benutrymme, V8:a, bra kvalité
Umberto hade kommit igång ordentligt och gestikulerade med sina biffiga armar samtidigt som duon rörde sig bort ifrån industriområdet. Walter förbannade den dag då en kärnkraftsolycka hade förenat hans kropp med Umberto. Från att ha haft en lovande karriär som manlig hårfrisör så var han nu reducerad till ett bihang till en efterbliven kroppsbyggare ifrån Barcelona. Plötsligt började den lilla radion att göra väsen ifrån sig och Umberto rycktes bort ifrån sina bilfantasier.
- Pip? Pip? Pip? Du pipa Walter?
- Nej, det är vår radio, vi är anropade ifrån högkvarteret.
- Det ropa? Jag inte höra? Vad säga?
- Ta fram radion ifrån innerfickan och kolla vad de vill.
Umberto började gräva i den lilla jackan med sina gigantiska dasslockshänder. Till sist fick han fram radion och började mödosamt knappa runt ibland de olika funktionerna.
- Vi komma till högkvarter Low Battery. Var ligger det?
- Jag vet vägen, det är bara att du hänger på.
Det omaka paret satte sig åter i rörelse.

 

[Lindenius]

Samtidigt…

Kapten Linslus, chefen för polisens medieavdelning, svor framför resterna av sina nya svarta Toyota Camry. Vad skulle frugan säga? Hon hade inte varit allt för lycklig över den unbytta Volvocombin, men han hade övertygat henne om att han inte kunde jobba på kriminalens mest prestigefyllda avdelning och vara ansvarig för rikets ansikte utåt, utan att det skulle få kosta kosing och familjelycka.
Nu stod den där, med rutorna krossade och karossen intryckt. Femtio lök skulle det gå på. Jäkla föräkringsbolag till att vara tajta med utbetalning av kosing.

– Vad ska vi göra nu kapten?
Det var konstapel Ekensköld som undrade. Ny i staden. En rookie. Var tvungen att fråga om allt men hade viss potential att komma med något. Snyggt fejs liksom.

– Vi ska sätta hårt mot hårt Ekensköld. Ställ in eftermiddagsintervjun med Cosmopolitan. Vi ska gå till botten med…

Telefonen pep diskret i rockfickan. Förbannat att den alltid skulle göra sig påmind när Linslus hade intagit sin allra coolaste deckarposé, den som gjort honom till stjärna över en mordnatt. Reportrarna kameror stod och suktade efter honom, men han var tvungen att läsa det här meddelandet…
Linslus kände dock lugnet. Denna situation var väl inövad, nästan skolboksenkel. Ett höjt ögonbryn var allt som behövdes och så den där mystiska tonen i rösten som fick realitybrydarna hemma framför burken att sucka av trånad.

– Ekensköld. Jag tror det är dags för dig att du får stå på egna ben. Ta över utredningen, jag… har ett viktigare ärende att ta hand om.

 

[Feuflux]

Jones

Jones hade skuggat ninjan i fjorton kvarter, mirakulöst undvikit att bli upptäkt och var framme vid vad som liknade det hemliga högkvarteret när larmet i hans användbarhetsbälte(tm) gick. Vilken otroligt usel timing! Den röda lampan blinkade i natten tydligare än en trimmad fyr. I en halv hundradel tänkte Jones att ninjan kanske hade hunnit in och missade det skarpa ljusskenet. Sedan drog titelmusiken till Ghostbusters igång på full volym. Helvete! Den där labbråttan Q2 skulle få så jäkla mycket spö sen... "Jag ska bara koppla in larmet också. Det borde kunna gå på samma strömkälla som bläckpatronerna i octopusmodulen." Jojo.

Ninjan var över honom på en sekund och började hamra in ninjaslag i bröstet på Jones som inte rörde en fena. När ninjan backade för att hämta andan plockade Jones upp amuletten han hade innanför tröjan. Det var en silverskiva med texten EARTH tydligt ingraverat. Extra tydligt i larmlampans starka sken.
- Du ser rätt, sa Jones till ninjan, jag besitter jordens element. Du kan skada mig fysiskt lika lite som du kan skada moder jord själv.

