Nekromanti Seriöst motiverade äventyrare

[Krille]

Re: En klassiker

"Men min trickster som är en jävel på att ljuga, spela tärning och ragga brudar har det dåligt ställt med både heder och stridsförmåga."

Mon dieu! Han spelar säkert tärning också!

"Förvisso har jag ändrat en ruskig massa regler, har inte kört med Erebvärlden och aldrig gillat Chronopia, men… Speciel Air Service i DoD… nej. Förbjud!"

Hähä! Då har du missat något! Det var faktiskt riktigt roligt att vara i Hennes Majestäts tjänst för spaning i främmande dimensioner.

 

[Ryng Silverkorp]

Jag känner igen det här. Jag har själv funderat en del kring det hela. För att ta ett exempel.

Bonden Erik som har fullt upp med att odla sina grödor och sköta sina kreatur. Bonden Erik har förmodligen ingen direkt anledning att ge sig av på äventyr.

Vad är rollpersonerna?

Är rollpersonerna bara "vanliga" invånare i spelvärlden?
Är rollpersonerna hjältar?
Är rollpersonerna äventyrare?

Om rollpersonerna bara är "vanliga" invånare i spelvärlden utgår jag ifrån att man bör försöka skapa äventyr utifrån deras yrken, kontakter och bakgrund.

Är rollpersonerna hjältar så är det möjligt att den mystiska alvdrottningen kontaktar dem för att utföra något riktigt episkt, av typen "rädda världen" MEN det är inte ett måste. Men med hjältar så blir det ofta åtminstone mer episkt.

Är rollpersonerna riktiga äventyrare så nappar dom förmodligen på allt som kan leda in dem på nya äventyr.

Själv tycker jag med vis erfarenhet att allt för "seriösa" rollpersoner i längden blir rätt träigt, men det är min uppfattning.

Jag anser inte heller att rollspel behöver vara så "jätteseriöst", det viktiga är väl att det är kul att spela.

Det är klart att de finns de som vill att det ska vara "seriöst" och det är ju då upp till spelargruppen (som alltid) att slå sina kloka huvuden ihop för att forma en kampanj/ett äventyr på rätt sätt.

 

[Eksem]

Jag trodde att spelarna alltid var äventyrare. Eventuellt grisodlare.

 

[Hasse]

"Jag trodde att spelarna alltid var äventyrare. Eventuellt grisodlare."

Vad har du för kompisar? Själv har inga kompisar som är äventyrare eller grisodlare, deras RP däremot.../images/icons/wink.gif

 

[Anders]

”Ymir, som har väldigt svårt för spelgrupper där rp:na äventyrar 'bara för att', och inte förstår varför fantasyrollspelare så ofta är helt insnöade på äventyrar-koncepet.”

Precis de här tankarna har även jag. Som det verkade på din äventyrsbeskrivning så har SL gjort rollpersonerna eller åtminstone haft stort inflytande över dem. Själv vill jag att spelarna har frihet att utforma rollpersonerna som de tänkt sig samtidigt som man skippar äventyrarkonceptet. Några idéer om hur det löses bäst? Hur skulle du genomföra kampanjen du beskrev om rollpersonerna istället startar i något sorts "normalläge" som respektive spelare själv bestämmer?

 

[jbergman]

Tjusning med deckargåtorna är att de är ett alternativ till allt annat - att bara hålla på med deckargåtor eller ha dem ofta går inte - det skulle förstöra för andra spel vi spelar...(och då menar vi inte Cluedo. Chock, CoC, mm)

Jag förstår, variation är sannerligen viktigt, annars tröttnar man snabbt. Skillnaden oss emellan är väl att jag inte varierar kampanjen med deckargåtor, utan med annat.

Hur många spelare har du?

Eh, bra fråga... ungefär 4-7, beroende på hur man räknar.

Jag brukar dock låta deras RP krydda innehållet i kampanjen. Vad deras RP är bra, dåliga och intresserade samt livrädda eller avskyr och moraliska tankegångar är infallsvinklar jag alltid tänker på när det är dax att knyta ihop säcken vid äventyrskonstruktion...

Självklart. En av fördelarna med längre kampanjer är att man lär känna spelarnas RP väldigt bra, och då då kan man så mycket lättare anpassa sina äventyr efter dem.

Bara deckarnötter går inte...

Nä, fast kanske när Cluedo - The Role-Playing Game kommer...

/Jakob

 

[jbergman]

Ta det litet lugnt nu va...

Kattfot är fan ingen slusk. Värsta stabila, snälla killen, ju.

