Scener - när tar man konflikten?

[Genesis]

Det förstår jag att du tycker för det där låter, ursäkta om jag trampar någon på tårna, rätt så tråkigt. Varför ska jag spela ut scenen om jag redan vet hur det ska gå? Jag förstår inte poängen.

Visst kan man köra det som en improövning, men det är inte riktigt därför jag spelar rollspel.

Jag kan dock ha missat något viktigt och är öppen för att det finns någon slags poäng med det. Men det går helt emot min spelfilosofi ("play to find out").

Jag tycker inte att Umläut låter som mer eller mindre play to find out än Psychopomp. I båda spelen förutsätter jag att vi inte vet hur spelet ska sluta. Bara hur det kommer att gå i scenen. Det funkar ju likadant i Fiasco, att jag kan välja redan innan scenen börjar hur det ska gå för mig. Eller i It's Complicated, där jag redan vet vilken relation som ska etableras mellan personerna.

Det finns ju fortfarande en massa saker att ta reda på i scenen. Eller är konflikten det enda intressanta i en scen? Då kan vi ju hoppa över gestaltandet helt och hållet och bara dra korten direkt. Det finns en anledning till att vi spelar ut scener, dialoger och så vidare, och den anledningen ser jag inte att den påverkas av huruvida vi drar korten i början eller i slutet av scenen. Att grejerna vi spelar ut får olika betydelse beroende på om vi har tittat på korten eller inte fattar jag inte riktigt.

Jag minns en postare på Story Games strax innan de lade ner, som spelade Chuubo's Magical Wish Granting Engine, och deras spelgrupp planerade ut hela stårybågar och diskuterade igenom scenenerna innan de spelade dem. Där bryter vi mer mot play to find out. De tyckte att det var otroligt givande, dock, och älskade att spela så.

 

[Zire]

Det finns en anledning till att vi spelar ut scener, dialoger och så vidare, och den anledningen ser jag inte att den påverkas av huruvida vi drar korten i början eller i slutet av scenen.

En anledning brukar ju vara att påverka konflikten, men den försvinner i fallet när konfliktens utfall redan är bestämd i förväg. Så antingen kan man spela ut scenen kring något annat, eller låtsas som att det fortfarande är oklart hur konflikten slutar.

 

[Genesis]

En anledning brukar ju vara att påverka konflikten, men den försvinner i fallet när konfliktens utfall redan är bestämd i förväg. Så antingen kan man spela ut scenen kring något annat, eller låtsas som att det fortfarande är oklart hur konflikten slutar.

Jag misstänker att det inte finns något sätt att påverka konflikten i Umläut, heller, men jag kan ha fel.

 

[Henke]

Jag kanske missar något, men det här med att det finns en berättelse med ett förutbestämt slut är väl egentligen inte helt ovanligt inom storytelling? Montsegur nämndes ovan, och jag tänker även på Witch: The Road to Lindisfarne där berättelsens upplösning är än mer förutbestämd. Även om man bestämmer slutet innan man börjar så tänker jag att "resan" kan vara viktigare än "destinationen" på samma sätt som en film kan vara jätteintressant även om den t.ex. inleds med hur berättelsen slutar. Man vet t.ex. redan att det kommer gå illa för protagonisten - men det är ändå intressant att följa vägen som leder fram till olyckan.

 

[Khan]

Jag misstänker att det inte finns något sätt att påverka konflikten i Umläut, heller, men jag kan ha fel.

Man kan inte påverka slumpen genom hur man spelar scenen, helt sant. Så det ligger något i det du säger. Skillnaden är när man slår tärningarna (eller drar kort i Umläuts fall), inte om man kan påverka dem.

Jag tycker som Rickard. Umläut låter som ett av de där krystade amerikanska "en konflikt per scen"-spelen. Jag är lite allergisk mot dem och tycker att det brukar kännas forcerat. Psychopomp gör i alla fall något ovanligt och det gör mig sugen att prova.

Hm. Du får gärna utveckla vad det är som känns forcerat och allergiframkallande med de spelen.

