Krickdala Skuggor över Krickdala. Ett Wes-Andersonrollspel.

[Sinisa_]

Jo. Har inte postat här på ett par månader. Men i allra högsta grad grubblat vidare på Tistelriddare under lediga stunder, och framförallt då på de stora kosmologiska linjerna, på det där stora, kosmiska mörkret som ska finnas vid horisonten för att ge rätt färgton åt smådjurens sömniga liv längs floden, deras danser och fester på Krickdala äng under somrarna, och höstpromenaderna under färgade lyktor… Vad är det till exempel för förbjudna böcker Mortimer Mullvad läser i, som får hans päls att bli vit som nyfallen snö, och varför har han slutat äta vanlig mat? Och vad äter han istället? Och vad är det för skugga som ibland kommer svepande över storskogens rand, kretsar ett varv över just sorkfamljens gård, och sedan försvinner västerut? Är det verkligen bara en uggla (och det är ju, vet ni som har följt med i de andra trådarna och Tistelriddarna, inte så ”bara”)? Men varför verkar till och med ugglorna i så fall hålla sig undan när skuggan dyker upp? Vad finns det för krafter som vill störta ut världen i evigt mörker?

Jag ville ha åtminstone ett hum om sånt här för att kunna skapa hemliga sällskap och mysterier och intriger, så det är vad jag har dykt in i: skuggorna.

Det är en rätt omfattande text, med roliga och kusliga tabeller och såpass ingående beskrivningar av saker och ting som jag har velat ha. Den finns i inlägget nedan, men egentligen behöver man nog inte läsa alltihop för att ha en åsikt om trådens egentliga ämne.

En kort sammanfattning: Det finns en kraft i världen som heter ”sannskugga” och som är förknippad med förtvivlan, arrogans, rädsla, hat och girighet; tänk Kraftens Mörka sida eller svart magi. När man lär sig använda sannskugga förvrids man sakta på ett eller annat sätt; man får kanske skuggtentakler som slingrar sig ur bröstkorgen, eller huggtänder som en djuphavsfisk, och man börjar hungra efter andra varelsers lycka, kroppsvärme eller blod. Sannskuggan och dess effekt på levande varelser är i någon mån tänkt att simulera sådant som alvernas förvandling till orcher, Gollums fall och korruption i Ringarnas Herre, eller Draculas förvandling till vampyr efter att ha förbannad Gud, eller kanske lite grann de ”moraliska” förvandlingar som finns i en del av Studie Ghiblis filmer: flickans föräldrar blir grisar därför att de äter av andarnas mat, och så vidare. Det finns en annan sån här korrumperande kraft i världen, som kallas för Lögnarens Märke, men det lämnar vi därhär för tillfället.

När förvandlingen gått tillräckligt långt upphör den som brukar sannskuggan att vara en varelse av kött och blod och blir istället en så kallad umbra, en levande, odödlig skugga som drar runt i världen och ställer till otyg.

Det finns hela världar — parallella världar, ungefär som älvornas rike, eller elementarplan — som har erövrats helt och hållet av sannskuggans inflytande, och blivit en sorts ödsliga spökvärldar där bara umbrorna finns kvar. Det har varit hemskt roligt, faktiskt, att börja sätta ihop tabeller för att slumpa fram sådana världar; här kommer ett par exempel på resultat man kan få, för att ge en vag aning av hur Skuggvärldarna känns:

- Solen är svag och förkrympt. Som om ett döende stearinljus stiger över horisonten när dagen kommer. Det röda eller brunvioletta skenet värmer inte världen, och snarare än att skingra skuggorna, får dess flackande dem att växa och kränga och dansa som om de vore levande.

- Hela världen är ett väldigt, underjordiskt grottsystem. Alla portar upp till ytan är igenmurade. Skulle man mot förmodan få upp dem öppnar de sig mot ett ylande mörker.

- Fabrikshallar fulla av maskiner som inte följer den vanliga fysikens lagar. Kugghjul och hävstänger verkar ändra form och storlek när man tittar på dem ur olika vinklar. Man går i en korridor, eller i gliporna mellan väldiga vävarmar och ventilationsrör, och trots att man säker på att man går rakt framåt kommer man ut i samma rum som man lämnade, antagligen genom dörren man gick in i. Är maskinerna av järn, eller någon annan, underlig metall? Eller av sten, och försedda med magiska, slingrande runor? Är allting tyst och stilla, eller rör sig maskinerna i sömngångaraktiga, eviga cykler, kanske drivna av världens rörelse kring en död sol?

- Ett ogästvänligt klipplandskap där en storm ständigt blåser åt samma håll, och har med sig virvlande sand, stenskärvor och blandat skräp som kommit ur samma världsbrunn som Rollpersonerna anlände genom. Det är nästan omöjligt att röra sig mot vindriktningen; när man rör sig med vinden når man så småningom fram till en bergvägg som börjar stupar neråt. Vinden sugs ner i ett hål i marken, i en tjutande strömvirvel. I grottor gröpta ur de allt brantare väggarna kikar mängder av sorgsna små ögon fram: det är någon sorts väsen som använder håvar och nät för att fånga in de ting som stormen har med sig. Avgrunden leder kanske hem, kanske till en annan skuggvärld. Vad för sorts skatter har grottvarelserna fångat i sina håvar under årtusendena? Kanske en artefakt som resenärerna söker efter? Kommer de klara av att ta sig ner där, med bergsbestigarutrustning och magi, eller kommer de sugas bort genom portalen?

*

Och så vidare.

Utöver en sorts allmän förhoppning om ny energi till projektet i form av tillrop och spridda förslag om det ena och det andra, och bara en vilja att dela med mig av processen, har jag fyra huvudsakliga frågeställningar som jag vill kasta ut i forumet:

1. Lilla frågan om nomenklatur. Älskar nog inte begreppet ”sannskugga”. Det spelar mot ”sannljus”, som i en tidigare version bara hette Ljuset, som ju är ett bättre namn, typ stämningsmässigt — Ljuset och Skuggan — som ”Kraften” — men det blev så fruktansvärt svårt att skriva om och hela tiden göra omskrivningar för att skilja på vanligt ljus och magiskt ljus: ”Det sanna Ljuset verkar ha någon sorts mystiskt samband med vanligt ljus.” Osv. Sannljus tycker jag funkar, men sannskugga känns väl lite — fel, bara? Kanske för att sant+skugga skär sig. Andra förslag: Häxmörker, Sorgskugga, Stornatt, Umbra. Etc. Jag har inget som riktigt sitter, tycker jag.

2. Jag tycker nog att Skuggvärldarna och deras invånare är lite för mycket kosmisk fasa för att enkelt kunna smälta in i Tistelriddares stämning av Susar-i-Säven och saga, med talande små möss och älvor och så. Kanske. Jag tycker ju också om den där blandningen, jag tänker att det är spelets usp, att det nästan blir Call-of-Cthulu via Mouseguard och Wanderhome. Men jag önskar ändå att jag kunde hitta just mer sagoaktiga influenser eller referenspunkter. HC Anderson har ju skrivit en saga som heter just ”Skuggan”, som är rätt fin, och utifrån vilken jag nog ska försöka konstruera en skuggvärld som är en tom och öde och lite surrealistisk artonhundratalsstad, där det kanske singlar ner snö eller aska ur mörkret, och där levande skuggor stryker fram längs väggarna och schackrar om affärer, och på nått sätt kanske firar en sorts evig jul eller mindvinterhögtid? På något sätt. Jag har en sorts… stämning, som sagt. Och Peter Pan tappar förstås sin skugga hemma hos Wendy. Finns det annat? Andra sagor där levande skuggor förekommer, eller där ”mörkret” spelar roll? Det finns till exempel, i spelet, en sorts besvärjelse där man använder tassar och svans och gör en skuggdocka mot en vägg och ger den liv — det är den sortens bilder och som jag tycker behövs, för att vrida Skuggvärldarna bort från typ HR Giger. En aning.

3. Umbrorna, som de levande skuggorna heter, kan inte äta vanlig föda, utan livnär sig på sådant som andra varelsers livskraft, värme, glädje, eller ibland deras blod. En sorts vampyrer, alltså. Och i brist på sådant blir de slöa och långsamma, även om de inte dör. Och här uppstår ett litet problem, när jag försöker tänka kring de olika Skuggvärldarna, och deras invånare: Skuggvärldarna är ju tomma på sådan näring, just därför att de är döda och mörka, och om jag inte vill att umbrorna hela tiden bara ska vara fokuserade på hur de ska tränga in till de levandes värld för att suga livet ur den, utan istället, i vissa fall, ha egna små samhällen, i sina skuggvärldar — vad kan deras aktiviteter då vara centrerade kring för begär? Typ så. En luddig fråga, jag vet. Alltså, naturligtvis finns det en Fasa i Dunwich, eller flera, som viskar mellan världarnas draperier för att få en stackars dumdristig antikvarie att läsa fel besvärjelse, så att porten öppnas. Ja — men mer? På sätt och vis söker jag nog efter ett sätt för skuggvarelserna att vara lite ”goda” också, eller bara lite egna. Typ att i en värld så har de ett badhus, eller en teater, och är på kanske till och med ointresserade av att suga livet ur de levande? Fast det funkar inte heller. Oklart, som sagt. En öppen fråga. I någon mån hänger den väl samman med fråga två, som handlar om stämningar och troper.

4. Vad vill man se och göra som spelare, i relation till skuggan? En ännu mer öppen fråga, såklart, men jag vet till exempel att jag älskar tanken på en skuggmagiker som gör skuggdockor med händerna och ger dem liv, och att jag inte kan tänka mig något otäckare än en Skuggmärkt snok, som kan slingra sig in i en skugga och ut ur en annan, och som har ett hov av vinterälvor som arbetar åt henne. Och jag vet också att jag kommer bygga en kampanj kring ett föremål som i en skuggvärld sög i sig solens fulla kraft, så att den slocknade, och nu vill dels skuggorna som lever i det där mörkret ha tillbaka tinget, typ därför att de dyrkar det, och en andra faktion söker efter tinget för att tända solen över sin värld, så att de kan besegra umborna där, och sen vill nattfolket ha tag i tinget för att använda dess kraft i en farkost som ska resa genom avgrunden mellan skuggvärldarna, ungefär som i Spelljammer, för att de vill hitta sin älskade Månprinsessa där ute.

*

Ja, typ där är jag nu. Jag har förstås petat lite i andra delar av spelet också, skrivit om Månpalatset och redigerat Sällsamheter och Sysselsättningar och Sannljuset, och det känns inte som att det är jättemycket kvar att skriva innan det eventuellt kan finans en sorts beta-beta-version, i alla fall vad gäller fluffet. Jag siktar på att köra en mini-kampanj med familjen över påsklovet — spelrapport kommer eventuellt.

