Nekromanti Siècle de l'Obscurité - Skräck

[Tony.Meijer]

Hejsan,
jag har fnulat lite med det här med skräck till Siècle de l'Obscurité (och funderat på ett nytt namn, men men...) och det jag har kommit fram till är att jag inte vet vad det är för storts skräck folk förväntar sig och det känns ju dumt att inte fråga, som det där andra bolaget gjorde och som blev sådär...

Det jag tänker mig är en krypande skräck med en victoriansk berättarstruktur och där kampen i allmänhet står mellan det övernaturliga/oförståeliga och viljan och den moraliska styrkan hos protagonisterna, eller för att göra det lite tydligare:

Protagonisten definieras snarare av sin vilja att gå in i det okända snarare än av nedgörandet av "monstret". Vad anser ni?

Och framför allt, är jag för otydlig med vad jag är ute efter?

* För de som har missat det så är Siècle de l'Obscurité tänkt att vara ett 1700-tals skräckspel.

 

[Ram]

Protagonisten definieras av vilja att gå in i det okända? Definieras hur då tänker du?

Handlar mysterielösandet/skräcken snarare om att mobilisera modet att stå upp emot fasan än själva "striden" mot den?

Hur får man i så fall mod?

 

[Tony.Meijer]

Protagonisten definieras av vilja att gå in i det okända? Definieras hur då tänker du?

Alla protagonister, och rollpersoner, definieras i min värld av hur de utvecklas. Jag tänker mig att i Siècle de l'Obscurité så är utvecklingen snarare inriktad på att lösa den inre konflikten kring att möta skräckkällan (något man måste göra men som har en stor risk) snarare än den yttre att fysiskt nedgöra den.

Handlar mysterielösandet/skräcken snarare om att mobilisera modet att stå upp emot fasan än själva "striden" mot den?

Hur får man i så fall mod?

Hmm, jag uttryckte mig konstigt. Det jag vill ha sagt är att jag ser skräcken i det här spelet som den räddsla man kan känna när man känner lukten av död snarare än räddslan man känner när man upptäcker att man har snubblat över ett lik.

Svarade det på dina frågor eller är jag fortfarande förvirrande?

 

[Ram]

Hm. Kan du ta ett exempel? Vad kan vara en typisk "fasa" och vad gör man för att kunna möta den?

 

[Tony.Meijer]

Hm. Kan du ta ett exempel? Vad kan vara en typisk "fasa" och vad gör man för att kunna möta den?

Jag ska göra mitt bästa.

Rollpersonen Maria, vår historias hjältinna, har blivit utskickad att hantera en by där lite social oro pyr efter att en best terroriserar samhället (för att stjäla grundploten från en bra film).

Efter att ha hört sig för och fått reda på att besten ofta jagar i den mörka skogen så beger sig Maria ditt och efter en katt och råtta lek skjuter hon besten. Problemet, och en del av skräcken (utöver att traska runt i en skog i mörkret eller fantisera om det), ligger i att besten tål krut och kulor, men en konfrontation, med ett riskmoment, är nödvändig för att komma närmare en lösning på problemet.

Klarare?

 

[Mogger]

Menar du att RP gradvis ska komma till insikt att det enda sättet att besegra fasan på är att konfronteras med den? Och att skräcken består i att denna insikt egentligen redan finns där, men att karaktären i det längsta drar sig för att konfrontera fasan?

 

[Möller]

Protagonisten definieras snarare av sin vilja att gå in i det okända snarare än av nedgörandet av "monstret". Vad anser ni?

Protagonisten, rollpersonen, skiljs alltså från berättelsens alla andra deltagare genom att vara den enda som vågar söka upp skräckkällan?

Jag skulle gilla att spela en person som verkligen inte vill möta monster, för att tillslut inse att allt hänger på det. Men känns svårt att få till den känslan. Det är ju en rätt etablerad genrekonvention att rollpersonerna alltid är de som möter monstret.

 

[Mogger]

Hm. Kan du ta ett exempel? Vad kan vara en typisk "fasa" och vad gör man för att kunna möta den?

Jag ska göra mitt bästa.

Rollpersonen Maria, vår historias hjältinna, har blivit utskickad att hantera en by där lite social oro pyr efter att en best terroriserar samhället (för att stjäla grundploten från en bra film).

Efter att ha hört sig för och fått reda på att besten ofta jagar i den mörka skogen så beger sig Maria ditt och efter en katt och råtta lek skjuter hon besten. Problemet, och en del av skräcken (utöver att traska runt i en skog i mörkret eller fantisera om det), ligger i att besten tål krut och kulor, men en konfrontation, med ett riskmoment, är nödvändig för att komma närmare en lösning på problemet.

Klarare?

Ok, det här låter coolt. Alla monster/fasor/whatever är okända. De är skitläskiga men RP är rationella och upplysta individer (vars jobb som monsterjägare måste vara väldigt tydligt i spelet) och bara genom att ta sig an problemet på ett närmast vetenskapligt sätt kan de övervinna det okända, genom att, helt enkelt, se till så att det inte är okänt längre. Van Helsing möter Linné möter X-Files, typ.

Jag tycker att det låter skithäftigt! Jag ser framför mig en cool "monstergenerator" som SL bygger nya otäcka monster med?

Har jag förstått vad du är ute efter?

 

[Ram]

Mja. Så skräcken skall komma ur att man måste konfrontera skräcken fast man inte kan segra (just då)?

 

[Möller]

Alla monster/fasor/whatever är okända. De är skitläskiga men RP är rationella och upplysta individer /.../ och bara genom att ta sig an problemet på ett närmast vetenskapligt sätt kan de övervinna det okända, genom att, helt enkelt, se till så att det inte är okänt längre.

Fast, trots att de gör allt för att förbereda sig, kan de aldrig göra det fullt ut? Insikten är alltså att det inte går att helt bygga bort riskmomentet. Låter coolt. Eller?

 

[Mogger]

Låter coolt. Eller?

Jag skulle spela det. Gärna.

 

[Tony.Meijer]

Menar du att RP gradvis ska komma till insikt att det enda sättet att besegra fasan på är att konfronteras med den? Och att skräcken består i att denna insikt egentligen redan finns där, men att karaktären i det längsta drar sig för att konfrontera fasan?

Det var min grundtanke med den twisten att det är problematiskt just för att den är okänd. Det är inte en varulv där ute, det är nånting och vad i helvete det nu än är så kommer den inte att kela med dig

 

[Tony.Meijer]

Ok, det här låter coolt. Alla monster/fasor/whatever är okända. De är skitläskiga men RP är rationella och upplysta individer (vars jobb som monsterjägare måste vara väldigt tydligt i spelet) och bara genom att ta sig an problemet på ett närmast vetenskapligt sätt kan de övervinna det okända, genom att, helt enkelt, se till så att det inte är okänt längre. Van Helsing möter Linné möter X-Files, typ.

Jag tycker att det låter skithäftigt! Jag ser framför mig en cool "monstergenerator" som SL bygger nya otäcka monster med?

Har jag förstått vad du är ute efter?

Du har förståt precis vad jag är ute efter. Jag har tänkt mig att det inte är nödvändigt att de ska vara just monsterjägare, däremot att det ska vara tydligt att de måste hantera problemet. De kommer helt enkelt att vara utsända och om det är av kung och kyrka som vill att de får folk att lugna ner sig eller om det är av Frimurarna för att titta in i en av deras medlemmars försvinnande tänker jag mig spelar mindre roll.

Hmm, jo, det blir nog nödvändigt med en monstergenerator eller något sätt att bygga "det okända" på.

Jag tänker mig också att man aldrig får möjlighet att titta för mycket på det okända. Maria ser aldrig besten, den springer runt henne och låter lite kanske, och när hon väl lyckas få iväg ett skott som träffar så hör hon bara en blandning av de tidigare djurlätena och skriket av en kvinna.

Fast jag vet inte, det kanske är för begränsat i sitt upplägg?

 

[Beastslayer]

Jag gillar ditt koncept. Det känns som allt Götter försökte göra men inte gjorde.
Tänkt att bara skriva och lägga upp som PDF eller har du större planer?

Hur som, jag ser fram emot att se hur arbetet fortskrider.

 

[Genesis]

Fast jag vet inte, det kanske är för begränsat i sitt upplägg?

