När man tappar san pga läskiga monster, eller massa i en klump och får en galenskap känns det naturligt att spela på det som något negativt. Men när man får det för att man läser lite böcker och kastar magi, är det något som man ska springa i terapi för?
Nekromanti Sanförlust i CoC
- Thread starter MrG
- Start date
Robert Jonsson
Nothing is True. Everything is Permitted.
Sanityförlusten...
...är ett riktigt intressant inslag i Call of Cthulhu - men å andra sidan gillar jag inte det alls. Jag tycker bättre om att försöka skapa skräck, istället för att simulera den. Men det var inte det du frågade efter...
Nu är inte jag världens mest insatta i Lovecratfs mythos, men så som jag tolkat det är det då man vinner insikt om hur världen är uppbyggt. Genom att läsa böcker får du reda på det - och det är inte vanliga skönlitterära böcker så det går inte jämföra med sådana böcker. För mig är det snarare då man får Mythos så får man insikten hur världen verkligen är - att den inte kan inordnas i de mänskliga mallarna. Så ja, jag tycker det är okej. I alla fall om man köper Sanity-systemet i grunden
...är ett riktigt intressant inslag i Call of Cthulhu - men å andra sidan gillar jag inte det alls. Jag tycker bättre om att försöka skapa skräck, istället för att simulera den. Men det var inte det du frågade efter...
Nu är inte jag världens mest insatta i Lovecratfs mythos, men så som jag tolkat det är det då man vinner insikt om hur världen är uppbyggt. Genom att läsa böcker får du reda på det - och det är inte vanliga skönlitterära böcker så det går inte jämföra med sådana böcker. För mig är det snarare då man får Mythos så får man insikten hur världen verkligen är - att den inte kan inordnas i de mänskliga mallarna. Så ja, jag tycker det är okej. I alla fall om man köper Sanity-systemet i grunden
Rising
Vila i frid
Jag är en som haft enorma problem med SAN-reglerna. Har bland annat ventilerat mitt förakt för regler för "konkretiserad skräckpåverkan" här på forumet flera gånger.
Felet jag gjort är att jag blandat ihop dessa regler med Chocks skräcktabell. Till mitt försvar så har dock även CoC blandat ihop begreppen.
Jag tycker fortfarande att det är meningslöst att slå tärningar och använda regler i stressade chocksituationer. Då tycker jag det är viktigare att man skrämmer och oroar spelarna på riktigt. Men i lugnare situationer; just när man läser gamla böcker och ser att de är skrivna med ens egen handstil; det är då det passar så djäkla bra med den här typen av regler. Det skrämmande är inte så mycket situationen i sig, utan mer hur rollpersonen reagerar på situationen. Att verkligen bli galen av en sådan upplevelse; det kan bli jätteruskigt att gestalta för spelaren i sig, och framförallt kan det bli asläbbigt för övriga spelare. Och om det är något jag vet om skräckrollspels-spelare så är det att de älskar att skrämma varandra (och även mig som spelledare - vilket förresten är något som jag älskar).
Så... När ett insektsmonster hoppar ut ur kraniet på kroppen på obduktionsbordet och går till attack: Låt bli SAN-slaget. Försök etablera överfallet med dramaturgi så att det blir läskigt på riktigt istället. Då behöver du tempo, och tärningarna är bara i vägen.
Men när någon översinnlig och labyrintisk insikt slår undan fötterna för rollpersonernas förstånd... då fungerar SAN-reglerna hur bra som helst. Så det är just i de lugna partierna - när rollpersonerna läser böcker och liknande - som jag tycker att reglerna är användbara.
Felet jag gjort är att jag blandat ihop dessa regler med Chocks skräcktabell. Till mitt försvar så har dock även CoC blandat ihop begreppen.
Jag tycker fortfarande att det är meningslöst att slå tärningar och använda regler i stressade chocksituationer. Då tycker jag det är viktigare att man skrämmer och oroar spelarna på riktigt. Men i lugnare situationer; just när man läser gamla böcker och ser att de är skrivna med ens egen handstil; det är då det passar så djäkla bra med den här typen av regler. Det skrämmande är inte så mycket situationen i sig, utan mer hur rollpersonen reagerar på situationen. Att verkligen bli galen av en sådan upplevelse; det kan bli jätteruskigt att gestalta för spelaren i sig, och framförallt kan det bli asläbbigt för övriga spelare. Och om det är något jag vet om skräckrollspels-spelare så är det att de älskar att skrämma varandra (och även mig som spelledare - vilket förresten är något som jag älskar).
