Jag tycker inte att Umläut låter som mer eller mindre play to find out än Psychopomp. I båda spelen förutsätter jag att vi inte vet hur spelet ska sluta. Bara hur det kommer att gå i scenen. Det funkar ju likadant i Fiasco, att jag kan välja redan innan scenen börjar hur det ska gå för mig. Eller i It's Complicated, där jag redan vet vilken relation som ska etableras mellan personerna.Det förstår jag att du tycker för det där låter, ursäkta om jag trampar någon på tårna, rätt så tråkigt. Varför ska jag spela ut scenen om jag redan vet hur det ska gå? Jag förstår inte poängen.
Visst kan man köra det som en improövning, men det är inte riktigt därför jag spelar rollspel.
Jag kan dock ha missat något viktigt och är öppen för att det finns någon slags poäng med det. Men det går helt emot min spelfilosofi ("play to find out").
Det finns ju fortfarande en massa saker att ta reda på i scenen. Eller är konflikten det enda intressanta i en scen? Då kan vi ju hoppa över gestaltandet helt och hållet och bara dra korten direkt. Det finns en anledning till att vi spelar ut scener, dialoger och så vidare, och den anledningen ser jag inte att den påverkas av huruvida vi drar korten i början eller i slutet av scenen. Att grejerna vi spelar ut får olika betydelse beroende på om vi har tittat på korten eller inte fattar jag inte riktigt.
Jag minns en postare på Story Games strax innan de lade ner, som spelade Chuubo's Magical Wish Granting Engine, och deras spelgrupp planerade ut hela stårybågar och diskuterade igenom scenenerna innan de spelade dem. Där bryter vi mer mot play to find out. De tyckte att det var otroligt givande, dock, och älskade att spela så.