Sinisa_
Aeronautisk bokbindare
- Joined
- 2 Jul 2022
- Messages
- 767
Jo. Har inte postat här på ett par månader. Men i allra högsta grad grubblat vidare på Tistelriddare under lediga stunder, och framförallt då på de stora kosmologiska linjerna, på det där stora, kosmiska mörkret som ska finnas vid horisonten för att ge rätt färgton åt smådjurens sömniga liv längs floden, deras danser och fester på Krickdala äng under somrarna, och höstpromenaderna under färgade lyktor… Vad är det till exempel för förbjudna böcker Mortimer Mullvad läser i, som får hans päls att bli vit som nyfallen snö, och varför har han slutat äta vanlig mat? Och vad äter han istället? Och vad är det för skugga som ibland kommer svepande över storskogens rand, kretsar ett varv över just sorkfamljens gård, och sedan försvinner västerut? Är det verkligen bara en uggla (och det är ju, vet ni som har följt med i de andra trådarna och Tistelriddarna, inte så ”bara”)? Men varför verkar till och med ugglorna i så fall hålla sig undan när skuggan dyker upp? Vad finns det för krafter som vill störta ut världen i evigt mörker?
Jag ville ha åtminstone ett hum om sånt här för att kunna skapa hemliga sällskap och mysterier och intriger, så det är vad jag har dykt in i: skuggorna.
Det är en rätt omfattande text, med roliga och kusliga tabeller och såpass ingående beskrivningar av saker och ting som jag har velat ha. Den finns i inlägget nedan, men egentligen behöver man nog inte läsa alltihop för att ha en åsikt om trådens egentliga ämne.
En kort sammanfattning: Det finns en kraft i världen som heter ”sannskugga” och som är förknippad med förtvivlan, arrogans, rädsla, hat och girighet; tänk Kraftens Mörka sida eller svart magi. När man lär sig använda sannskugga förvrids man sakta på ett eller annat sätt; man får kanske skuggtentakler som slingrar sig ur bröstkorgen, eller huggtänder som en djuphavsfisk, och man börjar hungra efter andra varelsers lycka, kroppsvärme eller blod. Sannskuggan och dess effekt på levande varelser är i någon mån tänkt att simulera sådant som alvernas förvandling till orcher, Gollums fall och korruption i Ringarnas Herre, eller Draculas förvandling till vampyr efter att ha förbannad Gud, eller kanske lite grann de ”moraliska” förvandlingar som finns i en del av Studie Ghiblis filmer: flickans föräldrar blir grisar därför att de äter av andarnas mat, och så vidare. Det finns en annan sån här korrumperande kraft i världen, som kallas för Lögnarens Märke, men det lämnar vi därhär för tillfället.
När förvandlingen gått tillräckligt långt upphör den som brukar sannskuggan att vara en varelse av kött och blod och blir istället en så kallad umbra, en levande, odödlig skugga som drar runt i världen och ställer till otyg.
Det finns hela världar — parallella världar, ungefär som älvornas rike, eller elementarplan — som har erövrats helt och hållet av sannskuggans inflytande, och blivit en sorts ödsliga spökvärldar där bara umbrorna finns kvar. Det har varit hemskt roligt, faktiskt, att börja sätta ihop tabeller för att slumpa fram sådana världar; här kommer ett par exempel på resultat man kan få, för att ge en vag aning av hur Skuggvärldarna känns:
- Solen är svag och förkrympt. Som om ett döende stearinljus stiger över horisonten när dagen kommer. Det röda eller brunvioletta skenet värmer inte världen, och snarare än att skingra skuggorna, får dess flackande dem att växa och kränga och dansa som om de vore levande.
- Hela världen är ett väldigt, underjordiskt grottsystem. Alla portar upp till ytan är igenmurade. Skulle man mot förmodan få upp dem öppnar de sig mot ett ylande mörker.
- Fabrikshallar fulla av maskiner som inte följer den vanliga fysikens lagar. Kugghjul och hävstänger verkar ändra form och storlek när man tittar på dem ur olika vinklar. Man går i en korridor, eller i gliporna mellan väldiga vävarmar och ventilationsrör, och trots att man säker på att man går rakt framåt kommer man ut i samma rum som man lämnade, antagligen genom dörren man gick in i. Är maskinerna av järn, eller någon annan, underlig metall? Eller av sten, och försedda med magiska, slingrande runor? Är allting tyst och stilla, eller rör sig maskinerna i sömngångaraktiga, eviga cykler, kanske drivna av världens rörelse kring en död sol?
- Ett ogästvänligt klipplandskap där en storm ständigt blåser åt samma håll, och har med sig virvlande sand, stenskärvor och blandat skräp som kommit ur samma världsbrunn som Rollpersonerna anlände genom. Det är nästan omöjligt att röra sig mot vindriktningen; när man rör sig med vinden når man så småningom fram till en bergvägg som börjar stupar neråt. Vinden sugs ner i ett hål i marken, i en tjutande strömvirvel. I grottor gröpta ur de allt brantare väggarna kikar mängder av sorgsna små ögon fram: det är någon sorts väsen som använder håvar och nät för att fånga in de ting som stormen har med sig. Avgrunden leder kanske hem, kanske till en annan skuggvärld. Vad för sorts skatter har grottvarelserna fångat i sina håvar under årtusendena? Kanske en artefakt som resenärerna söker efter? Kommer de klara av att ta sig ner där, med bergsbestigarutrustning och magi, eller kommer de sugas bort genom portalen?