Ninjan såg inte helt imponerad ut utan drog som från ingenstans fram ett gigantiskt ninjasvärd och gick till anfall.
Faan, tänkte Jones och flydde i panik åt det håll han kommit ifrån. Varför glömmer jag alltid bort att metall kan skada mig?
Han letade frenetiskt bland grejerna på sitt användbarhetsbälte(tm), hindrade sig i sita sekund från rullskridskoknappen, "Inte en gång till, någonsin!", utan tryckte på en rödflammig knapp han inte sett förut. Jones ångrade sig omedelbart. Han tittade ner på sina byxor som precis förvandlats till sylt. Jävla Q2, nu har han kollat för mycket på Eddie Izzard igen!

Braket bakom honom fick dock Jones på bättre humor. Utan att sluta springa vände han på huvudet och såg att ninjan hade halkat i sylten och slagits medvetslös mot en lyktstolpe. All right! tänkte Jones. Sedan sprang han rakt in i en bil och allt blev svart.

 

[Lindenius]

Utanför högkvarteret

Kapten Linslus stod och trampade irriterat. Dörren var låst igen. Det kunde bara betyda en sak – Nightowls skift.

Nightowl hade en historia av att alltid vilja öppna porten efter alla hade samlats och tack vara sin möjlighet att använda blåljus (även om de inte matchade skinnklädseln i bilen, Linslus hade alltid hatat färgvalet och försöte ständigt ändra standarden till rött) var Linslus alltid först på plats. Visserligen skulle han kunna använda kontorsingången, men det var liksom inte hans stil. Å andra sidan var det inte heller hans stil att börja frysa om näsan så att små droppar av sån där otrevlig ickeönskad kroppsvätska började bildas vid nästippen. Tur att pressen inte var här – inte för att det spelade någon större roll, Linslus var född att hantera massmedierna. Han hade liksom ett sjätte sinne kombinerat med, vad modefotograferna kallade, det. Han var oumbärlig för forumhjältarna. Han visste det, ledningen visste det… och tydligen även paparazzifotografen som låg och tryckte på tionde våningen två kvarter bort. Linslus kunde instinktivt känna hans närvaro.

– Bäst jag tar hand om problemet innan de andra dyker upp, sa han mystiskt för sig själv…

 

[Eva Florén]

I ett stilla svalt museum...

Ladyn lät sin hand glida fram över den iskalla silvergrå marmorväggen, bara tiotalet meter in i lokalen gick mannen. Hade han vänt sig om så hade ändå inte sett den smala silvergrå gestalten mot väggens dunkla ytor. Därute där han stod och fundersamt tittade sig omkring i det blåaktiga ljuset från lamporna var det omöjligt att se in i hennes nisch. Mannen gick fundersamt fram till den öppna montern framför honom och lyfte upp den berömda Jadekatten. Ladyn tvekade, mannen satte ner den på det glaslocket och ögnade noggrant igenom inskriptionen på dess bas. Ladyn drog efter andan och lossade försiktigt den lilla påsen med spelkulor i bältet, hon fingrade långsamt fram en av dem och kastade den i en mjuk rörelse så att den hamnade på andra sidan mannen. Kulan studsade på det svala marmorgolvet och fick honom att rycka till och nyfiket kika mellan de bortersta byggnadsställningarnas bas. De stora plastsjoken dolde kulan som ivrigt rullade vidare för trappan bortom dem. Han lämnade Jadekatten och smög hastigt bort mot ljudet. Hon drog djupt in andan och smög som en grå skugga fram till montern, greppade SiduJamas dolk ur den och skulle precis ta Jadekatten när en skarp signal från bältet fick henne att rygga till. Han hade inte låtit lura sig och det var signalen i HANS hjältebälte hon hörde, PÅ FÖR TOK NÄRA HÅLL. Han stod bakom henne och viskade lågt:
-Tjena Katten, ska vi ta en vals.
Hon hoppade reflexmässigt två och en halv meter upp i luften, men han hade redan greppat henne, så hennes femmetershopp blev inte högre. Hon väste och högg med dolken samtidigt som de blev en hög på golvet. Lady Grå Katt hamnade under den glasögon försedde mannen som vägrade släppa det superstarka grepp han hade om henne, men signalen på hans bälte blev bara högre och han svor irriterat över den.
- För fan, har jag inte sagt att summern var en dålig idée. Hon kunde inte låta bli att le, nu kände hon igen rösten och nog hade hon ändå vetat... vetat sanningen om sin egen make. Han fick tillfälle att svära igen, när kniven repade över hans snygga skortbröst. Hans skjorta förintades i ett nafs, nåja, den hängde tröstlöst kluven på mitten över bröstkorgen.

