Re: Och de enda Ymir godkänner är...
Det okända skrämmer mig. Skräckkällan, måste vara okänd, egendomlig, gåtfull, till synes utan ett syfte - åtminstone till en början. Det är mer eller mindre en förutsättning för att jag ska bli rädd. Zombier, aliens, mördare och annat psykopat/splattergrejs som utgör ett klart definierat, dödligt hot skrämmer mig väldigt sällan, om någonsin. Det otäckaste av allt är faktiskt när 'skräckkällan' egentligen inte alls vill något illa egentligen, utan bara vill meddela de levande någonting, men begränsas av sitt tillstånd (död), och försöker göra sig uppmärksammade med alla medel som står till buds - dvs så läskiga medel som möjligt. Det är alltså spökfilm som gäller för min del, men det bör tilläggas att jag har en avsevärd fobi för mumiefierade kroppar också.
Jag är rätt kräsen, kan på rak arm bara komma på ett fåtal skräckfilmer som är tillräckligt bra (ur skräcksynpunkt då). Vissa av dem är rakt igenom skitläskiga, andra innehåller blott några enstaka scener av tillräckligt läskig/skrämmande karaktär, men jag räknar upp samtliga här:
Besökarna, svensk klassiker om hemsökt familj, oöverträffad i sitt subtila men skrämmande upplägg. Kanske läskigast av alla, men det var så länge sedan jag såg den att jag drar mig för att uttala mig innan jag sett om den igen.
Event Horizon. Klaustrofobisk rymdskräck med obehagliga, inspelade ljud på latin. Klart otäckt.
Ringu (Ring). Ungdomar som dött i fruktansvärd skräck, förvridna fotografier, mördarflickor i kimono som krälar ut ur TV:n. Uuuuuhhh...
Honogurai mizu no soko kara (Dark Water). En mer renodlad spökfilm än 'Ringu', med alla de element jag förväntar mig av en sådan. Att vanligt vatten kan vara
så läskigt...
The Others. Ytterligare en otäck spökfilm, subtilt och obehagligt uppbyggd med tidernas finaste plottwist mot slutet.
Blair Witch Project. Fruktansvärt otäck om man bara kan leva sig in i den. Den enda som verkligen skrämt njurtalgen ur mig, tror jag.
Jian Gui (The Eye). Jag trodde bröderna Pang var thailändare...nåja, välgjort är det iallafall, och läskigt också.
Kaïro. Teknologiskt relaterad skräck, baserad på tanken om vad den teknologiska utvecklingen egentligen gör med oss människor. En skräckkälla jag verkligen kan relatera till.
Cradle of Fear. Cradle of Filth-medlemmar goes skräckfilmskådisar. Och de gör det
bra. Den här rullen hade kunnat vara väldigt otäck om den inte vore så B. Hantverket är dock gediget - mest budget som fattas.
Eraserhead. En filmatiserad mardröm, komplett med groteskt vanskapt spädbarn som ligger och skriker filmen igenom, till monotona industriljud. Lynch. Aaaaargh. Ingen skräckfilm egentligen, dock. Hoppas jag...kanske. *Försöka förtränga*
Riget (Riket). Mest lysande humor och den bästa TV-serien någonsin, men också en liten spökhistoria som bitvis innehåller en del riktigt läskiga scener.
Det spökar. TV-serie som gick för ett par år sedan, baserad på autentiska (om man nu tror på't) svenska spökhistorier. Inte direkt så att man blev skräckslagen, men det var ändå fullt av uppslag på den sorts ångestfyllt tragiska, mystiska och alltjämnt otäcka spökhistorier jag älskar att spelleda. Och lite otäckt kunde det vara - programledaren hade vääärldens berättarröst...totalt creepy.
Och sedan fanns en annan svensk TV-serie om en högstadieklass som gjorde en skolresa till ett hus på Gotland. Jag minns inte vad den hette, men jag minns att den var såå läskig. Någon som kommer ihåg?
- Ymir, filmsnobb