*
Och så vidare.
Utöver en sorts allmän förhoppning om ny energi till projektet i form av tillrop och spridda förslag om det ena och det andra, och bara en vilja att dela med mig av processen, har jag fyra huvudsakliga frågeställningar som jag vill kasta ut i forumet:
1. Lilla frågan om nomenklatur. Älskar nog inte begreppet ”sannskugga”. Det spelar mot ”sannljus”, som i en tidigare version bara hette Ljuset, som ju är ett bättre namn, typ stämningsmässigt — Ljuset och Skuggan — som ”Kraften” — men det blev så fruktansvärt svårt att skriva om och hela tiden göra omskrivningar för att skilja på vanligt ljus och magiskt ljus: ”Det sanna Ljuset verkar ha någon sorts mystiskt samband med vanligt ljus.” Osv. Sannljus tycker jag funkar, men sannskugga känns väl lite — fel, bara? Kanske för att sant+skugga skär sig. Andra förslag: Häxmörker, Sorgskugga, Stornatt, Umbra. Etc. Jag har inget som riktigt sitter, tycker jag.
2. Jag tycker nog att Skuggvärldarna och deras invånare är lite för mycket kosmisk fasa för att enkelt kunna smälta in i Tistelriddares stämning av Susar-i-Säven och saga, med talande små möss och älvor och så. Kanske. Jag tycker ju också om den där blandningen, jag tänker att det är spelets usp, att det nästan blir Call-of-Cthulu via Mouseguard och Wanderhome. Men jag önskar ändå att jag kunde hitta just mer sagoaktiga influenser eller referenspunkter. HC Anderson har ju skrivit en saga som heter just ”Skuggan”, som är rätt fin, och utifrån vilken jag nog ska försöka konstruera en skuggvärld som är en tom och öde och lite surrealistisk artonhundratalsstad, där det kanske singlar ner snö eller aska ur mörkret, och där levande skuggor stryker fram längs väggarna och schackrar om affärer, och på nått sätt kanske firar en sorts evig jul eller mindvinterhögtid? På något sätt. Jag har en sorts… stämning, som sagt. Och Peter Pan tappar förstås sin skugga hemma hos Wendy. Finns det annat? Andra sagor där levande skuggor förekommer, eller där ”mörkret” spelar roll? Det finns till exempel, i spelet, en sorts besvärjelse där man använder tassar och svans och gör en skuggdocka mot en vägg och ger den liv — det är den sortens bilder och som jag tycker behövs, för att vrida Skuggvärldarna bort från typ HR Giger. En aning.
3. Umbrorna, som de levande skuggorna heter, kan inte äta vanlig föda, utan livnär sig på sådant som andra varelsers livskraft, värme, glädje, eller ibland deras blod. En sorts vampyrer, alltså. Och i brist på sådant blir de slöa och långsamma, även om de inte dör. Och här uppstår ett litet problem, när jag försöker tänka kring de olika Skuggvärldarna, och deras invånare: Skuggvärldarna är ju tomma på sådan näring, just därför att de är döda och mörka, och om jag inte vill att umbrorna hela tiden bara ska vara fokuserade på hur de ska tränga in till de levandes värld för att suga livet ur den, utan istället, i vissa fall, ha egna små samhällen, i sina skuggvärldar — vad kan deras aktiviteter då vara centrerade kring för begär? Typ så. En luddig fråga, jag vet. Alltså, naturligtvis finns det en Fasa i Dunwich, eller flera, som viskar mellan världarnas draperier för att få en stackars dumdristig antikvarie att läsa fel besvärjelse, så att porten öppnas. Ja — men mer? På sätt och vis söker jag nog efter ett sätt för skuggvarelserna att vara lite ”goda” också, eller bara lite egna. Typ att i en värld så har de ett badhus, eller en teater, och är på kanske till och med ointresserade av att suga livet ur de levande? Fast det funkar inte heller. Oklart, som sagt. En öppen fråga. I någon mån hänger den väl samman med fråga två, som handlar om stämningar och troper.
4. Vad vill man se och göra som spelare, i relation till skuggan? En ännu mer öppen fråga, såklart, men jag vet till exempel att jag älskar tanken på en skuggmagiker som gör skuggdockor med händerna och ger dem liv, och att jag inte kan tänka mig något otäckare än en Skuggmärkt snok, som kan slingra sig in i en skugga och ut ur en annan, och som har ett hov av vinterälvor som arbetar åt henne. Och jag vet också att jag kommer bygga en kampanj kring ett föremål som i en skuggvärld sög i sig solens fulla kraft, så att den slocknade, och nu vill dels skuggorna som lever i det där mörkret ha tillbaka tinget, typ därför att de dyrkar det, och en andra faktion söker efter tinget för att tända solen över sin värld, så att de kan besegra umborna där, och sen vill nattfolket ha tag i tinget för att använda dess kraft i en farkost som ska resa genom avgrunden mellan skuggvärldarna, ungefär som i Spelljammer, för att de vill hitta sin älskade Månprinsessa där ute.
*
Ja, typ där är jag nu. Jag har förstås petat lite i andra delar av spelet också, skrivit om Månpalatset och redigerat Sällsamheter och Sysselsättningar och Sannljuset, och det känns inte som att det är jättemycket kvar att skriva innan det eventuellt kan finans en sorts beta-beta-version, i alla fall vad gäller fluffet. Jag siktar på att köra en mini-kampanj med familjen över påsklovet — spelrapport kommer eventuellt.
Last edited: