Gott Nytt År på er - och med förhoppning att 2017 blir ett fantastiskt Serietidnings-år.
Här är vi lika opretentiösa som i TV-serieklubbs-, filmklubbs-, bokklubbs-, speltimmen- och brädspelsklubbs-trådarna. Läs en serie, skriv sedan om den här.
Vi är inte så petiga med formatet eller begreppet "serie". Det kan vara serier där varje seriestrip består av en bild-ruta, det kan vara serietidningar som kommer ut en gång i veckan, det kan vara dyra inbundna seriealbum som mer liknar konstverk, det kan vara webb-serier,...
Däremot syftar serie i den här tråden på teckningar/bilder och inte rörlig media, alltså mer som en serietidning än en TV-serie.
Vill ni recensera en TV-serie finns TV/Film/Webbserie-tråden.
Man behöver givetvis inte läsa en hel serie innan man skriver om den.
T.ex. har serietidningen "Kalle Anka & C:o" har utkommit en gång i veckan sedan 1948 och det skulle vara horribelt att tvinga någon att läsa allt innan de fick skriva om serien.
- Men det är en god vana att tala om hur mycket man läst av en serie när man skriver om den.
Ni får skriva precis hur lite/mycket ni vill.
Vill ni bara skriva en rad där det står "Den här serien var bra/dålig" är det helt OK.
Vill ni skriva en hel uppsats där ni genomanalyserar serien är det också helt OK.
- Men det uppskattas om ni länkar till någon bild så man får en känsla för serien.
Jag startar året med lite Koreanska serier. Det som kallas Manhwa på hemmaplan. 2st serier, men av samma saker och den andra är en fortsättning av den första fast med ca 30 år mellan dem. Koreanska serier läses ifrån vänster till höger som i väst.
---
Immortal Regis - av Jyu Deo och Juder
Action, Adventure, Comedy, Drama, Ecchi, Fantasy, Romance, Shounen, Supernatural
Immortal Regis handlar om koreanska tonåringen Jae Hyuk Chae och hans sjuka bror Jae Hoon som lever ensamma under tuffa ekonomiska förhållande som hålls ihop av Jae Hyuk's hårda arbete den tid han inte är i skolan. En ideal student och hård arbetare. Men sen står det fantasy i genren så räkna inte med att det blir en vanlig vardags inblick i två bröders hårda liv. Vi introduceras då till Serin, en mystisk flicka som blir attackerad i en park av ett monster. Samtidigt som Jae Hoon får hög feber och hans äldre bror får rusa med Jae Hoon till sjukhuset för att ge honom den vård han behöver. Där Jae Hyuk springer rätt in i Serin's strid med monstret och blir dödligt sårad.
Serin frågar då, så som mystiska flickor gör, om Jae Hyuk vill leva. Som de flesta i den situation hade svarat blir svaret givetvis Ja. Och den mystiska flickan återupplivar honom som en levande död. Men han tvingas efter några om och men lämna sin bror i vår värld för att följa med till världen som Serin kommer ifrån, Chaos. Detta för att Jae Hyuk inte kan överleva själv utan Serins blod och för att Serin lovar honom att det finns ett sätt för Jae Hyuk att rädda sin bror ifrån en säker död. Chaos är en plats där vår världs regler om fysik inte riktigt fungerar som förväntat. Jae Hyuk stiger in på den konstigaste skolan man kan tänka sig där alla möjliga andeväsen, monster och varelser tillsammans utbildas i olika former av magi och vetenskap bort om männskligt förstånd. Här lovas han kunna finna kraften att rädda sin bror och dras snabbt in i skolans rubbade system där man måste förtjäna sin lärare först innan man kan bli tränad.
Immortal Regis är en typisk pojk serie, med mycket action och äventyr. Juders bilder gör en fantastiskt jobb att visa upp den världen som är Chaos med sin surrealism och enkelhet. Men det börjar ganska stelt, det märks att detta är serie parets första publikation.
Men Immortal Regis är inte utan problem, fylld med plotgaps och andra beskymmer känns den styltig och avslutas ganska hastigt. Jag måste dock rekommendera den för att den är föregångaren till Cavalier of the Abyss och det är väl den som de här två recensionerna handlar om. Där den första är en ungdoms historia som handlar om att kunna ta vid sina misstag och bli vuxnare, än om Jae Hyuk är en väldigt ansvarsfull och vuxen karaktär ifrån början så blir han mer och med utvecklad och de saker som händer kommer ha stora konsekvenser för uppföljaren.
---
Cavalier of the Abyss - av Jyu Deo och Juder
Action, Adventure, Drama, Ecchi, Fantasy, Romance, Shounen, Supernatural
Den största skillnaden ifrån Immortal Regis är att Cavalier of the Abyss tuffar på sin attityd och lämnar den där fantastiska känslan och ersätter den emot en med dyster ton med mycket mer politiskt innehåll. En annan skillnad är att verkligheten spelar väldigt liten roll Cavalier of the Abyss och omnämns inte särskilt mycket. Knappast bortglömd men den här serien handlar med om Chaos hur den världen är och dess tillstånd efter det som händer i Immortal Regis.
Cavalier of the Abyss ersätter även sina huvudroller emot nya färska ungdomar och utspelar sig så där ca 30 år in i framtiden. Xix är en föräldralös pojke som aldrig känt sina föräldrar men som växte upp i en by långt ifrån huvudstaden där hans uppväxt varit lugn och precis så idyllisk man kan förställa sig. Men efter att huvudstaden skickat sin armé för att rensa upp området ifrån de smittobärande Night clan så visar det sig att Xix by hamnar i korselden. Xix är byns enda överlevande och svär att hämnas på Regis Nex, Chaos kung och härskare för att ha döda hans vänner.
Serien cirkulerar väldigt mycket kring Regis Nex, kungen och hans barn. Dessvärre så vet varken kungen själv eller någon i hans råd exakt vem som är av hans blod och inte. Och det är här maktspelen och politiken dras in, samtidigt som Xix hämndaktion ska spelas ut.
Det som Cavalier of the Abyss gör bra är att den alltid ligger steget före läsaren och är väldigt väldigt bra hålla i hemligheter och binder ihop karaktärerna på ett fantastiskt sätt. Det är inte mycket som lämnas åt slumpen i CotA, olikt Immortal Regis som dessvärre kunde kännas luddig på sina ställen är CotA underbart planerad av författarna och är hela tiden spännande.
Spräng fylld men häftiga idéer. Jag kan säga att CotA är den bästa serien jag läste 2016(tog bara en tid att göra det och att komma till skott och skriva denna recensionen). Om det inte var för en väldigt stor detalj. Cavalier of the Abyss övergavs, serien är inte färdigställd eller avslutad. Du kunde se slutet ifrån där det avrundas men p.g.a problem där jag inte känner till alla detaljer så avslutades aldrig CotA. Rykten säger båda att Jyu Dae och Juder hamnade i bråk till att förlaget inte ville fortsätta serien p.g.a press ifrån andra källor. Mest troligt är det tidigare.
Man kanske bör ha det i åtanke att serien aldrig fått en korrekt avslut. Oavsett är det en absurt bra serie.