Jag gillar också idén med Psychopomps resolutionsmekanik, men det är på ett intellektuellt plan. Min instiniktiva reaktion, magkänslan om man så vill, är att det är tråkigt. Det är något med att ha ett slumpmoment som påverkar scenen och förändrar dynamiken mitt i, något oförutsägbart att hantera som tilltalar mig mer. Tror jag.

Vi kanske ska testa Psychopomp någon gång?

 

[Genesis]

Hm. Du får gärna utveckla vad det är som känns forcerat och allergiframkallande med de spelen.

Det finns en klase Forge-spel som funkar såhär: Alla turas om att sätta en scen för sin egen rollperson. Du får inte sätta en scen för någon annan. I slutet av scenen ska det vara en konflikt. Det får inte finnas en scen utan konflikt, och heller ingen med två konflikter. Efter konflikten är scenen slut.

Det blir ett krystat och mekaniskt spel som inte flödar med berättelsen. Ofta tvingas man till någon dåligt genomtänkt och forcerad konflikt i slutet eftersom scenen inte gick dit man trodde. I många fall, som i Contenders, så blir vad du gör under scenen helt meningslöst och du kunde lika gärna hoppa till konflikten direkt. Då hade jag nog hellre haft konflikten först och spelat ut resultatet. Då riskerar jag inte att dra iväg scenen på ett spår som gör att konflikten känns onödig eller krystad.

Jag vet inte hur många gånger jag lagt upp vad jag tror är en konfliktscen och den andra sidan ger med sig utan konflikt. Och så plötsligt måste jag snabbt klämma fram en konflikt, för spelet kräver det.

 

[Mogger]

Jag tycker inte att Umläut låter som mer eller mindre play to find out än Psychopomp. I båda spelen förutsätter jag att vi inte vet hur spelet ska sluta. Bara hur det kommer att gå i scenen. Det funkar ju likadant i Fiasco, att jag kan välja redan innan scenen börjar hur det ska gå för mig. Eller i It's Complicated, där jag redan vet vilken relation som ska etableras mellan personerna.

Ja, jag tycker alltså inte att det är speciellt givande heller. Jag vill hitta, utforska och lösa/konfrontera konflikten i spel. Inte via formalia eller mekanik.

Det finns ju fortfarande en massa saker att ta reda på i scenen. Eller är konflikten det enda intressanta i en scen? Då kan vi ju hoppa över gestaltandet helt och hållet och bara dra korten direkt. Det finns en anledning till att vi spelar ut scener, dialoger och så vidare, och den anledningen ser jag inte att den påverkas av huruvida vi drar korten i början eller i slutet av scenen. Att grejerna vi spelar ut får olika betydelse beroende på om vi har tittat på korten eller inte fattar jag inte riktigt.

Såhär, om vi har definierat att scenens ska innehålla en konflikt, och vi har definierat hur den konflikten ska sluta, så skulle jag säga att vi har definierat det meningsfulla i den scenen, ja. Enda orsaken till att jag tycker att det är intressant att gestalta en karaktär är för att jag inte vet vad som händer härnäst. Jag vet inte vad konsekvensen blir av mitt agerande. Alla val är meningsfulla. Jag kan kanske spela med lite färre meningsfulla val, men om tillräckligt många val redan på förhand av avklarade så kommer jag tappa intresset.

Jag minns en postare på Story Games strax innan de lade ner, som spelade Chuubo's Magical Wish Granting Engine, och deras spelgrupp planerade ut hela stårybågar och diskuterade igenom scenenerna innan de spelade dem. Där bryter vi mer mot play to find out. De tyckte att det var otroligt givande, dock, och älskade att spela så.

Ja, jag vill verkligen inte påstå att andra sätt att spela på är sämre eller objektivt tråkiga. Att något inte är min tekopp innebär endast just det

 

[Genesis]

Jag vet inte vad konsekvensen blir av mitt agerande.

Med detta i åtanke gissar jag att Umläut också faller, va? Dina handlingar i scenen har ju fortfarande inga konsekvenser på konflikten. Det är bara att du inte vet resultatet ännu.

 

[Mogger]

Med detta i åtanke gissar jag att Umläut också faller, va? Dina handlingar i scenen har ju fortfarande inga konsekvenser på konflikten. Det är bara att du inte vet resultatet ännu.

Låter som det.