Små historiska fakta som kan vara intressanta i rollspel

[Gamiel]

Men det är ju en teknik för hamnssjåare, soldater och slikt folk.

Men eftersom de är franska sådan är de mer gentlemän än någon engelsman som gör anspråk på den titeln.

 

[Arrikir]

Familjen Khaltoff uppfann ett Repeter-Flintlås-gevär någonstans kring 1630 och var i bruk under mitten till slutet av 1600-talet(!) Kan tänka mig att i en fantasy setting med flintlåsvapen, att det skulle kunna vara en perfekt gåva till äventyrare eller något som viktiga personers elittrupper bär.

 

[Faehrengaust]

De har ju iaf den goda smaken att inse att fullplåt hänger ihop med svartkrutsvapen

Om man följer just den europeiska tidslinjen

Tidiga Kinesiska krutvapen är annars rätt intressanta för rollspelsändamål. Förutom kanoner så fanns t.ex. eldpilar med krut, eldkastare, någon form av bomber (mer för att sprida eld än sprängning verkar det som) eller Fire lance (någon form av hagelgevär på slutet av ett pålvapen). Allting verkar ha börjat redan någon gång på 900-talet.

De verkar ha experimenterat vilt med krutet (utan att använda fullplåt ). Även caltrops med krut (ingen aning om hur de kan ha funkat) och raketer fanns med i arsenalen.

I lite tidigare Warhammer (vet inte hur det är nu) så hade Hobgoblins någon form av raketer som jag antar var lite inspirerade av de kinesiska vapnen.

 

[Faehrengaust]

Asfalt som väg- och byggmaterial (tätning) användes i Mesopotamien redan ca 600 f.Kr. Det fanns även i Amerika förrän Columbus kom dit.

Så, fram med asfaltsvägarna i Fantasy!

 

[Leon]

Om man följer just den europeiska tidslinjen

Tidiga Kinesiska krutvapen är annars rätt intressanta för rollspelsändamål. Förutom kanoner så fanns t.ex. eldpilar med krut, eldkastare, någon form av bomber (mer för att sprida eld än sprängning verkar det som) eller Fire lance (någon form av hagelgevär på slutet av ett pålvapen). Allting verkar ha börjat redan någon gång på 900-talet.

De verkar ha experimenterat vilt med krutet (utan att använda fullplåt ). Även caltrops med krut (ingen aning om hur de kan ha funkat) och raketer fanns med i arsenalen.

I lite tidigare Warhammer (vet inte hur det är nu) så hade Hobgoblins någon form av raketer som jag antar var lite inspirerade av de kinesiska vapnen.

Det är inte krut som hänger ihop med fullplåt utan fullplåt som hänger ihop med krut. Även I Europa var ju krutet (en smula) tidigare än artikulerad fullplåt.

 

[Khan]

Det är inte krut som hänger ihop med fullplåt utan fullplåt som hänger ihop med krut. Även I Europa var ju krutet (en smula) tidigare än artikulerad fullplåt.

Vill minnas att det kom till Europa någon gång i tidigt 1300-tal, och att det är slaget vid Crécy där det används ordentligt första gången. I Sverige har vi en gammal hakebössa från andra halvan av 1300-talet som brukar räknas som den äldsta svenska. Men ta det med en nypa salt, då det är rätt länge sedan jag läste på.

Vi börjar inte få störra plåtbitar (utöver hjälm) förrän i mitten av 1300-talet med plator och liknande. Enbart plåt är skiftet 1300-/1400-tal. Förenklat förstås.

Insidan av olika plator, bevarade på Gotlands Museums utställning 1361


Återskapade plator, två varianter. Läder eller tyg på utsidan, som håller ihop plåtarna när inte ett museum kan göra det.

 

[Khan]

Men för att bidra lite, och inte bara spamma med lättviktsrustningsnörderi, kommer här lite annat lattjo.