---
Vad hände sen. Jae Deo vet jag inte var han tog vägen. Men tecknaren Juder börja arbeta på den vackra men förfärldigt dåliga serien Lilith's Cord. Lilith's Cord kan jag inte rekommendera tyvärr även om den har en av de häftigaste berättar teknikerna i serier jag sätt, då det är en webserie som använder vertikalitet på en väldigt intressant sätt fullstor visa och scrolla neråt så blir effekten som starkast; t.ex http://h.mhcdn.net/store/manga/2279...50fe57158e595d33cd3d45bb82df37&ttl=1484139600
Men Lilith's Cord är 30% story till 70% porr. Något som Juder verkar skapa som ett uppror emot Syd Korea's lagar om total förbud av pornografiskt material(något som förvisso inte får så bra att upprätthålla...). Som tur är Immortal Regis och Cavalier of the Abyss helt fritt ifrån sådant, det finns förvisso en del romantik och det som asiatiska ungdomar brukar kombinera ihop med det.
Dags för mer Koreanskt. Nu något med betydlig mer kontroversiellt innehåll.
Drug Candy - av: Lee Hyun-min
Genre: Drama, Mature, Romance, Seinen, Webtoons (Serien innehåller erotik, sexuelltvåld och andra teman inte lämpliga för barn.)
Drug Candy är en koreansk webtoon/digital serie som behandlar vuxet innehåll. Det handlar om otrogenhet, stress och psykologiska beskymmer som skapats i de moderna samhällena där resultat är viktigare än individer.
Lite lustigt att skriva en recension om denna serien här då den här typen av innehåll är på gränsen till pornografi. Men i en serie där det faktiskt handlar om vad otrohet och stress kan leda till tycker jag faktiskt är okej, en grå zone värd att kika lite närmare på.
Drug Candy handlar om Kim en mellanchef för ett stort sminkbolag. Han stressiga arbete och stora press ifrån chefer har gjort att han blivit trött, lätt irriterad och instängd emot sin fru Sung-hee. Något som leder till sprickor i fasaden och gräl. Upp i Kim's liv dyker en yngre kvinna upp, Yeul-Ah, som jobbar vid en av företagets butiker.
Yeul-Ah är en frihets själ som beter sig som hon inte hade ett enda beskymmer för framtiden eller för konsekvenser av sitt eget aggerande. Raka motsatsen till Kim strategiska, strika och överanalytiska beteende. Det börjar smått. Rebeliska handlingar som att skaffa extensions till sitt hår trots det går emot företagets klädkod. Små skämt spelade emot Kim som är kryddade med lite sexighet. Men så efter en företags fest händer det som såldes får Kim's värld att kollapsa samtidigt som han släpper taget om all sin stress. Otrohet spelar över hans relation med sin fru som snabbt märker att något är fel. När hon sedan upptäcker att känslorna inte längre finns i relationen så söker även hon stöd. Och dramat går igång.
Drug Candy är om jag förstått det rätt en direkt översättning ifrån koreansk slang för att vara otrogen. Serien premis är den är knackiga relationen mellan Kim och Sung-hee och deras utlopp och hemlighetsmakeri för att dölja det. Yeul-Ah's attityd som är helt emot Kim's egna gör att även att de alltid dansar farligt nära elden. Det händer även att Yeun-ah spelar paret ett och annat sprat. Sen när Yeun-ah's bakgrund och föredetta liv tar sig in i dramat kommer vi till ett cresendo av negativa känslor så som panik, ilska och avundsjuka.
Fokus ligger på Kim och Yeun-ah. Men gräver djupt i alla karaktärer och målar alla i både positiva och negativa sidor, mest negativa. Något som gör det svårt för oss som läsare att faktiskt vara helt på någons sida. Till en del är det glasklart men det ändras snabbt till en mer suddig linje mellan vilken sida som är rätt och fel.
Serien försöker spela ut den här situationen mellan karaktärerna på ett så emotionellt sätt som möjligt där man som läsare då och då känner att det är lite för mycket. Men som ändå leder dig till att vilja veta hur jävla dåligt allt kommer sluta.
Så det goda:
+ fokus ligger på den negativa aspecten av detta beteendet som karaktärerna har och försöker aldrig säga att det som karaktärerna är rätt även om karaktärerna själv försöker rättfärdiga beteendet för sig själva.
+ otroligt spännande på sina ställen och serien skapar rörelse på ett sätt som får dig att böja den framåt medan du läser.
+ tidvis väldigt hjärtvärmande för att plötsligt på själadödande. det är en underbar kontrast.
Det onda:
- Ibland kan sexscener dras ut mycket. Man får känslan att de inte behövt vara så långa för narrativet att funka.
- Detta innehåll är inte för alla om ens för en handful. Man måste nog vara lite av den starkare varianten får att inte må dåligt av visa saker som händer i serien. Och räkna med att bli förbannad då och då.- smaklös erotik
Tillbaka till Japan. Dags för ett dyk ner på en djupa sidan av bassängen. Min senaste fascination är nämligen Gender Bending och Traps.
Där pojke blir flicka eller flicka blir pojke eller varför inte bara lite transvestiter?
Det kommer blir några stycken sådana här under veckorna som kommer tror jag. Försöka ta lite varierat att recensera. Men först ut är lite komedi! PS. Jag kommer använda seriens genus beskrivning av vilket kön en karaktär har, jag kommer inte använda hen om serien själva inte använder det. Oftast handlar dock dessa serierna om just könsrollerna även om de vänds upp och ner och ut och in titt som tätt och inte om att försöka hitta något ord för att genus förklara personer i sådana situationer oavsett om de är realistiska eller helt fantastiska.
Idol Pretender av Haruse Hiroki
Genrer: Comedy, Romance, Ecchi, Gender Bender, Seinen
Idol Pretender handlar om Eita Chinami en tonåring som försöker slå sig in i hjärtat på sin kärlek, Yuika, genom att... slåss med alla och bevisa att han är tuffast. "A man among men" som han själv uttrycker det. Men när hans klasskamrat, Oguri, upptäcker att han yrar runt på skolan med högfeber skickar han honom tillbaka till skolans närliggande studenthuset. Med instruktionerna "det finns medicin på skrivbordet" tar Eita medicinen och går och lägger sig. Senare på kvällen vaknar han med en kvinnas kropp och paniken är total.
Eita Chinami, a man among men, tvingas att försöka samla pengar för att köpa samma mystiska medicin i en förhoppning att bli en man igen. Oguri kläcker då idéen att Chinami ska prova på livet som idol. Oguri jobbar snabbt och lyckas få in numera Chinami-chan in på en audition. Men kommer Eita Chinami komma att lyckas locka jurin med sin enligt dom väldigt tomboy personlighet eller kommer han numera hon lyckats hålla tillbaka sitt manliga beteende?
Den här serien är ecchi och komedi. Det säger en del, det är ingen serie som lägger krutet på den emotionella delen även om det börjar bli mer och mer viktigt längre in i serien. Det hela går orealistiskt snabbt och Chinami blir enligt tolkningen en kvinna omedelbart och med allt vad de troper som en manga flicka ska ha. Under seriens gång kommer vi stötta på transvestiter från båda sidor av könen och hur dessa lite barnsligt utforskas av författaren.
Men som jag sa emot mitten och slutet börjar en del frågor ställas. Vad könsrollerna faktiskt är och vad de innebär och om de faktiskt betyder något för Chinami. Utan att ge en spoiler kommer seriens slut faktiskt vara ganska förvånansvärt. Men för det mesta är serien ett magplask som inte kommer så nära på att beskriva problemen som karaktärerna upplever.