Så... När ett insektsmonster hoppar ut ur kraniet på kroppen på obduktionsbordet och går till attack: Låt bli SAN-slaget. Försök etablera överfallet med dramaturgi så att det blir läskigt på riktigt istället. Då behöver du tempo, och tärningarna är bara i vägen.
Men när någon översinnlig och labyrintisk insikt slår undan fötterna för rollpersonernas förstånd... då fungerar SAN-reglerna hur bra som helst. Så det är just i de lugna partierna - när rollpersonerna läser böcker och liknande - som jag tycker att reglerna är användbara.
Intressant att du ställde just den här frågan, ty vi diskuterade galenskap i CoC igår. I vårt CoC-spelande har vi helt tagit bort slag för galenskap eller liknande fenomen, utan låter det komma naturligt i spel. Det här tror jag är fullt möjligt att åstadkomma om 1. spelarna är beredda att offra sina egna karktärer för.. tja.. "effektens" skull samt 2. att äventyret är uppbyggt på ett sätt som ger utrymme för från början normala karaktärer göra en långsam men stadig resa mot knäppigheten.
Jag tror du ska tänka såhär vad gäller galenskap. En "normal" människa kommer när det händer konstigheter att försöka rationalisera bort det som händer. En galen människa (enligt spelets regler/världsbild) är en person som tror på exakt det som händer och försöker förklara det för folk. För den "galne" är sålunda de Ugrubundiska demonbönerna någonting som är ett reelt hot. När han eller hon förklarar det för polisen låter "Det enda ni behöver göra är att skära ut tungan på greve Brahe för han har redan dödat fem jungfrur med hjälp av sin strypardemon" som en person som är redo för hispan.
Ett annat bra exempel (utan att spoila för mycket) på exakt det här fenomenet är "slutet" på filmen DaVincikoden när <table><tr><th><font size="-1">Spoiler below:</font></th></tr><tr><td bgcolor="#DDDDDD"> "greveskurken" berättar hela plotten för polisen. Han framstår som helt galen, fastän han säger sanningen. </font></td></tr></table>
Samma sak gäller läsandet böcker, trollformler etc. Så snart personen lär sig ockulta grejer som faktiskt funkar så ändras hans syn på tillvaron. Och för att ta sig ur det – om han/hon mot förmodan verkligen vill det – krävs avprogramering från psykologer eller medciner, elchocker för att glömma.
Summa summarum: Ja. Om man vill bli av med det krävs terapi oavsett. Däremot kan jag tänka mig att galenskapen yttrar sig annorlunda. Insikter (som magi) leder förmodligen till asocialt beteende medan upplevelser förmodligen leder till förkjutning och blockeringar (alkoholism, droger eller liknande)
//erik. docent Ekenskiölde
Jag tror du ska tänka såhär vad gäller galenskap. En "normal" människa kommer när det händer konstigheter att försöka rationalisera bort det som händer. En galen människa (enligt spelets regler/världsbild) är en person som tror på exakt det som händer och försöker förklara det för folk. För den "galne" är sålunda de Ugrubundiska demonbönerna någonting som är ett reelt hot. När han eller hon förklarar det för polisen låter "Det enda ni behöver göra är att skära ut tungan på greve Brahe för han har redan dödat fem jungfrur med hjälp av sin strypardemon" som en person som är redo för hispan.
Ett annat bra exempel (utan att spoila för mycket) på exakt det här fenomenet är "slutet" på filmen DaVincikoden när <table><tr><th><font size="-1">Spoiler below:</font></th></tr><tr><td bgcolor="#DDDDDD"> "greveskurken" berättar hela plotten för polisen. Han framstår som helt galen, fastän han säger sanningen. </font></td></tr></table>
Samma sak gäller läsandet böcker, trollformler etc. Så snart personen lär sig ockulta grejer som faktiskt funkar så ändras hans syn på tillvaron. Och för att ta sig ur det – om han/hon mot förmodan verkligen vill det – krävs avprogramering från psykologer eller medciner, elchocker för att glömma.