På en vild och oresonlig impuls så kysste hon honom för att sedan sparka honom i skrevet. Men han var beredd, inom en sekund var hon ihopskruvad som i ett skruvstäd av hans milda och bestämda händer. Då blåste hon kyla över hans ansikte och ögonblicket därpå veknade greppet. Han försökte avdomnad protestera när hon sedan kastade sig upp i taket, vecklade ut två små vassa klor och slog in dem i marmorn. Det tog henne mindre än två minuter att ta sig ut ur museet, men då var han henne redan i hasorna.

Ute i sommarns hetta drog hon snabbt på sig en grå klänning, bara för att i nästa ögonblick bli omkullsprungen av Mannen, han stannade dock inte till, utan studsade vidare med hjälp av en liten svävarkudde, in mot centrum och det där gamla fåniga högkvarteret för Hjältarna. Ladyn log och följde efter i hög fart.

 

[Nightowl]

Lobbying

Nightowl hade övergått från panik till stigande irritation. Det verkade som om flera sensorsystem hade ballat ur. Framförallt hade realitetsdistortionsmätarna på Nilsson helt enkelt sprängt sina kondensatorer, och det var tydligen därför det inte fanns någon bild från kamerorna - hela apparaturen hade spruckit inifrån, och då hade de vanliga kamerorna gått också.

Nightowl visste mycket lite om teorin bakom, men hade lyckats försöka förstå den 2394 sidor tjocka manualen, och realitetsdistorsionsmätaren höll reda på hur verkliga saker och ting var. Det var främst ett enkelt sätt att leta efter tidsparadoxer, men Troberg som var Forumshjältarnas tidsreseexpert och hade byggt härket var ju inte med i bilden längre.

Plötsligt började rörelsedektektorerna vid ett av underhållsschakten vina. Nightowl gick över i smygläge och aktiverade sin antigravitationsmantel; han hördes ganska lite när han lade manken till.

Inkräktaren, däremot, hade inte brytt sig om att vara subtil. Hon hade helt enkelt blåst ett hål stort nog för en Nissan Micro i väggen och klivit in, så Nightowl flög nästan in i henne när han svävade runt hörnet.

En späd flicka med asiatiskt utseende, men med långt blont hår i två virvlande flätor, klädd i en svart kevlaroverall med en stiliserad dödskalle på bröstet riktade ett gravitationsutmanande stort skjutvapen på den förvirrade vigilanten och ropade - på svenska :

-Jag slåss för rättvisan - och jag slåss för kärleken ! Nu ska jag straffa dig - i Månens namn!

Medan Nightowl duckade för en krevad av plutoniummantlade dumdumkulor konstaterade han att han åtminstone slapp sitta och ha tråkigt, men att i kategorin "fåniga sätt att dö på", tog det här priset.