Men summan av Idol Pretender är:
Idol Pretender är väl ett okej steg in i Gender Bender genren, lättsinnig och enkel utforskar den inte alla aspekter av ett plötsligt könsbyte. Men det finns serier som gör detta. Tenshi na Konamaiki är ett bättre exempel på gender bender.
Det är inte en serie jag rekommenderar men jag fann den underhållande och med 15 kapitel är den slut läst på en eftermiddag. Så för den nyfikne finns Idol Pretender att läsa.
Men nästa serie blir mer komedi men med mer känslor. En serie vars fokus inte ligger på gender bending aspekten i utan om totala kropps byten. ... Femkants kärleks dramat (?) Kokoro Connect.
Men jag har även laddat upp med Minamoto-kun Monogatari, AKB49 - Renai Kinshi Jourei, Tenshi na Konamaiki, Boku Girl och Boku wa Mari no Naka. Samtliga med gender bending element.
Kokoro Connect. Skriven av Sadanatsu Anda, illustrerad av Cuteg
Genrer: Gender Bender, Romance, School Life, Shounen
Kokoro Connect handlar om de fem medlemarna i Yamahoshi Academy's Kultur Forskningsklubb och främst Taichi Yaegashi som huvudkaraktär. Han tillsammans med den andra 4 bildade klubben då skolan inte erbjöd något som intresserade dem. Men det innebär inte att de delar samma intresse. Taichi själv är en uppoffrande person som ställer upp för allt och alla. Iori är klubbens ordförande och är lättsinnig och flexibel. Himeko är totalt olik Iori och hon är seriös och envis. Yui är en sportig tjej som tränat karate. Yoshifumi som är grupper joker, spelar gärna alla ett spratt och är otroligt öppen med sina känslor.
En dag så kommer Yui och Yoshifumi till klubbrummet på skolan och förklarar att deras själv hade bytat plats sent på kvällen. Något som försöker förklaras som ren slump och som en dröm. Men senare under dagen när Taichi plötsligt svimmar av och hans psyke bytat plats med Iori förstår gruppen att det inte är påhit eller drömmar. Nästa dag upptäcker de att tre av dem bytat plats med varandra. Med plötsliga kropps byten som kan hända när som helst gör gruppen upp regler för vad man ska göra och inte göra, t.ex att isolera sig till bytet är över. Men reglerna testas konstant och den mystiske Heartseed tar kontakt med gruppen och förklarar att det är ett socialt experiment som hans arbetsgivare utför på slumpade grupper och att om de inte slutar isolera sig eller gömma sig när de skiftas kommer det inträffa stora konsekvenser för samtliga i gruppen.
(Ovan är ett exempel på hur ett kropps skifte ser ut, notera ansiktet knutet till pratbubblan förklarar vem som är i de kroppen för tillfället.)
Kokoro Connect är en romantisk komedi men som kan sticka till med drama när man minst annar det. Att gå in i den här säger för skrattens skull kommer så småningom inse att allt är inte roligt. Det börjar oskyldigt men blir mer och mer allvarligt när situationen eskalerar och tiden i andras kroppar förlängs och den förvirring och i vissa fall lögner som dras ut ur att med enkelhet kunna ljuga med någon annans kropp för att få reda på saker om sig själv blir givetvis en del av de fasor som uppstår. Med karaktärer som är så olika varandra blir det en hel del konflikter och deras olika hemligheter stiger upp till ytan.
Det är en spännande serie där man är rädd för vad som kommer hända sen. Det finns så mycket hemligheter mellan dessa karaktärerna att det kan bli lite överdrivet men samtidigt känns karaktärerna levande även om de är lite orealistiska.
Kokoro Connect fokuserar mycket mer på känslor än på fysisk identifikation och kroppen. Mer menad till ungdomar än vuxna är serien känslo laddad.
Jag får ta och rekommendera Kokoro Connect, det är en bra serie som är underhållande och tankeställande. Där känslor kommer ifrågasättas och ställas emot väggen.
Dags för en till. Detta har ju lite förvandlats till en varannan dag grej nu.
En liten emotionel käftsmäll tyckte jag var på plats efter de andra två lite mer lättsamma.
Boku wa Mari no Naka av Oshimi Shuzo
Genrer: Ecchi, Gender Bender, Psychological, Romance, Seinen, Yuri
Boku wa Mari no Naka handlar om Komori Isao en 21 årig universitet som misslyckats med sin utbildning, bor ensam i en lite enrums lägenhet spelar spel, äter skräp mat och runkar mest om dagarna. Men vid nio tiden på kvällen går han alltid till närlivsen för att se det enda som tycks ge hans meningslösa vardag någon betydelse. En gymnasie elev vars namn han inte känner till, går dagligen till samma närlivs, vid exakt samma tid, varje dag, utan undantag. En sådan kväll när han försiktigt följer efter henne på gott avstånd så som han brukar göra så får hon syn på han. Det blir svart för ögonen på Komori.
Han vaknar upp under ett tak han inte känner igen, i en säng som är nybäddad och ren men framför allt i kropp som inte är hans egen. Han letar efter en spegel och upptäcker till sin fasa att han stirrar in i ögonen på flickan ifrån närlivsen, en flicka vi snart får veta heter Mari. Komori står inför ett val hur han ska bete sig i denna kroppen då han känner sig skyldig till alla handlingar han gör, hur beter sig Mari i skolan, inför sina vänner, har hon ens vänner, hur är hennes familj, har hon en pojkvän. Komori inser hur lite han vet om Mari. Men den största frågan är; om Komori är i Mari's kropp, vad hände då med Mari?
Boku wa Mari no Naka är handlar om identiteten man har och vad som skulle hända om den plötsligt hade bytats ut. Serien är en känslomässig käftsmäll som inte alls är rädd för att tvinga den manliga huvudkaraktären genomlida kvinnliga beskymmer, allt ifrån trakasserier, mobbing och plötslig menstration alltid ihop oavsett socialt eller fysikaliskt kommer utforskas.
Boku wa Mari no Naka är fullkomligt underbar i sitt berättande, den trycker på alla knappar och gärna flera gånger så man får ett drama som får en att tänka många gånger. Det hålls spännande trots mycket vardags innehåll och Komori's svamlande genom serien gör att man både blir irriterad för att bli lättad när man putas fram genom kapitlen.
Serie nämner ecchi som genre men jag håller inte med. Nog för att serien innehåller naket och shockerande scener så används de verkligen väl för att kunna spela emot Komori's okunskap inom det som kan vara helt naturligt för en kvinna.
Det hela är en serie som verkligen använder gender bend på ett väldigt väldigt bra sätt, spännande och svår att lägga ifrån sig och leder fram till en final som verkligen kommer slå undan fötterna under dig.
Dagen före julafton får Jake stopp i toaletten med en smärre översvämning som resultat. Det visar sig att Jakes toalett förvandlats till en portal till det magiska landet Yeld. Det som orsakat översvämningen är en medusa som simmat från Yeld till Jakes lägenhet.