Summa summarum: Ja. Om man vill bli av med det krävs terapi oavsett. Däremot kan jag tänka mig att galenskapen yttrar sig annorlunda. Insikter (som magi) leder förmodligen till asocialt beteende medan upplevelser förmodligen leder till förkjutning och blockeringar (alkoholism, droger eller liknande)
//erik. docent Ekenskiölde
Undrar om jag förstår frågeställningen rätt, men detta är vad jag tycker är klurigt:
Vi utgår från att med den här sortens SAN-förlust följer insikt i hur universum egentligen fungerar. Man mår dåligt som fan när ens hjärna brottas med omöjliga koncept. Samtidigt kanske man börjar uppfatta sina medmänniskor som en skock får. De är helt utan koll. Vad kan terapin egentligen åstadkomma? Psykiatern är bara lyckligt ovetande. Alla säger att du har svåra vanföreställningar, men du har sett. Terapiresistens är bara förnamnet.
Gordeg
Jorå, du verkar ha förstått frågan rätt. Rekatioenrna av att se monster, läskiga överfall och sånt kommer rätt naturligt. Insikten av att läsa en obehaglig bok sätter jag rätt lätt i samband med en känsla av läskighet, men inget jag skulle söka terapi för. Men när man genomför och lyckas med en ritual... på karaktärsbladet sjunker värdet, men är det givet att karaktären blir medveten om det? Som spelare blir det vansiniga mer och mer uppenbart i siffrorna, men blir det det för karaktären?
Tror att min frågebild snarare ska vara; är den galne vanligtvis medveten om sin mentala ohälsa, eller inte?
När det gäller resten tillhör jag falangen som tycker san-systemet är trevligt och en viktig del i reglerna. CoC handlar mycket om att klara insikter utan att bli galen och att det har ett system för mental hälsa är lika naturligt som det för fysisk hälsa. Sedan kan tärningsrullande alltid hamna i vägen för spänning och stämning. Men när jag läste inläggen och funderade blev jag osäker på när vi har tagit de sakerna. Karaktärsblad och tärnignar är framme när vi spelar, men inte så jag har tänkt på dem, stämningen är starkare än de intrycken. Enda jag kan komma ihåg är de fysiska förlusterna, så det skulle vara närmare att störa mig än värdet i san. Och visst skulle vi nog kunna friforma hela alltet, men det har sin charm och ska man till sist lyckas spela igenom masks of nylle, ska man väll göra det på riktigt
Som jag ser det så skulel jag nog beakta vad man som finnes i dessa böcker. Är det djupare ritauler/sanningar som knappt går att hantera/användarvänlighet & sådant så skulle jag nog ge en viss san-loss.
Skulle kunna tänka mig att det ä gansak otrevligt att om man mot allförmodan skulle få för sig att använda nått av vad man läser & sedn se att det funkar.. Då skulle jagh nog ge mig själv en klase med santityloss-poäng...
Skulle kunna tänka mig att det ä gansak otrevligt att om man mot allförmodan skulle få för sig att använda nått av vad man läser & sedn se att det funkar.. Då skulle jagh nog ge mig själv en klase med santityloss-poäng...
Kanske är min egna inställning, men lite koncentration och mumlande och sedan se en bok levitera, jag skulle tycka det var ballt! 
Om det sedan är en bokmal som sökt efter sånna svar i åratal och i tjugotalets nyandliga tid... Enda kruxet är att det med den attetyden snart inte finns några sunda karaktärer kvar i kampanjen
:E
Om det sedan är en bokmal som sökt efter sånna svar i åratal och i tjugotalets nyandliga tid... Enda kruxet är att det med den attetyden snart inte finns några sunda karaktärer kvar i kampanjen
:E
Krille
Super Moderator
Sanförlust i Dark City (möjlig spoiler)
Jag tror att du kan ta filmen Dark City som ett ganska bra filmexempel på hur Sanity fungerar i samband med böcker. Det är inte huvudpersonen jag tänker på, utan den där galne polisen vad han nu hette. Grejen är ju att han har kommit till insikt, kanske inte nödvändigtvis genom att läsa böcker, men definitivt inte genom att möta en massa hemska monster. Han har klurat ut sanningen, och sanningen driver honom fullständigt galen.