Erik

 

[Eva Florén]

Re: Lobbying

Ladyn såg hur Mannen drog i nödbromsen på sin lilla svävarkudde och manglade rakt in i bergsväggen intill. Till Hjältarnas fåniga lilla gömsle (som var och en redan visste var det låg) gapade ett hål stort nog för den lilla fåniga späda gestalt som nu riktade sin uppmärksamhet på något innanför. Ladyn gjorde en överhalning och tyckte att måttet ändå var rågat. Visst tyckte hon hjältarna var fåniga, men det här tog priset. Ingen skulle göra dem illa så länge hennes make jobbade för dem. Hon gjorde en hastigt överlagd beräkning och fick precis ner sitt eget silvriga huvud undan en elak dumdumkula som strök förbi. Hon studsade ner och gjorde en skön flygande tackling bara för att finna att....

 

[Eva Florén]

Bältet sprack från kant till kant...

... ja, hennes superoformareförstorafruntimmerintilllitenspädformat, det vill säga, hennes normala kroppshydda på ca 120 kilo kom nu lågt flygande i en allt annat än vacker tackling. Något som definitivt omintetgjorde tacklingen. Den lilla späda figuren gjorde ett lätt hopp och Ladyn fann sig inramad i väggsplittret bakom henne. Med otvivelaktig smidighet och likgiltighet brydde bruden sig inte längre om den stora högen av människa som effektivt blivit inmurad i väggen in till, istället ägnade hon sig med full uppmärksamhet återigen på Nightowls förehavande.

Dystert hörde Ladyn med sin skarpa hörsel hur någon på håll fotograferade för allt denne var värd.

 

[Lindenius]

På en balkong en bit bort

Smygfotografen låg orörlig på balkongen och fotade frenetiskt någon form av tumullt längre bort. Kapten Linslus tände en cigarett. Han rökte inte, men han behärskade 34 olika sätt att släcka den coolt. Han valde nummer 28 – "Fimpa på annans rock genom att sprätta ciggen tvärs över rummet och sedan exekvera kommentar".

– Jag har hört att så där långa objektiv kompenserar fysiska brister.

Fotografen rörde sig inte. Konstigt. Den kommentaren hade fått prinsessan Stephanie av Monacos utsugande papparatzis att gråta näsblod och förlora lusten att fotografera i två dagar. Linslus gick närmare och knackade fotografen på ryggen.
Till sin fasa upptäckte han att fotografen föll ihop. Det var en riggad dummy. En fälla. Någon visste att det här skulle hända. Javisst, nu såg han det; två långa blonda hårstrån, en blyask för plutoniummantlade dum-dum-kulor och så den där dödskallen på den patenterade Det-som-förut-var-ett-objektiv-men-i-själva-verket-visar-sig-vara-en-bomb-som-räknar-ner™.

– Attans, nu ser det skitfisigt ut, hörde Linslus sig själv säga och ångrade genast att han yppat något så fånigt. Fast vad spelade det för roll, han verkade ändå bortom räddning nu.

 

[walium]

The Daring Duo - or sort of

Den väldiga figuren joggade på ostadiga ben mot högkvarteret. Walters hår var stripigt av svett och vartannat andetag var en flämtning. Han stannade till två kvarter innan högkvarteret för att hämta andan.
-Huff! Fan, Umberto. Du måste banta.
-Umberto inte fet, bara muskler. Umbertos mamma säg han inte vara fet.
-Pah! Jag är inte skapt för att släpa runt på en gravid elefant.
En kort paus följde och Umbertos kraftiga ögonbryn rynkades. Han tog fram ett litet svettfläckat anteckningsblock ifrån suspensoaren och började göra klumpiga anteckningar med en beige krita. Sp småningom verkade han komma till någon slags slutsats.
-Du mena min mamma vara fet som en gravad elefant? Min mamma som är så snäll?
Walter anade oråd men var för trött för att tänka efter ordentligt.
-Inte som en gravad elefant utan som en gravid elefant. För helvete Umberto.
Umberto vrålade spanska svordomar och försökte komma åt sin kumpan. Walter började pipa av desperat skräck och satte fälleben för sig själv. Hela den tunga kroppen rasade in i sidan på ett närliggande hus.