I svensk historia finns en rätt unik typ av gårdfarihandlare - knallarna från södra Västergötland (Sjuhäradsbygden). De var en självklarhet runtom i landet från sent 1400-tal till och med början av 1900-talet. Det första fallet av en västgöte som reste runt som gårdfarihandlare vi har papper på var en farbror som i Arboga betalade i natura (tyg) för att han fått stanna över natt och fått mat, stallplats och hästfoder någon gång på 1480-talet.

De utvecklade ett eget språk som hette månsing, som än i dag har gett många lånord till svensk slang, särskilt gammal stockholmska.

Knallarna gick så långt norrut som till Trondheim, Umeå och så långt bort åt andra håll att de hamnat på Gotland och på Jylland. Mig veterligen dock aldrig utanför Norden.

Ofta köpte de in sig i en lada eller gård, placerade en stor del av sina varor där och gick sedan runt i just den socknen utan att släpa på allt några varv. Sedan gick de vidare. Många av de som lyckats hade flera packhästar som fick bära mängder med varor.

De sålde för övrigt inte bara tyg, även om det var vanligast. De sålde typ allt som gick att hitta som var så litet att det gick att bära med sig, men främst småsmide som saxar och knivar och sånt, utöver klassisk hemslöjd. De var också stora ryktesspridare och nyhetsbärare eftersom de var på resande fot. Ibland fick de hedersuppdrag, som att hämta något dyrbart långt borta (kyrkkandelabrar, tex) och ta med hem.

Enligt en av de sista knallarna kommer orden knalle från lasten - en knalle är en som går med knall. Knall är det man säljer.

1864 försvann deras envälde över svensk gårdfarihandel, när alla fick möjlighet att göra samma sak istället för bara västgötarna. I samband med den stora utbyggnaden av järnvägen blev det heller inte så viktigt att det knallade handlare överallt. Så någon gång i början av 1900-talet slutade hela gårdfarihandlargrejen vara en viktig grej, och de knallar som ännu fortsatte satsade istället på marknadsdagar och liknande istället för att gå dörr till dörr och attackera folk i hemmet.

Så nu vet ni det. Kläm in en bitter knalle som har glansdagarna bakom sig nästa gång ni spelar CoC, vettja.

 

[Svarte Faraonen]

Men för att bidra lite, och inte bara spamma med lättviktsrustningsnörderi, kommer här lite annat lattjo.

I svensk historia finns en rätt unik typ av gårdfarihandlare - knallarna från södra Västergötland (Sjuhäradsbygden). De var en självklarhet runtom i landet från sent 1400-tal till och med början av 1900-talet. Det första fallet av en västgöte som reste runt som gårdfarihandlare vi har papper på var en farbror som i Arboga betalade i natura (tyg) för att han fått stanna över natt och fått mat, stallplats och hästfoder någon gång på 1480-talet.

De utvecklade ett eget språk som hette månsing, som än i dag har gett många lånord till svensk slang, särskilt gammal stockholmska.

Knallarna gick så långt norrut som till Trondheim, Umeå och så långt bort åt andra håll att de hamnat på Gotland och på Jylland. Mig veterligen dock aldrig utanför Norden.

Ofta köpte de in sig i en lada eller gård, placerade en stor del av sina varor där och gick sedan runt i just den socknen utan att släpa på allt några varv. Sedan gick de vidare. Många av de som lyckats hade flera packhästar som fick bära mängder med varor.

De sålde för övrigt inte bara tyg, även om det var vanligast. De sålde typ allt som gick att hitta som var så litet att det gick att bära med sig, men främst småsmide som saxar och knivar och sånt, utöver klassisk hemslöjd. De var också stora ryktesspridare och nyhetsbärare eftersom de var på resande fot. Ibland fick de hedersuppdrag, som att hämta något dyrbart långt borta (kyrkkandelabrar, tex) och ta med hem.

Enligt en av de sista knallarna kommer orden knalle från lasten - en knalle är en som går med knall. Knall är det man säljer.