Så jag tror att SAN-förlusten efter att ha läst böcker bäst gestaltas genom sådana där knasiga nojor som att börja rita spiraler på ungefär allt, eller föra dagbok över precis allt som man upplever som konstigt för att dokumentera hur det stämmer överens med sanningen, eller med andra liknande besattheter.
Man kanske ska se det som att "sanningen gör en fri", fri från alla moraliska betänkligheter, fri från alla samhälleliga konventioner, fri från ett inlåst och inrutat tänkande, fri från rationaliseringens bojor... eller om man så vill, knas.
...vilket leder till att du kanske inte tycker att du bör söka terapi, men omgivningen lär garanterat göra det.
Jag tror att du kan ta filmen Dark City som ett ganska bra filmexempel på hur Sanity fungerar i samband med böcker. Det är inte huvudpersonen jag tänker på, utan den där galne polisen vad han nu hette. Grejen är ju att han har kommit till insikt, kanske inte nödvändigtvis genom att läsa böcker, men definitivt inte genom att möta en massa hemska monster. Han har klurat ut sanningen, och sanningen driver honom fullständigt galen.
Så jag tror att SAN-förlusten efter att ha läst böcker bäst gestaltas genom sådana där knasiga nojor som att börja rita spiraler på ungefär allt, eller föra dagbok över precis allt som man upplever som konstigt för att dokumentera hur det stämmer överens med sanningen, eller med andra liknande besattheter.
Man kanske ska se det som att "sanningen gör en fri", fri från alla moraliska betänkligheter, fri från alla samhälleliga konventioner, fri från ett inlåst och inrutat tänkande, fri från rationaliseringens bojor... eller om man så vill, knas.
...vilket leder till att du kanske inte tycker att du bör söka terapi, men omgivningen lär garanterat göra det.
entomophobiac
Low Prep High Play
Men när man får det för att man läser lite böcker och kastar magi, är det något som man ska springa i terapi för?
SAN loss från böcker är en intressant historia. Jag brukar använda det på lite annat sätt, som jag tror förklaras lite löst i någon Companion av något slag.
Poängen är att den SAN loss man drabbas av egentligen representerar att rollpersonen kopplar samman Mythos kunskapen i boken med verkliga händelser. Så om man läser en bok först så tappar man ingen egentlig SAN, men när man stöter på något som bevisar att kunskapen är korrekt (exempelvis en slemmig shoggoth någonstans under Antarktis, efter att man bläddrat i Dyers manuskript, där den beskrivs) så får man både den SAN loss som varelsen i sig representerar och samtidigt också den man drabbades av från boken man lästa.
Detta är en metod som fungerat väldigt väl. Särskilt som det gör att folk som aktivt söker kunskapen blir mycket galnare, eftersom de sakta men säkert inser att alltihop är sanning...
SAN loss från böcker är en intressant historia. Jag brukar använda det på lite annat sätt, som jag tror förklaras lite löst i någon Companion av något slag.
Poängen är att den SAN loss man drabbas av egentligen representerar att rollpersonen kopplar samman Mythos kunskapen i boken med verkliga händelser. Så om man läser en bok först så tappar man ingen egentlig SAN, men när man stöter på något som bevisar att kunskapen är korrekt (exempelvis en slemmig shoggoth någonstans under Antarktis, efter att man bläddrat i Dyers manuskript, där den beskrivs) så får man både den SAN loss som varelsen i sig representerar och samtidigt också den man drabbades av från boken man lästa.
Detta är en metod som fungerat väldigt väl. Särskilt som det gör att folk som aktivt söker kunskapen blir mycket galnare, eftersom de sakta men säkert inser att alltihop är sanning...
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Problemet som jag ser det är att SAN representerar två saker, dels "vanlig" psykisk stress, och dels den fruktansvärda insikten om mänsklighetens kosmiska insignifikans. Jag tycker det är lite avigt att SAN ibland blir att man "ser sanningen" efter att ha utsats för Mythosföreteelser och dels att man bara blir chockad av att se sina polare köras genom en vedflis. Det senare bidrar ju inte till att man får någon ny insikt om kosmos, utan bara att man blir traumatiserad.
