Den korta versionen:
Tarkhaner är tungt kavalleri/elitsoldater som tillhör en uråldrig, ärftlig social klass, och agerar som husriddare under emirer, beier och kefaler.
Granascher är dödsdyrkande mordmaskiner som tillhör en hemlighetsfull (men högt respekterad) religiös krigarorden svuren att beskydda Den tusenögde gudens folk och land till tidernas ände, och även då kommer de skrikande dra sina kroksablar mot Sovarna när dessa uppstiger ur sina kliffotiska helvetessfärer.
Den långa versionen:
En tarkhan IRL är en slags upphöjd krigare inom turkiska folk, se
wikipedia-artikeln, de hade kunnat jämföras med riddare, eller en hövdings huskarlar.
Systemet som det funkar i Mûhad härrör från en avlägsen tid när zhanerna som helhet var nomader, men även idag är en stor del av dem icke-bofasta. En tarkhan i detta system är en upphöjd krigare under en khagan, dvs en stamhövding, men utöver detta är konceptet väldigt brett, och det finns andra former av upphöjda krigare, tex gharbawi och ansarer. Men khaganer har länge kännetecknats av att de utgör en samhällsklass som vagt påminner om österländska riddare; titeln går i arv (ofta från förfäder som är någon form av legendhjältar) tarkhaner ges särskilda privilegier, får god sold av sin furste, och har därför råd med bra hästar och förstklassig utrustning. De är i första hand tungt kavalleri i moderna mûhadinska arméer; för bara några sekler sedan var de lättare kavalleri som fäktades med lansarna snarare än att anfalla med direkta kavallerichocker och lägga hästens hela tyngd bakom lansstöten, men numera är de tyngre rustade och använder liknande taktiker som riddare annorstädes.
Tarkhaner äger generellt inte land, oavsett om deras furste är en nomad eller bofast. Mûhads ekonomiska struktur är bara semi-feodal, i det att adelns makt mer baserar sig på handel och militära och politiska poster än jordägande. Tarkhaner är alltså snarare husriddare under sina furstar, oavsett om dessa är emirer, kefaler, beier eller något annat. Det finns inga "fria" tarkhaner, alla tarkhaner är underställda en furste. Tarkhan är heller ingen titel man upphöjs till som belöning för hjältemod eller liknande, då blir man snarare en gharbawi, en 'himlabenådad krigare'.
Tarkhaner använder generellt stridslans/ryttarlans, mûhadinsabel/stridsyxa/hjälmkrossare, rundsköld, och en ryttarbåge. De har tunga rustningar, generellt lamell och plåt, men inte lika tunga som sabriska riddares; helplåtsrustningar är mycket ovanliga i Mûhad. Några exempel på hur jag tänker mig att typiska utrustning ser ut:
hjälm,
rustning, hästrustning och beväpning (snubben i förgrunden), se även
Medieval - Total War-versionen.
Kvinnliga tarkhaner existerar sannolikt inte, men det är möjligt, jag har inte tänkt på det.
Granascher är ädla (upphöjda) krigare med en icke-ärftlig titel. Granascher ingår i en hemlighetsfull militär-religiös order med specifik intern struktur och interna ritualer och seder, kännetecknandes av ett fokus på meditativa övningar och en slags morbid fatalism och dödsfixering; granascher är ofta totalt dödsföraktande och gör det till en statussport att samla på fiendehuvuden, penisar och andra delar, som torkas, balsameras eller förkrymps och läggs på hög i närmsta ordensborg. Däremot använder granascher i strid aldrig droger, olikt somliga andra mûhadinska krigare; de är alldeles för elit för det. Granascher lever för krig, för gud och för orden, och tillåts antagligen inte ha familjer och andra distraktioner (däremot finns antagligen inget kyskhetslöfte eller dylikt, eftersom (homoerotisk) sexualmystik förmodligen ingår i ordens hemliga riter och idéer). Med detta försöker jag inte säga att granascher är skogstokiga, det är de flesta av dem -inte-, men de står utanför det vanliga samhället och utgör en eliternas elit som existerar för att uppnå perfektion i stridens konst och sända fiender till skuggorna i underjorden. Granaschernas direkta lojalitet och känslor är ofta investerade i kamraterna inom orden, men samtidigt finns en fatalistisk medvetenhet om att alla kommer dö ögonblicket deras instinkter sviker dem, och det finns nog en slags buddhism-liknande
tomhetslära där man inte får fästa sig vid något, och en idé om
mentala 'gifter' som leder till instinkternas förgrovande och underminerar ens stridsförmåga. Eftersom alla kamraters liv är förgängliga är granaschens lojalitet därför ultimat till orden, och detta är en potentiell akilleshäl i det mûhadinska systemet; granaschordrarna är svurna att tjäna Mhîmen som Guds utvalde ställföreträdare på jorden, men det ögonblick de skulle få för sig att vända sig mot honom är han rätt fucked. (Jag har ingen aning om det någonsin hänt historiskt).
Granascher tillämpar nog lite olika taktiker och har lite olika metoder och utrustning beroende på deras specifika ordens filosofi (eller, granascherna som helhet kanske snarare utgör -en- orden, med olika ordensborgar som olika entiteter i strukturen). Gemensamt är att alla tränar tvåsvärdsfäktning med mûhadinsablar, som av historiska och kulturella skäl anses vara det ädlaste av vapen. Man tenderar också att strida från hästryggen, som det anstår förnäma krigare, men lättare rustade än tarkhaner; granaschernas grej är kirurgiska och borderline suicidala angrepp mot flankerna av fiendens arme, inte för att detta alltid är vad som händer - för en granasch finns inte dödsfruktan och det högsta målet är att hitta och nedgöra de främsta i fiendens armé. Denna fixering vid dueller är inte helt optimal på slagfältet, och kan ibland underminera granaschernas effektivitet som styrka, när de tex får flipp och på eget bevåg bestämmer sig för att nu är det dags att göra ett frontalangrepp mot fiendens absolut starkaste punkt och offra sig i drivor bara för att en av dem ska kunna ta fiendens generals huvud. Att "hantera" granascherna kräver därför en del av en härförare, och att få en bunte granascher påprackade sig från högre ort, formellt en stor ära, är inte alltid en generals högsta dröm, speciellt som granascherna inte på något vis är bundna av lag att lyda hans order (om han inte är Mhîmen själv). Granascher är upphöjda krigare med förnämlig utrustning och bästa tänkbara träning, de tillskrivs ädel börd och behandlas därefter; en härförare förlorar ansiktet om han inte lyssnar på dem, och kan inte gärna använda dem som kanonmat (däremot kan granascherna använda sig själva som kanonmat, men det är helt upp till dem).
Det finns nog en slags 'fria' granascher i det att somliga ålagts av sina ordensmästare att färdas runt mellan slagfält och arméer och ställa sina tjänster till förfogande (vare sig de är välkommna eller ej).
Kvinnliga granascher existerar definitivt inte; Granaschorden är marginellt mindre homosocial än Ultramarines. Kvinnor representerar liv och kaos och deras energier skulle helt fucka upp granaschsällskapets noggrant odlade bromance-dödskult.