 

[Sinisa_]

SANNSKUGGAN

Nog kittlar det otäckt i morrhåren när man stöter på vissa typer, hur trevliga de än verkar? En överdrivet artig figur i plommonstop och fluga dyker upp i skogsbrynet och bjuder hem dig på en bit paj, men det är något som är fel med de dansande skuggorna under träden — de tycktes tätare och liksom medvetna — och du inte bara tackar nej, utan överger helt och hållet tankarna på den långa kvällspromenaden och skyndar istället hem och reglar dörrar och fönster. Och varför drar alltid en kall kår längs svensen på dig när Fru Hermelin som äger ett av de stora godsen i Östra Krickdala för undan draperierna i sin tjusiga droska, och hennes blick hastigt glider över dig?
Det finns många sorters mörker i världen. Flackande skuggor och djupa brunnar dit ljuset aldrig når.
Visst har du som alla en bitter släkting — den där änklingen eller elaka mostern, som har bestämt sig för att livet är en grym och meningslös teater, och att sådant som löften och hopp och kärlek bara är illusioner? Och visst känns det ibland, när man sitter där bakom spetsgardinerna och lyssnar på de kraxande klagomålen, som om en osynlig kraft trycker mot bröstkorgen, så att hjärtat knappt orkar slå?
Frånvaro av vanligt ljus ger upphov till skugga, och allt möjligt otrevligt som gror och jäser och kryper och krälar dras dit. När sannljuset försvinner ur världen händer något — annat. Något mycket värre.

*

Sannljuset strålar rakt genom väggar och golv. Det faller genom världen i en riktning som ingen tass kan tassa i, och når de djupa bergens rötter och månens silverhorsionter. Sannljuset finns i den envisa livsviljan hos de äldsta djuren och i barnens absoluta övertygelse på sina önskningars kraft. Bara en sak kan ställa sig i vägen för sannljuset: ett hjärta som inte längre har plats för något annat än sig självt, ett hjärta som kvävs och slammas igen av sin egen arrogans eller förtvivlan, eller av vrede, girighet, avund, bitterhet: ett sådant hjärta fäller ut en skugga i den osynliga världen, och i den skuggan samlas ett psykiskt eller magiskt mörker, en svart, giftig dagg som nästan ingen ser med blotta ögat, men som allt levande förnimmer som en oro i magen, irritation, en obehaglig pirrning i morrhåren, ett tryck över bröstet, grälsjuka som inte går att förklara, illamående, ringande i öronen, en dålig känsla…

Ju kraftfullare de själviska tankarna i ett hjärta är, ju mer av detta underliga, klibbiga mörker uppstår kring det, och ju längre dröjer det sig dessutom kvar i världen: alla har känt den tryckande stämningen efter ett vredesutbrott dunsta bort så fort man säger förlåt och skrattar åt alltihop, men det som blir kvar på en plats där en oskyldig person har dräpts försvinner kanske aldrig helt och hållet.

De enstaka mystiker, alkemister och andra som har vågat sig på att studera fenomenet djupare har gett det olika namn: anti-ljus, humoralpatologiskt mörker, själsligt sot… Höstälvornas äldsta böcker nämner något de kallar för ”nattkraften”; nattfolket har en magisk spegel som är alldeles svart, som ingen har återvänt ifrån; de säger att den leder till ”avgrunden”.

De vet inte om det, men de talar alla om samma sak: korparna och ugglorna har gett fenomenet ett namn som kommer att användas här, trots att det är okänt för de andra smådjuren: de kallar det för sannskugga.

*

När mycket sannskugga samlas på en plats påverkas inte bara smådjur, utan allt liv. Ogräs, brännässlor och törnesnår spirar, men inga blommor slår någonsin ut. Löv och grässtrån blir färglösa och spröda. Trädens grenar kröker sig som klor och börjar vaja mot natthimlen trots att ingen vind blåser — som om de försöker klösa ner solen och stjärnorna, och släcka dem som facklor mot jordens mörker.
Många insekter, som bin och fjärilar, lämnar platsen, men giftiga svärmare och underjordiska kryp stannar kvar och förökar sig onaturligt fort: bålgetingar, tusenfotingar och spindlar.
Saker ruttnar och rostar, möglar och faller sönder, och fula, oätliga svampar växer upp, ibland med fläckar som verkar antyda skrikande eller gråtande ansikten, eller dödskallar.
Inget kan få ordentlig vila. Om man trots allt somnarhemsöks man av mardrömmar. Folk som har oturen att bo på en plats där sannskuggan har vuxit sig tjock och tät börjar nästan alltid gräla och tycka illa om varandra, eller så blir de kraftlösa och apatiska.

*

Liksom sannljuset av oförklarliga skäl är starkare vid vissa tider och på vissa platser — på midsommarnatten, och i vissa gåtfulla gläntor eller kring de allra äldsta, susande pilträden och popplarna — finns det tider och platser där sannskuggan är starkare: under de långa nätterna kring midvinterafton, och inuti vissa halvt raserade stenformationer djupt inne i storskogen, som är så gamla att inte ens dösingarna minns vem som reste dem; och kring en del gamla hus, gårdar och gods, både i Krickdala och ute på landsbygden, där dåliga saker måste ha hänt i det förflutna.

*

Det går att lära sig använda sannskuggan precis som man använder sannljuset. Dess besvärjelser och ritualer finns nedskrivna i böcker och skriftrullar som antingen ligger bortlömda i dammiga samlingar, eller studeras av slutna, ockulta sällskap, och det finns skuggvarelser som drar runt som trasor av mörker i världen och viskar falska löften till intet ont anande, nyfikna dårar.

Sannskugga går bara använda för att väva svekfulla besvärjelser, eller utöva självisk och destruktivt inflytande på världen. Den låter dig göra dina fiender skräckslagna eller vansinnga, eller så split mellan två älskande, eller kliva in i en skugga som ner i mörkt vatten och dyka upp på någon helt annanstans, och den låter dig också göra saker som liknar det man kan göra med sannljuset, men utan att begränsas av den hemliga symmetri som tycks inneboende i det senare: med sannskugga kan du inte bara frammana illusioner, utan skapa skenbilder som får offret att vrida sig av falsk smärta; du kan befalla andra att skada sig själva eller sina vänner; inte bara få blommor och träd att växa, utan sjukdomar och gifter; och så vidare. Sannskuggan är mäktig. Kanske mäktigare än sannljuset. Men priset för att använda den är högt; så högt att inte bara korparna och ugglorna, utan till och med de gamla bittra dösingarna, tvekar kring att betala det.

*

Skuggmärket

Den som använder sannskugga börjar förvandlas i takt med att kunskapen om de mörka konsterna växer. Varelsen blir anpassad till natten och ensamheten. Solljus bländar och svider. Kanske förlorar den synen helt, och får andra sinnen, mer lämpliga för ett liv i mörker. Så småningom börjar vanlig mat smaka beskt och motbjudande, och varelsen börjar istället hungra efter andras ljus och kraft: den vill ta ifrån dem deras lycka, eller dra värmen ur deras kroppar, eller så smyger stackaren runt på natten och hör blodet susa och bulta i sina grannars kroppar, och törstar…
Varelsen kan inte längre kan plocka upp föremål eller röra vid världen, därför att dess tassar glider rakt igenom allt, som om den var gjord av — skugga. Den är då förlorad för alltid.



Den som lär sig Egenskapen Sannskugga, och sedan de olika Skuggformerna — som motsavarar av Sannljuset och dess Ljusformer — blir Skuggmärkt. Skuggmärket påminner på ett kusligt, oklart sätt om Lögnarens Märke, och det verkar till och med finnas ett kosmologiskt samband mellan dem, eftersom det händer att Lögnarens Märke manifesterar sig som ett Skuggmärke.

För att se hur långt en varelses förvandling till en skuggvarelse har gått lägger man samman Nivåerna som den har i Egenskapen Sannskugga samt i de olika Skuggformerna: för varje tredje nytt poäng som uppnås ökar den så kallade Magnituden av Skuggmärkt med 1, det vill säga

1-3 Första Magnituden
4-6 Andra Magnituden
7-9 Tredje Magnituden
10+ Fjärde Magnituden

Första Magnituden: Varelsen börjar tycka illa som starkt solljus, men kan fortfarande utan problem vara ute på dagen, om den inte får ett Skuggmärke som säger något annat.
Slå en gång på tabellen ”Skuggmärkt, Första Magnituden.”

Andra Magnituden: Varelsens päls eller fjäderskrud blir svedd och ryker när solljus faller direkt på den: den tar 1 poäng Skada varje minut den är ute i direkt solljus. Ett stort, svart paraply, heltäckande kläder, en stor hatt, och så vidare, eller bara vanlig skugga skyddar hjälpligt: om direkt solljus undviks gör dagsljus en poäng Skada var femte minut.
Vanlig mat börjar smaka bittert och skämt, och varelsen måste tvinga i sig det under klökningar och jämmer. Varelsen plågas dessutom av en onaturlig hunger, och den näring varelsen eventuellt tillägnar sig via denna så kallade Skugghunger har en obeskrivlig sötma. Slå på tabellen för Skugghunger, och en gång på tabellen ”Skuggmärkt, Andra Magnituden”.

Tredje Magnituden: Varelsens päls eller fjäderskrud blir svedd och ryker så fort den befinner sig utomhus på dagen: den tar 1 poäng Skada varje minut. Ingen typ av skugga och inga kläder skyddar.
Varelsen kan inte längre få näring av att äta vanlig mat, utan måste stilla sin Skugghunger; om den inte gör det dör den inte, men den blir långsam och svag.
Slå en gång på tabellen ”Skuggmärkt, Tredje Magnituden”.

Fjärde Magnituden: Varelsen har blivit något som kallas för en umbra: en levande skugga, helt utan fysisk kropp. Den kan inte längre använda tassar eller svans för att röra vid världen: vill den flytta på ting, öppna dörrar, eller liknande, måste den använda lämpliga Skuggformer.
En umbra skadas inte längre av normala vapen; dessa hugger rakt igenom den. Bara olika Ljusformer, och sådant som varelsen sedan tidigare råkar vara extra sårbart för, som silver eller nämnandet av dess sanna namn, skadar den.
Om varelsen tidigare har mättat sin Skugghunger via fysisk kontakt fortsätter den i någon mån att göra det, och den får faktiskt tyngd och täthet en kort stund, när den dricker blod eller suger värmen ur sina offer: vid de tillfällen kan man skada den som vanligt.
Om solljus faller direkt på en umbra börjar den brinna, lika plötsligt som en trasa dränkt i olja. Den brinner med en sprakande, violett eld, och sprider lukten av bränt hår och en stickande, bortomvärldslig stank kring sig.

———

BOX: Spår i natten.

Sannskuggans existens bör vara hemlig i början av spelet. Rollpersoner som har studerat sannljusets natur, till exempel hos korparna eller som lärljunge för en mystiker, kan möjligen ha hört antydningar och viskningar om en kraft som är ljusets motsats, och som man bör hålla sig borta ifrån, eller om magiker som inte drar kraft ur sannljuset utan ur andra element: ett av dessa kan då vara natten eller tomheten, vid sidan av sådant som ”planeterna” eller något annat diffust.

Varelser som förvridits av sannskugga är sällsynta i och omkring Krickdala: en och annan skuggvarelse har förstås passerat där genom åren, men dessa har betraktats som enskilda, unika otyg, och man har antagit att det rört sig om hemska väsen ifrån älvornas rike, eller sjuka eller förtrollade djur, eller bara mycket långväga varelser, egentligen inte olika exotiska apor, lemurer, eller amfibier.

