Nekromanti Sceninramningar

[Christoffer]

Hur hårda är ni i er sceninramning när ni spelar med bomber och granater? Jag har länge haft bomber som jag fått stryka för att de är så att säga villkorliga, bygger på att en karaktär är på en viss plats, talar med en viss person, etc. Att skriva bomber som varit helt villkorslösa har varit min största utmaning, och jag har nog misslyckats lika många gånger som jag lyckats.

Men, så satt jag här en kväll och läste Sorcerer & Sword än en gång och kom till avsnittet om strukturering av spelet och hur spelledarens makt är rätt stor och han kan lika gärna säga "ok, nästa morgon när ni vaknar och går ner för att äta frukost" som "om sex månader när ni..." vilket sparkade igång mig som tusan. Jag har aldrig ens tänkt tanken att sceninrama så hårt och helt enkelt säga "ni kommer göra massa skit under sex månader, det skiter jag i och det kan vi ta sen, det viktiga nu är att om sex månader, när ni åter igen passerar genom samma by, så händer..." men låta bomben som brisera vara viktig, öppen och tja, så som bomber och granater ska vara.

Det känns rätt mycket som att man ställer gamla traditionella äventyr på huvudet, istället för frihet under resor och oviktiga beslut men rälsning under de viktiga, så norpar man som spelledare lite makt kring logistiken av karaktärerna och skeppar runt dem lite där de behöver vara, men lämnar resten öppet.

Så, åsikter om det här? Hur gör ni själva? Är det bara jag som är dum och inte fattat att detta är grejen? Eller är det inte grejen utan något fult och fruktansvärt som man borde låta bli?

 

[Mogger]

Jag tycker att hård sceninraming funkar bäst om man roterar scensättandet, på något sätt. Som spelare har du då haft din chans att säga något viktigt, men nu är det SLs tur.

Det roliga med sceninraming tycker jag att man går direkt mot det göttiga. Finns det ingen bättre scen än den som utspelas om 6 månader så är det så.

 

[Christoffer]

Jag tycker att hård sceninraming funkar bäst om man roterar scensättandet, på något sätt. Som spelare har du då haft din chans att säga något viktigt, men nu är det SLs tur.

Ja, i tex Grey Ranks känns det ju som ett krav, har bara--underligt nog--inte tänkt på det när det kommer till spel med spelledare. Självklart kan inte alla scener vara så hårt styrda, det var mest en uppenbarelse som jag inte riktigt förstår varför jag inte tänkt på tidigare....

 

[Svarte Faraonen]

FWIW påminner det där en del om hur jag ofta spelar tradspel. Rälsade transportsträckor, men de göttiga bitarna handlar helt om spelarnas val.

 

[Snow]

För det första, jag spelar nog på ett helt annat sätt än du. Jag skulle inte drömma om att styra så, även om det är oviktiga och tråkiga bitar man hoppar över/rälsar (jag angriper detta på ett annat sätt givetvis). Men det beror nog mest på att jag spelar tradigare än du.

Om jag skulle spela mer som du håller jag nog på Måns. Spelledaren ska isåfall inte ha monopol på sådant, utan det bör växla runt. Med rätt kontrakt i spelgruppen skulle det nog funka utmärkt.

 

[Rising]

spelledarens makt är rätt stor och han kan lika gärna säga "ok, nästa morgon när ni vaknar och går ner för att äta frukost" som "om sex månader när ni..."

Tidsåtgången i berättelsen är något som jag helst vill ha ett hum om i förväg, när jag ska bestämma vad för sorts rollperson jag vill spela. Det är nästan lika viktigt för mig som att veta vad för sorts genre vi ska spela.

Alltså; ponera att vi ska spela barn & ungdomar födda på femtiotalet när vänstervågen når sin höjdpunkt, runt '68.

Om vi ska spela drama med sociala kommentarer, så kommer jag att ha helt andra idéer på vad för sorts rollpersoner jag vill spela än om det ska bli en hippiekomedi, eller om det ska komma en invasion från yttre rymden. Detta tror jag inte är så okonventionella åsikter.

