Trail of Cthulhu är väldigt noga med att framhålla att det är ditt jobb som spelare att skapa en rollperson som visst vill undersöka den onda källaren, och har ett system med drivkrafter för detta. Det är särskilt viktigt i Cthulhu-äventyr, eftersom man vanligen själv söker upp dåligheterna där (medan man i Kult ofta inte får något val, för att man drabbas direkt i stället).
Ja, och det är därför jag upplever att många skräckrollspel som är gjorda för kampanjspel har andra huvudpersonstyper än sådana som är gjorda för one-shots. Fler proaktiva utforskare, färre aningslösa offer.
Till och med inom Gumshoe-familjen skiljer man på det. I Night's Black Agents, Fall of Delta Green, The Essoterrorists och Trail of Ctulhu är man mellan kompetenta och extremt kompetenta problemlösare som åker ut på uppdrag, medan man i Fear Itself mer är de drabbade offren som inte alls har den kompetensen utan får fumla sig fram till en lösning, om man alls hittar någon.
Även i Call of Cthulhu gäller det, där följande står i Investigator's Handbook (7th Edition):
Jag har inget emot att spela i någon annans roman, även om spelgruppens handlingar kanske inte påverkar de stora skeendena, eller bara på marginalen. Men jag förstår vad du menar med "slutna" och håller helt med om att många äventyr är skrivna på det viset.
Självklart. Det gör perspektivet utifrån maktlöshet också. Jag lyfter ett annat perspektiv än vad som tidigare lyfts i tråden utifrån vad jag upplever som betydligt mer skräckinjagande än avstängda val och linjära berättelser. Valmöjligheterna jag talar om är inte ska jag eller ska jag inte sätta i videobandet, ska jag eller ska jag inte flytta in i herrgården, för i dina exempel är ju inte ens de valmöjligheter, de är förutsättningarna för att något skall ske öht, de måste ske. Vad jag syftar till är allt annat. Det är vad jag gör för att överleva efter jag sett videobandet, det är vad jag gör för att sona min släkts synder efter att de uppdagats efter min flytt till den stora herrgården.
Det här tycker jag låter som ett dåligt tips, personligen, men går nog också in på trådstartens tema och varför många äventyr och kampanjer kan upplevas som "slutna". (Hittar inga liknande formuleringar i min tydligen 20 år gamla utgåva av Call of Cthulhu, men det behöver inte betyda att de inte finns där.)
Ja, och det är möjligt att dessa är mer rollspelsvänliga, eller åtminstone bättre anpassade för en viss typ av rollspel. Men så är det nog med mycket. Samma sak med tragedier -- det finns tragedier som handlar om val, och det finns tragedier som handlar om det mänskliga tillståndets fundamentala och oundvikliga elände, och de förra kanske är bättre för rollspel.
OT vid det här laget, men en anledning till att jag diggar Lovecraftesque. Huvudpersonen är inte en investigatör utan en helt vanlig människa som drabbas av fruktansvärda krafter utanför hens kontroll. Hen kan spendera hela spelet med att desperat försöka fly från hotet, aldrig undersöka någonting, och ändå oundvikligt dras ned i fördärvet. Allt utan rälsning (på en global skala). Men det kräver ju samberättande för att funka, och speciellt i skräck är det ju något många ogillar. Men samberättande har den för skräck stora fördelen att man kan begränsa rollpersonens val utan att begränsa spelarens. Det tycker jag gör att det är en given kombo. Jag skulle vilja se mer samberättande i skräck (nå, och i allt annat också, iofs).
Fixade det år dig!
Svårt att undvika - ska ni spela Masks of Nyarlathotep funkar det liksom inte om din rollperson inte vill engagera med kampanjen. Det är närmast spelsabotage om din rollperson vill syssla med helt andra saker.
Blir väl en annan diskussion i praktiken, men om frågeställningen är varför det blir slutet kan ju ett intressant samtal vara hur det kunde se ut istället för att göra rollpersonerna till huvudroller.
Nja, jag skulle väl säga att de senare är alldeles utmärkt för den som inte har något emot rälsade äventyr, men däremot passar illa för story now utan samberättande. Så det är nog inte en trad-eller-inte-fråga.Fixade det år dig!
I min favorit faktiskt-spel-podd PodCon, när de spelar Tatters of The King-kampanjen hamnar spelarna hela tiden på märkliga, långa sidospår. @Nässe som spelleder försöker driva fram kampanjen, med en del rälsande ibland.
Jag upplevde det som underbart att spelleda den kampanjen, mest beroende på sidospåren. Tycker kombon kaotiska galna spelare/ rollpersoner och rälsad kampanj gifter sig superbra! Och kul att du gillade att lyssna
Detta är för mig klockrent socialt kontrakt. Det enda som sätter rätt eller fel är vad gruppen tycker om det.
Jag har fortfarande svårt att förstå vilka äventyr det syftas på eller vad ”slutna” är. Känns också som en trist och tjatig bild att skribenter är kassa och inte fattar rollspel (till skillnad från alla här inne) och egentligen bara vill skriva fiktion. Ibland handlar ju sånt här om smak. Men som sagt svårt att veta när man inte förstår vad som åsyftas.
Antagligen alltid, tänker jag. Men om bilden verkligen inte stämde skulle ju TS uppfattning vara lätt att avfärda.