*

”Jaha, du säger att du såg något som var halvt en mus och halvt en skugga med vingar som en kråka flyga framför månen? Det var nog en häxa då. Du förstår, häxor och trollkarlar förvrids alltid till monster och oknytt. De stirrar för länge ut i natten och får underliga ögon eller tappar öronen och svansen. Tro mig lille plutt: om du stöter på en trollkarl som inte har svampar växande i pälsen och tusenfotingar kryllande ur öronen, så är det bara för att han har lärt sig maskera det. Varför tror du att såna där typer alltid bär stora hattar och mantlar med huvor?”

”Morfars mor var med och fiskade upp svartålen ur familjen Mickelssons brunn. Det sägs att den hade bott där nere i mörkret i många år, och en sommar börjat komma upp på torra land om nätterna. Flyga runt som om den simmade genom själva luften, och bita boskapen i svansen. Den sög mjölken ur djuren, så att gamle Mickelsson ibland bara fick ett par droppar blod i hinken när han klämde på juvren på morgnarna. Om du inte tror mig så sväng förbi Mickelssons. Den där märkliga ålskallen hänger fortfarande på ladans norra vägg. Jag tycker inte nåt vidare om att titta på den. Halv en ögonlös fisk och halvt nån sorts insekt. De hängde upp den där för att skrämma bort älvorna, som förstås var de som förtrollade åleländet till att börja med. Jajemän. Ålen, brukade morfars mor berätta, började ryka och yla och spritta när solens strålar träffade den. Älvamagi, så sant som det är sagt.”

”Vi köpte den här tjusiga målningen för att hänga upp den i biblioteket. Se så, skynda er att titta nu innan stearinljuset blåser ut. Det är alltså Baronessan Böök själv, ökänd för att ha sysslat med trolldom och mystik uppe på sitt gods ett par dagsresor österut. Och ni kommer väl inte tro det, men vilket rum vi än hänger tavlan i, så börjar det knacka i väggar och tak, och lampor och lyktor slocknar. Och ja, så kan man ju inte ha det i ett bibliotek, så nu bor hon här nere i vinkällaren istället. Och — jamen, hoppsan — där slocknade ljuset alltså. Jag sa ju det. Det finns andra krafter här i världen än de som syns i dagsljus.”

———

 

[Sinisa_]

BOX: Tabeller.

Tabellerna nedan används inte bara om dumdristiga Rollpersoner försöker sig på att bemästra sannskuggans hemligheter, utan är också — framförallt — ett verktyg för att skapa otäcka eller sorgsna filurer att befolka världen med, och att använda som antagonister och mysterier under spel.
För att skapa en Skuggmärkt varelse bestämmer Berättaren först vilken sorts djur eller väsen varelsen varit från början, och ger den en eller ett par Skuggformer som den har lärt sig bemästra, eller blivit förtrollad med. Sedan slår hon också ett par gånger på tabellerna, eller väljer helt enkelt ett eller ett par resultat.
Tabellerna nedan är inte på något sätt uttömmande; det står Berättaren fritt att hitta på egna Skuggmärken, eller att kombinera Skuggmärken på det sätt hon vill. Sannskuggans verkan på sina offer är outgrundlig och opålitlig.
Tänk på att också fåglar, älvor och reptiler kan bli Skuggmärkta; en Skuggmärkt uggla, höstälva eller orm är en formidabel motståndare, kring vilken berättaren kan fläta en hel cykel av äventyr och märkligheter.

*
Skuggmärkt, Första Magnituden.

1T10

1. Varelsen kan inte längre tända lyktor eller göra upp eldar ens med det torraste fnöske. Om den plockar upp en fackla eller lykta fräser denna till och slocknar.

2. Varelsens ögon blir mycket stora, som hos en uggla, och sorgset glittrande som om den är på väg att börja gråta.

3. Varelsen tycks alltid befinna sig i skugga. Förändringen påverkar även kläder och föremål som varelsen plockar upp och bär med sig.

4. När varelsen blir arg blir dess ögon alldeles svarta.

5. Oavsett hur varmt det är syns varelsens andedräkt alltid, som om det var en kall vinterdag.

6. Föremål och artefakter kopplade till sannljuset eller Barfotakungen påverkas av varelsens närhet: glaspärlorna i radband går i kras, som om de sprängs inifrån av is, och heliga symboler rostar under några timmar, eller böjs sönder som av ett starkt tryck; träskålar utställda till Barfotakungen förvrids och spricker.

7. Varelsens kropp blir mycket kallare än andras, och pälsen blir glanslös och sval. Den andas mindre, och dess hjärta slår långsammare, och när varelsen sover eller ligger stilla ser den fullständigt död ut.

8. Alla smådjur och boskapsdjur som är unga nog att ännu inte har upplevt en vinter blir mycket rädda för varelsen: vissa börjar gråta hysteriskt när de ser den, andra kryper darrande av skräck ihop i sina föräldrars armar, andra flyr; några få, som är stora och aggressiva nog, attackerar.

9. Varelsen kan inte titta på silver som blänker i solsken eller månljus: det gör så ont att varelsen måste vända bort blicken för att inte bli förblindad. Silver som blänker i skenet av eld har inte den här effekten, av någon anledning. Vapen av silver gör tredubbel Skada på varelsen.

0. Varelsens skugga är större än vad den borde vara: den slår ut över väggar och golv som en stor, svart vinge.

*

Skuggmärkt, Andra Magnituden.

1T10

1. All växtlighet utom nässlor och törnesnår förtvinar och dör där varelsen sover. I den döda cirkeln växer bleka, giftiga svampar och olika former av mögel.

2. Varelsen kan inte längre tala sanning: om den försöker tala sanning börjar den stamma och tappa rösten, och fortsätter den fattar den eld. Så småningom utvecklar varelser med det här Skuggmärket ofta olika sätt att föra in små lögner i sitt tal utan att helt och hållet förstöra budskapet: till exempel genom att konsekvent tala tvärtomspråk, eller ljuga om till synes oviktiga detaljer som den lägger till i början eller slutet av varje mening: ”Må min hatt bli svart om jag ljuger”.

3. Ur varelsens panna eller hjässa växer en lång, vajande stängel. I dess ände hänger en lykta som flackar med ett spöklikt, svagt sken och lockar till sig svärmar av malar och nattflyn, och ibland också värre saker, som höstälvor och små viskande skuggvarelser.

4. Varelsen glömmer bort personen eller platsen som den älskar mest i hela världen. Den vet att den har förlorat något, och kanske börjar den vandra planlöst i världen i hopp om att finna och känna igen detta förlorade. Kanske gör det varelsen mycket dyster och ömkling, kanske gör det den rasande; kanske blir den säker på att vad den har förlorat är en särskild sorts person, eller ett särskilt ting, och blir besatt av att samla in dessa.

5. Varelsens ögon blir så ljuskänsliga att de blir rödbrända, såriga och variga av vanligt dagsljus. Så länge solen alls är uppe bländas varelsen till och med av indirekt ljus, lika våldsamt som om den hade stirrat rakt in i solen.

6. Om varelsen har kunnat tala, upplever den plötsligt svårigheter med det: orden blir tjocka i munnen, tungan snubblar på stavelser, och det är nästa omöjligt att få fram vad den vill. Varelsen märker dock att den istället kan kommunicera genom att tänka orden på ett särskilt sätt: när den gör detta hör alla i närheten varelsens röst nästan som om den pratade som vanligt, trots att dess mun är stängd. Rösten är dock alltid klanglös och en aning hånfull.

7. Varelsens vanliga armar blir förkrympta och obrukbara, som små fiskfenor, men det växer ut en bukett av bläckfiskarmar och nässeltrådar av skugga och glittrande mörker ur dess bröstkorg. Med viss möda kan varelsen, om det tjänar dess syften, slingra in dessa i ärmarna på en rock och ett par handskar, och försöka låtsas som ingenting. Om varelsen är en fågel, blir antingen dess vingar till en böljande mantavinge eller manetkjol, svart och halvt okroppslig som rök men med samma funktion som vingarna, eller så blir dess klor till knippen av slingrande tentakler.

8.

9. Varelsens ögon växer igen och ersätts av av darrande, bleka sprön och underliga sinnesknölar över pannan med vars hjälp den kan ”se” andra saker: sannljus, livskraft, tankar: ett skimrande, svartvitt landskap. Varelsen kan inte längre göra sådant som att läsa läsa böcker eller urskilja olika fäger, men den uppfattar din omgivning med perfekt — om än annorlunda — skärpa.

0. Varelsen får förmågan att sträcka ut sina fingrar till långa, tunna trådar av förtätad skugga. Fingrarna är mycket svaga i det här utsträckta tillståndet, knappt starkare en spindeväv, men de kan fiska upp en nyckel från andra sidan en dörr, en kanske en guldring ur en brunn…

*

Skuggmärkt, Tredje Magnituden

1T10

(Ofärdig)

1.

2. Varelsen tappar alla sina tänder. De ersätts av vassa borst eller nålar, som på en marulk.

3. Varelsen tappar all päls och allt hår, och dess hud och själva dess kropp blir genomskinlig som en djuphavsfisk: man ser, som genom mjölkigt glas, revbenskorgen och kraniet, och anar hur hjärtat rycker och slår och får svart blod att strömma genom ådrorna,

4. När varelsen en morgon vaknar och tittar sig i spegeln har den inget ansikte längre, bara en tom, blek mask med springor för ögon och mun. Varelsens eget ansikte är antagligen förlorat för alltid. Någon annan kan ge sitt ansikte till varelsen, för att varelsen ger dem en spekatkulär gåva i utbyte, eller för att den på något sätt lurar dem. Bytet måste oavsett vilket ske frivilligt. Det inträffar när varelsen och dess offer båda sover: den som gett bort sitt ansikte vaknar utan ansikte nästa morgon, och varelsen bär dennes ansikte.
...

*

Skugghunger

1T10

1. Varelsen sveper in sitt offer i väldiga skuggvingar, eller spinner en kokong av skuggtrådar kring det, eller kramar det med sin svans. Offret blir då medvetslöst, varpå varelsen tömmer det på hopp och glädje: offret vaknar efter några minuter, förtvivlat hulkande och gråtande utan att kunna svara på varför, och är apatiskt fram tills nästa gryning. Offret kan inte använda sannljus på sju dagar.

2. När varelsens skugga i månsken faller över en person, åldras denne mycket snabbt; en ung valp som sover en hel natt i varelsens skugga blir till exempel gammal och grå i pälsen, och så svag att den måste gå med käpp. Varelsen kan suga i sig sina offers liv på olika sätt. Kanske ställer den sig vid fotändan av sängar och stirrar i timmar, kanske sveper den fram över en by på stora vingar varje natt när det är fullmåne; kanske åldras offren snabbt, kanske nästan omärkligt.