Men det kan fungera på samma sätt med tidsomfånget i berättelsen: Det finns vissa rollpersoner som jag bara är intresserad av att spela i ett visst, koncentrerat tidsspann, och som jag skulle tappa intresset för om spelledaren sade "så, nu hoppar vi fram tio år i tiden, då ni blivit vuxna!" Vissa rollpersoner vill jag helt enkelt bara gestalta medan de ännu är barn - inte när de blivit vuxna.

Och man behöver faktiskt inte ta till sådana där drastiska tidshopp. Det här fenomenet tycker jag nämligen gör sig påmint även i mindre skala: Om vi ska följa rollpersonerna under deras hela arméträning och genom flera olika bataljer i ett långvarigt krig, så kommer jag att planera helt andra flaggor och möjligheter för min rollperson att utvecklas än om spelsessionen kommer utspela sig under en enda lång och hektisk dag utan några avbrott eller pauser, a la Die Hard-filmerna. Vissa issues som jag skulle kunna ge min rollperson fungerar helt enkelt bättre om de får bre ut sig i ett litet längre tidsspann, medan andra issues skulle fungera bättre i en tidskoncentrerad berättelse.

---

Så för min del är detta något man bör diskutera lite i förväg - precis som när man diskuterar vilken genre och stil man skulle vilja sikta på.

 

[Christoffer]

Åh, du missuppfattar. Eller snarare, jag uttryckte mig inte speciellt klart, men så går det när man försöker skriva inlägg med en bebis på armen. Inte alls bara tidsåtgång. Inte ens bara plats. Det här är allt från:

Spelarna: Ja men vi går väl och lägger oss då..
Spelledaren: Ok, dagen därpå när ni käkar frukost på Röda vildsvinet och svingar era bägare med vin så...

till

Spelarna: Jävla präst, han skall få!!!
Spelledaren: Ok, tre dagar senare, i templet. Du har händerna runt prästens hals, han stammar, försöker andas och tittar i panik på sina vaktar som står lamslagna med sänkta vapen runt om i rummet. Precis då briserar bomben.

Spelarna: Puh, vi lyckades rädda byn, vilken jäkla tur! Undrans vart den förbannade prästen tog vägen...
Speleldaren: Sex månader senare, ni passerar genom samma område som ni befinner er nu efter veckor och månader av äventyrande så ser ni något i skogen, en människolik skepnad som springer på alla fyra....

Helt enkelt: Spelledaren tar under en kort tid över och styr tid, rum och till viss del (ojojoj, så får man väl inte göra?!?!?) karaktärernas handlande.

Men självklart måste det snackas om med alla deltagarna innan! Annars är man ju inte riktigt frisk!

 

[Möller]

Huh.

Jag har alltid trott att sånt var en ganska självklar del av spelledarmakten i trad-spel.

Tidshopp på 6 månader är nått man ska förvarna spelarna på, men jag skulle nog inte tänka många gånger innan jag placerar rollpersonerna på en bar, där de berättar jag, stannat för förfriskningar efter vad de nu gjorde innan. Allra minst skulle jag hinta (heter det flagga?) att baren är intressant och sedan tvinga iväg en spelare på toa där något sedan händer.

 

[Christoffer]

Huh.

Jag har alltid trott att sånt var en ganska självklar del av spelledarmakten i trad-spel.

Precis, men egentligen är de tre exemplen bara en förläning på samma sak...

Tidshopp på 6 månader är nått man ska förvarna spelarna på.

Min poäng var med andra ord att inte göra det. Att bara bang! Nu har ni äventyrat järnet i sex månader, ni är lassade med guld, kvinnor, män och allt vad ni önskar er, och är påväg tillbaka genom samma område. Vill man sen spela genom sex månaders äventyr och hur de fick tag i de exceptionellt vackra smaragderna är det ju bara att spola tillbaka, berätta lite löst vad man har för idé, och be alla skriva nya kickers..