Nu är medusor inte riktigt vad ni tror. Just den här medusan heter Modest. Medusor är ormar med en flickas överkropp. När Modest reser överkroppen räcker hon ungefär till midjan på Jake, så med svans är hon nästan 2 meter. Hon ser ut och beter sig som ett 6-årigt barn. Hon är grön-blå, har två armar med tre fingrar på varje hand och fyra ormar som "medusahår".
I praktiken blir Modest adopterad av Jake och vi får följa hennes äventyr både här och i Yeld.
Även om det emellanåt kan bli allvarligt med både död och lemlästning är det här en humorserie där en jättegullig och lite annorlunda sexårig tjejs barn- och fantasivärld ständigt kolliderar med Jakes vuxen-realism.
Jake är skaparen Jake Richmonds alter ego och många av personerna i serien är riktiga vänner och bekanta till Herr Richmond.
Det här är en riktig nörd-serie och det finns massor med referenser till dagens pop-kultur som t.ex. Pokemon och Legend of Korra. Den tar även upp dagsaktuella saker som premiären av Star Wars: The Force Awakens och Guardians of the Galaxy.
Jag tycker att serien är både charmerande och kul.
Här är en strip när man försöker få Modest att börja skolan och hon får frågan vad hon tror att skolan är för något;
Här är en längre strip där hon bjudit hem sin bästis. Observera sista rutan och Modests inställning till vad toaletter är.
Här är ett skämt om Benedict Cumberbatchs rollfigur:
Och sist en strip där Modest sover över hos sin bästis och drömmer mardrömmar
Tar en paus ifrån att skriva om Gender bend en stund. Läser upp vad som finns på några stycken som dessvärre inte är avslutade.
Så tänkte ta in en ongoing serie så länge.
Mousou Telepathy av NOBEL
Genrer: Comedy, Ecchi, Mature, Romance, School Life, Shounen, Slice of Life
Mousou Telepathy handlar om Nanako som har förmågan att läsa tankar. Något hon kunnat göra så länge hon kan minnas. Det har gjort henne tillbakadragen och introvert. Som helst är ensam och håller sig borta ifrån andra människor.
Men när en ny termin börjar görs ett klass byte och hon hamnar i samma klass som den populära Toda som råkar vara förälskad i henne och konstant tänker perversa tankar om henne.
MouTele(förkortat) är en enkel 4-panels serie som handlar om Nanako's vardags liv och hur hon hanterar sin förmåga och hur hon sakta dras in i sociala situationer hon inte är van vid. Vad hon gör för att undvika Toda så gott hon kan och för att inte behöva skalas med en av Todas många avundare.
Moutele gör det enkelt för oss som läsa att skilja på verkligheten och de tankar som Nanako läser genom att skilja på färgerna där verkligheten är grå medan tankarna har färg. Det är enligt mig väldigt snyggt gjort och speglar lite på hur Nanako antagligen ser på sin omvärld. Även om premissen inte är unik så är den väldigt underhållande och den grupp dynamik som hon blandas in i kan tydligt förklaras genom de tankar som Nanako uppfattar men som de andra helt går miste om.
Mousou Telepathy är rekommenderad den är bara rolig att läsa! Med två uppdateringar per dag för närvarande så är det något att se fram emot dagligen.
Ja den var jävligt bra faktiskt! Annars har jag läst en hel del av Tomo-chan wa Onnanoko, som handlar om en tomboy-tjej som försöker få sin bästa killkompis att se henne som en tjej. Slapstick/humor, jävligt rolig!
Dags för en recension av en amerikansk serie. Den handlar alltså inte om skolflickor som slåss mot jätterobotar och visar trosorna, utan om testosteronstinna alfahannar i långkalsonger.
Nej, det där var kanske inte helt sant. Den handlar om den här killen:
Tony Chu är cibopath: när han äter något får han information om dess historia och upplevelser. Genom 12 samlingsalbum har han tvingats äta många motbjudande saker för att ta fast bovar med andra matrelaterade superkrafter och bovar som smugglar kycklingkött (som är förbjudet efter ett explosivt utbrott av fågelinfluensa). Efter det här albumet behöver han aldrig äta något mer, för det är nämligen det sista i serien.
Chew har varit min favoritserie de senaste åren. Den är totalt galen och ofta hysteriskt rolig. I det här albumet måste Tony äta upp sin tidigare kollega och senare fiende Mason Savoy, för att lära sig vad han vet om jordens kommande undergång och hur den ska stoppas. Det är inte det bästa albumet i serien -- upplösningen känns som finalen i en säsong av Doctor Who, där lite för mycket bygger på godtyckliga regler som kunde ha etablerats bättre. Men alla trådar från tidigare album knyts ihop, massor av människor dör, och på den sista sidan hoppar Tony in i en välkomstceremoni och sticker en kniv tillverkad av choklad i bröstet på en kyckling från yttre rymden. Det händer inte i någon annan serie. jag kommer att sakna den.
Några snabba och korta recensioner av album som jag har läst nyligen:
THE BLACK MONDAY MURDERS 1: ALL HAIL GOD MAMMON
av Jonathan Hickman och Tomm Coker
Det här är en serie om bankdirektörer som är onda och har slutit ett avtal med djävulen, vilket är onödigt detaljerat eftersom det egentligen räcker med att säga bankdirektörer.
En av dem är i alla fall död. Han har blivit ritualmördad i en lägenhet på toppen av jättebankens jätteskyskrapa. Det är ett konstigt mord, och sådana utreds bäst av en konstig polis. Theo Dumas är en kriminalare som har suttit vid sitt skrivbord den senaste månaden. Han klev nämligen ur sin bil och sköt oprovocerat ihjäl en obeväpnad förbipasserande. Normalt leder inte det till skrivbordstjänst, utan till fängelse, men just den här förbipasserande visade sig ha åtta (och ett halvt) människohuvud i sitt kylskåp och ytterligare ett offer bundet i sin säng. Det räknas tydligen som förmildrande omständigheter.
Och den mördade mannens syster återvänder från exil för att ta hans plats i styrelsen och den ockulta cirkel som leder banken. Hon har planer, och vi kan anta att de är onda.
The Black Monday Murders är massiv, med textsidor fyllda med tidslinjer över döda bankdirektörer och förhörsprotokoll. Teckningarna ligger på en mycket märklig position mellan skissartade och realistiska, men passar perfekt till den historia som berättas. Varje enskild scen är fantastiskt bra. Det enda felet är att det känns som det första avsnittet av en riktigt bra tv-serie, och nu får jag antagligen vänta 6 månader till nästa.
THE GODDAMNED 1: BEFORE THE FLOOD
av Jason Aaron och r.m.Guéra
För den som inte orkar läsa längre: Föreställ dig en serie som heter "Cain, the Barbarian". Det är den här serien.
Cain är alltså mannen som enligt bibeln uppfann konceptet mord. Gud tyckte att det var en så jävla bra idé att han belönade Cain med odödlighet. Cain tyckte eventuellt att det var lite häftigt till att börja med, men nu, 1600 år senare, är han trött på det och vill dö. Det går ganska dåligt.
Cain lufsar runt i den värld man föreställer sig om man läser bibeln som fan läser bibeln. Människorna är tjuvar, plundrare, mördare, våldtäktsmän och kannibaler. Allt är syndigt, eländigt och deprimerande, vilket till och med Gud inser, så han planerar att dränka hela skiten. En man som heter Noah håller på att bygga en stor jävla båt och samlar ihop djur. Även han är ett riktigt as, dock lite mer sofistikerad. Han och Cain kommer inte att bli bästa kompisar.
