Nekromanti Ska rollspel fly eller konfrontera verkligheten?

[Sodivra]

Tja, allt rollspel är väl verklighetsflykt? Så fort du tar på en roll av en annan person har du lämnat verkligheten. Även om du spelar saker som uteliggare i Stockholm eller kristen hemmafru i Knutby. Eller student i Linköping. Eller reklamare i Göteborg. Det är fortarande en verklighetsflykt. Föt det är inte på riktigt.

Det är lite som att diskutera film. Både Black Swan, The Station Agent och Transformers är verkighelsflykt. Till och dokumentärfilm, som är en form av verklighetflykt. För att du slipper dig själv. För det är därför vi går på bio.

Verklighetsflykt kanske är, som flera andra påpekat, fel ord i sammanhanget. Men vad du skriver i andra stycket, "för att du slipper dig själv" tycker jag sätter fingret på det jag vill diskutera. Slipper man sig själv när man spelar, läser eller tittar?

Jag tänker att man kan möta sig själv, fast i fantasin. Man möter sin egen längtan efter att lyckas, rädsla för att bli ensam, och lojalitetskänslor för gruppen. Sånt som man kanske möter i skarpt läge i det dagliga livet.

 

[Gurgeh]

Verklighetsflykt kanske är, som flera andra påpekat, fel ord i sammanhanget. Men vad du skriver i andra stycket, "för att du slipper dig själv" tycker jag sätter fingret på det jag vill diskutera. Slipper man sig själv när man spelar, läser eller tittar?

Jag tänker att man kan möta sig själv, fast i fantasin. Man möter sin egen längtan efter att lyckas, rädsla för att bli ensam, och lojalitetskänslor för gruppen. Sånt som man kanske möter i skarpt läge i det dagliga livet.

Om det jag spelar, läser eller tittar på är bra så slipper jag mig själv, eftersom det då tar min fulla koncentration. Om min koncentration är helt riktad mot det spel jag spelar, den bok jag läser eller den film jag tittar på, då har jag roligt. Är den inte det har jag mindre roligt. Jag skulle inte kalla det för verklighetsflykt, utan för engagemang.

(Och det har egentligen inte så mycket med trådens ämne att göra, när jag tänker efter.)

/tobias

 

[gizmo]

Mitt svar: det går inte att välja.

Jag hade ett samtal relativt nyss som handlade varifrån man drar skapandet. Att man, när man skapar (använder fantasin), bara kombinerar alla möjliga saker man har (medvetet eller omedvetet) träffat på i sitt liv. Därmed ökar fantasin både med mängden upplevelser och förmågan att lätt komma åt dem och fritt ändra på och kombinera dem.

Som jag sade då, tror jag att det bara kan komma ut ur en hjärna vad som redan finns inne. Jag tror inte att man kan skapa helt nytt ur inget. Man kan bara träna sig i användning.

För att komma tillbaka till poängen: Realiteten kommer alltid in i rollspel. Annat går inte.
Jag själv gillar ju känslan av realitetsflykt och sträver ofter efter det i rollspel. Men jag vet att inget jag och andra kan komma på i rollspel kan vara annat än kombinationer av det som redan finns i oss. Vilket är realiteten.
Fördelen med gruppaktiviteter som rollspel är dock att historian matas av olika hjärnor, och därmed har tillgång till fler kombinationsmöjligheter (mer fantasi).

That said är realitetsflykt kanske oftast inget annat än vardagsflykt. Och det kan man nog välja.

 

[Ögat]

Jag tycker att rollspel bör handla om saker som är viktiga GENOM eskapism. Du är en asgrym barbar som rider på dinosaurier och slåss mot rymdpirater och... utan att du såg det komma blir du plötsligt underligt vemodig när din dinosaurie förlorar sina ägg.

Så tänker jag att det alltid borde vara, ingen tvingar dig att känna något utan du märker själv när det känns.

 

[Man Mountainman]

Tja, allt rollspel är väl verklighetsflykt? Så fort du tar på en roll av en annan person har du lämnat verkligheten. Även om du spelar saker som uteliggare i Stockholm eller kristen hemmafru i Knutby. Eller student i Linköping. Eller reklamare i Göteborg. Det är fortarande en verklighetsflykt. Föt det är inte på riktigt.