Kapten Linslus kunde plötsligt höra fruktansvärda avgrundsvrål nerifrån gatuplanet och hela huset började skaka. En stor spricka uppenbarade sig i ytterväggen och golvet kändes som däcket på ett skepp under en fruktansvärd storm.

 

[Eva Florén]

Ett smygande knakande

... väckte Ladyns uppmärktsamhet, bort från sin egen pinsamma belägenhet. Framsidan på ett hus bara bleka sekunder bort började sakta kollapsa. Hon svor och kände i samma ögonblick hur en hand landade i hennes egna köttiga feta. En svag röst som var fylld av tårar och sedan såg hon sin Make. Han var omgiven av en svagt grön nimbus. Hon såg hur hans hand kröp in i hennes egen och sedan skrek hennes kropp av smärta. Ett rött ljus pulserade innanför hennes ögon och världen blev simmigt blodig. Det sista hon såg innan allt blev svart, var hur fasaden kom rasande ner över allt...

I ett sista ögonblick av klarsynthet undrade hennes hjärna
Hur går det för Nightowl, för Maken och inte minst för den där tokige Kapten Linslus som står uppe vid kameran?

 

[Lindenius]

Ett nytt hopp

– Förunderligt. En spricka i rumtiden…

Kapten Linslus slog på sitt patenterade Recensentläge™ (eller Recensentdiskursiv praktik™ som han föredrog att kalla det), en sinnesstämning han var ensam om att kunna behärska i hela poliskåren. Linslus hade på detta sätt kunnat undvika DNs hela samlade kår av kulturjournalister när han hade publicerat sina bästsäljande memoarer: Linslus – mitt liv i mitten av allt. Linslus plockade fram sin diktafon och skyndade mot den stora reva i väggen som helt oväntat uppstått. Det här läget var bara för osannolikt bra för att missa ta med i den uppföljande boken.

I samma ögonblick briserade bomben.

– Det dekonstruerande rummet upplöses i en intighet av oförutsägbart kaos i materian…

Linslus, på väg genom revan i väggen, slungades med hjälp av tryckvågen ut från huset i en vid båge och såg sig själv närma sig marken från tionde våningen.

– … som slungar betraktaren genom sprickan i rumtiden mot ett snabbt crescendo av akrofobi, som accentueras av ett tillstånd till synes helt utan skyddsnät…

En balkong på grannhuset innebar dock räddningen. Tryckvågens kraft lämnade honom säker, men omtumlad på sjätte våningen.

– …men som i alla moderna hollywoodepos förefaller även detta verk hänfalla i förvissningen om säker räddning. Ett övertygande verk, fram till sista akten.

Linslus ställde sig upp. Borstade av dammet från sin ytterrock och tog tillfället i akt att kliva genom i lägenheten som fått fönstren bortblåsta av explosionen. Inte en sekund att förlora. Högkvarteret kanske redan var omvandlat till småsmulor vid det här laget och någon måste ta hand om de nyfikna murvlarna.

 

[Eva Florén]

Svävande...

mellan mörker och ljus. Oändlighet av styrka bland stjärnor. Hon/han gled fram. Till sin otålighet i tveksamhet och tvåsamhet. Framåt manade en röst. Försiktig tvekade en annan. Stilla så. Stjärnornas dans förde ljud in i mörkret, en virvel av slumpmässiga bilder och så plötsligt. En mörk vägg, ett ljus snett till höger. Ljud som oförbätterligen slog hål på hennes trumhinnor. Svaga knakanden och ett andetag fyllt av mängder med damm. Någon som citerade något i en flygande rörelse.

Hon försökte röra sig, anade att hennes kropp låg fastklämd mellan två stora tvärslåer. Hon skakade på huvudet och fann att det var fritt. Någonstans i närheten hörde hon ljudet av skottväxling. Sedan hörde hon ett svagt stönande från sig själv. Hon sträckte ut en hand för att avlägsna en av tvärslåerna och fann att hon inte kunde greppa den. Handen gick tvärsigenom den... Kroppen var inte längre hennes, hon såg en svagt grön glöd och förstod inte längre något.

...