Det här var deprimerande läsning. Mörker, mörker, och mörker, och lite fläckar av antydan till ljusning, som... nej, det var mörker det också. Trots det var det rätt coolt. Tillräckligt för att jag ska köpa även nästa album. Vill man se nakna och halvnakna män slå varandra sönder och samman så ger albumet i alla fall valuta för pengarna, men det är långt ifrån omistligt.
Jag pratade ju om Claremont/Sienkiewicz run av New Mutants här om veckan för vi pratade om Legion. Och jag tog fram den igen.
Upptäckte New Mutants i form av sporadiska annuals (såsom när Mojo hjärntvättar X-Men och New Mutants måste bli dom nya X-Men för att rädda dom gamla, eller när Baba Yaga fångar dom och Ilyana måste styra upp) i form av random loppisnummer av Marvels Mutanter jag kunde hitta. Jag började läsa X-Men 93, några månader innan den lade ner. Claremonts sista trenummers-arc var det första jag läste av dom (förutom ett Wolverine-gästspel av McFarlane i adjectiveless Spider-Man som hade översatts till svenska) och jag var fast direkt i denna underbara känslosåpa och letade efter allt jag kunde komma över.
På det glada 00-talet flödade piratkopiorna fritt, ja det var en härlig tid och jag läste hela Claremonts run av New Mutants. Bäst var såklart Sienkiewicz (även om det finns bra före och efter) och när en bekants-bekant sommarjobbade på Staffars passade jag på att köpa hela sviten (dvs bara Sienkiewicz-numren) i inte det bästa skicket -- perfekta ex att läsa utan dåligt samvete. Dom har förhoppningsvis tryckts om på bättre papper, bättre färg sen dess för här är det urpulpigt med grovt gult papper och ibland lite svårt att se. Men jag älskar dom som dom är. Det blev aldrig av att jag läste om dom men nu har jag tagit fram dom. Dom är bland dom få tidningar jag har kvar här i min lilla etta.
Sidospår. Elektra Assassin. Så här tänker jag. När Moore blev tokig var det på ett sätt som fick mig att tänka att han har nog varit tokig hela tiden. Scener i Väktarna, Halo Jones, League of Extraordinary Gentlemen, Killing Joke, Träskmannen, V betyder Vendetta osv fick en helt ny och för mig frånstötande udd när jag ser den röda tråden genom dom och vart det bar. Har jättesvårt för dom serierna nu som jag älskade så mycket förut. När Miller blev tokig var det på ett sätt som gjorde att det blev väldigt tydlig skillnad på dom gamla, bra serierna och dom nya, dåliga serierna. Det var en gradvis förändring och en del av hans serier är gränsfall. Men, jag tänker inte försöka försvara Holy Terror eller That Yellow Bastard. Jag tycker helt enkelt inte om dom. Men, till skillnad från Alan Moore så älskar jag fortfarande dom gamla Frank Miller-serierna. Jag har försökt läsa dom med en mer kritisk blick i ljuset av hans bloggar, hans debatter på läsarsidorna i Sin City och 300, rapporterna om hans trakasserier på kontoret osv. Men. Det går liksom inte. Det känns som om dom är gjorda av en annan person. Martha Washington, Våghalsen, Läderlappen och högst bland dom högsta: Elektra Assassin. Gud vad bra den är. (Men, Miller är min nummer två när det kommer till Våghalsen. Den enda marvelserie där jag faktiskt läst allt-allt, inte bara "typ allt" (dvs hoppat 70 och 90-talet). Min lista 1. Ann Nocenti, 2. Miller, 3. Stan Lee, 4. Mark Waid, 5. Bendis. Men det finns fler som varit väldigt bra. Nocenti är dock... !?!?! den bästa på Våghalsen!!!! Hennes soloserie med Typhoid och den där filmligan var typ den enda bra 90-tals-serien som Marvel gjorde.)
Men, sade tidigare att jag gillar Claremont mer än Miller och det tycker jag fortfarande. Och det är guld värt att få se Claremont och geniet Sienkiewicz jazza ihop. Han fick erbjudanden att göra X-Men när han var klar med Månriddaren, men han vägrade. Han ville ha frihet att experimentera. Claremont sökte då upp honom i Marvels fika rum och sade "Det är OK att du inte vill jobba på min X-Men-serie. Men jag har ett annat förslag för dig. New Mutants möter MOTHERFUCKING DEMON BEAR!!!!
Sidospår. Månriddaren. Jag älskar Moench' och Sienkiewicz run. Hittade aldrig dom som cbz men har dom i essentials-böckerna, dom svartvita. Några enstaka har jag haft i färg, loppis från den gamla svenska utgivningen, och i färg var dom kanonbra. Färgomslaget med Stained Glass Scarlet, holy shit, men jag har inte kvar dom efter flytten. Men, dom är minst sagt expressiva även i svartvitt. Månriddaren är också en serie som jag använder för att påminna mig om hur ojämn Bendis kan vara. Hans X-Men är... jag älskar dom! Jävlar vad jag älskar dom (President Dazzler?!?!?!?) Alias och Ultimate Spider-Man är hyfsade, men hans Spider-Woman och hans Moon Knight var katastrofdåliga. Däremot Warren Ellis' version av Moon Knight är min favorit bland alla Ellis' serier. Månriddaren är också bättre än Läderlappen! PS. Utsagor utan tvekan men ibland utan motivation det är något jag ibland hasplar ur mig. Tycker bara Månriddaren är mer intressant med sina identiteter (och det var det som blev helt fucked up och ärligt talat rätt så ablist i Bendis' version).
Han hade börjat med sin lite flummiga stil redan då och då på Månriddaren men när han började på New Mutants tog han ut svängarna rejält. Kritor, tejp, goache, tuschtuschtuschtusch, ja allt tog han till. Så bra. Och layouterna är bra. "Get downstairs, child! You'll be safe in the danger room!" är en av dom mest ljuvligt paradoxala replikerna och den sätter tonen (sidan efter blir Xavier, som just sagt detta, skjuten till döds i värsta spretiga Sienkiewicz-tusch-explosionen. Men oroa er inte, det var i en annan timeline) Jag gillar också att det här är eran då det är väldigt väldigt ambiguöst om Xavier är ond eller god, efter helylleåren på 60-talet och det lite mer uttalade problematiserandet under AvX (ps: Cyclops was right!). (Ps: jag verkar inte ha fattat att PS betyder post scriptum trots att jag lyckades få ut lingvistikexamen (över post efter att jag fått dåra^W^W jobbat med en liten släng av mental ohälsa). Istället verkar jag tro att det är någon blandning av sidospår och "pst, vill du höra ett hett tips?!" el likn.) Men, här ser vi iaf en Xavier som våndas över sina övergrepp på Gabrielle, sina svek mot Dani och Moira och mot sin son David osv. En Xavier som gör misstag och som börjat tänka att Magneto kanske inte var så dum ändå. Det bygger upp för vad som kommer hända inom några nummer från där jag just är, jag ser fram mot att läsa det igen. Claremonts Magneto från den här tiden är för mig den canonical Magneto.