Min poäng var inte på något sätt att det hela är revolutionerande, inte alls. Jag bara funderar allmänt på hur mycket makt kring tid, plats och karaktärers handling som allmänt brukar lämnas över till spelledaren när scener ramas in ute i stugorna...

 

[Genesis]

Jag är kluven. Å ena sidan tycker jag att aggresiv sceninramning för att få till bomberna är ett tecken på dålig fantasi. Skriv mer flexibla bomber, liksom. Däremot älskar jag när en annan spelare eller systemet tar kontrollen över min rollperson och säger vad hon gör. Men bara i korta stunder. Enskilda handlingar.

Aggressiv sceninramning tycker jag dock kan vara kul och spännande. Men det bör snarare formuleras som "Är det okej om jag hoppar framåt några veckor? Någon som hade tänkt göra något spännande?". Sedan är ju aggressiv sceninramning inte samma sak som tidshopp. "Fem minuter senare står du men händerna om halsen på prästen" är en aggressiv sceninramning.

Favoriten är en anekdot Jason Morningstar berättade om på Story Games: "Okej, min scen. Den onde nekromantikern ligger död framför mina fötter ..." Det gick dock inte spelledaren med på.

 

[Christoffer]

Nej, jag syftade inte till att få aggressiv sceninramning till tidshopp. Det var snarare en syftning till att spelledaren agerade aktivt och ramade in en scen utan de klassiska "ok vart far ni nu då? tar ni med er något?" Tror Ken Hite nämner i någon gammal recension något i stil med "spelledaren har all makt att rama in scenerna, men vad som sker i dem ligger helt i spelarnas händer".

Jag är rätt förtjust i idéen även om det inte fungerar i alla typer av spel och kanske inte ens bör användas mer än någon gång under ett spelmöte.

Och ja, i alla exempel förutsatte jag att frågan "någon som har något mer spännande? alla känner sig nöjda?" var besvarad och alla glada och sippade förväntansfullt på sitt kaffe, eller vad man nu gör mellan scener.

 

[Genesis]

Nej, jag syftade inte till att få aggressiv sceninramning till tidshopp.

Nä, jag vet. Det var mest en kommentar till Rising.

 

[Christoffer]

Jag är kluven. Å ena sidan tycker jag att aggresiv sceninramning för att få till bomberna är ett tecken på dålig fantasi. Skriv mer flexibla bomber, liksom.

Ha, säkerligen! Men det låg också något väldigt lockande i att vara mer aktiv, inte slänga ut konsumbomb blåvit 2000 utan "bang! nu är ni på slagfältet, oavsett vilken jävla väg ni tänkt ta genom skogen! framför er (bombsnacketmedintressantavalochjoxutifrånflaggor)".

För ja, dels är det jäkla svårt, tycker i vart fall jag, att få till bomber som är tillräckligt generella och/eller flexibla för att kunna användas "överallt". Och dels tycker jag det lockar rent berättarmässigt, det känns som att det blir fart och fläkt precis som i de gamla Sword & Sorcery-novellerna.

 

[Rising]

Okej, jag är med.

För min del är det inte något problem om spelledaren skulle ta kontroll över min rollperson. Den delen av frågan rör mig inte.

Däremot så tycker jag det är viktigt att inte spelledaren hoppar förbi anslaget av en scen.

Vad menar jag med "anslag?" Jo; tänk på när en olycka eller katastrof av något slag skall ske i en film. Det är aldrig så att vi bara får se ett klipp - boom - och så har ett träd fallit ner på ett hus, utan vi får se de inblandade karaktärerna i förväg, och kan till och med ibland få varnande varsel om att något hemskt ska komma att hända.

Anslaget i Cliffhanger - som leder till att en kvinna dör i en räddningsolycka - påminner väldigt mycket i sitt berättande om varje scen där Jason avrättar någon tonåring i Fredagen den 13:e-filmerna. Eller vilken annan scen som helst, faktiskt.