1864 försvann deras envälde över svensk gårdfarihandel, när alla fick möjlighet att göra samma sak istället för bara västgötarna. I samband med den stora utbyggnaden av järnvägen blev det heller inte så viktigt att det knallade handlare överallt. Så någon gång i början av 1900-talet slutade hela gårdfarihandlargrejen vara en viktig grej, och de knallar som ännu fortsatte satsade istället på marknadsdagar och liknande istället för att gå dörr till dörr och attackera folk i hemmet.

Så nu vet ni det. Kläm in en bitter knalle som har glansdagarna bakom sig nästa gång ni spelar CoC, vettja.

En mindre tilltalande del av knallarnas och den boråsiska textilindustrins historia är att de importerade bomullstyger som användes och även såldes av knallarna framför allt kom från slavbomull från Sydstaterna. Detta gav också Borås Tidning den föga ärorika positionen som den enda svenska tidning som öppet tog ställning för Sydsidan i inbördeskriget, vilket säkerligen kan ge hugade spelledare uppslag för historiskt grundade skurkar.

 

[Khan]

En mindre tilltalande del av knallarnas och den boråsiska textilindustrins historia är att de importerade bomullstyger som användes och även såldes av knallarna framför allt kom från slavbomull från Sydstaterna. Detta gav också Borås Tidning den föga ärorika positionen som den enda svenska tidning som öppet tog ställning för Sydsidan i inbördeskriget, vilket säkerligen kan ge hugade spelledare uppslag för historiskt grundade skurkar.

Sen ska vi inte heller glömma att Borås starke man Algot Johansson var så nära öppen nazist man kunde vara utan att vara medlem i något svenskt nasseparti. Hans närmaste man var Albert Sonntag, tysk ingenjör, som var öppen ledare för nassarna i Borås fram till 1942, när han kallades tillbaka till Tyskland. Sedan jobbade Algot stenhårt på att få tillbaka honom, trots att det var rätt uppenbart att Sonntag som del av tyska krigsmaskineriet gjort en hel del som ni säkert kan gissa er till.

Här i bôgdera var nassarna riktigt stora. Jag har för mig det överlappade rätt bra med centerpartiets storhetsområden.

 

[Genesis]

Men för att bidra lite, och inte bara spamma med lättviktsrustningsnörderi, kommer här lite annat lattjo.

I svensk historia finns en rätt unik typ av gårdfarihandlare - knallarna från södra Västergötland (Sjuhäradsbygden). De var en självklarhet runtom i landet från sent 1400-tal till och med början av 1900-talet. Det första fallet av en västgöte som reste runt som gårdfarihandlare vi har papper på var en farbror som i Arboga betalade i natura (tyg) för att han fått stanna över natt och fått mat, stallplats och hästfoder någon gång på 1480-talet.

De utvecklade ett eget språk som hette månsing, som än i dag har gett många lånord till svensk slang, särskilt gammal stockholmska.

Knallarna gick så långt norrut som till Trondheim, Umeå och så långt bort åt andra håll att de hamnat på Gotland och på Jylland. Mig veterligen dock aldrig utanför Norden.

Ofta köpte de in sig i en lada eller gård, placerade en stor del av sina varor där och gick sedan runt i just den socknen utan att släpa på allt några varv. Sedan gick de vidare. Många av de som lyckats hade flera packhästar som fick bära mängder med varor.

De sålde för övrigt inte bara tyg, även om det var vanligast. De sålde typ allt som gick att hitta som var så litet att det gick att bära med sig, men främst småsmide som saxar och knivar och sånt, utöver klassisk hemslöjd. De var också stora ryktesspridare och nyhetsbärare eftersom de var på resande fot. Ibland fick de hedersuppdrag, som att hämta något dyrbart långt borta (kyrkkandelabrar, tex) och ta med hem.

Enligt en av de sista knallarna kommer orden knalle från lasten - en knalle är en som går med knall. Knall är det man säljer.