Förutom att han lider av patologisk svartsjuka då?

Dubbelettor och grejer, vad jiddrar du om?

Intressant teori att ens rollpersons sluskhetsgrad är avhängig antalet perfekta träffar. Du kanske har en poäng där.

Du ska straffas i Exalted. Du får bara spela alkoholiserad byfåne. Lytt ska du vara också.

Det ser jag fram mot. Jag skall supa mig asfull och bege mig till Wylden och smeka mitt lyte.

/Jakob - som vägrar besvara vidare inlägg i denna deltråd.

 

[Eksem]

Joo, du ska se hur folk kollar i tunnelbanan när de kommer rumlandes med capes, kalsonger över byxorna som Britney Spears och röntgensyn. Utom den stackars grisodlaren som alltid får sitta ensam eftersom han luktar så konstigt.

 

[Organ]

Re: Mitt i prick

>Har du 18 i Intuition eller?

Njae..snarare så att jag och spelgänget jag är med i precis har avslutat första delen av trilogin ("Shadow Over Bögenhafen") och jag kände igen din beskrivning vad gäller livvakternas antal o.dyl. Hos oss blev det dock aldrig bråk mellan oss och sprätten eftersom en tredje part blandade sig i och vi blev tvungna att ta uti med dem istället. Fast det gick lika bra med dem ;-)

/Anders

 

[Ymir]

Vi gjorde våra rollpersoner helt själva, men som sig bör hörde vi naturligtvis med SL så att de passade kampanjen, och idéspåningen till min rp skedde till viss del ihop med SL - det brukar den alltid göra.

Att genomföra kampanjen jag tidigare nämnde ("Östan om sol, västan om måne", hette den) i någon sorts 'normalläge'? Hur menar du? 'Normalläge' - Att alla började där de borde börja? Alltså, riddaren hemma i Jargien, den förrymda slavinnan bland rebellerna samt min rp hemma hos sin ägare i Mûhad? Då hade man ju bara behövt spela solo med varje rp en stund (riddaren blir krigsfånge i Mûhad, räddas av rebellerna, min rp görs beroende av en drog och släpps fri för att lönnmörda rebelledaren). Eller menar du något helt annat? Förtydliga gärna.

- Ymir, undrande.

 

[Hasse]

"Utom den stackars grisodlaren som alltid får sitta ensam eftersom han luktar så konstigt."

Tja, så går det när man umgås med riktiga grisar.<img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>

 

[Anders]

Var kanske lite otydlig, men du verkar vara med noterna ändå. <img src="/images/icons/smile.gif" border=0 width=15 height=15> Precis som du säger menar jag att rollpersonerna startar i det som är deras bakgrundsmiljö eller precis efter att de lämnat den. Riddaren har precis vinkat av sina föräldrar och rider från deras gods, slaven är hos sin husbonde eller har precis rymt från denne.

Att starta med att vara fånge och liknande är ju en rätt spektakulär inledning och om man kan undvika att tvinga på spelarna att "din rollperson är just nu där och detta ha hänt honom" så är det bra. Självklart är det ju annars ett enklare utgångsläge för spelledaren om han kan kasta in dem i händelserna så som du beskrev er kampanj.

 

[Ymir]

Tja, som jag sade - om vi utgår från kampanjen jag talat om så hade man i sådana fall helt enkelt fått spela allt från början, separat med varje spelare. (Vilket imho vore både omständigt och ganska onödigt). Riddaren hade tex fått rida hemifrån, färdas till Västlanden, uppleva lite stridigheter där, bli krigsfånge, och tillslut räddas av rebellerna, och bara det hade ju kunnat bli en solokampanj i sig. Shie och den andra rp:n hade man kanske inte behövt spela lika mycket solo med, men det hade ändå blivit en del. Helt enkelt, det handlar om hur omständigt man vill göra det för sig, och i det här fallet ser jag inte att spelandet hade gynnats på något särskilt sätt om våra rp:er 'börjat' tidigare än de gjorde - Riddaren hemma i Jargien, rebellen i rebelllägret, och Shie hos sin ägare i Mûhad. Mao, det var helt enkelt bäst att börja där vi började. Imho, iallafall.

Och tja....det här verkar inte leda till så mycket. Behöver du tips på hur du skall väva in rp:na lite 'snyggt' i en kampanj, eller vill ha exempel på hur vi gjort i andra kampanjer, messa mig privat eller något, så skall jag försöka hjälpa till...

- Ymir, som sagt var jäkligt utled på äventyrar-konceptet.