Först skallar jag ihjäl kulturministern, för sådana borde inte finnas och de borde framförallt inte dela ut några jävla pengar till konstnärer som inte kan bära sig på egen hand. Men om det inte är ett giltigt svar:
I öppningsscenen exploderar Stockholm och en bild på kratern glider över till monokrom, varpå en utzoomning visar att det är en bild i en tidning med rubriken »STOCKHOLM DESTROYED«, i händerna på huvudpersonen som befinner sig någonstans intressant. Där fortgår handlingen, och Stockholm nämns inte igen.
Nähä, inte det heller? Fine, fine. Jävla gnälliga...
En svensk version av Akira, då. Efter kriget råkade FOA i ett experiment involverande ESP inympa ohyggliga psykiska krafter i en straffånge, en man som ble vett levande vapen, vilket i och för sig var syftet för att kunna hålla ryssen stången, men han blev för kraftfull, och därtill hade hans redan förut labila psyke nu drivits över vanvettets gräns. Man försökte förstås helt enkelt ta död på honom, men det gick inte: han kunde numera plocka ihop sin sargade kropp igen, hans verkliga jag var ett spöke, kroppen blott ett skal och ett verktyg. Till slut fann man på en lösning, nämligen nedfrysning av kroppen medan själen ännu var häktad vid den. Det gick vägen, men FOA hade inte resurser att varken hålla honom kvar vid Frescati eller tysta ned saken hur länge som helst. Raskt skövlades Klarakvarteren under förevändning att en nydaning var nödvändig, och ett djupförvar anlades för hans frusna kvarlevor. Mitt i ett komplex av hemliga kulvertar under Sergels Torg vilar han nu, LABAN — spöket.
Ja, och sedan börjar det dyka upp hattifnattar på plattan och i slussen och så, och huvudpersonen är ett miffo med radioparabol på huvet och sedan vaknar LABAN, då, och så går Stockholm schlorofoom. Det ska väl inte vara så jävla svårt? Läs Akira, ungjävel.
/Feliath — Inte komplext