Det är lite som att diskutera film. Både Black Swan, The Station Agent och Transformers är verkighelsflykt. Till och dokumentärfilm, som är en form av verklighetflykt. För att du slipper dig själv. För det är därför vi går på bio.

Verklighetsflykt kanske är, som flera andra påpekat, fel ord i sammanhanget. Men vad du skriver i andra stycket, "för att du slipper dig själv" tycker jag sätter fingret på det jag vill diskutera. Slipper man sig själv när man spelar, läser eller tittar?

Jag tänker att man kan möta sig själv, fast i fantasin. Man möter sin egen längtan efter att lyckas, rädsla för att bli ensam, och lojalitetskänslor för gruppen. Sånt som man kanske möter i skarpt läge i det dagliga livet.

Kanske är det så att man i den bästa konsten varken slipper eller möter sig själv, utan snarare konfronteras med det faktum att man aldrig var "sig själv" till att börja med. När vi ser en film, ser vi händelseförloppet genom kamerans öga, och är filmen tillräckligt bra kan kamerans öga sammanfalla med vårt eget, mikrofonens öra med vårt eget, och vi glömmer bort att vi sitter på en biostol/vardagsrumssoffa och förlorar oss i filmens verklighet. Detsamma kan ske i rollspel i vad vi kallar "immersionism".

Förutsättningen för att detta över huvud taget ska vara möjligt är dock att vi redan innan vi sätter oss i biofåtöljen/vid spelbordet befinner oss "utanför oss själva", att vi inte är inlåsta i oss själva som i ett fängelse utan hela tiden befinner oss bland människorna och tingen, att vi ständigt uppfattar världen genom dessa andra människor och ting. Som Krank gillar att påpeka är vi ju föga mer än ett sammanflöde av de sociala och naturliga processer som omger oss, det vi kallar "jag" är i alla händelser väldigt flyktigt och endast en återspegling av den omgivande världen. Alla våra tankar, våra känslor, vår identitet, finns redan "där ute" i världen som omger oss, och vi bara repeterar dem.

Så när vi förlorar oss själva i en fiktion, återfinner vi snarast sanningen om oss själva: att vi aldrig var mer än en "fiktion" till att börja med. Det är alltså inte så att vi möter oss själva i fantasin: vi möter den värld av symboler, tankar och känslor som föregår oss och skapar oss, och förlorar oss i den.

 

[Svarte Faraonen]

Sen får man nog fråga sig vad "verkligheten" är. Du tycks ju likställa verkligheten med vissa sociala frågor, feminism osv. En annan aspekt av verkligheten är tekniska och ingenjörsmässiga problem, eller militär strategi, men ett rollspel som har fokus på dessa ting skulle nog upplevas som mer eskapistiskt.

Så här i den faustiska kulturens mest förstelnade civilisationsfas torde det väl dessutom vara viktigare att fokusera på de senare ämnena.

 

[Sodivra]

Jag tycker att rollspel bör handla om saker som är viktiga GENOM eskapism. Du är en asgrym barbar som rider på dinosaurier och slåss mot rymdpirater och... utan att du såg det komma blir du plötsligt underligt vemodig när din dinosaurie förlorar sina ägg.

Så tänker jag att det alltid borde vara, ingen tvingar dig att känna något utan du märker själv när det känns.

Du, och gizmo, och Gurgeh har ju helt rätt. Jag hatar ju ordet "verklighetsflykt", men jag kom hem igår natt, hög på rollspelsmöte och ville skriva. När jag vaknade idag och såg rubriken på min egen tråd tänkte jag "Åh nej, suck",

 

[Arfert]

Tja, allt rollspel är väl verklighetsflykt? Så fort du tar på en roll av en annan person har du lämnat verkligheten. Även om du spelar saker som uteliggare i Stockholm eller kristen hemmafru i Knutby. Eller student i Linköping. Eller reklamare i Göteborg. Det är fortarande en verklighetsflykt. Föt det är inte på riktigt.

Det är lite som att diskutera film. Både Black Swan, The Station Agent och Transformers är verkighelsflykt. Till och dokumentärfilm, som är en form av verklighetflykt. För att du slipper dig själv. För det är därför vi går på bio.