Rickard
Urverk speldesign
Jag tänkte göra en liten trådkapning, främst för att jag inte orkar göra en ny tråd och dels för att jag inte tror det blir så stor diskussion kring detta.
Jag har aldrig gillat Call of Cthulhus skräckpoäng. Jag har alltid trott att det berott på att jag tycker att man bör skapa skräck via berättarmässiga medel.
Ok, nu ljuger jag. Jag har varit uppväxt med skräcktabellen från DoD och är van vid att skräck ska hanteras på det sättet. Det gav resultat direkt som man kunde spela ifrån. Dock har jag inte upplevt att någon direkt gjort det. Här på forumet så insåg jag hur kass skräcktabellen egentligen var.
Någon dag innan den här tråden skapades så funderade jag på vad jag ville ha för regler för skräck. Jag funderade på vad jag ville att reglerna skulle ha för effekt. Det effekter som jag satte främst var att man flydde (rätt naturlig reaktion) eller att man bryter samman av händelsen. Typ blir hysterisk och skriker, blir paralyserad, får overklighetskänslor med mera. Att man flyr känns dock som den mest naturliga reaktionen av de kraftiga (att bli otrolig uppmärksamhet/hoppig, få svettningar och sådant räknar jag som milda reaktioner).
Jag kom fram till att ett poängsystem faktiskt vore det vettigaste, eftersom man antagligen flyr innan man hinner passera den gränsen då man bryter samman. Detta såvida man inte lyckas skada skräckkällan. Rollspelare har en tendens att alltid slåss till sista blodsdroppen för de tror att det alltid finns en chans att man lyckas.
Så jag kom på vad jag inte gillade med Call of Cthulhus skräcksystem. Det är inte för att det är poängbaserat. Det är för att skalan är för lång. Jag vill helt enkelt ha en kortare skala där spelarna under ett möte med en skräckkälla tänker "Shit, det här klarar inte jag" och drar därifrån. Det får gärna ta några rundor så att de hinner reagera (spelare och intelligens, du vet) men inte mer än så.
/Han som delgav reflektioner men undrar om det är någon som klurat ut en helt annan lösning
Jag har aldrig gillat Call of Cthulhus skräckpoäng. Jag har alltid trott att det berott på att jag tycker att man bör skapa skräck via berättarmässiga medel.
Ok, nu ljuger jag. Jag har varit uppväxt med skräcktabellen från DoD och är van vid att skräck ska hanteras på det sättet. Det gav resultat direkt som man kunde spela ifrån. Dock har jag inte upplevt att någon direkt gjort det. Här på forumet så insåg jag hur kass skräcktabellen egentligen var.
Någon dag innan den här tråden skapades så funderade jag på vad jag ville ha för regler för skräck. Jag funderade på vad jag ville att reglerna skulle ha för effekt. Det effekter som jag satte främst var att man flydde (rätt naturlig reaktion) eller att man bryter samman av händelsen. Typ blir hysterisk och skriker, blir paralyserad, får overklighetskänslor med mera. Att man flyr känns dock som den mest naturliga reaktionen av de kraftiga (att bli otrolig uppmärksamhet/hoppig, få svettningar och sådant räknar jag som milda reaktioner).
Jag kom fram till att ett poängsystem faktiskt vore det vettigaste, eftersom man antagligen flyr innan man hinner passera den gränsen då man bryter samman. Detta såvida man inte lyckas skada skräckkällan. Rollspelare har en tendens att alltid slåss till sista blodsdroppen för de tror att det alltid finns en chans att man lyckas.
Så jag kom på vad jag inte gillade med Call of Cthulhus skräcksystem. Det är inte för att det är poängbaserat. Det är för att skalan är för lång. Jag vill helt enkelt ha en kortare skala där spelarna under ett möte med en skräckkälla tänker "Shit, det här klarar inte jag" och drar därifrån. Det får gärna ta några rundor så att de hinner reagera (spelare och intelligens, du vet) men inte mer än så.
