Nekromanti [Setting, tutorial 1] Vad är en bra setting?

[stenhöna]

Let's make this happen!

Vi behöver en länktråd för hur man pusslar ihop en setting. Så min första fråga till er är: Vad är en bra setting, och varför?

 

[Arfert]

En setting där det är tydligt vad man kan göra och varför är bra.

(Det kan vara många saker i samma setting.)

Sen är det ju bra om det man förväntas göra är "kul" att spela. Och att det inte är för krångligt att komma in i settingen. Om det är krångligt så måste det vara en extra intressant setting som är värt besväret (Tekumel är ett bra exempel). Bara för att en setting är konstig är den inte intressant.

 

[Rymdhamster]

En bra setting måste vara tillräckligt "färdig" för att jag ska kunna ta den rakt av och börja köra äventyr i den, men den måste vara tillräckligt ofärdig för att jag ska ha gott om plats att stoppa in allt eget jag kommer på.

Som en tumregel bör minst hälften av settingen vara helt blank, gärna mer.

 

[krank]

Let's make this happen!

Vi behöver en länktråd för hur man pusslar ihop en setting. Så min första fråga till er är: Vad är en bra setting, och varför?

En bra setting...
...inspirerar spelarna till att vilja göra vad det nu är tänkt att man ska göra i rollspelet.
...inspirerar spelledaren till att vilja skapa den sorts äventyr det är tänkt att man ska ha i settingen.
...ger spelarna de verktyg som behövs för att komma på många olika konkreta rollpersonsidéer och hur de realiseras och rotas i spelvärlden.
...ger spelledaren de verktyg som behövs för att komma på många olika konkreta äventyr.
...är välstrukturerad och lätt att hitta i.

Överhuvudtaget tycker jag att en bra setting är fokuserad på det rollpersonerna ska hålla på med; mitt favoritexempel är Mutant City Blues som jag tycker uppfyller nästan alla punkter.

Men allt ovan har egentligen att göra med hur man beskriver världen; att man ska fokusera på sådant som hjälper spelare och spelledare att spela

Å andra sidan; om settingen är välbeskriven och beskrivningen är fokuserad kan världen i stort se ut precis hursomhelst...

 

[Mundo]

( Bara för att en setting är konstig är den inte intressant.

Det här är ytterst viktigt. Många gånger har jag suttit med Svavelvinter, som jag för övrigt tycker är skitroligt, och bara suckat åt vissa av grejerna, varelserna och namnen som allting har. Varför göra det så satans komplicerat?

EDIT:

Tillägg. Kan du förklara din setting, mycket grovt, med fem meningar eller mindre? Då är den gutt.

 

[Måns Bredelius]

Måste nog också dissa samt stärka svavelvinter hör. Jag håller med om att namnen är som de är. Dock känns de som en del i settingen.

Tror Mutant undergångens arvtagre hade lite olika sätt man skulle utalla visa ord på. En egen liten påhittat dialekt. Kul men kanske jobbigt ibland.

 

[krank]

Måste nog också dissa samt stärka svavelvinter hör. Jag håller med om att namnen är som de är. Dock känns de som en del i settingen.

Tror Mutant undergångens arvtagre hade lite olika sätt man skulle utalla visa ord på. En egen liten påhittat dialekt. Kul men kanske jobbigt ibland.

Jag kan inte tala för Svavelvinter, men jag tycker att det finns ett värde i världar man tvingas lära sig en del om. Framför allt gillar jag slangord och konstiga namn, förutsatt att namnen och slangorden ligger någorlunda vettigt i munnen. Det ger en skön extra anknytning till spelvärlden, lite känslan av att "vara invigd". Alla rollspel måste inte vara riktade mot tålamodslösa eller nybörjare =)

 

[stenhöna]

Måste nog också dissa samt stärka svavelvinter hör. Jag håller med om att namnen är som de är. Dock känns de som en del i settingen.

Tror Mutant undergångens arvtagre hade lite olika sätt man skulle utalla visa ord på. En egen liten påhittat dialekt. Kul men kanske jobbigt ibland.

Jag kan inte tala för Svavelvinter, men jag tycker att det finns ett värde i världar man tvingas lära sig en del om. Framför allt gillar jag slangord och konstiga namn, förutsatt att namnen och slangorden ligger någorlunda vettigt i munnen. Det ger en skön extra anknytning till spelvärlden, lite känslan av att "vara invigd". Alla rollspel måste inte vara riktade mot tålamodslösa eller nybörjare =)

Det är intressant, att tröskeln för att sätta sig in i en setting helt klart skiljer sig åt.

