Hejhej,
Modulen om cirefalierna är så gott som klar. Jag har ca 5000 tecken kvar att skriva, men nattens sena timme gör mig för trött för att göra klart det i dag, så det får bli i morgon. =)
Som en liten inblick kommer här en av de inledande kapitelhistorierna. Läs och njut. ,-)
Modulen om cirefalierna är så gott som klar. Jag har ca 5000 tecken kvar att skriva, men nattens sena timme gör mig för trött för att göra klart det i dag, så det får bli i morgon. =)
Som en liten inblick kommer här en av de inledande kapitelhistorierna. Läs och njut. ,-)
Hon hade alltid varit Lillasyster för honom. Ett av hans tidigaste minnen av Nilaza var hur han fått henne att gråta, hur han stoppat den blodfärgade tusenfotingen innanför hennes jamraz och sedan hållit henne, inte låtit henne slippa undan. Givetvis hade hon skvallrat.
Han hade alltid sett ned på henne. Hon var späd. Fortfarande såg hon ut som en trettonåring i kroppen, trots att hon nyligen fyllt nitton. De unga männen skrattade bakom hennes rygg när hon besökte pza för att tvaga sig. Hon var blek, spenslig och nästan skör, som om hon när som helst skulle kunna gå sönder. Hon sade inte mycket, och det lilla hon yttrade dröp ofta av etter och misshag.
Hon, å andra sidan, hade alltid hatat honom, det visste han. Hon var företagsam, det måste han erkänna. Hon hade intrigerat mot honom, fått honom att verka löjlig inför kusinen, den mäktige markfursten. Hans allierade övergav honom. Han saknade gåvan att slå tillbaka mot Lillasyster med samma mynt, hans position var alldeles för värdefull för att riskeras i dåraktiga ränkspel inom familjen. Istället skulle han avväpna henne en gång för alla.
Från och med Nydaningen och för all tid framöver skulle han se på henne med nya ögon, ty nu stundade deras äktenskap. Deras gifte skulle stärka familjen när bundsförvanterna svek, och kanske rädda dem från varandras missunnsamhet och tysta tärande strider. Familjen skulle få ättlingar av det rena Tzimenoriska blodet och gå en ny storhetstid till mötes.