Grisodlar'n said:
Skippa din mästrande ton. Anon har beskrivit vad han själv har upplevt, en berättelse ur mångfaldens verklighet.
Det intressanta är att du till stor del ignorerar de positiva utsagorna vi andra kommit med.
Min berättelse; det jag upplevt på sistone:
På jobbet finns det ett gäng invandrarkillar, som inte riktigt upplever sig uppskattade eller att deras särart får det utrymme andras särart får. Det gör dem rätt s frustrerade, och får dem att hävda sig lite extra. Detsamma gäller andra grupper på skolan i samma situation; till exempel en del av grabbarna som går hockeycollege på skolan, som kanske inte klarar sig så bra i många andra ämnen. Det gäller också el- och byggrabbarna, även om dessa får rätt bra uppskattning genom sitt skolarbete. HP-tjejerna är också lite sådana; de gillar att hävda sig, eftersom de helt enkelt inte funkar så bra i skolan. Det här är en trist utvecling, eftersom hävdandet och utagerandet ofta ställer sig ivägen för deras utveckling och utbildning.
Jag står dock på ganska god fot med flera av de här grupperna, även om jag inte tar ngon skit. Invandrargrabbarna tjoar och hejjar i korridoren, skriker "Yo Jack Black" för att de tycker att jag ser ut som Jack Black. Det tycker det är ganska roligt, och det gör jag också. Jag har haft konfrontationer med dem, bland annat om skolans regel att man ska gå 10 meter från utgången om man ska röka. Jag upplever dem inte som värre än några andra elever där.
I min kvartersbutik jobbar två kvinnor och tre invandrarmän i olika åldrar. Jag står inte på så nära social fot med dem att jag vet om de är släkt allihop, men jag vet att det åtminstone är en farsa och en son. Butiken har knappast kontorstider, utan betydligt större spann än så. Invandrarmännen jobbar minst lika hårt som de "svenska" vinnorna. De är alltid trevliga, sociala och ger mig bra service. En av de yngre männen, som kvinnorna kallar Aladdin och som heter något i stil med Ala ed'Din, avvärjde ett knivrån för några månader sedan, och rånaren stack därifrån tomhämt. Det är trevliga personer, ganska mycket som folk är mest.
I söndags morse blev jag utsatt för rån och våldtäktsförsök av en man med mörk hy och svart skägg. Han var lugn under hela proceduren, fram till dess att jag fick bort vapnet från halsen och ropade på hjälp, då han sprang Jag fick inga fysiska men, men blev av med plånbok, glasögon och mobiltelefon.
Nu till poängen: Jag vet att den sista händelsen
inte är representativ. Jag vägrar låta en singulär upplevelse förstöra för mig, och få mig att tro att "islam är en vldsideologi" eller liknande.
Det jag känner inför din och Anons berättelser är frustration. Ni har valt att uppleva verkligheten på ett sätt som jag inte kan eller tänker köpa eller gå med på. Och som Anon så riktigt påpekat så spelar det ingen roll vad jag skriver, för alla former av argument kommer att kallas "elitistiska" eller "intellektuella". Men vad ska jag göra? Argument är allt jag har.
Jag ifrågasätter inte era upplevelser. De har säkert hänt, precis som ni beskriver dem. Frågan är om ni tror att era upplevelser är representativa?
Alltså; ni upplever i er närhet ett stort problem. Betyder det att det är ett stort samhällsproblem? Eller kan det vara så att det som är ett stort problem för
er är ett statistiskt sett ganska litet problem för
alla andra?
Jag tror inte att era upplevelser är representativa. Jag accepterar och respekterar att ni haft dåliga erfarenheter. Jag accepterar att ni upplever ett problem i er närmiljö.
Det jag ifrågasätter är:
1) att det är ett samhällsproblem, och
2) att lösningen är att ta in färre invandrare eller skicka hem de vi har.
Jag säger inte att det inte kan vara samhällsproblem, och jag ifrågasätter inte att lösningen kan vara att skicka hem invandrare - men du måste komma med bättre argument än "jag har det dåligt" om du är ute efter att övertyga mig. Det är så jag funkar - jag gillar det här med argument.
Det du uppnår genom att berätta om din egen situation är att jag känner sympati för dig, att du hamnat i en så tråkig situation. Det du
inte uppnår är att jag på något sätt byter åsikt.
SD vill ha en öppen diskussion. I en öppen diskussion behöver man argument, inte bara personliga anekdoter. Kanske är det i själva verket inte alls öppen diskussion SD vill ha, utan att man rakt av ska köpa deras argument utan protester eller motargument?