 

[Måns Bredelius]

Jag måste nog säga att Mutant och svavelvinter tycker jag det varit okej men skumma ord som gjort att världen stärkts.

Men! Jag kan inte uttala 50 % av svavelvinters ord ibland asså. det kan för sig bero på min dåliga svensk eller nåt.

Nä men absolut. Vad saker heter gör spelet.

 

[Måns Bredelius]

Måste nog också dissa samt stärka svavelvinter hör. Jag håller med om att namnen är som de är. Dock känns de som en del i settingen.

Tror Mutant undergångens arvtagre hade lite olika sätt man skulle utalla visa ord på. En egen liten påhittat dialekt. Kul men kanske jobbigt ibland.

Jag kan inte tala för Svavelvinter, men jag tycker att det finns ett värde i världar man tvingas lära sig en del om. Framför allt gillar jag slangord och konstiga namn, förutsatt att namnen och slangorden ligger någorlunda vettigt i munnen. Det ger en skön extra anknytning till spelvärlden, lite känslan av att "vara invigd". Alla rollspel måste inte vara riktade mot tålamodslösa eller nybörjare =)

men en sak här. Nu när vi talar om vad ett rollspel ska innehålla. Du pratar om att man ska tvingas lära sig om världen. Många, typ alla, gånger så blir det en spelare (jag) som sätter sig in i hela världen. Alla spelare har inte den orken/tiden; å det kan man inte klandra dem för heller.
Jag gillar komplicerad värld där det finns mycket detaljer som är viktigt att tänka på. Men som grund ska det inte bli för mycket.

Sen borde det inte vara ett krav att man måste kunna settingen för att kunna spela den. Man kan ju lära sig världen med tiden.

 

[stenhöna]

Sen borde det inte vara ett krav att man måste kunna settingen för att kunna spela den. Man kan ju lära sig världen med tiden.

Det där är också intressant. Var går gränsen, vad är det minsta man måste veta? Typ genre? Fantasy/sci-fi/realism?

 

[krank]

men en sak här. Nu när vi talar om vad ett rollspel ska innehålla. Du pratar om att man ska tvingas lära sig om världen. Många, typ alla, gånger så blir det en spelare (jag) som sätter sig in i hela världen. Alla spelare har inte den orken/tiden; å det kan man inte klandra dem för heller.
Jag gillar komplicerad värld där det finns mycket detaljer som är viktigt att tänka på. Men som grund ska det inte bli för mycket.

Sen borde det inte vara ett krav att man måste kunna settingen för att kunna spela den. Man kan ju lära sig världen med tiden.

Jag tänker att man inte nödvändigtvis ska behöva lära sig allt konstigt från början. Lite fluency play, men för setting istället för regler. Så tänker jag ofta när jag konstruerar hypotetiska kampanjer i spel med mycket "wirdness", typ Eclipse Phase eller Mechanical Dream. Man kanske börjar i en liten avkrok med ett fåtal "nya" grejer för spelarna att lära sig / vänja sig vid och sedan öppnar man upp spelvärldens konstigheter steg för steg...

Med andra ord: Jag menar inte att man ska tvingas lära sig saker innan man ens börjar spela, utan mer att man ska tvingas lära sig saker över en längre tid, typ.

Gyllene medelväg?

 

[Måns Bredelius]

Något jag tror på, är att man ska kunna känna igen sig. När jag visade min kompis svavelvinter första gången så tittade han igenom, läste lite. Sa sen. Det är typ renässansen & Italien. Ganska varmt klimat.

AA. Sa jag.

Samma sak med alla fantasy rollspel man spelat. Det är typ fantasy. Samma sak med Vampier the maskerade. Det är typ vampyrer ... No shiit.

Så gör man ett rollspel på one piece (som säkert finns) så är ju hela settingen klar. För alla som kommer spela det rollspelet kan redan settingen.

Med typ Mouse guard så krävs det lite effektiv skriv konst att visa fram settingen. Och då blir det här att man måste lära dig sig världen lite sakta i taget, samt boken måste vara bra skriven.

Krank det är som ditt super hjälte rollspel. More the human. man är super hjältar liksom, klart.

Jag tror på korta enkla ord som folk känner igen och kan relatera till så hittar man settingen som spelare väldigt enkelt.

 

[God45]

Warhammer 40k och Vampire: the masquerade är de två bästa settingsen. De är superlätta att komma in och kunna spela i efter att man gått igenom grunderna på cirka fem minuter. Men sedan är de nästan oändligt djupa.