/Han som delgav reflektioner men undrar om det är någon som klurat ut en helt annan lösning
Jake Steele
Warrior
"Så jag kom på vad jag inte gillade med Call of Cthulhus skräcksystem. Det är inte för att det är poängbaserat. Det är för att skalan är för lång. Jag vill helt enkelt ha en kortare skala där spelarna under ett möte med en skräckkälla tänker "Shit, det här klarar inte jag" och drar därifrån. Det får gärna ta några rundor så att de hinner reagera (spelare och intelligens, du vet) men inte mer än så."
Vadå för långt? Om du förlorar >=5 poäng på ett slag eller 1/5 av totala under en timme (å storleken på den 1/5 sjunker ju med tiden), detta slag slås direkt när skräckkällan möts.
SL kan ju förstås välja att låta spelarna slå efter ett par rundor men beslutet att hela eller stora delar av gruppen flyr beror väl snarare på överlevnadsinstinkt än att de förlorar för mycket SAN.
"/Han som delgav reflektioner men undrar om det är någon som klurat ut en helt annan lösning"
Unknown Armies
Jag tycker också att skräck främst nås genom berättarmässiga metoder men att CoC SAN system hjälper till i att få spelarna att agera försiktigt. De är nämligen inte bara rädda för sina skinn utan även för sina sinnen.
A.
Vadå för långt? Om du förlorar >=5 poäng på ett slag eller 1/5 av totala under en timme (å storleken på den 1/5 sjunker ju med tiden), detta slag slås direkt när skräckkällan möts.
SL kan ju förstås välja att låta spelarna slå efter ett par rundor men beslutet att hela eller stora delar av gruppen flyr beror väl snarare på överlevnadsinstinkt än att de förlorar för mycket SAN.
"/Han som delgav reflektioner men undrar om det är någon som klurat ut en helt annan lösning"
Unknown Armies
Jag tycker också att skräck främst nås genom berättarmässiga metoder men att CoC SAN system hjälper till i att få spelarna att agera försiktigt. De är nämligen inte bara rädda för sina skinn utan även för sina sinnen.
A.
Aldrig skrivit på det här forumet förut, faktsikt. Inte för att jag inte gillar skräck, utan snarast för att jag så sällan spelar det, av andra orsaker.
I alla fall, så är jag nog böjd att hålla med Han här. De gånger jag spelat CoC (har faktiskt aldrig spellett det), så har jag bara ägnat min San en blick då och då. Som jag ser det är problemet att alla poäng har samma varaktighet, så att säga. För att dra en parallell med Eon, så skulle jag vilja ha korttidssanity och långtidssanity. KTS läker när man hamnar på ett lugnt och säkert ställe (tja, ok, det finns väl inga säkra ställen i Lovecraft, men ni fattar vad jag menar), medan LTS sitter i tills man får bort det med terapi eller så.
Problemet med att bara ha en typ av Sanförlust är ju just att rollpersonerna är tänkta att hålla åtminstone ett par äventyr, även i CoC. Därmed kan de inte förlora all sin San på ett ställe. Det skulle förstöra för alla som vill spela kampanjer. Regler om Sanförlust >=5 och sån't har aldrig egentligen tillämpats i min spelgrupp (det är ingen som orkar ha koll på det), plus att det inte egentligen åstadkommer samma sak som KTS skulle, nämligen att spelaren, som Han sade, tänker "Shit, jag fixar inte det här." KTS skulle ge en uppbyggnad av San-förlust (uppbyggnad. Viktigt i skräck) som låter spelarna se att snart håller det inte längre. De kan se att de snart flippar, men inte exakt när.
Exempel: Det är mörkt, och något tycks slingra sig i skuggorna. Lugnt, jag klarar mig. Avkapad arm i byrålådan. Freaky. Mörk ritual i källaren. Våldsamt blodsoffer. KTS börjar göra sig påmind. En Byakhee frammanas och börjar sluka huvuden på offren. Satan, snart är min San-mätare full. Jag fixar inte det här. Måste härifrån, annars bryter jag samman totalt.
Efter äventyret kan till exempel var femte KTS förvandlas till LTS, så slipper man hålla reda på båda under spel. Med regler om stora förluster vid ett tillfälle så blir det snarare: Det är lugnt, det är lugnt, min rollperson kommer att hålla i tio äventyr FAN! Jätteförlust i San, han flippar. Ingen uppbyggnad, vilket gör att spelaren aldrig egentligen oroar sig för sin rollperson (förutom i berättelsen, naturligtvis).