När det gäller exemplet "Sex månader senare, ni passerar genom samma område som ni befinner er nu efter veckor och månader av äventyrande så ser ni något i skogen, en människolik skepnad som springer på alla fyra...." så är mitt största problem att jag tycker vi har missat anslaget.

Jag skulle mycket hellre ha velat få "sitta in" den där scenen och hinna bygga upp lite stämning innan spelledaren kastade in den människoliknande skepnaden. Som exemplet lät nu så skulle min röst låta väldigt falsk och tillgjord när jag utbrast "vad var det där?" för i själva verket skulle jag inte alls vara överraskad.

Det hade varit så mycket coolare om scenen hade fått börja med att rollpersonerna satt bundna i varsin bur som bars fram av orcher genom skogen, och om en av rollpersonernas följeslagare sade med anklagande röst "jaså, så det var mitt fel att jag blev skjuten med en paralyserande blåspil och blev medvetslös? Jag hann ju i alla fall slå ner två stycken. Hur mycket hjälp fick vi egentligen av "oj-jag-andades-in-ångorna-från-mitt-eget-sömnmoln"-mästermagikern, va? Och du, vem var det egentligen som sade 'hörni, det räcker nog om *en* håller vakt i natt. Vi befinner oss ju söder om dalen, och det bor inte längre några svartfolk i den här delen av skogen. Lita på mig, grabbar, jag vet vad jag pratar om', va?!"

Då skulle vi ha något att prata om, och något att bolla med, liksom. Alla skulle kunna få hjälpa till att hitta på vad det egentligen skulle ha varit som hade gått snett och hur de hade blivit tillfångatagna. Och när vi väl blev varma i kläderna, då skulle det passa utmärkt att kasta in den människoliknande gestalten.

Det behöver inte riktigt vara så utstuderat, dock. Jag tycker det är helt okej att anslå scener med att berätta hur rollpersonernas hästar börjar gnägga oroat, som om de var skrämda för något längre fram på vägen. Det vore en enklare form av anslag.

Jag älskar det Genesis nämnde; att börja en scen med "Nekromantikern ligger död vid mina fötter". Det låter som en cool utgångspunkt för ett anslag. Och på samma sätt gillar jag att inleda en scen med att min rollperson skulle stå med sina händer runt en prästs hals. Däremot känns det som att spelledaren går för långt när han säger "Precis då briserar bomben."

Att min rollperson håller på att strypa en präst när scenen börjar är awesome. Jag vill direkt hoppa in i den scenen och ta tillfället i akt att demonstrera vad min rollfigur är för en sorts person: Är han en sådan som kommer ta prästen som gisslan och hålla upp honom som en sköld mot vakterna när de drar sina vapen, eller är han en benhård, kallblodig mördare som kommer att se till att prästen är färdigstrypt innan han släpper taget om dennes hals, även om vakterna hinner skjuta honom först?

Det är sånt jag vill hinna göra för att bli varm i kläderna, bygga upp en stämning och leva mig in i situationen. Om du skall smälla av en bomb i templet så kommer du nå högre effekt om vi först slår an scenen.

Åtminstone ser jag personligen det så.

 

[Christoffer]

Däremot så tycker jag det är viktigt att inte spelledaren hoppar förbi anslaget av en scen.

Självfallet inte, om det är en scen som kräver det. I exemplet orkade jag inte brodera ut mig. Så självklart behövs det mer precis som ditt exempel tjusigt visar (underbart sätt att inleda en scen på för övrigt!!)

Och "precis då briserar bomben" var jag som slarvigt blandade in i spelledarens dialog, så går det är man skriver och har bråttom, det är helt enkelt vad du själv säger sen: Jag vill direkt hoppa in i den scenen och ta tillfället i akt att demonstrera vad min rollfigur är för en sorts person. Det är med det där bomben briserar, istället för pyser. Bomb som i bang, inte som i sprängämnen och explosioner. Utan som i "nu är du bomben i knät, den briserar nu, gör nått? nu!!!"