Absolut inte. Vi är många som tycker att det är mycket bättre med ett spel som vet vad det gör och gör det väl än ett spel som försöker vara allt för alla. Om du gör ett fokuserat spel som handlar om att undersöka det okända blir jag mycket mer intresserad än om du gör ett generiskt 1700-talsspel med magi och stridsregler.

Jag har för mig att Vincent Baker skrev ett spel som påminner smått om det här upplägget, men som han aldrig gav ut. Bitar av det finns på nätet någonstans, men jag minns inte vad spelet hette. Om Måns eller någon annan med bättre koll än mig kan komma ihåg det finns säkert en del inspiration att hämta.

 

[krank]

Fast jag vet inte, det kanske är för begränsat i sitt upplägg?

Det finns det nästan inget som heter. Även om det skulle bli ett tradspel finns det inget som säger att det inte kan vara fokuserat. Och fokus är BRA.

Tag Mutant City Blues till exempel. CSI med superkrafter. Och ett regelsystem och en spelvärld som fokuserar på precis det; rollpersonerna är CSI-snutar med krafter, och fångar skurkar med krafter.

Det hade ALDRIG varit lika bra om det bara var en generell superhjältevärld med ungefär samma backstory.

Generellt fel jag tycker många tradspel gör är att de försöker vara så återspelbara som möjligt. Man ska kunna spela VAD MAN VILL, säger de. Och så blir det bara vanligt äventyrande i äventyrargäng likförbaskat.

Så hellre ett fokuserat spel.

 

[Tony.Meijer]

Jag gillar ditt koncept. Det känns som allt Götter försökte göra men inte gjorde.
Tänkt att bara skriva och lägga upp som PDF eller har du större planer?

Hur som, jag ser fram emot att se hur arbetet fortskrider.

För tillfället så vill jag mest få klart ett intro-äventyr att bygga saker från, vad det blir sen, ja det får vi se. Jag har upptäckt att om man har en massa planer så måste man revidera det så mycket så det är ändå inget av grundplåten kvar, så jag säger som så att planen är att få ut något på något sätt

 

[Tony.Meijer]

Absolut inte. Vi är många som tycker att det är mycket bättre med ett spel som vet vad det gör och gör det väl än ett spel som försöker vara allt för alla. Om du gör ett fokuserat spel som handlar om att undersöka det okända blir jag mycket mer intresserad än om du gör ett generiskt 1700-talsspel med magi och stridsregler.

Top.
Det är nog jag som övertänkte grejen lite, det kändes som om problemet skulle komma när man vill spela spelet två gånger i och med att man då vet "grejen" med att tvinga sig själv till att möta det okända, fast nu kom jag på att det är ju lite samma sak med Call of Cthulhu i att det går att få en skräckstämning trots att man vet vart det barkar hän, eller vad tror vi?

Jag har för mig att Vincent Baker skrev ett spel som påminner smått om det här upplägget, men som han aldrig gav ut. Bitar av det finns på nätet någonstans, men jag minns inte vad spelet hette. Om Måns eller någon annan med bättre koll än mig kan komma ihåg det finns säkert en del inspiration att hämta.

Det låter super, säg till om du kommer ihåg vad det heter.

 

[Tony.Meijer]

Generellt fel jag tycker många tradspel gör är att de försöker vara så återspelbara som möjligt. Man ska kunna spela VAD MAN VILL, säger de. Och så blir det bara vanligt äventyrande i äventyrargäng likförbaskat.

Jag ser var du kommer från, det jag ser som problemet blir dock att som jag har tänkt mig spelet så känns det som att man plockar upp det en gång och det skulle kännas lite ovärt på en sån fin ide

Fast det kanske är återspelbart ändå, trots att man vet grejen?

 

[Mogger]

Jag har för mig att Vincent Baker skrev ett spel som påminner smått om det här upplägget, men som han aldrig gav ut. Bitar av det finns på nätet någonstans, men jag minns inte vad spelet hette. Om Måns eller någon annan med bättre koll än mig kan komma ihåg det finns säkert en del inspiration att hämta.

Storming the Wizards Tower?

Har inte läst tyvärr, men det ska nog finnas en del regler och sånt där.