I en typisk medeltida by i större delen av Europa fanns flera drag som vi kanske inte alltid tänker på:
- Marken brukades delvis kollektivt. (Kan skilja lite åt mellan olika länder, olika tider.) Byn kraftsamlade för särskilt jobbiga uppgifter, tex vårplöjning, viss skörd, fårklippning mm. och arbetade tillsammans.
- Marken kunde fördelas "rättvist", det som gav upphov till tex tegar - alltså smala "strips" av varje åker, så att alla hade lite bra jord och lite dålig jord. (Detta ihop med den första, tror inte den existerat utan sambruk...)
- Specialiseringen var mindre. Ingen odlade bara vete, på alla sina fält. Det odlades olika saker, lite beroende på hur mycket sambruk som praktiserades. Olika fält kunde vara olika lämpliga för olika ändamål, och det fick ofta påverka. I vissa delar/vid vissa tider bedrevs också flerårigt växelbruk, så grödorna kunde rotera för att inte slita ut jorden.
- Byalaget bestämde, om sambruk rådde. Ingen kunde sätta sig upp mot bygemenskapen. De bestämde vad som såddes var och liknande.
- Någonstans läste jag att omkring 30-40 procent av byns totala mark var åkermark, max. Resten var andra saker - betesmark, fruktträd, skog för ved mm (eller för svin att böka i), eller låg i träda.
- Allmänningar var mestadels hårt reglerade, av byalaget eller liknande. Kunde tex vara så att bönderna hade olika rätt att släppa sina svin i den bästa ollonskogen, beroende på ålder och annat.
- Bin! Biodling bedrevs förmodligen här och var, av flera i byn. (Antagligen inte av alla, men flera familjer kan ha en kupa eller två.)
- Smådjur, höns, kaniner, gäss osv. stod också för en andel av maten. De flesta hade antagligen någonting sådant, kanske utom de fattigaste, men här är det förmodligen mer specialisering (iaf av sånt som tex kaniner eller större fjäderfä, då det kräver lite mer) men byteshandel.
Detta har betydelse för hur byn ser ut. Bystrukturer har förändrats, genom historien. Olika faktorer har haft olika betydelse - tex bo nära, för att kunna samarbeta, skydda varandra och varandras ägor mot rovdjur mm. skapar tätare byar, medan maximering av brukad yta mm tenderar att skapa glesare byar med fler utgårdar. (Och det senare skapades ju med visst tvång i Sv. vid de olika skiftena.)
När industrialiseringen börjar så smått, blev det också vanligare att flytta byar närmare vattendrag, så att fler kunde dra nytta av vattenhjul mm. Det var inte lika viktigt innan dess - en kvarn kunde ligga en bit från närmaste by, tex lämpligt placerad mellan två olika byar som delade på samma kvarn. Samma sak med smedjor.
I vissa länder och vid vissa tider har det också varit hårt reglerat och krävt tillstånd för att bygga sådant som kvarnar och smedjor. Iom att det var en anläggning där tjänster bedrevs, så var det också något som kunde beskattas - då var det, liksom tex marknader - något som länsherren gav tillstånd till. (Eller i en del fall, fanns regler beroende på hur nära en stad byn låg och liknande. Ingen kvarn fick kanske uppföras inom tre miles från en stadsmur...)
Byar har också flyttat en hel del beroende på hur pass säkert det har varit. Arkeologer som tex grävt ut keltiska boplatser under bronsåldern, ser att byar har varit befolkade (bebygda) i stötar med långa tidsintervall mellan - ibland har vissa lägen varit bra, tex skyddat mot överfall men sämre åkerjord. Då har människor bott där medan det varit mer krig. Sedan har de flyttat till bättre lägen för odling - men har det blivit oroligt igen några generationer senare, har byn kanske omlokaliserats igen.
Under medeltiden är det mer styrt till vad länsherren bestämde, men denne kunde resonera på samma sätt. (Bättre att flytta en by till ett säkrare läge, även om avkastningen blir lite sämre, än att bekosta fler soldater för att skydda den mot överfall.)