Verklighetsflykt kanske är, som flera andra påpekat, fel ord i sammanhanget. Men vad du skriver i andra stycket, "för att du slipper dig själv" tycker jag sätter fingret på det jag vill diskutera. Slipper man sig själv när man spelar, läser eller tittar?

Jag tänker att man kan möta sig själv, fast i fantasin. Man möter sin egen längtan efter att lyckas, rädsla för att bli ensam, och lojalitetskänslor för gruppen. Sånt som man kanske möter i skarpt läge i det dagliga livet.

Nja, det enda man kan säga är "på riktigt" när man spelar rollspel är egna känslan. Och den kan ju vara allt från "äkta" (framsuggerad) skräck eller ångest till att vara en aning småroad. Beroende på din personlighet och smak.

 

[Anarchclown]

Rörande Överens

NT

(Om jag nu ska hålla på som Dante ska väl det betyda typ Nonsens Tryffel då)

 

[Cybot]

Gör tanken på att möta något som är svårt i livet i rollspel dig tänd eller avtänd?

Är det måndag eler fredag?
Det beror ju helt vilket sinnestillstånd jag befinner mig i.
Ibland vill man behandla de stora frågorna, ibland är det sinnesslö svärd och sandaler.
Hur ofta det ena eller det andra gäller är ju mycket individuellt, men jag skulle inte kunna hänga någon längre tid med en spelgrupp som har en definierad agenda i den här frågan.

 

[Save]

Gör tanken på att möta något som är svårt i livet i rollspel dig tänd eller avtänd?

Är det måndag eler fredag?
Det beror ju helt vilket sinnestillstånd jag befinner mig i.
Ibland vill man behandla de stora frågorna, ibland är det sinnesslö svärd och sandaler.
Hur ofta det ena eller det andra gäller är ju mycket individuellt, men jag skulle inte kunna hänga någon längre tid med en spelgrupp som har en definierad agenda i den här frågan.

Vad menar du egentligen? Att du inte kan vara någon längre tid med en spelgrupp som har en klar uppfattning angående om det är fredag eller måndag? Låter ganska knasigt i mitt tycke. Hur ska ni då komma överens om när ni ska träffas?

Rent allmänt tror jag att ditt inlägg emellertid går att tolka som en förstärkning av synpunkten att tråden behandlar en moralisk fråga (och att det därför inte finns några egentliga svar utan bara ett oräkneligt antal synpunkter).

 

[Ram]

Den typen av fokus och val är onödigt begränsande tycker jag att Cybot säger.

Och om Cybot säger det så håller jag med honom.

 

[Cybot]

Gör tanken på att möta något som är svårt i livet i rollspel dig tänd eller avtänd?

Är det måndag eler fredag?
Det beror ju helt vilket sinnestillstånd jag befinner mig i.
Ibland vill man behandla de stora frågorna, ibland är det sinnesslö svärd och sandaler.
Hur ofta det ena eller det andra gäller är ju mycket individuellt, men jag skulle inte kunna hänga någon längre tid med en spelgrupp som har en definierad agenda i den här frågan.

Vad menar du egentligen? Att du inte kan vara någon längre tid med en spelgrupp som har en klar uppfattning angående om det är fredag eller måndag? Låter ganska knasigt i mitt tycke. Hur ska ni då komma överens om när ni ska träffas?

Snarare så att jag tycker att rollspel som eskapism eller som verktyg för att behandla de stora frågorna är som måndag eller fredag. Jag skulle inte kunna hänga med en grupp som alltid vill att det är måndag (eller fredag).

 

[Cybot]

Den typen av fokus och val är onödigt begränsande tycker jag att Cybot säger.

Och om Cybot säger det så håller jag med honom.

Just så

 

[Petter42]

Nästan ohövlig brist på definition av just verklighet. Själv är jag högst osäker på om själva världen är riktig. Om träden, stenarna och månen egentligen finns, för det skulle ändå inte spela någon roll för den "riktiga verkligheten". Verkligheten är människor och vad vi känner, vet, tänker och gör. Att klippa gräset är bara en manifestation. Och vart skulle då det här lämna rollspel? Experimentell verklighet?

/Petter tänker i parallel med att rollspel är livsförberedande lek.