Ja jag älskar dessa serier. Och Claremont tar verkligen ut svängarna. Jag har just avslutat första arcen med Legion (efter Demon Bear sagan följt av att en varulv och en solmänniska är medlemmar i New Mutants och dom tar över som Cloak & Dagger?!? och det är varulven som får ljuskrafter och solmänniskan som får mörkerkrafter?!?!!?!) och nu är det dags för Sunspot mot Hellfire Club; Claremont har använt den stilen då några enstaka sidor och inklippta rutor bygger upp inför kommande nummers main events s.a.s så det aldrig finns någon typisk jumping off point, jag vill aldrig sluta läsa. Däremot finns en tydlig jumping on point och det är nummer 18. Många av trådarna börjar där.
Det är svårt att säga varför det är så bra men det är så nyskapande. Hela Doom Patrol med Crazy Jane ("She kisses my face and says: Love means nothing at all") blir bara en blek kopia. Jag gillar Morrison väldigt mycket (mer än Moore iaf) och har haft OK kul med hans Heavy Metal nu under sommaren och hösten. Men alltså Claaahaaaremohohoont!! är min favorit????????. (På tal om Magneto så var det Morrisons största felsteg när han gjorde X-Men. Jag är glad att dom retconnade det för det var bullshit! Claremont-Magneto som våndas i rättssalen, som... ja det är en spoiler för 80-tals X-Men / NM men det som händer är så intressant, så coolt (varning, detta kommer från en som älskade när det var Superior Spider-Man (dvs, Dr Octopus tog över som Spindelmannen) och tyckte det var det bästa spindis varit på år och dar.))
Alltså varje sida har nåt som jag tycker är coolt. Jag tycker det här har varit världens sämsta recension hittills så jag ska öppna en sida på måfå bara för det. Sidan 15 i första numret med Demon Bear. Bildlösningen. Närbild på Illyana (hon blev min favoritkaraktär senare när Zeb Wells tog över New Mutants, och hon är även Sienkiewicz favorit redan här) med Dani i bakgrunden. Klipp till att dom släcker och går in i ett ljust rum. I mörkret bakom dom syns tänderna och ögonen på DEMON BEAR. (Bildrutorna går in i varandra på ett sätt som dom har försökt efterlikna i Legion-TV-serien) Sen har Sienkiewicz hällt ca 10 kg tippex på sidan så det snöar i Danielles svarta hår där hon sitter i fönstret och tänker i en ältig och underbar Claremontmonolog. "They don't understand-- This is something that I have to do alone." Alltså detta kanske är min favoritserie.
Nu när jag läst första Legion-arcen (har för mig att dom möter honom igen några nummer senare men har inte kommit dit än) tänkte jag på en annan sak angående TV-serien. Sätter det i spoilertagg för dom som vill se TV-versionen för det avslöjar kanske själva huvudmysteriet, men jag refererar mest till TV-serien.
I TV-serien har David "en hjärnparasit" bestånde av en ondögd man i dåligt gjord gummi-fatsuit och make up. (Ja, klippningen och fotot är otroliga i Legion men effekterna är inte bra. Men nu tänkte jag ffa på den dåliga och fetma-skampåförande designen och det uppenbara bad-guy-beteendet.) I serietidningen har han en massa personligheter i skallen. (Sättet dom ibland är där inne och det går att gå runt där inne om en telepat dragit in en i hans huvud påminner som sagt om Crazy Jane i Doom Patrol (och hennes expy i Invisibles, Ragged Robin "The difference is that Crazy Jane is owned by DC comics" som Morrison skrev i brevsidorna. Och, det är en likhet med TV-serien där det inte är Xavier och Dani som gör det utan en annan "memory walker"-snubbe dom har anställt för dom hade inte råd med några riktiga X-Men utan alla är OC-fanfic-versioner ex vis Melanie Bird är Moira McTaggert, Oliver är lite som Xavier på många sätt osv. Men värst vad tankarna rusar. Tillbaka till sidospåret. Hjärnparasiten, den "ondögde mannen". Det finns också lite andra bad guys där inne i Legions huvud. (Well, det är ju därför han heter Legion... Markus-evangeliet 5:9 citeras också i bästa kitch-stil i Claremonts tidning "WE ARE MANY" säger han/dom.) Så även i tidningen. Några är hjältar, några är bovar, några är mer tvetydiga. Dom har helt bytt ut vilka personer det är. Istället för Jack och Cindy så har TV-versionen Lenny och några andra. (Ärligt talat varför har dom så mkt NIH - not invented here - sjukan! Kunde dom inte åtminstone haft med LITE mer av serietidningen?!) Men David är iaf sig själv. OK, OK, "hjärnparasiten". I serietidningen är det en person som David dödade som barn (i självförsvar, det var en soldat som försökte skjuta hans mamma) med en psionic blast och då tog han själv 2 skada och absorberade in den här soldaten i sin egen hjärna och soldaten tog över hans telepatiska kraft och blev därför god(?!?!?) när han kunde se in i goda personers hjärnor. (PS Claremont och marvelredaktionen var lite oinsatta i Palestinakonflikten tyvärr men så var det på 80-talet, folk var lite misinformed.) Några av personerna i Davids skalle är såna som han sugit in, och några är såna som han har skapat. Hans fantasihjälte Jack Wayne machomannen är den som fått dom mer telekinetiska krafterna. Xavier tyr sig självklart till denna trygga manliga ikon medan Rahne och Dani är mer skepto och vill ge den mordiske soldaten en chans. Ja Claremont kan bygga konflikter i alla lägen inkl när man får knivskarpa kristallskärvor i skallen när man försöker ta sig in i en svart blobb inuti huvudet på sin son.)
Iaf poängen. I TV-serien har David (påstås det iaf i dom sex första avsnitten) "blivit drabbad" av en parasit. I serietidningen är det hans egen kraft som orsakat det som har hänt. I en paniksituation men ändå. Jag tycker det är mycket mer intressant. Det kan inte vara så kul att vara Xaviers barn och ha sån okontrollerbar kraft.
Som skildrig av DID är det också mer intressant med den lösningen serien har valt än TV-versionen (byter till vagare begrepp nu när jag utanför spoilertaggens trygga bubbla). Det har varit en av mina favoritgenrer ett tag, Cuckoo av Madison Clell, The United States of Tara (som får en hel del om bakfoten -- familjedramat, castingen och dialogerna är helt otroliga (älska Joey Lauren Adams biroll, men själva DID har dom missuppfattat en del. Är ändå en 10/10 serie, grät när den tog slut, det var veckans höjdpunkt), och bäst & närmast verkligheten av allt: Fågelboet av Shirley Jackson. (Hon har flera böcker på samma tema, Hemsökelsen till exempel.)
Ur dom tycker jag serietidningen gör något intressant. Det är mutantkrafter, astralrymd, terrorattacker i Paris, familjedrama (Xavier & Davids relation speglas i Moiras & Rahnes, och Rahnes med sin före detta fosterfar som förskjöt henne när hon blivit varulv (alltså hur awesome är inte Claremont pga detta!!! Använder varulvsskap för att på ett gripande sätt skildra utanförskap och förskjutning och självtvivel)). När TV-serien lägger till det inslaget dom har lagt till tycker jag det blir ngt annat. Visst har liknande tematik funnits även i X-Men (hej Malice) så visst. Men Legion behövde inte detta.
