Sverigedemokraterna vill "stärka kulturarvet" genom att bland annat satsa på spelmanslag, folkdanslag och hembygdsföreningar. De tänker sig uppenbarligen att ett större stöd till folkmusiken skall stärka nationalismen. Det innebär att Jimmie Åkesson och hans partivänner reducerar spelmannen/kvinnan till en nationell symbol. Det är vi inte. Vi är människor som spelar och sjunger och dansar, inte för att vi vill statuera en nationalromantisk bild av Sverige, utan för att vi älskar vår musik.
Svensk folkmusik har aldrig varit bortskämd vad gäller statliga medel. När ett förslag om mer pengar kommer, är det hemskt tråkigt att det är ett rasistiskt utspel från Sverigedemokraterna – med stor brist på insikt i folkmusikens natur. För faktum är:
1. Folkmusikvärlden är ingen plats för konservering. Vi må verka i en tradition, men det är en tradition som är beroende av att få förnya och utveckla sig.
2.Folkmusikvärlden är heller ingen plats för segregering. Vi är, kanske mer än någon annan genre, intresserade av andra länders musik. Vi beblandar oss gärna med irländskt, romskt, judiskt, arabiskt, you name it.
3.Folkmusikvärlden kommer långsiktigt att bli en fattigare plats med SD:s kulturpolitik. SD:s Mattias Karlsson talar om "ett större inslag av styrning utifrån vad man bedömer vara konstruktiv, positiv och samhällsnyttig kultur.” En sådan kultursyn missgynnar all kultur, och den missgynnar folkmusiken. Staten ska inte avgöra vad som är samhällsnyttigt. Vi faller redan utanför SD:s ramar - se ovanstående två punkter. Vidare kommer den minskning av bidrag till dans- och musikskolan som SD föreslår att verka negativt på återväxten av folkmusiker. Musikskolan är ju den plats där många först kommer i kontakt med folkmusiken.