 

[Rising]

Jag vill direkt hoppa in i den scenen och ta tillfället i akt att demonstrera vad min rollfigur är för en sorts person. Det är med det där bomben briserar, istället för pyser. Bomb som i bang, inte som i sprängämnen och explosioner.

Hmmm...

Jag skrev först ett långt inlägg som svar, där jag menade följande:

1. att precis som Bomber kännetecknas av att de har en oviss utgång, så är Anslag tvärtom bara till för att påminna alla om vad som flaggats för i storyn (eller att göra det för första gången).

Så en scen där en rollperson som var en fanatisk vampyrjägare hade läge att döda en vampyr - det skulle inte duga som Bomb. Det skulle dock fungera utmärkt som Anslag.

En scen där denna fanatiske vampyrjägare hade läge att mörda sin älskade hustru - som dessvärre också är en vampyr - hade däremot fungerat som Bomb, eftersom det försätter vår rollperson inför ett val med oviss utgång.

2. Vidare menade jag att scener enbart kunde inledas med Anslag, inte med Bomber. Jag tycker nämligen att det är helt okej att inleda en scen med att vår vampyrjägare mördar vampyrer - Det är ju hans grej - men jag tycker det känns framjäktat och odramatiskt att framspola sig förbi anslagen och gå direkt på bomberna. Jag skulle helt enkelt inte accpetera att man började en scen med att ställa frågan om vampyrjägarens hat mot vampyrer var starkare än dennes kärlek till sin hustru.

---

Men nu har jag börjat ifrågasätta denna andra punkt, och känner mig inte så säker längre. Jag tycker det är ett stort problem när inte scener anslås ordentligt, men det känns ändå tveksamt. Äh. Sova.

 

[Mogger]

Men nu har jag börjat ifrågasätta denna andra punkt, och känner mig inte så säker längre. Jag tycker det är ett stort problem när inte scener anslås ordentligt, men det känns ändå tveksamt. Äh. Sova.

Eftersom rollspelande är ett dynamiskt flöde av input och output så kan anslag och dilemman dyka upp lite när som helst och vissa agerar man på medan man vill suga lite på andra. Speciellt vanligt är det här en bit in i storyn när mycket ligger på bordet och många bollar finns i luften. Som SL är det då helt rätt att säga "Nänujävlar! Ny scen! Din vampyrfru sätter tänderna i Angelica, vad gör du????" men som skolboksexempel bör man nämna sånt som anslag (bra term, den snor jag!), flaggor och whatnot. Nu ska jag inte prata för Poppe men med bomber tror jag att han menar bombscener, bara det att man som SL kan inrama ganska hårt om man (och alla andra) vill. En bombscen behöver inte alls börja med själva bomben.

 

[Christoffer]

[
2. Vidare menade jag att scener enbart kunde inledas med Anslag, inte med Bomber. Jag tycker nämligen att det är helt okej att inleda en scen med att vår vampyrjägare mördar vampyrer - Det är ju hans grej - men jag tycker det känns framjäktat och odramatiskt att framspola sig förbi anslagen och gå direkt på bomberna.

Handlar inte det här till stor del mycket om vad som kommit innan, vilka scener som spelats upp och vilka konflikter som vi redan cirklat runt ett tag? I exempel man slänger ut på forum existerar ingen kontext och det blir väldigt pang på. Prästen i exemplet kan ju vara en etablerad slp som jäckat rollpersonerna i flera scener, flera spelmöten osv.

Det hela är väl också en fråga om att rama in scenerna för att få någon form av rytm och tempo? Alla scener kan inte inledas pang på, och alla kan inte vara en glidande beskrivning av ett landskap.

 

[Christoffer]

Nu ska jag inte prata för Poppe men med bomber tror jag att han menar bombscener, bara det att man som SL kan inrama ganska hårt om man (och alla andra) vill. En bombscen behöver inte alls börja med själva bomben.

Det går så bra det, för du har helt rätt.