B-tråden är ett totalt hjärtkrossande interlude med Magneto och C-tråden så lite Hellfire Club maktintriger. White Queen?????. (B och C betyder inte dåligt utan det är från Levitz-paradigmet, en skrivmetod. Man har sin A-story, B-story och C-story. Nästa månad är B-storyn den nya stora A, C buffas upp till B och man inför en ny C. Detta gör man med ett rutnät. Denny O'Neil visar hur det funkar i DC Guide to Writing Comics. Men, han förespråkar själv snarare "arcs" så man kan ge ut trade paperbacks. Usch tycker jag för den trenden, och hela decompression-trenden också för den delen. Skulle vi ens ha fått se Claremonts epos, 1900-talets viktigaste skönlitterära verk? Det skulle inte existera.)
En till manga att recensera. En till genderbend manga. Iom jag lova den innan, precis fått tag på sista boken och läst klart. Innehållande en hel del naket!
Boku Girl.
Genre: Ecchi, Gender Bender, Romantik, Seinen, Komedi
Av: Sugito Akira
Synopsisen av denna är underbar på kissmanga. Underbart kortfattad.
"Trap turned into a girl by Loki". Och, ja, vi pratar om Asaguden Loke.
Då så, vi tar det ifrån början. Serien handlar om Mizuki (ett unisex namn till att börja med) som ofta mistas för en flicka p.g.a sin korta längd, smala kropp, stora ögon och perfekta hy. (Se bilden ovan) Värst av allt Mizuki får regelbundet avvisa andra män som blir attraherade. Så en dag som vilken annan blir han stucken av en getting som blev skickad av en väldigt uttråkad Loki som efter en natts sömn förvandlar honom till en kvinna. Hilarity ensue! Hur ska Mizuki's bästa vän Takeru reagera, hur ska hon själv klara det och kommer hon någonsin få en chans på tjejen, Fujiwara, hon älskar när hon själv är en flicka? (Könsbyte, nu kallar vi Mizuki för rätt genus.)
Kort och gott. "Trap turned into a girl by Loki". Jag tyckte den var väldigt underhållande och hade många goda skratt. Det hela är löjligt och leker med könsroller så som de andra genderbend serierna jag recenserat. Utav dem jag recenserat är Boku Girl nog roligast.
(Thailand är ju lite känt för att utföra könsbyten, transvistit prostuerade m.m)
Var redo för mer knas. Hemligheter hålls ju sällan särskilt länge... Vad händer när hela skolan får veta?
Jag tycker om detta formattet att utforska sådana här frågor, det är lite som att titta på John Oliver's Last week tonight för att få en inblick i USA's politik. En nypa salt med bege två. Okej, rättning där, En nypa salt med John Oliver och åtminstone en näve salt för Boku Girl.
Seriens story handlar om det här plötsliga ofrivilliga könsbytet, hur Mizuki ska klara sitt sociala live och hur hennes vänner reagerar på det. Samt vad händer när Loki bestämmer sig för att både dyka upp i verkligheten och sätter fler hinder för Mizuki. Oh... Loki så klart tar utseendet av en ung blond flicka. En bit in byggs det upp en del triangel drama och vad händer när Mizuki varken vet om hon är en man eller kvinna eller om hon ens kan bli en man igen eller om hon ens vill det när hon kan ta det beslutet.
(Loki leker med dockor en symbol för hur hon leker med människors liv för att vara lite så där analt jobbig.)
På sin spets är Boku Girl en komedi som sakta bygger upp triangel draman och sätter karaktärers syn på könsroller emot väggen och ifrågasätter normala konventioner på ett komiskt sätt.
Jag får rekommendera Boku Girl, men du ska nog tycka om ecchi för denna serien har massor av naket och sprängfylld till kanten med typiska japanska tropes.
Jag har läst ungefär en och en halv samlingsvolym utav Alan Moores klassiska run av Swamp Thing, efter som jag tänkte läsa alla 300 numren av Hellblazer i ordning och John Constantine först dök upp i Swamp Thing.
Jag har inte läst figuren förut mer än när han hoppar in i andra grejer, men jag känner till att Träsksaken är ett naturmonster och antar att han kämpar mot miljöförstöring. Det visar sig att Moore börjar med en dekonstruktion av figuren som skulle vara intressantare om jag kunde nåt om den. Jag har ett par hundra sidor in ingen aing om hurdan Swamp Thing är, vad som driver honom eller egentligen nånting annat än att allt vi visste var fel. Den mer drivande storyn är att en vithårig tjej som är Träskgrabbens bästa vän med om olika spökhistorier och om det händer henne så mycket skit som det gör här redan innan så borde hon vara total badass monsterjägare eller galen vid det här laget, så jag antar att hon inte blir mördad av zombifierade seriemördare eller fightas mot autistiska demonapor på daglig basis. Det är än så länge inte helt lysande. Jag ska inte säga att det är dåligt men det är dåligt för att vara Moore.
Det jag läser är samlingsvolymer från 2012 som leder av att de har samma kassa färgläggning som serier hade på 80-talet samtidigt som de inte använder samma billiga tryckteknik som på nått sett gör såna färger mer uthärdliga. Ibland är teckningarna jättebra, ibland skrämmande dåliga, oftast är de okej. Constantine själv har inte dykt upp ännu. Dock tittar andra charmiga figurer som Etrigan, Stålis och The Phantom Stranger förbi.
Det finns med två inledningar till varje bok, de har jag - som man bör - hoppat över vid en första läsning.
Jag har fyra och en halv volym kvar så jag hoppas på att det blir bättre. 3 av 5
Jag har läst kanske nio eller tio samlingsvolymer av evighets-våldsmangan Berserk. I början är det en gaska fet serie om att det kommer fram onda kläggdemoner ur makthavare och en total skitsövel med jättestort svärd och mega-man kanon i armen spöar ner demonerna. Esteriken är asful. Sen går det över till att bli en tillbakablick till "förr i tin' " i kanske slutet av album två-början av album tre. Och inte är det över ännu! Det har vart med typ två demoner på några tusen sidor. Vi vet redan hur huvudersonen kommer att vara efter det här och vem hans huvudfiende kommer att bli så det är lite väl långt. Dock blir själva berättelsen lite bra frammåt det att Band of The Hawk hjälper fantasylandet till seger och huvudpersonen bestämmer sig för att dra vidare.
Det som är bra är att det är ganska lite text och jag lätt kan klämma en-tre volymer per kväll. Och att demonerna var väldigt spännande på något sett, de utvecklads alltid väldigt snyggt från märkliga människor till jättesniglar med könsorgan överallt över ganska många sidor så att det kändes som att de gradvis blev otrevligare och otrevligare för varje sida. Sen så gillar jag i alla fall en eller två av karaktärerna (inte huvudpersonen, men tex ärkepsykopaten Griffith och Snigelmannen i volym två. Det är också bra att berättelsen aldrig stannar av,
Det som är sämst är hur saker ser ut. Allt är verkligen råfult! Det är inte så att teckningarna är dåliga, de är överlag väldigt bra. Det är att tanken med dem, karaktärsdesign och att den där märkligheten som alltid kommer när japaner gör europeisk style fantasy är superfult på precis samma sett det är råsnyggt i Dark Souls.
Dock hajar jag varför det har blivit en klassiker, den har den där sällsynta sidvändarkvaliteen (som absolut inte har något med bra/dåigt att göra) och nu i volym nio och tio börjar jag tycka att det hela är rätt bra också. Så jag kommer köra vidar en en bit till.
