Elenor av Akvitanien älskade poesi och kultur och fyllde sitt hov med trubadurer som sjöng den Höviska Kärleken lov.
Hon gifte sig sedemera med Edvard den andre av England, vars vars uppfattning om kulturell apex var att hinka bärs med sina krigare och ligga dubbelvik av skratt åt Roland Pruttarens upptåg.
Roland var så populär att han fick ett eget gods i utbyte mot att varje år framföra "Ett skutt, en fis och en vissling" för den lättroade Edvard. Vad Elenor tyckte om upptåget förtäljer inte historien, inte heller om utrycket "-nihil minus quam a crepitu cochlear" myntades av biskopen av York då en överförfriskad Edvard ville citera sitt favoritstycke av föreställningen.
en.m.wikipedia.org