Jag känner att jag är väldigt,
väldigt bra på spelledarpersoner, men vet inte riktigt hur jag ska...liksom, förklara hur jag gör, vad det är som gör att jag anser mig bra på slp:er, jag vet inte hur jag ska klä det i ord, det är liksom bara något jag
gör, något som blir till av sig självt. Har aldrig liksom, tänkt så himla mycket på
teorin bakom vad som gör bra karaktärer bra.
Men du bad om exempel, och det kan jag erbjuda, antar jag...
här finner du några av mina mer lyckade Eon-slp:er, noggrant beskrivna utifrån ett perspektiv på deras inre psykologiska konflikter. Förhoppningsvis kan de inspirera, eller erbjuda nån slags ingång till vidare diskussion.
Jag ska försöka flumma lite, dock, eftersom jag är så pass övertygad om att jag har nåt att ge i det här ämnet.
Monster blir den röda tråden här.
Amir Ezra var en slp som var ren magi första scenen han var med, men därefter har jag aldrig fått till honom lika bra igen, aldrig gjort samma intryck på spelarna med honom. Det är som att hans koncept byggde alldeles för mycket på en...specifik kontext, en specik scen, och när han togs utanför den kontexten försvann för mycket av hans resurser och makt, och därmed det som gjorde honom läskig, -och- han hamnade utanför sin vana miljö, vilket underminerade hans annars kusliga förmåga till sådana där insikter i folks och strukturers beteende som bara riktiga psykon kan ha. Jag är inte säker, givetvis, det kan ha varit att jag bara aldrig hittade tillbaka till honom riktigt, men jag tror att han saknade...något, som gjorde att han bara funkade i en enda scen, eller en enda kontext. Ett annat psyko,
Inalea, har som jämförelse funkat hyfsat om och om igen, för hennes centrala konflikt är mer komplex, och mer nyanserad. Hon är inte ett totalt monster, som Amir Ezra, utan
försöker faktiskt vara god, synd bara att det är så...svårt.
Sen har vi
Ordoño av Herrana, ett annat monster (vars jättefina porträtt tyvärr är nere just nu pga wiki-fuckup). Han -behöver- inte vara särskilt psykologiskt intressant, till skillnad från Inalea och Amir Ezra (som -borde- ha varit det, iaf), för han fyller en helt annan roll i kampanjen - som en drivande aktör vars inblandning tvingar rollpersonerna till svåra val. vad som följer bör betraktas som
MEGAGIGASPOILER FÖR MINA SPELARE.
Ordoño är supermegaond och har sålt sin själ till en gud så ondskefull att nästan -alla- andra gudar hatar den, och det mesta av hans energi brukade gå ut på att försöka jävlas med de supergoda devorna som tjänar gudinnan Taiia, Ordoños guds ärkefiende. Problemet är att andra aktörer kommit in i leken och hotar Ordoños planer på makt - dels apguden Begalgals vansinniga prästerskap, dels den nyvakna pseudo-vediska superlischen Kanishka, som basically är kampanjens ärkeskurk. Båda dessa aktörer är egentligen superevil (även om Kanishka är något mer komplex) och borde rimligen kunna komma överens med Ordoño, men de har inte alls samma mål och blir därför i praktiken ett hot mot varandra, speciellt som Kanishka är så mäktig att han hotar maktbalansen i världen. Ordoño tänker därför försöka -alliera sig- med självaste devorna, sina svurna ärkefiender for all time, eftersom både Taiia och hans egen gud har ett förkrossande starkt intresse av att Kanishka besegras. I denna smet hamnar rollpersonerna, som måste ta ställning till om det är lönt att alliera sig med makter egentligen värre än Kanishka så att Kanishka ska kunna stoppas. Ordoño kommer, hänsynslös och samvetsbefriad som han är, ta till alla till buds stående medel för att få rollisarna och devorna på sin sida, medan devorna kommer tokvägra åtminstone till en början, för being lawful good är de betydligt mindre kompromissvilliga än Ordoños lawful evil. När Kanishka börjar rövränna dem kanske de ändrar sig dock, vi får se. Det hela är hursomhelst upplagt för en jävligt dynamisk konflikt där rollpersonerna måste göra mycket svåra val om vilken sida de ska stödja, och hur långt de är beredda att gå för att göra det - och hur mycket skit de kan acceptera att deras nya allierade sysslar med. Och -det- är funktionen Ordoño som slp fyller, att han sedan har god klädsmak är relativt irrelevant, även om det givetvis kommer bli skoj för mig som SL att försöka lyfta fram vidden av hur extremt hänsynslös och...well,
ondskefull, yet hederlig, han är. Det finns nån slags nyans i hans karaktär som kan tillföra lite komplexitet i gestaltningen av honom, även om hans primära funktion är av rent fisktanksmässig plottbränsle-karaktär.
Det var lite svammel, som sagt, men jag hoppas det gav något. Säg gärna till isåfall, så kan jag försöka komma med mer somehow. Jag har nog en del vettiga tips ang. kvinnor som försöker hävda sig i en patriarkal struktur, tex.
- Ymir, ojsan, det blev långt...