Exakt så här fult är det! Hur kan Bazuzos ansikte se ut om har har de här ögonen och den här hjälmformen?
Nu har jag läst några seriealbum som jag känner mig tvungen att säga något om:
JUPITER'S LEGACY II
av Mark Millar och Frank Quitely
De senaste serierna jag läst av Mark Millar har inte varit speciellt bra alls. De har känts som konceptskisser som han kan sälja filmrättigheterna till för flera miljoner snarare än som verk som klarar av att stå på egna ben. Koncepten har varit bra ("ett gäng relativt snälla superskurkar ska genomföra en Oceans Eleven-kupp mot en jätteond superskurk", respektive "en pensionerad rymdhjälte återvänder till planeten som han räddade i sin ungdom") men berättelserna har sedan inte bjudit på några överraskningar alls.
Första delen av Jupiter's Legacy var okej, men inte mer. Andra delen är mindre okej. Konceptet här är att superhjälten the Utopian (tänk Stålmannen) har blivit mördad av sin bror och sin son. Hans dotter, hennes pojkvän och deras son vill hämnas. För att göra det ska de rekrytera en massa superskurkar (eftersom alla hjältar är på brorsan och sonens sida).
De problem som fanns i första delen är ännu mer uppenbara i den andra. De är till exempel:
* Det är ofta oklart VARFÖR personerna agerar som de gör. The Utopian var en kaxig besserwisser, men det förklaras aldrig varför alla superhjältar i hela världen var beredda att hjälpa till att döda honom. I den här delen är alla superskurkar i superskurkfängelset beredda att hjälpa till utan att ens bli tillfrågade.
* Viktiga saker visas inte, utan nämns i förbifarten i expositionsdialog: Brorsan och sonen tar typ över välden och inför en polisstat, och nu har de tydligen förbjudit religion också, och där erövrade han Kina. Hoppsan! De här händelserna har ingen tyngd alls när de bara är text i pratbubblor.
* Mark Millar antyder att han faktiskt har något att berätta. En tidig sida handlar om depressionen och hur superhjältar ska stå för hopp. Hjältarna får sina krafter när de möter utomjordingar på en mystisk ö. Dessa spår släpps sedan helt till förmån för långa slagsmål.
* Och det hade väl varit okej om det varit BRA slagsmål, men det är det inte. De flesta av figurerna som slåss är bara personer i dräkter -- vi vet inte vilka de är eller vad de heter, så de är i princip bara en kuliss. Tyvärr vet vi ungefär lika lite om de namngivna figurerna. Det är ytterst oklart vilka krafter de har, och när vi börjar lära oss det visar de upp några till. Jag behöver veta ungefär vad superhjältarna och -skurkarna kan göra för att tycka att det är intressant att se dem slåss.
* Om det finns någon sensmoral så är det att när du slagit dina fiender på käften tillräckligt hårt så blir allt bra och 1984 förvandlas till en idyll genom ett tidshopp.
Finns det något positivt att säga? Ja, den är tecknad av Frank Quitely.
Jag skrev visst några seriealbum i det förra inlägget, så här kommer ett till:
PROVIDENCE
av Alan Moore och Jacen Burrows
Den här serien förbryllade mig.
Jag har läst den samlade versionen på tre album som samlar den här miniserien, ursprungligen publicerad i tolv delar.
I serien får vi följa journalisten Robert Black som fått för sig att han ska skriva en bok, och därför reser runt i New England för att nysta i lokal folktro och mystiska arabiska ockulta texter. Om man är en genomsnittlig nörd så känner man igen många av de platser och personer han möter, men namnen är lite fel. Han möter den deformerade Willard Wheatley (och dennes osynlige bror), inte Wilbur Whateley; han träffar konstnären Pitman, inte Pickman; han har långa diskussioner om drömmar med Randall Carver, inte Randolph Carter, etc. Robert missar helt allt det övernaturliga han möter och får förklarat för sig. För att verkligen understryka hur mycket han missar det avslutas varje kapitel med (långa) journalanteckningar där det lite övertydligt förklaras hur totalt omedveten Robert är, eller möjligen är han bara väldigt bra på att förklara saker med inbillning, hypnos eller sin bristande iakttagelseförmåga.
Och såhär långt är det rätt bra, men jag satt hela tiden och undrade vad poängen var. Det kändes som en guidad rundtur i Lovecrafts noveller, men med fler erigerade penisar, och utbytta namn.
Sedan i slutet av album två träffar Robert en kändis: nämligen Howard Phillips Lovecraft i egen hög person, och det blir ännu mer förbryllande. Det är alltså en guidad rundtur i Lovecrafts noveller, där Lovecraft själv är en karaktär?
Sedan kommer del tre, där allting som jag uppfattade som besynnerligt plötsligt förklaras, och leder fram till ett mäktigt slut! Bravo!
Har inte Alan Moore blivit mer och mer gubbsjuk på senare år? Det är viktigt att visa penisar och snygga kvinnor som har (ofta grafisk) sex med äldre äckliga herrar och/eller monster? Det sabbade både Promethea och Neonomicon för mig.
//////////////////////////////////////
Jag har läst Wonder Woman av Brian Azzarello. Det här är en svit på sex volymer som ursprungligen publicerades i samband med DC:s new 52. Men det märks knappt, eftersom WW inte interagerar ett jota med resten av superhjältegänget. Hon träffar inte ens en superskurk i hela sviten.
Hela historien kan närmast beskrivas som en fan-fiction på grekisk mytologi. Tänk rollspelet Scion, så har ni PRECIS vad det hela handlar om. Zeus har försvunnit och det är nu inbördeskrig mellan gudarna om vem som ska ta över Olympens tron. Wonder Woman dras in i det hela när hon blir beskyddare av Zeus "sista" utomäktenskaplighet. Modern Zola och bäsen Zeke är hett eftertraktade av hart när samtliga gudar för att en profetia sade att Zeus barn skall dräpa en gud och sitta på Olympens tron själv.
Många, men inte alla gudar, är med - Apollon, Artemis, Hera, Hefaistos, Eros och så vidare. Dessutom dyker fler och fler av Zeus vänsterprasslade barn fram under seriens gång och de flesta av dem är mycket trevliga inslag i storyn.
Det känns som om allting planerats från början och dessutom planerats väl. Det enda är slutet som känns lite krystat eftersom det dyker upp en ny spelare som bara mycket vagt och försiktigt nämnts tidigare i serien, men visar sig vara hur viktig som helst. Det var inte riktigt nödvändigt, men det drar absolut inte ner resten av serien. Storyn är riktigt bra och jag blev GALET sugen på att spela Scion.
Bildkvaliteten är blandad, för det mesta bra. Ibland, särskilt i närbilder märks det att tecknaren (vars namn jag tappat) slarvat eller gjort det lätt för sig. Vissa ansiktsbilder ser ut som hej kom och hjälp mig, rent ut sagt. Men det har man överseende med när det för det mesta är bra.
Har inte Alan Moore blivit mer och mer gubbsjuk på senare år? Det är viktigt att visa penisar och snygga kvinnor som har (ofta grafisk) sex med äldre äckliga herrar och/eller monster? Det sabbade både Promethea och Neonomicon för mig.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