 

[Rickard]

Kunde inte den här tråden ha handlat om att använda saker som pågår i den riktiga världen som en förstärkning av vad som pågår i den fiktiva världen? Jeepform har i sin definition av metaplay en väldigt intressant tanke kring detta.

Huruvida det är bra eller inte att göra det känns rätt meningslöst att diskutera. "Det beror på smak."

/Han som funderat på att göra ett rollspel där man gör scenarion på saker som hänt i veckan men han har aldrig orkat göra det, så det är bra att Null State kom

 

[Svarte Faraonen]

Kunde inte den här tråden ha handlat om att använda saker som pågår i den riktiga världen som en förstärkning av vad som pågår i den fiktiva världen? Jeepform har i sin definition av metaplay en väldigt intressant tanke kring detta.

Huruvida det är bra eller inte att göra det känns rätt meningslöst att diskutera. "Det beror på smak."

/Han som funderat på att göra ett rollspel där man gör scenarion på saker som hänt i veckan men han har aldrig orkat göra det, så det är bra att Null State kom

4. Skräpa inte ner trådar. Om du vill korrigera eller peka ut vad du anser vara ett misstag eller felslut i ett inlägg så är det förstås helt okej; men om du har problem med diskussionens grundläggande förutsättningar och hellre såg att ämnet inte diskuterades alls – strunta i den. Påpeka inte för alla inblandade att det är slöseri med tid att diskutera ämnet, för om de höll med dig skulle de inte diskutera saken till att börja med.

Om du inte tycker trådens ämne är värt att diskutera, håll det för dig själv och strunta i tråden.

 

[Rickard]

Öööh, jag bidrog visst till tråden. För att förtydliga mitt ursprungliga inlägg ...

Om du vill korrigera eller peka ut vad du anser vara ett misstag eller felslut i ett inlägg så är det förstås helt okej;

"Kunde inte den här tråden ha handlat om att använda saker som pågår i den riktiga världen som en förstärkning av vad som pågår i den fiktiva världen?"

Vad tycker ni? Ska rollspel handla om det som är viktigt och komplicerat i våra verkliga liv, eller vara en välbehövlig paus från verkligheten?

"Jeepform har i sin definition av metaplay en väldigt intressant tanke kring detta."

/Han som tyckte mycket väl att han svarade på frågan med att han tyckte att det kunde vara intressant att ta in verkligheten till rollspelsvärlden

 

[Man Mountainman]

Var god uppmärksamma även regel 9:

Regel 9: Respektera våra beslut. Moderatorerna har rätt att dela ut tillsägelser, och tillfälligt eller permanent stänga av användare som bedöms agera i strid med dessa reglers mening; till och med användare som följer deras bokstav. Alla moderatorbeslut kan överklagas till redaktionen. En överklagan ska skickas som privat meddelande till en av redaktörerna eller som epost till redaktion@rollspel.nu. Svara inte på moderationen i tråden där den postades.

Att föreslå ett alternativt ämne för tråden är inte att "peka ut ett misstag eller felslut", om man inte tolkar "misstag" väldigt generöst, som "hela tråden är ett misstag". Vilket vi alltså inte gör.

 

[Cissi]

Har inte lusläst allt så någon kan ha sagt det här redan.

Jag ser inte varför det ena måste utesluta det andra. Ärligt talat, jag har snurrat runt på det här forumet i några månader och måste säga att alla som rör sig här verkar ha ett genuint intresse i människor och sin omvärld. Jag upplever det som att ni som skriver rollspel och vi/ni som spelar plockar från vår vardag och med krativitet och omtanke skapar världar och system som speglar vår världsbild och våra känslor.

För mig handlar rollspel varken om det ena eller det andra samtidigt som det handlar om båda. Det är en lek och ett allvar ett avståndstagande och ett ställningstagande. För mig är det ett sätt att samla energi för att få hjälp att ta tag i saker som är jobbiga. Det är rekreation och avslappning med mina bästa vänner och en kopp te som ger mig ny energi för att ta tag i mitt jobb och andra delar av livet som kan vara hårda ibland.

Rollspel ska varken fly eller konfrontera, det ska bara vara. Vara ett sätt att hitta energi, kreativitet och glädje.