Därför krångla till det! (långt)
"Varför krångla till det? Varför inte använda ett komplett rollspel använda sig av världen som passar den kampanj man ämnar spela? För att sedan med mindre modifikationer som det kommer bli för att passa just dig bättre, istället för att skapa ett helt nytt rollspel."
Det finns en ganska bra orsak till att inte göra det. Ett regelsystem som hanterar en hel värld måste av nödvändighet hantera alla konstiga kombinationer. Ett Arthur-spel enligt din formel skulle även bli tvungen att ta hänsyn till bönder, hantverkare, fiskare, legoknektar, och precis allt annat som kan tänkas förekomma i ett England anno domini 400. Det finns två problem med ett sådant spel.
Det första är att det av nöden blir ganska omfattande med alla dessa mindre modifikationer för alla möjliga kampanjer i folkvandringstidens England.
Det andra är att det missar poängen. För liksom, vilka är det som är huvudpersonerna i Arthur-sagorna? Jo, Arthur, hans riddare, några av riddarnas hustrur, älskarinnor och döttrar, ett par andra kungar, Merlin och några trollkunniga kvinnor, samt en och annan ond riddare. I princip alla som inte är riddare är antagonister eller biroller. Kan man över huvud taget anse sig spela Arthur-saga om man spelar legoknekt eller fiskare i den världen?
Pendragon har löst det genom att man enbart kan spela riddare. I Knights Adventurous till 3rd Ed så fanns det extraregler för kvinnor, och i 3th Ed så bakades Knights Adventurous in i regelboken och regler för att spela magiker tillfördes. Det vill säga, möjligheten att spela de viktiga birollerna (magiker och kvinnor) är sena tillskott i Pendragons historia. Tyngdpunkten har alltid varit på att spela riddare, med allt vad det innebär.
Genom denna fokusering så kan man dels sammanfatta alla SLPers färdigheter med färdigheten Industry (det vill säga Tillverka), så därmed förpassas biroller och statister dit de hör hemma - birolls- och statistfacket, och dels utveckla den intressanta delen på ett sätt som hade varit omöjligt i ett konventionellt rollspel.
Se, Pendragon spelas med väldigt snabbt tidsflöde. Det är inte ovanligt att det går ett helt år per spelmöte. Det gör att ens rollperson snabbt blir äldre, så vill man fortsätta att spela så gör man bäst i att skaffa en arvinge som kan ta över sin fars mantel. Pendragon bygger till stor del på detta generationsskifte: ens rollpersons berömda far är inte bara ett par paragrafer i ens bakgrundshistoria, det är en före detta rollperson som spelledaren och spelarna minns personligen, eftersom de har spelat mot den rollpersonen för några spelmöten sedan. På så sätt så har man genom att bygga om hur rollspel spelas fått in familjens vikt i rollspelet.
Varför är det här så viktigt? Jo, grundståryn i Arthur-sagan handlar om hur Uther enar landet, hans son Arthur blir ny kung, Arthur syndar med sin egen syster och avlar Mordred, och genom Mordred så kommer Camelots fall när Arthur är en gammal man. Med andra ord, ståryn spänner över tre generationer! Därtill kommer en hel del effekter av att det är samma familj: Arthur blir inte kung för att han drar svärdet ur stenen. Han drar svärdet ur stenen för att han är Uther Pendragons son och Britanniens rättmätige kung. Mordred är inte vilken ond riddare som helst: han är Arthurs son. Alltså måste ett rollspel som gör anspråk på att ha samma stämning som Camelot ha familjen och deras forna dåd som en viktig del. Någon designer verkar ha identifierat problemet att en berömd pappa i rollpersonens bakgrund kunde lika gärna ha ersatts av en papegoja på axeln i äkta piratstil. Men gör man pappan till en före detta rollperson... då talar vi helt andra bullar.
Spelar man ett konventionellt rollspel, till exempel D&D med såsboken om Camelot eller GURPS Camelot, så måste man hitta på en massa konstiga abbrovinscher för att få in samma effekt, eftersom dessa spel är gjorda för konventionellt rollspelande. Det är till och med så hårt att om en enda rollperson är en konventionell äventyrare så kommer den rollpersonen att sabotera motsvarande generationsspel. I det fallet är det med andra ord mer eller mindre kontraproduktivt att försöka modda ett konventionellt rollspel till Camelot. Det blir varken hackat eller malet. Det blir bara ett konventionellt rollspel med lite Arthur-fernissa på.
"Men jag vill spela konventionellt rollspel med lite Arthur-fernissa på!" kanske någon invänder. Varsågod, gör det. Men kom inte och klaga på dem som genom att nischa rollspelen försöker utveckla hur man spelar rollspel. Jag är rätt övertygad om att om inte Pendragon och dess generationsspel hade funnits så hade inte Ars Magicas troupe-spel tillkommit heller, och båda dessa spel torde ha varit så grundläggande för storytelling-idén att utan dem så hade vi inte haft Vampire eller World of Darkness. Med andra ord, de två nischade spelen var rätt essentiella för ett rätt stort kliv i rollspelshobbyns utveckling. Utan sådant nytänkande och nischning så hade hobbyn enbart gått ut på att banka monster i grottor idag.
Och det är skäl nog för att krångla till det.
)