3. Varelsen rör vid sitt offer och sprider en bortomvärdlslig iskyla i dess kropp; varelsen dricker värmen, och dess tomma ögon och liksom urblekta gestalt glöder till och ser för ett ögonblick levande och vanlig ut; offret däremot svimmar och får rimfrost i morrhår och päls. Offret är Fruset fram tills nästa soluppgång, men kan inte bli riktigt varmt och tryggt igen på sju dagar.

4. Varelsen skiftar skepnad eller skapar illusioner och falska sken i folks sinnen, och visar sig som det offret fruktar mest i hela världen. Varelsen jagar och terroriserar sitt offer tills det kryper ihop fullständigt förtvivlat någonstans. Då lutar sig varelsen över den och lapar i sig rädslan och sorgen som sipprar ur dess prickande lilla hjärta.
Varelsen väljer ofta ut offer som är lätskrämda, eller som man inte omedelbart kommer att tro på om de berättar vad de varit med om: gamla vimsiga enstöringar och särlingar eller små barn.

5. Varelsen smyger sig på sitt offer medan det sover, och dricker dess blod genom att försiktigt sticka det med en nål och tappa upp blodet i en porslinsskål, eller genom att använda en lång gadd på sin kropp eller svans som en mygga, eller kanske genom att bita det som en orm eller blodigel. Märkena efter varelsen är svåra att upptäcka när man vaknar.

6. Varelsen stjäl ett föremål som hört till offret, och använder det för att på magisk väg suga sannljus, värme eller kanske blod ur offret. Detta kan pågå under en natt, och lämna offret dött och hopskrumpet som en mumie, eller i veckor eller till och med år — offret märker i så fall bara vagt av att det töms på glädje, värme eller livskraft. Skuggvarelsens hus, gryt eller bo är förstås fullt av stulna ting — de den fortfarande använder är kanske upphängda i snören i taket eller placerade i magiska cirklar på golvet.

7. Varelsen hemsöker de sovande genom att flyga in genom skortsenar, öppna fönster eller glipor under dörrar, sätta sig på sängkanten och röra vid offret, som då drömmer att det blir jagat av varelsen eller att något annat skrämmande och olycksbådande händer. Offren vaknar dystra och trötta, som om de inte alls har sovit, men det är inte uppenbart att något onaturligt har skett, även om varelsen ibland kan lämna en stank i rummet eller fotspår över golvet eller på fönsterbrädet, eller få mjölk att surna, eller liknande. Varelsen hemsöker ofta ett helt kvarter eller en trakt, och besöker olika offer varje natt, så det kan ta lång tid innan det står klart att det är något annat än vanliga mardrömmar som gör att folk vandrar omkring hålögda och irriterade.

8. Varelsen sprider osjämja mellan familjemedlemmar och grannar, och livnär sig sen tålmodigt på eländet och elakheten som sipprar ut i världen när folk börjar ogilla och skada varandra. En sån här varelse kan utföra sitt värv på otaliga sätt: en förklär sig till ett vanligt djur, flyttar in i ett grannskap, och börjar sprida illvilligt skvaller, en annan bor under taknocken på en lada eller i underjorden, och smyger runt om nätterna och hittar på otyg och lämnar falska spår, så att det verkar som om någon har trampat sönder rabatter och rivit ner stängsel och stulit.

9. Varelsen rör vid sina offers tinningar med tassen och stjäl deras syn. Deras ögon blir mjölkiga eller svarta och de blir blinda. De får inte tillbaka synen förrän varelsen dödats eller fördrivits till Skuggvärlden den kom från.

0. Varelsen, som själv har blivit mycket sorgsen, lurar sina offer att skratta. Den samlar in skratten i magiska böcker eller glasburkar, eller i körtlar på sin kropp. Skratten glittrar och skimrar som eldflugor. Ibland tar varelsen fram en burk, skakar den, och lyssnar på skrattet; kanske kokar den te på skratten, eller släpper ut dem och slickar i sig dem med en lång, mörk tunga, som när en groda fångar in flugor. Offren kan inte skratta igen förrän varelsen dödats eller fördrivits till Skuggvärlden som den kom från.

 

[Sinisa_]

Skuggländerna

”Smådjur som har oturen att vara lagda åt grubblerier och frågor ligger förstås ibland och vrider sig i sina sängar och tänker på vad som gömmer sig i skuggorna, och varför; vad är det i ljuset som skrämmer bort sådant som biter och väser? Varför får gryningen gråsuggor och nattflyn att krylla tillbaka in i stenmurarna, och vad är det i eldens sprakande som kan få till och med Gamle Gråben själv att morra surt och försvinna från stigen, om man springer på honom under en höstpromenad i skogsbrynet?
Tänk om sannljuset också håller något borta? Om sannljuset är en som en fladdrande fackla som skrämmer bort en sorts vargar och kryp och slingersvansar som kommer ur en större natt? Varelser som inte stryker längs Krickdalas gränser, utan världens?
Usch, nu måste jag somna.”

*

Berättelserna om andra platser än den där smådjuren framlever sina ombonade, ordnande dagar är vanliga. Möjligtvis är alla berättelsers kärna just detta: hur allt kunde varit eller är mycket långt borta, i den andra världen alldeles bortom knuten.

Nattfolket, sägs det ju, reste bland stjärnorna, och i de äldsta visorna och mest blodisande skillingetrycken om dösingarna, som spelmännen tack och lov sällan sjunger efter solens nedgång, är det ju ofta någon som rövas ner i underjorden, till ett rike som inte bara ligger under trädens, utan under själva världens rötter. Och ibland snubblar dessutom en liten svanslösing, det vill säga ett människobarn, ut mellan två förfallna grindstolpar ute i storskogen, på tillfälligt besök från sin egen värld.

Världar. Oräkneliga och skiftande. Och precis som man kan ana när man står ute på ängen och ser den sista gatlyktans ljus dra en skyddsvall mot mörkret, så är sannljuset en av de krafter som håller de olika världarna åtskilda. Hur då? Vem vet? Mystikerna säger att det är som när fiskaren knyter nätet om sin fångst, eller: ”Sannljuset är som de många olikfärgade trådarna som alla tillsammans bildar min luggslitna mantel, som jag sveper om mig om kvällen, så att pälsen min inte kryper av knott och myror när jag vaknar.” Kanske Mantikoran vet mer än så, eller de allra första av nattfolkets släkte, de som tillverkade de jättelika, mystiska speglarna som deras ättlingar sedan reste genom.

En del världar är förbundna med något som kallas för världsbrunnar: portaler som skapats av urgammal magi och spunnet sannljus, eller som öppnas av kraftfulla ritualer. Nattfolkets speglar var en sorts världsbrunnar, och de speglar som finns kvar i deras palats på månen är det fortfarande; i de åtta magiska slotten fanns världsbrunnar av olika slag, dörrar som ledde till det förflutna och framtiden, eller till världar helt dominerade av ett ensamt element, eller en enda sak: Rustningarnas Skog, Det Rödas Värld, Kristallhavet…

I några av dessa otaliga världar spred sig sannskuggan så vida omkring, och sipprade så djupt ner i urberget, att solen över fälten mörknade, och marken inte längre höll samman under djurens fötter, utan sprack upp och drev isär. Blommorna dog, sedan träden, fåglarna, och allt annat. Dessa dystra världar, där allt som hörs där är vinden som väser över döda öknar eller sorgset duggregn som viskar mot tomma gator kallas för Skuggländerna.
En del av Skuggländerna försänktes i mörker därför att deras invånare använde sannskuggans kraft för att föra krig eller bygga städer och stora maskiner; andra gick under efter en ensam dåres tanklösa experiment eller därför att en liten krets av tålmodiga skuggväsen satte en plan i verket.

Skuggländerna är en drömlik mosaik, en sorts vidsträckt skärgård av världsfragment. Ett ensklit Skuggland är aldrig en hel värld, utan en skärva av något som fanns en gång, förlorat i ett hav av tomhet och icke-existens, avskuret både från de andra Skuggländerna och de ännu lysande världarna: ett av Skuggländerna är bara en dalgång av viskande, grått gräs, där spöklika, genomskinliga varelser drar fram, och då och då söker sig till en stuga där de försöker äta från de tomma, spruckna tallrikarna, med händer och tungor av skugga; dalgången försvinner i alla riktningar ut i ett tätnande mörker; ett annat Skuggland är ett tyst och tomt slott vars yttre befästningar och murar vetter mot samma svärta och tomhet; ytterligare ett annat Skuggland är en klippa som sticker fram ur ett hav av absolut mörker, under en främmande men underbar stjärnhimmel; havet får klippan att vittra, sakta, och tar med sig den ut i intet, bit för bit. En dag kommer nog det gamla biblioteket på klippans topp att rasa ner i tomheten.

De flesta av Skuggländerna ligger bortom de levandes räckvidd, eftersom inga stigar leder genom den stora avgrunden, men några av dem går att nå via världsbrunnar, som måste ha upprättats mellan den vanliga världen och ett Skuggland i det avlägsna förflutna, antingen av magiker här eller av varelserna där: en mossbelupen tröskel i en gammal ruinstad, en cirkel av stora, märkliga ekar som man inte bör stanna för länge i, en spegel övertäckt med ett sidenskynke i något antikvariats källare.
Tack och lov är den vanliga världen kringgärdad av en mäktig barriär som bara tillåter att världsbrunnar öppnas från insidan, och bara av den som har rätt nycklar. Ingen vet vem som har ordnat det på detta vis, men makinerna som ibland vandrar genom brunnarna misstänker att kardinaldjurens existens är en del av barriärmagins villkor och paragrafer.

Utanförlingar

I vissa luntor och skriftrullar beskrivs de väsen som lever i Skuggländerna. En gång i tiden var de, enligt sina egna världars mått, vanliga talande djur eller folk som liknade älvor eller människor, men nu är de, om de har överlevt, Skuggmärkta umbror utan kroppar, förvridna av mörker och plågade av onaturlig hunger: eftersom inga levande varelser finns att livnära sig på är de utsvultna och kraftlösa, långsamma och sömniga som ormar sent på hösten.
I vissa skuggländer finns tillräckligt många av dessa så kalalde utanförlingar för att de ska kunna skapa vad som liknar små samhällen eller hov, som antingen samarbetar eller bekämpar varandra; i andra skuggländer finns bara en enda varelse kvar, bitter och elak av ensamhet.
Utanförlingarna vill förstås inget hellre än att ta sig in i världar som ännu är fulla av lycka och värme och blod, för att få dricka sig mätta igen, och den susande, skimrande värld där Krickdala ligger vid en flodkrök, lockar dem mer än någon annan.


———

BOX: Tabeller för resor i mörkerled

Hur ser det ut när man anländer?

1T10

1. Man klättrar upp ur en brunn och befinner sig på en borggård med sex andra brunnar, ordnade i en perfekt cirkel. De andra brunnarna är igenfyllda med stenblock och därefter förslutna med järngaller. Mitt i cirkeln står en staty som föreställer riddare med svärd och stora svanvingar. Man får en känsla av att den vakar över brunnarna, och så fort besökarna tittar bort vrider den på huvudet och följer med blicken. Vad kan väcka svanriddaren till liv? Någon som bär på Lögnarens Märke, som inte beviljas inträde i världen? Eller tvärom — vaktar riddaren världen från den som har ett rent hjärta? Varför? Och vart ledde de förstörda brunnarna?