I alla fall, så är jag nog böjd att hålla med Han här. De gånger jag spelat CoC (har faktiskt aldrig spellett det), så har jag bara ägnat min San en blick då och då. Som jag ser det är problemet att alla poäng har samma varaktighet, så att säga. För att dra en parallell med Eon, så skulle jag vilja ha korttidssanity och långtidssanity. KTS läker när man hamnar på ett lugnt och säkert ställe (tja, ok, det finns väl inga säkra ställen i Lovecraft, men ni fattar vad jag menar), medan LTS sitter i tills man får bort det med terapi eller så.
Problemet med att bara ha en typ av Sanförlust är ju just att rollpersonerna är tänkta att hålla åtminstone ett par äventyr, även i CoC. Därmed kan de inte förlora all sin San på ett ställe. Det skulle förstöra för alla som vill spela kampanjer. Regler om Sanförlust >=5 och sån't har aldrig egentligen tillämpats i min spelgrupp (det är ingen som orkar ha koll på det), plus att det inte egentligen åstadkommer samma sak som KTS skulle, nämligen att spelaren, som Han sade, tänker "Shit, jag fixar inte det här." KTS skulle ge en uppbyggnad av San-förlust (uppbyggnad. Viktigt i skräck) som låter spelarna se att snart håller det inte längre. De kan se att de snart flippar, men inte exakt när.
Exempel: Det är mörkt, och något tycks slingra sig i skuggorna. Lugnt, jag klarar mig. Avkapad arm i byrålådan. Freaky. Mörk ritual i källaren. Våldsamt blodsoffer. KTS börjar göra sig påmind. En Byakhee frammanas och börjar sluka huvuden på offren. Satan, snart är min San-mätare full. Jag fixar inte det här. Måste härifrån, annars bryter jag samman totalt.
Efter äventyret kan till exempel var femte KTS förvandlas till LTS, så slipper man hålla reda på båda under spel. Med regler om stora förluster vid ett tillfälle så blir det snarare: Det är lugnt, det är lugnt, min rollperson kommer att hålla i tio äventyr FAN! Jätteförlust i San, han flippar. Ingen uppbyggnad, vilket gör att spelaren aldrig egentligen oroar sig för sin rollperson (förutom i berättelsen, naturligtvis).
Rickard
Urverk speldesign
"De gånger jag spelat CoC (har faktiskt aldrig spellett det), så har jag bara ägnat min San en blick då och då."
Exakt. Jag har gjort samma sak.
"En Byakhee frammanas och börjar sluka huvuden på offren. Satan..."
Det här tycker jag är konstigt att man får SAN för. Alltså, man borde vara rätt härdad efter ett tag. Om man går in i ett hus och tänker "Här kommer det antagligen finnas en demon. Här kommer det antagligen att finnas en demon" och när demonhelvetet kommer fram, då blir man skiträdd. Ok, jag har bara varit spelare så jag vet inte hur reglerna är skrivna.
Min spelledare klassar jag som kompetent, men visst kan han ha tillämpat regeln fel. Han var bra på att skrämma oss berättarmässigt men just SAN-systemet blev jag inte klok på. Sedan spelade vi med någon gammal version av CoC-reglerna. Reglerna kanske har ändrats.
"Efter äventyret kan till exempel var femte KTS förvandlas till LTS,"
Man skulle kunna tänka sig att var femte SAN-poäng som man får omvandlas till Cthulhu Mythos. Det fungerar ju som en långtids-SAN, som man inte kan bli av med (såvida man inte glömmer färdigheten på något sätt, en lobotomering kanske?). Jag håller annars med om att (en kortare version av) SAN-mätaren borde rensas efter varje "äventyr" då det brukar innebära en naturlig längre paus.
Kan säga att... *host* ...mina EDoD-regler för skräck fungerar på det sättet. (
<-- skamlös reklam) Ja, bortsett från att det inte har långvarig SAN, utan endast kortvarig... och att det står för all sorts mental påfrestning.