1864 försvann deras envälde över svensk gårdfarihandel, när alla fick möjlighet att göra samma sak istället för bara västgötarna. I samband med den stora utbyggnaden av järnvägen blev det heller inte så viktigt att det knallade handlare överallt. Så någon gång i början av 1900-talet slutade hela gårdfarihandlargrejen vara en viktig grej, och de knallar som ännu fortsatte satsade istället på marknadsdagar och liknande istället för att gå dörr till dörr och attackera folk i hemmet.

Så nu vet ni det. Kläm in en bitter knalle som har glansdagarna bakom sig nästa gång ni spelar CoC, vettja.

Att notera dock att orden ”knalle” och ”gårdfarihandlare” inte är belagda förrän på 1840-talet, så innan dess hette de mest ”västgötar”, efter vad jag förstått.

 

[obak]

Ur Fornämesbalken.

Blir lekare slagen, det skall alltid vara ogillt. Blir lekare
sårad, en som går med giga eller far med fiol eller trumma,
då skall man taga en otam kviga och föra henne upp på
bäsingen. Sedan skall man raka allt hår av svansen och
sedan smörja den. Sedan skall man giva honom nysmorda
skor. Sedan skall lekaren taga kvigan om svansen, och en
man skall slå till med en skarp piska. Kan han hålla henne,
då skall han hava det goda djuret och njuta det, som hund
njuter gräs. Kan han ej hålla henne, have och tåle vad han
fick, skam och skada. Han bedje aldrig om mera rätt än en
hudstruken trälkvinna.

Så att spela uppkäftig bard med hårda nypor kan vara en väg till att bli boskapsbaron.

När jag slår upp ordet bäsing får jag upp antingen en sjö, eller en gravhög..

 

[Khan]

Ur Fornämesbalken.

Blir lekare slagen, det skall alltid vara ogillt. Blir lekare
sårad, en som går med giga eller far med fiol eller trumma,
då skall man taga en otam kviga och föra henne upp på
bäsingen. Sedan skall man raka allt hår av svansen och
sedan smörja den. Sedan skall man giva honom nysmorda
skor. Sedan skall lekaren taga kvigan om svansen, och en
man skall slå till med en skarp piska. Kan han hålla henne,
då skall han hava det goda djuret och njuta det, som hund
njuter gräs. Kan han ej hålla henne, have och tåle vad han
fick, skam och skada. Han bedje aldrig om mera rätt än en
hudstruken trälkvinna.

Så att spela uppkäftig bard med hårda nypor kan vara en väg till att bli boskapsbaron.

När jag slår upp ordet bäsing får jag upp antingen en sjö, eller en gravhög..

Ah, Äldre Västgötalagen. Den enda rimliga lagen i hela landets historia.

# 14 fiattæ ær lecara rætar.

Uarþær lekæri barþær þæt skal e vgilt uaræ. Varþær lekari sargaþær þen sum mæþ gihu gangar allær mæþ fiþlu far allær bambu. þa skal kuighu taka otamæ ok flytiæ up a bæsing. þa skal alt har af roppo rakæ. ok siþæn smyriæ. þa skal hanum fa sko nysmurþæ. þa skal lekærin takæ quighuna vm roppo. maþær skal til huggæ mæþ huassi gesl. Gitær han haldit. þa skal han hauæ þæn goþa grip. ok niutæ sum hundær græss. Gitær han eigh haldit. havi ok þole þæt sum han fek skama ok skaþæ biði alþrigh halldær ræt æn huskonæ hudstrukin. E. a variændi vit ok skyldæsti arf at takæ.

Kan också nämna att skillnaden på slagen och sårad är om det blivit blodvite eller ej. Olika straff beroende på hur allvarlig skadan är, helt enkelt. Vill minnas att det i en del landskapslagar finns förteckningar om hur mycket böter det blir för olika fingrar som huggs av, en hel fot, etc.

 

[JohanL]

Det som tilltalade mig var att detta var något konstruerat av en "gentleman" för "gentlemen". Något som torde vara fullkomligt rumsrent för en viktoriansk herre av en viss disposition att ägna sig åt. Perfekt för en steampunklord eller rent av en oxfordprofessor.