2. Resenärerna kryper i en trång tunnel som sluttar allt brantare neråt, och världsbrunnen öppnar sig till slut i form av ett hål högt över marken, kanske som en virvel av moln, kanske som en mörkt blixtrande reva i själva natthimlens material, möjligen i en öppning i ett grottak hundratals meter upp i tomma luften. Oavsett om resenärerna faller handlöst genom portalen, eller försöker fira sig ner i rep, snappas de upp av stora mörkerfåglar som bär dem till sina nästen av flätat törnsnår och svart häxhår, där de försöker mata sina otäcka fågelungar med dem.

Spoiler

3. Vid något tillfälle under resan mellan världarna tappar man medvetandet. Man vaknar upp i en cirkel av uppresta, vassa stenar, eller inuti ett märkligt geometriskt mönster som är ristat på ett golv och som glöder svagt men strax slocknar, eller inuti en ring av stora, svarta svampar. För att återvända behöver man står på samma plats och recitera en besvärjelse ur en bok som förhoppningsvis finns någonstans i det här Skugglandet.

4. Man kliver ut genom en stor spegel. Hänger spegeln i ett övergivet rum, eller ligger den i en driva med bråte, bortslängd av någon som inte visste att den var magisk?

(Fler portaler och brunnar)

*

Varför är platsen mörk?

1T10

1. Solen är svag och förkrympt. Som om ett döende stearinljus stiger över horisonten när dagen kommer. Det röda eller brunvioletta skenet värmer inte världen, och snarare än att skingra skuggorna, får dess flackande dem att växa och kränga och dansa som om de vore levande.

2. Hela världen är ett väldigt, underjordiskt grottsystem. Alla portar upp till ytan är igenmurade. Skulle man mot förmodan få upp dem öppnar de sig mot ett ylande mörker.

3. Platsen är försänkt i en natt utan gryning. Kanske har solen slocknat, kanske är Skugglandet bara vänt bort från den för alltid. Oavsett vilket noterar den som har studerat astronomi att stjärnbilderna är fullständigt annorlunda än hemma i Krickdala, som om man befinner sig i andra änden av himlen.

4. Bränder under marken. Tät rök bolmar upp ur sprickor och förmörkar himlen. Det enda ljuset kommer från gnistflagor som yr omkring i röken, och enstaka eldflagor som snöar tillsammans med askan, ner över landskapet.

5. Evig solförmörkelse råder. Solen och månen har stannat på himlen, som om själva universum har förstenats. Solen är bara en tunn ring av ljus som flimrar och glittrar bakom månens skugga.

6. Världen är insvept i dimma. Man ser bara ett par steg framför sig.

7. Ett oväder ligger över landskapet så långt ögat når. Det regnar ständigt: sorgset viskande duggregn som då och då växer till våldsamma slagregn som får världens dalgångar att svämma över. Det enda ljuset kommer från blixtar som dansar mellan molnen.

8. Jättelika skorstenar sticker upp ur marken. Ur dem bolmar svart, giftig rök. Sot som smakar av bränt hår och svavel faller i mörka tussar ur himlen.

9. Himlen är ett otydligt dis, ett formlöst dunkel. Då och då får man en känsla av att ett enormt ansikte framträder i dunklet, och stirrar ner på världen ur svarta, tomma ögonhålor, men i nästa stund är uppenbarelsen borta.

0. Istället för en sol hänger ett massivt svart hål på himlen. Psykedeliskt glödande gas virlvar sakta kring det.

*

Vad finns i omkring världsbrunnen?

1T10

1. En öken av svart sand i vilken något som måste vara stora fossiler eller ruiner efter sällsamma industrier ligger spridda: krökta rör och benpipor, spruckna kupoler, invecklade filter. Som om maskiner och urverk har smält samman med skeletten efter elefanter och valfiskar.

2. Ett golv av slät, mörk sten breder ut sig så långt ögat når. I stenens yta finns en invecklad, trång labyrint ristad. Om man försöker kliva över en linje börjar den skimra i obeskrivliga färger, och man hindras av en magnetisk eller magisk kraft: om man inte drar tillbaka tassen fattar den strax eld. Det är omöjligt att korsa linjerna.

3. Världen är täckt av drivor av bortkastade vardagsföremål: resterna av sönderslagna möbler, oräkneliga porslinsskärvor efter tallrikar och soppskålar och blomvaser, udda kängor, rockknappar, rostiga spikar, lappade tweedbyxor…

4. En förstenad skog. Majestätiska träd av vittrande sten sträcker sig uppåt, som i en pelarsal i någon katerdral eller balsal. Dina kängor krasar i grus och stenkross, och så småningom upptäcker du att det ligger söndertrampade bitar av statyer strödda här och där på marken: stycken av tassar och byster, halva stenansikten som verkar skrika av smärta eller stirra skräckslaget på något.

5. Fabrikshallar fulla av maskiner som inte följer den vanliga fysikens lagar. Kugghjul och hävstänger verkar ändra form och storlek när man tittar på dem ur olika vinklar. Man går i en korridor, eller i gliporna mellan väldiga vävarmar och ventilationsrör, och trots att man säker på att man går rakt framåt kommer man ut i samma rum som man lämnade, antagligen genom dörren man gick in i. Är maskinerna av järn, eller någon annan, underlig metall? Eller av sten, och försedda med magiska, slingrande runor? Är allting tyst och stilla, eller rör sig maskinerna i sömngångaraktiga, eviga cykler, kanske drivna av världens rörelse kring en död sol?

6. Ändlösa, skuggiga dalgångar fulla av gravstenar, obelisker och mausoleer. Varje gång man rör vid en gravsten viskar den något, antagligen den dödes namn namn, men språket är så främmande att det lika gärna kunde vara en orms väsande eller slamret från en maskin. Vissa av de underligt formade sarkofager som står i mausoleerna har dock dystra stenansikten som vagt påminner om älvor eller kanske paddor, ugglor eller kropar, och dessa talar ett par ord av Barfotakungens språk, om än med ovanligt uttal och extremt ålderdomliga betydelser. Kanske kan de berätta något litet om de döda de vakar över, och till och med hjälpa resenärerna finna det de söker. Vad vill stenansiktena ha i utbyte mot information? Guld? En droppe blod droppad på deras läppar? Är det en bra idé att ge dem det de vill ha?

7. En uttorkad havsbotten. Rakbladsvassa korallrev och gåtfulla snäckor sjunker i sanden.

8. En stad med jättelika palats av spegelblank sten och breda boulevarder. Märkliga monument och skulpturer utstrålar namnlös skräck. Trappstegen är så höga att man måste stå på en annans axlar för att ta sig upp för vart och ett av dem. Staden är så tyst att man hör susandet av blodet i sina egna ådror, och så välbevarad att man kunde tro att de som uppförde den helt enkelt gick upp i rök och blåste bort andetaget alldeles innan man själv anlände. Till och med gator och golv är så blankpolerade att det går att spegla sig i dem.

9. Ett museum. Bleknande landskapsmålningar föreställer skogar och dalgångar som skulle kunna finnas i den vanliga, välbekanta världen, men något är fel med de uppstoppade varelserna som står i glasmontrar och på socklar: djur som kunde varit ödlor eller vargar har huvuden som havsodjur och köttätande blommor, och det finns växter och svampar som verkar ha vandrat omkring på fem eller sju ben, eller simmat genom luften, eller slingrat sig fram över marken med nässeltrådar och tenkakler. I det sista rummet tycks en muralmålning beskriva hur världen las i mörker, och hur någon fruktansvärd magi förvandlade allt levande till svart sand som blåste bort.

0. Ett ogästvänligt klipplandskap där en storm ständigt blåser åt samma håll, och har med sig virvlande sand, stenskärvor och blandat skräp som kommit ur samma världsbrunn som Rollpersonerna anlände genom. Det är nästan omöjligt att röra sig mot vindriktningen; när man rör sig med vinden når man så småningom fram till en bergvägg som börjar stupar neråt. Vinden sugs ner i ett hål i marken, i en tjutande strömvirvel. I grottor gröpta ur de allt brantare väggarna kikar mängder av sorgsna små ögon fram: det är någon sorts väsen som använder håvar och nät för att fånga in de ting som stormen har med sig. Avgrunden leder kanske hem, kanske till en annan skuggvärld. Vad för sorts skatter har grottvarelserna fångat i sina håvar under årtusendena? Kanske en artefakt som resenärerna söker efter? Kommer de klara av att ta sig ner där, med bergsbestigarutrustning och magi, eller kommer de sugas bort genom portalen?

 

[guldfink]

Åh, vad gött!

1. Jag kan hålla med om att det nog kan finnas ord som bättre prickar stämningen. Här kommer mina förslag (spontana, inte helt genomtänkta):

Ljus
Skimmer
Dis
Glans

Skugga
Dunkel
Beck
Sot
Aska
Ingenting
Hål
Ur

2. Jag har inte så mycket att komma med, men Ingentinget i Den oändliga historien är ju ett slags mörker. Jag associerar ibland hon i Månpalatset till Barnakejsarinnan. Annars finns det väl något slags skuggkryp i Totoro, men de är mest lite söta.

3. Kan umbrorna snarare vara utkastade från sina världar och tvungna att suga livet ur de levandes värld i brist på sin världs näring? Eller är det bara deras sätt att kommunicera? För en massa år sedan läste jag den där ryska tunnelbaneromanen (minns inte namnet nu, men Metro och något årtal tror jag). Jag tyckte den var sådär men gillade slutet där det framkommer att de läskiga monstren bara vill medla.

4. Jag tror att skuggan blir mest stämningsfull när den bara anas i Krickdala, just som de rykten du skriver kursivt ovan. Det är som du någon gång skrivit om Sagan om ringen - att den är som bäst i början, innan hobbitarna ser världen. Men det är en personlig preferens bara. Jag hade nog gillat mer att bli utsatt för skuggan, snarare än att låta en rollperson använda den. Lite av mystiken går eventuellt förlorad med besvärjelserna. Men samtidigt - att resa mellan en massa skuggvärldar skulle kunna vara kul. Det är bara att det blir mindre Krickdala då och jag gillar Krickdala.

 

[Sinisa_]

Åh, vad gött!

1. Jag kan hålla med om att det nog kan finnas ord som bättre prickar stämningen. Här kommer mina förslag (spontana, inte helt genomtänkta):

Ljus
Skimmer
Dis
Glans

Skugga
Dunkel
Beck
Sot
Aska
Ingenting
Hål
Ur

Skimmer är väldigt bra tror jag. Skimret. Ja. Lite som the shining. Den tar jag! Jag ska tänka på det andra och återkomma.

Tusen tack för svar!

 

[Sinisa_]

Annars finns det väl något slags skuggkryp i Totoro, men de är mest lite söta.