/Han som fick söka på en massa recensioner av Unknown Armies för att få reda på dess skräckregler
Exakt. Jag har gjort samma sak.
"En Byakhee frammanas och börjar sluka huvuden på offren. Satan..."
Det här tycker jag är konstigt att man får SAN för. Alltså, man borde vara rätt härdad efter ett tag. Om man går in i ett hus och tänker "Här kommer det antagligen finnas en demon. Här kommer det antagligen att finnas en demon" och när demonhelvetet kommer fram, då blir man skiträdd. Ok, jag har bara varit spelare så jag vet inte hur reglerna är skrivna.
Min spelledare klassar jag som kompetent, men visst kan han ha tillämpat regeln fel. Han var bra på att skrämma oss berättarmässigt men just SAN-systemet blev jag inte klok på. Sedan spelade vi med någon gammal version av CoC-reglerna. Reglerna kanske har ändrats.
"Efter äventyret kan till exempel var femte KTS förvandlas till LTS,"
Man skulle kunna tänka sig att var femte SAN-poäng som man får omvandlas till Cthulhu Mythos. Det fungerar ju som en långtids-SAN, som man inte kan bli av med (såvida man inte glömmer färdigheten på något sätt, en lobotomering kanske?). Jag håller annars med om att (en kortare version av) SAN-mätaren borde rensas efter varje "äventyr" då det brukar innebära en naturlig längre paus.
Kan säga att... *host* ...mina EDoD-regler för skräck fungerar på det sättet. (
/Han som fick söka på en massa recensioner av Unknown Armies för att få reda på dess skräckregler
Mycket kommentarer om att CoC skräcksystem (och generellt skräcksystem) inte skapar känslan av sig själva. Och klart att de inte gör det, de är system inte stämningsbärare.
Huvuddelen av stämningen ligger i berättandet och är systemet i vägen, kasta ut det genom förnstet eller spar det till senare. Eller använd det i berättandet.
Fast jag tycker väll att det funkar för oss, så jag ser nog inte problemet...
Huvuddelen av stämningen ligger i berättandet och är systemet i vägen, kasta ut det genom förnstet eller spar det till senare. Eller använd det i berättandet.
Fast jag tycker väll att det funkar för oss, så jag ser nog inte problemet...
Krille
Super Moderator
Med risk för att piska en död häst: system är stämningsbärare.
Vad CoC har är inte ett skräcksystem. Det är egentligen ett sanity/insikts-system som får vikariera som skräcksystem också. Och känslan av insikt och trasig hälsa klarar systemet av att skapa alldeles utmärkt. Faktiskt.
Däremot är det rätt kasst som skräcksystem.
Fast för oss funkar det. Eller om det är så att det inte stör oss i stämningen. Men logistiken i hur att systemmässigt sköta skräcken och dess effekter tycker jag fungerar (med då undantag att jag hade ett grunnande om hur att i vissa lägen spela sanförluster). Och stämmningen har vi när vi spelar, så inga klagomål från mig på kalle kula i det fallet.
Hur vida ett system själv kan skapa stämning finns det massa argument runt. Flertalet argument i den här tråden har handlat om att bygga stämningen runt omkring spel och berättande istället för i systemet... så visst kan det väll finnas stämmningbärare som inte är i systemet?
Sedan är jag grymt impad varje gång ett system lyckas vara stämningbärare, men det är inte det jag har systemet till i första hand (om jag inte ska spela Kafkarollspel...).
Krille
Super Moderator
Kafka (OT)
Visst, det tänker jag inte säga emot. Men det var inte det du sade. Det du sade var att system inte är stämningsbärande, inte att det fanns stämningsbärare som inte var i systemet. Och flertalet andra argument har handlat om vilken stämning som systemet ifråga (SAN-systemet i det här fallet) leder till. Således måste man betrakta SAN-systemet som stämningsbärande. Kanske inte skräckstämning, men dock stämning.
För min del är systemet alltid ett av de tre stämningsbärande elementen i ett givet spel (de andra två är miljön och äventyret, så att du inte tror att jag glömmer bort dem). Faktum är att om systemet inte är stämningsbärande, eller bär fel stämning, så är risken läbbans stor att jag anser att det inte har i rollspelet ifråga att göra och prompt kastar ut det.