Nekromanti Sociala konflikter - hur ofta använder ni dem?

[Niklas73]

"Jag tror varken en kampanj eller ett spel kan innefatta alla agendor, man måste välja. "

Varför. Star Wars II? Kärlek och action och direkt översättbart till spel. Jag förstår inte din uppdelning men jag förstår att du hellre vill friforma sociala relationer än att de regelstyrs.

 

[Nässe]

"Jag tror varken en kampanj eller ett spel kan innefatta alla agendor, man måste välja. "

Varför. Star Wars II? Kärlek och action och direkt översättbart till spel. Jag förstår inte din uppdelning men jag förstår att du hellre vill friforma sociala relationer än att de regelstyrs.

Nej, jag styr hellre sociala sit än friformar- dvs jag friformar till en punkt där jag behöver regler för att spetsa till och avgöra en situation. Som i Solar och AW.

Återkommer angående agendor, måste springa nu

 

[Niklas73]

Tack för Dow. Intressant läsning och säkert roligt.

 

[Niklas73]

Oj jag svarade på fel tror jag, det var Krank jag avsåg den till. Är sjuk - feber...

 

[krank]

Du fokuserar på det som sker i ditt huvud mer än det som sker mellan er spelare runt bordet?

Rätt mycket så, ja.

jag skulle vilja fråga, utan att det låter ifrågasättande - vad vill du "använda" andra spelare vid bordet till, och andra karaktärer i världen? Varför spelar det roll för dig att de finns där om du fokuserar på känslan inuti dig utan att så mycket visa upp den i val och handlingar som ger konsekvenser?

Varför inte bara sitta själv och fantisera?

Hårddraget kanske man skulle kunna kalla det slumpgeneratorer. Andra spelare och spelledaren kan hitta på grejer jag inte tänkt på, vilket är helt rimligt - jag upplever varje dag en massa saker jag inte hittat på.

Ska förresten säga en sak också, som komplement: För mig är den tillspetsade situationen ofta ett misslyckande. ag föredra att lyckas defusa situationen innan den når den punkten.

 

[krank]

Ska förresten säga en sak också, som komplement: För mig är den tillspetsade situationen ofta ett misslyckande. ag föredra att lyckas defusa situationen innan den når den punkten.

Jag har tänkt vidare lite, och vill utveckla det här lite mer.

(Den här tråden är skitbra, för den hjälper mig att tänka!)

Alltså: Jag gillar sociala konflikter i rollspel, eftersom själva havandet av konflikter fördjupar och förmänskligar rollpersoner och spelledarpersoner, om de sköts rätt.

Däremot ser jag inget måste eller ens önskvärt i att driva dem till sin spets; för mig är det önskvärda snarare att "lösa problemet", dvs hitta ett sätt att avsluta den sociala konflikten utan att det ska behöva bli någon hyperladdad situation. Sociala konflikter blir för mig ett slags problemlösning; hur löser jag problemet på bästa sätt? Ofta betyder det att ljuga och bedra, mörka delar av vad man håller på med, och samtidigt uppväga genom andra delar.

Jag tycker inte att det är så intressant med blint hat eller kärlek. det är mer intressant med ambivalens, med komplexa känslor. Man tycker hemskt illa om en SLP en har stor respekt för honom, till exempel.

 

[Niklas73]

Det är ju tydligt att det finns i alla fall två skolor av hur man uppskattar sociala konflikter. Jag föredrar iofs att säga social interaktion för det är det det handlar om för mig.

Men jag är glad att jag skapade tråden för det här är ett ämne som förtjänar att tas upp då och då. Sen är det bra för mig då jag just nu designar ett socialt interaktionssystem.

 

[Mogger]

Det här är inte alls konstigt. Jag tror att alla spelar så här. Det är så vi beter oss IRL, och det är så folk bemöter oss.

Och det här med små medel, subtilt spel etc är hyperintressant. Jag brukar ju prata om drama. Exakt så funkar bra drama.

I början.

Men just den här tvekan att slå på stortrumman är viktig. Själv skulle jag nog tröttna om mina spelare, eller jag som spelare, aldrig lämnade det bakom sig, men det är alltid där jag vill börja.

Naturligtvis har det här inget med hur system för konflikter ser ut, utan hur vi väljer att använda dem. Och, ska man vara petig så är det en konflikt även om man väljer att inte lösa den direkt. Det är först när vi lägger på stress/press som vi tvingas till handling.

För mig blir det här bara ett problem om spelaren till slut bara lägger av, och väntar på en cue från SL, som ska lösa hela skiten.

Men som sagt, konflikter har inget med stora enkelspåriga känslor att göra. Konflikter är en typ av situationer, som inte ställer något krav på innehållet.

 

[w176]

En spelupplevelse som jag tycker är intressant i negativ bemärkelse är Vampire-kampanjer. De är ofta tjocka av starka känslor och intriger- men det händer inte ett jävla skit. Man når sällan några tillspetsade situationer och inget läggs på bordet. Jag undrar vad det beror på? Alla sitter och håller på sig, ingen söker förändring. Det blir statiskt.

Jag tror att detta beror på att spelarna inte är riktigt mogna att ger och ta och förändras. Samt att vampire är ett spel med starka koncept, varpå vissa håller hårt på rollkonceptet snarare än att verkligen spela en levande roll. (Att vampire sedan i fluffet säger saker som 'vampyrer har ingen egetliga känslor och ingen känslomässig utveckling' gör det ju inte heller bättre.)

Att stura upp det defensiva beteende kring rollkoncepten kan man ju styra upp med regler om man föredrar det men det finns ju också andra väger att ta som diskutera problemet.