Just det. Och lite grann tror jag att jag önskar att det fanns ett sätt att få in såna söta skuggkryp i spelet, utan att det tar bort kusligheten från den större skuggan. Som i Spirited Away, där den dystra, stumma skuggan följer efter flickan på tåget. Jag tror att det på nåt sätt är kopplat till det jag söker med mina frågor som handlar om skuggornas motiv och "samhälle". Ett sätt att låta dem existera på ett spektrum mellan typ Fasan in Dunwich som vill in i världen för att släcka solen, till en melankolisk, hemlös filur av skugga som svävar runt och tittar in genom fönster, och kanske dricker lite lycka på så sätt att alla huttrar till och fryser, och plötsligt känner sig sorgsna.

3. Kan umbrorna snarare vara utkastade från sina världar och tvungna att suga livet ur de levandes värld i brist på sin världs näring? Eller är det bara deras sätt att kommunicera? För en massa år sedan läste jag den där ryska tunnelbaneromanen (minns inte namnet nu, men Metro och något årtal tror jag). Jag tyckte den var sådär men gillade slutet där det framkommer att de läskiga monstren bara vill medla.

Alltså jag tycker om min grundidé, att umbrorna är en sorts spöken eller rester efter varelserna som en gång levde i en eller annan värld. Tänk det som ett Midgård där Sauron vann och ödelade allt, och efter årtusenden under hans styre är allt som återstår en handfull onda, bittra andar som drar runt bland ruiner och gravar; det är en av skuggvärldarna, som man kanske kan nå genom en världsbrunn, eller se i en mardröm, under en seans, eller så. Och en annan skuggvärld kan istället vara en skärva av en surrealistisk, vittrande storstad utkastad i en öken, under en slocknad sol, och där får man en känsla av att katastrofen som förvandlat världen till en skuggvärld nästan skett en slump, att en olycka kanske inträffat i någon magisk industri, och umbrorna i den skuggvärlden är kanske inte alls "onda", utan bara de ursprungliga invånarna som var tvugna att använda skuggans kraft för att överleva i sin förstörda värld.

Jag tror att vad jag grubblar över här är om umbrorna kan ha andra motivationer, andra drivkrafter, än att försöka ta sig till de levandes värld och suga i sig deras livskraft. Mest för att skapa lite dynamik i hur de fungerar, och kunna få de där "söta" eller sagoaktiga skuggorna också.

Jag tycker mycket om idén att det finns ett missförstånd, att någon som uppfattas som ett våld eller som något fasansfullt, bara är ett försök att kommunicera, att varna eller rädda djuren i Krickdala. Men möjligen ska det inte vara alla umbror som gör detta, utan en särskild grupp.

4. Jag tror att skuggan blir mest stämningsfull när den bara anas i Krickdala, just som de rykten du skriver kursivt ovan. Det är som du någon gång skrivit om Sagan om ringen - att den är som bäst i början, innan hobbitarna ser världen. Men det är en personlig preferens bara. Jag hade nog gillat mer att bli utsatt för skuggan, snarare än att låta en rollperson använda den. Lite av mystiken går eventuellt förlorad med besvärjelserna. Men samtidigt - att resa mellan en massa skuggvärldar skulle kunna vara kul. Det är bara att det blir mindre Krickdala då och jag gillar Krickdala.

Jag är med dig halvt om halvt. Dels är allt det här om skuggan väldigt strikt spelledarmaterial. I spelarboken finns rätt lite om skuggan, om något alls. Dels tänker jag att jag när jag spelar med familjen, och i någon sorts framtida faktiskt produkt som jag hoppas jobba mot, så finns det nästan som ett par olika trappsteg som man klättrar uppför, rätt sakta. Det första äventyret vi spelade handlade till exempel bara om ett födelsedagskalas som rp:na hade missat; och nästa handlade om brevbäraren som försvunnit, och vad som hänt honom, och då var en bortbyting perifert inblandad. Och jag tror nog att rollpersonerna kommer röra sig i Krickdala och på landsbygden ett bra tag innan de ens måste våga sig in i storskogens utkant, och kanske möter en riktig älva, eller en uggla eller korp. Men förr eller senare tror jag att det kan vara mysigt att förbereda en expedition söderut, för att leta reda på något i ruinerna efter amfibiekejsardömet, bland paddor och ormbunkar, och liksom bli lockad på äventyr allt längre bort, tills man en dag står vid västerhavets rand, vid tröskeln till månporten... och det är fortfarande bara början. Men jag förstår dig också, och håller nog med, som sagt. Kanske blir det så att det får bli ett par olika kampanjer, med olika rollpersoner, så att man kan börja om varje gång, med nya småmysterier i Krickdala, som sakta leder en ut i olika riktningar i världen och kosmos.

Skuggbesvärjelserna och allt det där hör också helt och hållet till spelledarens sektion, så att säga. Jag bör nog slipa på formuleringarna så att det framgår att det främst är ett verktyg för att skapa antagonister. Möjligen, eventuellt, kan en rollperson liksom luras att lära sig en skuggbesvärjelse ur en gammal ond bok, eller av en viskande röst ur en artefakt. Och så märker den stackars lilla igelkotten att den alltid fryser, och att dess andedräkt alltid syns, som på en kall vinterdag, och han förstår inte varför, för han har ju bara lärt sig dra fram ett svärd av förtätat mörker ur skuggorna, för att kunna försvara sig mot monster.

*

Urskugga? Ursot? Kanske ursot, jag gillar det, fast det liknar ju odd soot, inser jag nu, och fenomenen är ju inte helt väsensskilda. Prefixet "ur" är bra, för det antyder att det handlar om något mycket gammalt och ursprungligt.

 

[Leon]

Urkul och stämningsfullt!

Förslag på inspiration för hur man kopplar kosmisk fasa till gulliga sagoberättelser skulle annars kunna vara Mumintrollens mårra samt HC Andersens Snödrottning.

Jag håller med om att Ljuset och Skuggan vore snyggast. Räcker det inte att använda stor bokstav för att skilja från alldagligt ljus och skugga?

 

[Mogger]

Kanske ska det finnas någon (tillsynes?) oskyldig lockelse med sannskuggan. Typ någon form av irrbloss eller småbusiga knytt från Ronja Rövardotter? Och kanske också att de först är farliga när de är många? Ett litet gråtroll är väl inte så farligt. Kanske kan man både prata med det och byta till sig kakor eller nått? Men är de många är de farlig.

Alltså, kosmisk skräck är ju relativt lätt att hålla sig ifrån; den där Lovecraftianska nihilismen där världen kan utplånas när som helst. Och ingen bryr sig. Om sannskuggan och småskuggor snarare har andra mål (stjäla glädje m.m.) och bara råkar släcka solen för att de är vad de är är. Isf kan ju en småskugga ge och ta, och så har de cargo cults i sin skuggvärld där de försöker härma lyckliga saker. Men de vet inte hur så det blir bara bisarra statyer av Stortomten gjord av spretiga stenskuggor och annat.

Och då kan RP, eller bybor, byta till sig något från söta småskuggor utan att det blir ondska.

 

[Sinisa_]

HC Andersens Snödrottning.

Ja! Bra referens. Jag minns mest början, med spegeln som gått i kras, men jag ska kolla detta.

Jag håller med om att Ljuset och Skuggan vore snyggast. Räcker det inte att använda stor bokstav för att skilja från alldagligt ljus och skugga?

"Ljuset verkar ha ett samband med vanligt ljus. När ljuset ur himlen eller gatlyktorna är starkt är Ljuset starkt. Men Ljuset finns också där det inte finns något ljus." Det kanske är en smaksak, men jag blev galen på detta. Och det är ju jag som måste skriva eländet. Just nu lutar jag åt "skimret" och sen kanske "urskuggan" eller "ursotet". Annars finns det möjligen någon bra variant med prefixet "ut-" istället för "ur-"; jag snubblade över en sån variant när jag googlade ursot och blev autokorrad till utsot, som ju faktiskt låter som ett rätt bra ord, för en skugga med kopplingar till den mörka tomheten utanför världen. Men tydligen är det ett gammalt ord för diarré, så att hmmm. Mja.

Kanske ska det finnas någon (tillsynes?) oskyldig lockelse med sannskuggan. Typ någon form av irrbloss eller småbusiga knytt från Ronja Rövardotter? Och kanske också att de först är farliga när de är många? Ett litet gråtroll är väl inte så farligt. Kanske kan man både prata med det och byta till sig kakor eller nått? Men är de många är de farlig.

En bra tanke. Sotknytt. Kom in i världen från sitt eget ödelagda universum någon gång för länge sen och bor nu i mörka hörn och sprickor i väggar, lite sorgsna och virriga och gulliga. Som burriga små humlor och myror av förtätad skugga. I stort sett harmlösa, fast de får en att tänka stora, dystra tankar om tomheten och döden. Kanske äter de helt enkelt ens lättsamma och glada tankar, så att det där är allt som blir kvar. De hänger ofta omkring i gamla bokaffärer, eller i poeters sidenmantlar, eller hos folk som har studerat för korparna. Tyvärr är de rätt svaga och lättmanipulerade, och dyker ett riktigt och mer ambitiöst skuggväsen upp, riskerar de att dras med i detta väsens planer, och bli en sorts variant av de där klantiga medhjälparna som alla skurkar har i Disneyfilmer.

lltså, kosmisk skräck är ju relativt lätt att hålla sig ifrån; den där Lovecraftianska nihilismen där världen kan utplånas när som helst. Och ingen bry

och så har de cargo cults i sin skuggvärld där de försöker härma lyckliga saker. Men de vet inte hur så det blir bara bisarra statyer av Stortomten gjord av spretiga stenskuggor och annat.

Detta är väldigt, väldigt bra på nåt sätt. Det känns som att det kan vara en princip som nästan alla skuggväsen följer på ett eller annat sätt. En sorts halvt oförstående härmande av de levandes smådjurens lycka. Som kan vara sorgligt, hånfullt, kusligt, gulligt, kul, fasansfullt, beroende på vilka skuggor som gör det, och hur.

Tack alla. Grymma inlägg.

 

[guldfink]

Jag tror att vad jag grubblar över här är om umbrorna kan ha andra motivationer, andra drivkrafter, än att försöka ta sig till de levandes värld och suga i sig deras livskraft. Mest för att skapa lite dynamik i hur de fungerar, och kunna få de där "söta" eller sagoaktiga skuggorna också.

Jag tror jag fattar (läste nog slarvigt i går kväll) och gillar att de kan skilja sig åt. I samma lovecraftianska riktning som @Mogger kan Krickdalas värld bara råka bli platsen där skuggvarelserna hamnar. Sotknytten kan vara på flykt undan varelserna som dödade deras svarta sol. Hattifnattarna kanske växte upp som svampar ur sörjan efter en alkemists experiment. Mårran och tentakelmaneterna kanske - som i Upsalasviten - råkar fortsätta sin uråldriga kamp genom världarna just på Konrad Katts majsfält.

Urskugga? Ursot? Kanske ursot, jag gillar det, fast det liknar ju odd soot, inser jag nu, och fenomenen är ju inte helt väsensskilda. Prefixet "ur" är bra, för det antyder att det handlar om något mycket gammalt och ursprungligt.

Min tanke med ur kom främst från urholka, men det är ju ganska härligt med dess olika betydelser. Det kanske blir för mycket ändringar i världen, men skuggan skulle kunna kallas Uret av att det är någonting URråldrigt som URholkar varelser och rum och kommer UR skuggor och hål. Frågan är om det även skapar en, eventuellt befogad, misstänksamhet mot UR och tid över huvud taget.