Relevant är att den också lär ut käpp, eftersom det är något du kan förväntas bära som gentleman vid det här laget när en värja inte längre är rumsrent. Tanken är att vara praktiskt tillämpbar när några ruffians antastar dig.

 

[Mekanurg]

Relevant är att den också lär ut käpp, eftersom det är något du kan förväntas bära som gentleman vid det här laget när en värja inte längre är rumsrent. Tanken är att vara praktiskt tillämpbar när några ruffians antastar dig.

Barbara Tuchman omnämner i The Proud Tower ett tillfälle där några "unga gentlemän", pro- respektive anti-Dreyfusarder, drabbar samman med "dragna" käppar på läktaren till en parisisk galoppbana. Hundra år tidigare hade de dragit sina värjor.

 

[JohanL]

Barbara Tuchman omnämner i The Proud Tower ett tillfälle där några "unga gentlemän", pro- respektive anti-Dreyfusarder, drabbar samman med "dragna" käppar på läktaren till en parisisk galoppbana. Hundra år tidigare hade de dragit sina värjor.

Det finns oväntat många fall där en parlamentariker spöat upp en annan med käppen.

Antagligen den mest kända:

Caning of Charles Sumner - Wikipedia

en.wikipedia.org

 

[Faehrengaust]

Stridskonster med käppar finns det många av, t.ex:

• Hapkido (Koreansk)
• Karate (Goju-Shorei)
• Canne de combat (Fransk) som är ihoppkopplat med Savate men kanske mer för gentlemän
• Arnis/Eskrima (Filippinsk) som använder flera olika längder på käppar/påkar
• Jogo do pau (portugisisk) som dock oftast har en lite längre käpp, snarare kort vandringsstav
• Kas-Pin (finsk) där historiken/autenticiteten av kampkonsten är mycket ifrågasatt

Irländska Shillelagh (DnD spell) kan också se ut som en käpp.

Går folk runt med käppar så utvecklas även kampkonster för dem om det finns behov. De historiska käpparna tenderar också att vara tyngre och ha en lite mer uttalad vikt i ena änden så de var mer lämpade för strid än dagens.

Stadsvakter/poliser har i vissa perioder/områden använt sig av käppar eller korta stavar.

 

[Gamiel]

Det finns oväntat många fall där en parlamentariker spöat upp en annan med käppen.

Antagligen den mest kända:

Caning of Charles Sumner - Wikipedia

en.wikipedia.org

Skulle inte förvåna mig om de flesta svenskar som vet om den misshandeln läste om det först i Fantomen.

 

[Faehrengaust]

Visbylinserna är lite spännande. Vikingatida linser av bergskristall med diameter på 5 cm. Ser ut som vilken trollkarlspryl som helst. Oklart vad de har använts till, men man har hittat liknande linser på flera ställen.

 

[Theo]

Barbara Tuchman omnämner i The Proud Tower ett tillfälle där några "unga gentlemän", pro- respektive anti-Dreyfusarder, drabbar samman med "dragna" käppar på läktaren till en parisisk galoppbana. Hundra år tidigare hade de dragit sina värjor.

I Polen-Litauen på 1600-talet (ish) lär det också ha varit på modet bland adelsmän att bära långskaftade stridshammare som promenadkäppar. Föga förvånande var de också frestande (och väldigt dödliga) tillhyggen att ta till när det blev bråk.

 

[Faehrengaust]

Det finns antika krukor med något så märkligt som pilbågsskytte med fötter (i märklig ställning dessutom):



Man skulle ju lätt kunna tro att detta är omöjligt, men så är visst inte alls fallet. Det finns till och med ett Guinness världsrekord (sidan har en video) som visserligen "bara" är på 18 meter. Verkar vara en grej som flera sysslar med, har dock bara sett tjejer.

Hur använder man då detta i rollspel? Kanske en mordgåta där någon blivit skjuten med förgiftad pil, men den enda misstänkte hade amputerade händer?