Därtill hade många välbeställda romerska hushåll en ung läskunnig slav som läste upp boktexter för sina herrar. Det fanns ju ingen bot för synfel, medfödda eller åldersrelaterade.
Inte bara detta, utan det var också inte helt prestigefyllt att faktiskt läsa. Som Jesper Svenbro förtjänstfullt skildrar i
Myrstigar var den skrivande någon som upplevdes som den aktiva, dominanta parten, medan läsaren var en passiv mottagare -- kopplingen till den samtida synen på sex mellan män är inte oavsiktlig, och skildras också i grovkorniga och direkta termer i samtida graffiti. Att som grekisk eller romersk patriark göra sig till ett språkrör för någon annans ord var att placera sig i en underordnad position, och då var det bättre att låta en slav göra det.
Här kan man peka på hur högläsningskulturen, där de flesta inte kunde läsa tyst, också gjorde läsningen
performativ på ett annat sätt än den är idag. Att läsa en gravinskription innebar också att man faktiskt högt uttalade den dödes namn, och på så vis återkallade någon liten bit av dem tillbaka till livet. Den performativa aspekten finns så klart i ännu högre grad i rent muntliga kulturer, där det inte finns något sådant som en berättelse som bara "är" -- berättelsen återkallas och återskapas alltid när den uttalas, och detta görs alltid i ett sammanhang (se även Walter J. Ong,
Muntlig och skriftlig kultur).