Jag ser förresten fram emot betabetan. Jag har börjat snacka med min dotter om Krickdala och hon gillade tabellen för Lögnarens märke som du postade i höstas. Det vore gott att ha allt samlat i ett dokument istället för att kryssa sig mellan alla gamla trådar. Jag är väldigt nyfiken på äventyren om födelsedagskalaset och brevbäraren också.

 

[Sinisa_]

Sotknytten kan vara på flykt undan varelserna som dödade deras svarta sol. Hattifnattarna kanske växte upp som svampar ur sörjan efter en alkemists experiment. Mårran och tentakelmaneterna kanske - som i Upsalasviten - råkar fortsätta sin uråldriga kamp genom världarna just på Konrad Katts majsfält.

Gillar allt detta. Till exempel att några skuggväsen är på flykt undan andra, större väsen. Jag tycker mycket om "gesten" att de man först ser som monstren i ett äventyr, de där som kanske ligger bakom att boskapen har slutat ge mjölk eller som smittar ner sin omgivning med sina egna otäcka mardrömmarna om att jagas av monster, så att hela Krickdala en sommar ligger och vrider sig i sina sängar -- att de figurerna i själva verket bara är på flykt undan något annat och värre, och att man måste slå sig ihop med dem för att besegra den verkliga fasan. Som New Mutants-medlemmen Warlock, som var en utomjordisk, biotekonologisk maskinvarelse som hjältarna först slogs mot och trodde var typ en demon, men som visade sig vara en ung varelse på flykt genom universum undan sin far, Magus, som ville döda honom, därför att det var traditionen på deras värld att far och son möttes i envig.

Min tanke med skuggan är att den ska kunna skapa rätt varierade figurer och antagonister, beroende på ursprungsläget som förvrids, så att säga: skuggan kan ge upphov till ett förskjutet och avskytt hov med skuggälvor som uppstått i den vanliga världen, och som bor under en gammal död ek; men också skuggälvor från en sorts parallell värld, som redan från början var annorlunda och hade kolibirevingar istället för fjärilsvingar, och vars förvandling har gått mycket längre; liksom olika sorters lovecraftianska odjur som en del hemliga sällskap dyrkar som gudar; och mårror och diverse melankoliska filurer som följer med på tågresor.

Jag ser förresten fram emot betabetan. Jag har börjat snacka med min dotter om Krickdala och hon gillade tabellen för Lögnarens märke som du postade i höstas. Det vore gott att ha allt samlat i ett dokument istället för att kryssa sig mellan alla gamla trådar. Jag är väldigt nyfiken på äventyren om födelsedagskalaset och brevbäraren också.

Jag hoppas få till något sånt, typ allt jag har skrivit hittills, lite snabbt redigerat och hopsatt, så att man åtminstone kan ha ett referensdokument någon gång i vår. Kanske skriver jag också ihop äventyren vi har spelat. Väldigt kul att Krickdala redan börjar leva lite på eget håll i världen.

 

[Dimfrost]

Det här är förstås fantastiskt. Särskilt skuggländerna och världsbrunnarna och det. Underbara annanvärldar. Så roligt att du är igång igen!

När du skulle ha en parallell till Sannljuset tänkte jag att Djupskuggan kanske skulle kunna fungera. Men det passar sämre ihop med Skimmer (som är utmärkt) och ändå inget vidare.

Vad gäller umbrorna och deras vampyriska drag så nämner du ju redan att de kan leva på känslor, vilket får mig att tänka på första Changeling, där älvorna lever av kreativitet och drömmar (eller något i den stilen åtminstone). Och då ligger det väl nära till hands att tänka sig något slags symbiotiskt eller parasitärt förhållande där skuggvarelserna kan vara någon mörk musa, och kanske erbjuda vyer av Skuggvärldar och bortglömda artefakter från döda världar och skapelseberättelser som ingen annan längre minns, i utbyte mot bara lite värme och minnena av en varm säng och honungste. Det skriver du väl fram redan, men kanske skulle man kunna ha ett annat steg där umbrorna kan halvt om halvt smälta samman med de levande. Även om jag nu inser att det kanske inte direkt löser problemet med vad umbrorna ska syssla med i sina trasiga teatrar och tivolin i sina egna döda världar. Jag håller verkligen med om att de bör kunna vara lite goda också. Kosmologier blir ofta så mycket mer intressanta när även det svartaste och det vitaste har minst en gnutta grått i sig.

 

[Sinisa_]

Det här är förstås fantastiskt. Särskilt skuggländerna och världsbrunnarna och det. Underbara annanvärldar. Så roligt att du är igång igen!

Tack! Det är fint att vara igång igen. Det kräver ju, som du själv vet, att man har tid och hittar rätt stämning för världen. Nu känns det som att om jag får loss tid på helger och kvällar ska jag kunna få klart nån sorts betabeta i vår, där allt man behöver för att äventyra är snyggt samlat, och sen kan jag börja skriva en större kampanj fram till sommaren. Det är ungefär målsättningen.

När du skulle ha en parallell till Sannljuset tänkte jag att Djupskuggan kanske skulle kunna fungera. Men det passar sämre ihop med Skimmer (som är utmärkt) och ändå inget vidare.

Sannljus och djupskugga hade varit ett fint par. Men skimmer fungerar också bättre också som spelterm, så att säga. Skimret. "Grönt skimmer" låter bättre än "Grönt sannljus". Och en "besvärjelse" kan heta "ett skimmer" istället, för ibland är det ju mer krafter, förmågor, alkemiska processer som man använder. En besvärjelse är ett Skimmer, men en intuitiv förmåga att känna andras tankar är också ett Skimmer. Typ så. Jag vet inte vad jag ska para ihop det med, men det kommer.

Vad gäller umbrorna och deras vampyriska drag så nämner du ju redan att de kan leva på känslor, vilket får mig att tänka på första Changeling, där älvorna lever av kreativitet och drömmar (eller något i den stilen åtminstone). Och då ligger det väl nära till hands att tänka sig något slags symbiotiskt eller parasitärt förhållande där skuggvarelserna kan vara någon mörk musa, och kanske erbjuda vyer av Skuggvärldar och bortglömda artefakter från döda världar och skapelseberättelser som ingen annan längre minns, i utbyte mot bara lite värme och minnena av en varm säng och honungste.

Älskar.

Jag tror att den där skugghungern kanske kan delas in i nivåer eller magnituder, så att det finns umbror som inte är så mäktiga, och som i gengäld inte behöver döda eller ens skada sina offer, och att det där är något de också väljer, ungefär som i just vampyrberättelser, där nya vampyrer ju ofta vägrar dricka människoblod, eller döda sina offer i alla fall, och så vidare, medan andra börjar frossa i sina nya krafter. Den här grejen kom:

"Det sägs att bland gårdarna öster om Krickdala äng, där landskapet blir slätt och gammalt och träden susar av minnen, knackar def ibland på dörren strax efter midnatt, och en nedkrökt filur i kåpa och mantel och en rejäl hatt mot väder och vind står där ute och ber att få komma in och värma sig vid elden en stund. Han ser alltid till så att man inte ser hans ansikte, men folk säger att han antingen är en alldeles svart råtta eller vessla eller räv. Han vill varken ha mat eller husrum för natten, men erbjuder sig alltid att berätta en saga som betalning om han får låna en pall, för han behöver vila tassarna, och går man med på bytet kommer man att få höra en av de mest förunderliga berättelser man kan tänka sig.

Gårdstrykarens sagor alltid underligt sorgliga och liksom fel: riddaren eller dåren som ger sig ut på äventyr dör alltid, och de onda förtrollningarna bryts aldrig, och stjärnorna förmörkas, och slotten rasar ner i havet. Man kunde tro att det här skulle vara hemska och dåliga sagor, men det är tvärtom, att alla som lyssnar till sagan drabbas av en underbar svindlande känsla av att bli vidrörda av en annan världs poesi, av något stort och evigt som kommer från en plats bortom allt välbekant, och när vandraren väl reser sig och går gråter de ofta, och känner att de både har funnit något de inte kan sätta namn på, och förlorat något de inte minns vad det var.

Nå. Det här legenderna har funnits i Östermark i många hundra år. För många, många år sedan vandrade grävlingen och den excentriske akademikern Sture Grindsten runt bland gårdarna och samlade ihop ett antal sagor som påstods komma ifrån Gårdtrykaren. Tyvärr avslutades projektet aldrig, då den gode Grindsten försvann mitt i sitt arbete. Hans anteckningar finns sparade i arkivet på Krickdala universitet."

det kanske inte direkt löser problemet med vad umbrorna ska syssla med i sina trasiga teatrar och tivolin i sina egna döda världar. Jag håller verkligen med om att de bör kunna vara lite goda också. Kosmologier blir ofta så mycket mer intressanta när även det svartaste och det vitaste har minst en gnutta grått i sig.

Det känns ändå som att jag har fått ett par riktigt bra uppslag på motiv och sysslor för dystra skuggor i den här tråden. Det är väldigt värdefullt att få lite feedback i processen, det bryter liksom upp något, släpper in ljus och ger rum till nya infall, som det ovan om Gårdstrykaren, som i sin tur öppnar upp och vidgar kosmologin.

 

[Dimfrost]

I natt drömde jag om hur en person drabbades av något slags membran av regnbågsskimrande fjädrar som växte ner över hennes ena öga. Säkert inte orelaterat till att jag läste den här tråden det sista jag gjorde i går kväll ...

 

[Leon]

Jag hade ett par tankar runt skuggor i skuggvärldar, och problematiken du nämnde med att de ju inte har någon psykisk näring kvar att suga i sig. Jag tror det kan bli riktigt coolt med någon sorts torporliknande tillstånd.

Skuggor och skuggvärldar
När en varelse blir en skugga blir den helt beroende av psykisk näring. Den blir Skuggblodig (som kallblodig, fast psykisk kraft istället för värme). När den psykiska näringen sinar så saktar varelsen långsamt ned. Istället för att blir desperat så stelnar skuggan i ett fruset uttryck. Ju längre gången skuggvärlden är desto mer tyst och stilla är den. Men skuggan dör aldrig helt. Istället sitter den kvar, fastfrusen, i väntan på ny psykisk näring. Så när rollpersonerna kommer till skuggvärlden så börjar skuggorna långsamt, omärkligt till att börja med, sträcka sig mot dem och försöka ut deras värme, blod, tankar, hopp etc. Ju längre de stannar, desto snabbare blir processen tills en hel världs glupare jagar dem! En fasansfull stressklocka för varje skuggvärldsäventyr helt enkelt.

 

[GnomviD]

Jag hade ett par tankar runt skuggor i skuggvärldar, och problematiken du nämnde med att de ju inte har någon psykisk näring kvar att suga i sig. Jag tror det kan bli riktigt coolt med någon sorts torporliknande tillstånd.

En tanke, som man kanske man kan göra något av, är att dra vampyrmotivet ännu längre. Skuggorna är beroende av att suga psykisk energi, men detta kan de väl göra även av varandra. I somliga skuggvärldar blir det en slags strikt, ruttnande feodalstruktur, där energin sakta sugs uppåt genom löften och band som den investerade energin gör levande. I andra kan konstnärer, skådespelare och så vidare växa och samla följen genom att suga åt sig uppmärksamhet och beundran. En sektledare eller psykolog kan sakta livnära sig på andra. Denna energi disspierar sakta -- kanske tränger den genom världarnas membran i form av drömmar och skuggor? Att låta skuggorna endast ha parasitära relationer till varandra tänker jag kan öppna för ett bredare spektrum av handlingar; skuggorna kan göra lite vadsom, men syftet blir inte så mycket samförstånd och självförverkligande som att investera i sig själv för att därigenom kunna dra vinning av andra. En slags skuggvärld, till de varmare relationerna i Krickdala.

Oavsett form blir då skuggvärldarna sakta utslocknande och beroende av tillskott av liv från yttre världar. Jag tänker att det rimliga då är att de som tränger genom barriärerna kanske mest är flagorna, eller de svagare som inte kan uppehålla sitt varande i sin egen värld utan av desperation drivs till det riskabla att lämna sin egen värld och försöka tränga in i en levande sådan, med risk för att de ska förskingras -- kanske nattmaror eller plötsliga impulser som griper tag i annars godlynta personer är en nålstick av en döende skugga.

 

[Sinisa_]

Jag hade ett par tankar runt skuggor i skuggvärldar, och problematiken du nämnde med att de ju inte har någon psykisk näring kvar att suga i sig. Jag tror det kan bli riktigt coolt med någon sorts torporliknande tillstånd.

Skuggor och skuggvärldar
När en varelse blir en skugga blir den helt beroende av psykisk näring. Den blir Skuggblodig (som kallblodig, fast psykisk kraft istället för värme). När den psykiska näringen sinar så saktar varelsen långsamt ned. Istället för att blir desperat så stelnar skuggan i ett fruset uttryck. Ju längre gången skuggvärlden är desto mer tyst och stilla är den. Men skuggan dör aldrig helt. Istället sitter den kvar, fastfrusen, i väntan på ny psykisk näring. Så när rollpersonerna kommer till skuggvärlden så börjar skuggorna långsamt, omärkligt till att börja med, sträcka sig mot dem och försöka ut deras värme, blod, tankar, hopp etc. Ju längre de stannar, desto snabbare blir processen tills en hel världs glupare jagar dem! En fasansfull stressklocka för varje skuggvärldsäventyr helt enkelt.

En tanke, som man kanske man kan göra något av, är att dra vampyrmotivet ännu längre. Skuggorna är beroende av att suga psykisk energi, men detta kan de väl göra även av varandra. I somliga skuggvärldar blir det en slags strikt, ruttnande feodalstruktur, där energin sakta sugs uppåt genom löften och band som den investerade energin gör levande. I andra kan konstnärer, skådespelare och så vidare växa och samla följen genom att suga åt sig uppmärksamhet och beundran. En sektledare eller psykolog kan sakta livnära sig på andra. Denna energi disspierar sakta -- kanske tränger den genom världarnas membran i form av drömmar och skuggor? Att låta skuggorna endast ha parasitära relationer till varandra tänker jag kan öppna för ett bredare spektrum av handlingar; skuggorna kan göra lite vadsom, men syftet blir inte så mycket samförstånd och självförverkligande som att investera i sig själv för att därigenom kunna dra vinning av andra. En slags skuggvärld, till de varmare relationerna i Krickdala.

Oavsett form blir då skuggvärldarna sakta utslocknande och beroende av tillskott av liv från yttre världar. Jag tänker att det rimliga då är att de som tränger genom barriärerna kanske mest är flagorna, eller de svagare som inte kan uppehålla sitt varande i sin egen värld utan av desperation drivs till det riskabla att lämna sin egen värld och försöka tränga in i en levande sådan, med risk för att de ska förskingras -- kanske nattmaror eller plötsliga impulser som griper tag i annars godlynta personer är en nålstick av en döende skugga.

Gud, alltså båda dessa är väldigt, väldigt bra. Älskar tanken på att smyga runt i en alldeles tyst och stilla skuggvärld, och veta att skuggorna på väggarna är på väg att vakna till liv. Märka hur de sakta börjar röra sig, vända sina huvuden och sömnigt och förvånat titta efter de varma, levande små utforskarna. Börja krypa efter dem. Det är omöjligt att inte använda det här, så klart. Tack @Leon !!!

Men jag tycker också om något i @GnomviD s till synes oförenliga bild. Ett grått, grymt kejsardöme av skuggor som suger ut varandra, plågar varandra, förtrycker varandra, antagligen via transaktioner och juridiska ramverk som vi inte helt kan förstå, i kamp om små dropparna av psykisk energi som finns kvar, eller som de kommer åt. Och de lägsta och obetydligaste och mest nedtrampade spökkrypen i sådana riken flyr ibland till de levandes värld. Där kan de ibland uppfattas som monster, enligt formeln att lopporna på en jättes hund blir odjur i den vanliga världen.

Jag tror att bilderna går att förena. Kanske är det så att normaltillståndet i en skuggvärld är det som @Leon beskriver: världen är tyst, avstannad. Men till vissa världar finns ett läckage från den vanliga världen, så att skuggorna som lever där med viss möda kan dra kraft ur de levandes värld. Till exempel via drömmar, eller via en särskild världsbrunn som inte är helt tillsluten: sprickorna i en viss stenmur i en ruin ute i storskogen. Nåt sånt. Jag vet inte. Det kan väl vara olika; drömmarna är ju det mest intuitiva sättet för skuggvarelser att besöka den vanliga världen utan att helt och hållet ta över den, men kanske är den varianten också den mest förväntade, och lite... tråkig, kanske.

Jag tänker mig att det är de lägsta, proletärerna änna, kolmilarna och statarna, som har jobbet att färdas mellan världarna; antingen för att det är ett hemskt och slitsamt arbete, eller för att de är de enda som kan: gulliga och sorgsna små skuggknott som susar runt om nätterna och ger folk dåliga drömmar eller får dem att glömma fina minnen. Antagligen samlar de här skuggknotten in den psykiska energin rent konkret, i form av en liten svart, glittrande ädelsten som de har med sig tillbaka till sin egen värld och ger till sin överordnade, som tar sin andel av rikedomen och skickar resten vidare, uppåt och uppåt och uppåt genom hierarkin. Och högst upp finns då ett sorts skugg-versaille, ett skugghov, där herreskuggorna sitter och röker svarta pärlor eller vad de nu gör. Gör smycken som håller dem varma och mätta. Eftersom en av de ursprungliga inspirationskällorna är HC Andersen, tänker jag mig att de talar danska, och att den här världen är en sorts 1800-talsköpenhamn, med sotare och skurkar med höga hattar och julfirande och föräldralösa, men egentligen går det ju att bygga flera världar, med radikalt olika känsla och organisation av "ekonomin".

 

[Leon]

Gud, alltså båda dessa är väldigt, väldigt bra. Älskar tanken på att smyga runt i en alldeles tyst och stilla skuggvärld, och veta att skuggorna på väggarna är på väg att vakna till liv. Märka hur de sakta börjar röra sig, vända sina huvuden och sömnigt och förvånat titta efter de varma, levande små utforskarna. Börja krypa efter dem. Det är omöjligt att inte använda det här, så klart. Tack @Leon !!!

Men jag tycker också om något i @GnomviD s till synes oförenliga bild. Ett grått, grymt kejsardöme av skuggor som suger ut varandra, plågar varandra, förtrycker varandra, antagligen via transaktioner och juridiska ramverk som vi inte helt kan förstå, i kamp om små dropparna av psykisk energi som finns kvar, eller som de kommer åt. Och de lägsta och obetydligaste och mest nedtrampade spökkrypen i sådana riken flyr ibland till de levandes värld. Där kan de ibland uppfattas som monster, enligt formeln att lopporna på en jättes hund blir odjur i den vanliga världen.

Jag tror att bilderna går att förena. Kanske är det så att normaltillståndet i en skuggvärld är det som @Leon beskriver: världen är tyst, avstannad. Men till vissa världar finns ett läckage från den vanliga världen, så att skuggorna som lever där med viss möda kan dra kraft ur de levandes värld. Till exempel via drömmar, eller via en särskild världsbrunn som inte är helt tillsluten: sprickorna i en viss stenmur i en ruin ute i storskogen. Nåt sånt. Jag vet inte. Det kan väl vara olika; drömmarna är ju det mest intuitiva sättet för skuggvarelser att besöka den vanliga världen utan att helt och hållet ta över den, men kanske är den varianten också den mest förväntade, och lite... tråkig, kanske.

Jag tänker mig att det är de lägsta, proletärerna änna, kolmilarna och statarna, som har jobbet att färdas mellan världarna; antingen för att det är ett hemskt och slitsamt arbete, eller för att de är de enda som kan: gulliga och sorgsna små skuggknott som susar runt om nätterna och ger folk dåliga drömmar eller får dem att glömma fina minnen. Antagligen samlar de här skuggknotten in den psykiska energin rent konkret, i form av en liten svart, glittrande ädelsten som de har med sig tillbaka till sin egen värld och ger till sin överordnade, som tar sin andel av rikedomen och skickar resten vidare, uppåt och uppåt och uppåt genom hierarkin. Och högst upp finns då ett sorts skugg-versaille, ett skugghov, där herreskuggorna sitter och röker svarta pärlor eller vad de nu gör. Gör smycken som håller dem varma och mätta. Eftersom en av de ursprungliga inspirationskällorna är HC Andersen, tänker jag mig att de talar danska, och att den här världen är en sorts 1800-talsköpenhamn, med sotare och skurkar med höga hattar och julfirande och föräldralösa, men egentligen går det ju att bygga flera världar, med radikalt olika känsla och organisation av "ekonomin".

Helt perfekt! Kul att du tycker att det funkar, och håller med om att @GnomviD's skuggfeodalism är grym (i ordets båda bemärkelser), och det räcker ju som du säger med att olika skuggvärldar utvecklats lite olika. Du kan ha kakan och äta den.

De dryga danska överklasskuggorna låter också fantastiskt. Ernst Hugo Järegård approves

Till sist, lite illustration av skuggmilarna

 

[guldfink]

Jag har börjat få en massa (eller ja, några i alla fall) associationer av skuggvärldarna. Här kommer de!

Min morbror trollkarlen: Hela upplägget med en massa olika världar som ser olika ut och är olika stadier får mig att tänka på den här prologen till Narnia, där de två barnen springer mellan olika dammar i skogen och råkar väcka statyer till liv. Det finns också något i den sagokosmologiska stämningen som påminner.

His Dark Materials: Jag har bara sett serien, och tycker den är sådär, men grejen med Skimret påminner om det motsvarande Stoftet, inte minst med det senaste du skrev om att de olika världarna har olika koll på fenomenet.

Askhem: Det är mest orden glupare, sot och skugga (vilka alla förekommer i Askhem), men de sätter ju stämning. Sedan känns det som att skuggans förvrängande kraft påminner om Askhems Miasma.